Brittiska kapitalismens dödskamp och våra uppgifter

Liz Truss inledde med att utlösa en ekonomisk krasch – och sedan tog det henne sex veckor att avgå. Därmed blev hennes tid som premiärminister den kortaste i brittisk historia – och ännu en katastrof på det berg av kriser som tornar upp sig för den brittiska kapitalismen. I denna artikel analyserar den brittiska marxisten Rob Sewell orsakerna och den revolutionära vägen framåt.

Trots att lågkonjunkturen 2008 sades vara århundradets kris, är det uppenbart att vi 14 år senare är i en allvarlig kris. Dagens unga har inte upplevt någonting annat än instabilitet. Äldre generationer kanske hyser vissa illusioner om en återgång till bättre tider, men unga har inga sådana illusioner.

Ungdomens uppfattningar svarar därför bättre mot den kapitalistiska krisens verklighet, som drabbar dem på daglig basis. Krisen blir mer och mer kännbar för varje dag som går, samtidigt som framtiden ser allt mörkare ut.

Det är inte konstigt att unga människor, som inte har något att förlora, alltid stått längst fram i kampen för revolutionär förändring. Det var ungdomen som utgjorde stommen i Lenins bolsjevikparti – historiens främsta revolutionära parti. ”Vi är framtidens parti och framtiden tillhör ungdomen” förklarade Lenin. ”Vi är ett parti som för en självuppoffrande kamp mot den gamla ruttenheten, och ungdomen är alltid de första att ta upp denna självuppoffrande kamp”.

Nedgång och förfall

”Den gamla ruttenheten” är precis vad dagens Storbritannien representerar. Den brittiska kapitalismens förfall går allt snabbare. Landet har återigen blivit ”Europas sjuke man”. ”Inte ens det brittiska uttrycket ’omnishambles’ [ung. ’total förödelse’] kan beskriva dagens hopplösa situation,” konstaterade Financial Times, kapitalistklassens pålitliga språkrör.

Den brittiska kapitalismens förfall går allt snabbare. Storbritannien har återigen blivit Europas sjuke man / Bild: Socialist Appeal
Den brittiska kapitalismens förfall går allt snabbare. Storbritannien har återigen blivit Europas sjuke man / Bild: Socialist Appeal

Ansvaret för denna nedgång ligger hos den härskande klassen, som är mer rutten än någonsin. Istället för att investera sina oförtjänta profiter inom industrin, föredrar de att spekulera på börsen eller lägga dem på hög i schweiziska banker och skatteparadis. Och när krisen nu slår till, kräver man som vanligt att arbetarklassen ska axla bördan.

Sedan lågkonjunkturen 2008 har kapitalismen varit beroende av massiva statliga stimulanser. Därigenom har den härskande klassen nationaliserat sina förluster och privatiserat sina vinster. Med Truss budget var planen att återigen överösa bankirer och energimonopol med miljarder pund. Samtidigt föll värdet på pundet, inflationen och räntorna skenade, i en situation där levnadskostnaderna och skuldbördan börjar bli outhärdliga.

Klassklyftor

Det är samma gamla visa från Tory-partiet: ”Vi sitter alla i samma båt”. Detta är skrattretande, med tanke på att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. På mindre än en vecka tjänar cheferna på Storbritanniens största företag mer än vad en genomsnittlig arbetare tjänar på ett år!

På mindre än en vecka tjänar cheferna på Storbritanniens största företag mer än vad en genomsnittlig arbetare tjänar på ett år. / Bild: Socialist Appeal
På mindre än en vecka tjänar cheferna på Storbritanniens största företag mer än vad en genomsnittlig arbetare tjänar på ett år. / Bild: Socialist Appeal

För att pressa ned inflationen överväger den härskande klassen att medvetet utlösa en lågkonjunktur. Oavsett kommer tiotals miljoner arbetare att lida. Medan arbetarna tvingas dra åt svångremmen och gå till matbanker, skrattar magnaterna hela vägen till banken med sina uppblåsta löner och profiter. De ger oss fingret, helt enkelt.

Tory-partiet har utlovat tillfälligt frysta energipriser, men räkningarna är redan skyhöga. Stigande räntor innebär ytterligare press, och pundets kollaps kommer att driva upp importpriserna, vilket ytterligare kommer att förvärra inflationen. ”I vinter väntar en katastrof när de skyhöga energiräkningarna riskerar att orsaka allvarlig fysisk och ekonomisk skada för familjer över hela Storbritannien”, säger John Marshall, seniorekonom på Resolution Foundation. ”Vi går mot att tusentals människor kommer att få sin energi helt avstängd, medan miljontals människor inte kommer att kunna betala sina räkningar och bygga upp ohanterliga skulder.”

Det är inte konstigt att folk är rasande. Arbetarna står inför katastrofalt ökande levnadskostnader. Det är detta som tvingar ut dem i facklig kamp.

De verkliga slöfockarna

Liz Truss och [den nu avgångne] finansministern Kwasi Kwarteng är båda medförfattare till boken Britannia Unchained, som hyllar den fria marknaden och kapitalismens styrka. Ironiskt nog har de nu kört den brittiska ekonomin i botten och orsakat panik bland investerare genom sina galna planer på enorma skattesänkningar och skuldbaserad tillväxt.

Liz Truss och Kwasi Kwarteng har kraschat  den brittiska ekonomin och deras galna planer på enorma skattesänkningar och skulddriven tillväxt har orsakat panik bland investerare. / Bild: Socialist Appeal
Liz Truss och Kwasi Kwarteng har kraschat den brittiska ekonomin och deras galna planer på enorma skattesänkningar och skulddriven tillväxt har orsakat panik bland investerare. / Bild: Socialist Appeal

Truss mål är att sätta arbetarna i arbetsgivarnas knä, vilket är en riktning som vi redan gått långt i de senaste 40 åren. Effekterna är tydliga: en lågutbildad, lågavlönad och utbränd arbetsstyrka. Inte undra på att hundratusentals har sagt upp sig från sina arbeten. Truss har attackerat brittiska arbetare och kallat dem ”skivers” (ung. ”slöfockar”), men faktum är att brittiska arbetare har längst arbetsdagar och kortast semestrar i hela EU, och många måste ta två eller tre jobb för att överleva.

Det är minsann inte ett ”Britannia Unchained” (ett ”befriat Storbritannien”) som Truss leder, utan en kapitalism som är beroende av statligt stöd och skattebetalares pengar! De verkliga slöfockarna är naturligtvis kapitalisterna!

Kampen tilltar

Ledarna för Tory-partiet är dummare än tåget, till och med mer degenererade än sina föregångare. Truss, vars stora förebild är Thatcher, hotar att införa hårdare antifackliga lagar för att ”tämja” fackföreningarna, som hon påstår ”håller landet gisslan”. Men som generalsekreteraren för Unite, Sharon Graham, varnade: ”Om ni tvingar oss att bedriva vår legitima verksamhet utanför lagen kan ni inte förvänta er att vi kommer följa reglerna.”

Denna stridbarhet kommer underifrån, inte från ledarna. Generalsekreteraren för Storbritanniens största industrifack GMB, Gary Smith, påpekade att mängden arbetsplatser som röstar för strejk återspeglar en växande vrede. ”Resultaten från omröstningarna är utanför Richterskalan. Vi har helt enkelt en mängd förbannade människor som säger att något måste göras”.

Stridbarheten kommer underifrån, inte från ledarna. / Bild: Socialist Appeal
Stridbarheten kommer underifrån, inte från ledarna. / Bild: Socialist Appeal

Tory-partiet stapplar från kris till kris. Deras vårdslösa agerande kan mycket väl göra att de ställs inför en generalstrejk – den första på nästan ett sekel. Sharon Graham har redan varnat för detta: ”Om arbetsgivarna fortsätter att erbjuda reallönesänkningar som presenteras som höjningar, kan det under de kommande månaderna leda till hundratals fackliga strider som involverar tiotusentals arbetare.”

”Missnöjets sommar?”, frågade Graham retoriskt. ”Vi har haft missnöjets vår, sommar, höst och vinter med åstramningar varje årstid.”

Etablissemangets tjänare

Den brittiska kapitalismen har inte längre har råd med bestående reformer. Alla de förbättringar som arbetarklassen har tillkämpat sig är hotade. Detta är ett recept på klasskrig.

Ett Labour lett av rojalisten Sir Keir Starmer har inte heller något att erbjuda och kommer att vika sig. Denna ”rikets riddare” är en trogen tjänare åt kapitalismen och etablissemanget och kommer att försöka garantera deras intressen (”nationens intressen”, förstås).

Starmer har behärskat konsten att kräla i stoftet inför överheten. Han är ju trots allt ”Hans Majestäts mest lojala opposition”, vilket han gång på gång understryker: ”Jag var stolt över att betona Labour-partiets åtagande gentemot dess Kung.” ”Att tjäna är det eviga bandet mellan kung och undersåte”.

Starmer har behärskat konsten att kräla i stoftet inför överheten. Han är ju trots allt "Hans Majestäts mest lojala opposition". / Bild: Socialist Appeal
Starmer har behärskat konsten att kräla i stoftet inför överheten. Han är ju trots allt "Hans Majestäts mest lojala opposition". / Bild: Socialist Appeal

”I en tid av osäkerhet, såväl hemmavid som utomlands, är Kungen redo att förnya detta band. Politiken kommer att stå enad bakom honom,” fortsätter Starmer, alldeles lyrisk över sin monark. Dessa ord sammanfattar på ett målande sätt var oppositionsledarens lojalitet ligger. Han är en lismande nickedocka åt etablissemanget.

Leo Trotskij gjorde en uttömmande sammanfattning av vilken roll dessa typer spelar:

”Proletariatet tyglas av just sin egen ledande stab, det vill säga av fabianpolitikerna och deras andliga avkomlingar… Dessa uppblåsta auktoriteter, pedanter, inbilska och pösande ynkryggar förgiftar systematiskt arbetarrörelsen, fördunklar proletariatets medvetande, paralyserar dess vilja… Det är endast tack vare dem som toryismen, liberalismen, kyrkan, monarkin, aristokratin och borgarklassen fortsätter att existera och till och med känner sig säkra i sadeln… Fabianerna, Independenterna och fackföreningarnas konservativa byråkrati är nu den mest kontrarevolutionära kraften i Storbritannien och på det nuvarande utvecklingsstadiet kanske i hela världen.” (Vart går Storbritannien?)

Kapitalismens lakejer

Vi kan inte förvänta oss något annat än underkastelse från Starmer. Han skulle, om han kom till makten, agera precis som en tory och alltid sätta kapitalismens intressen i första rummet. Genom att utföra sina ”uppgifter” kommer han att gå samma väg som Ramsay MacDonald, som 1931 högg arbetarrörelsen i ryggen och hoppade över till en koalitionsregering med Torypartiet och Liberalerna (notera att även kungen var inblandad i konspirationen).

Ur Starmers synpunkt är det inte långt till ett adelskap och en plats i överhuset, där han kan vegetera elegant draperad tillsammans med resten av kapitalismens privilegierade lakejer. ”Vi måste till varje pris visa för arbetarna vad dessa självbelåtna pedanter, pratsamma eklektiker, sentimentala karriärister och bourgeoisins livréklädda springpojkar verkligen står för,” förklarade Trotskij.

”Om vi avslöjar vilka de egentligen är, misskrediterar vi dem för gott. Det vore en stor tjänst åt den historiska utvecklingen. Den dag det engelska proletariatet renar sig från fabianismens andliga styggelse kommer mänskligheten, särskilt i Europa, att växa och bli huvudet längre.”

Om detta kan det inte råda några illusioner. Högerflygeln inom arbetarrörelsen har sålt sig till bankirerna och kapitalisterna. Det är omöjligt att särskilja dem från tories och kapitalismens lakejer.

Revolutionens epok

Det vi nu bevittnar är den globala kapitalismens utdragna dödskamp – ingen vanlig, tillfällig nedgång, utan en organisk kris för hela systemet. Arbetarklassen står inför enorma utmaningar.

Allt har satts i gungning. Ingenting kan längre tas för givet. Idén om att morgondagen kommer att bli bättre än i dag, och dagen efter den bättre än morgondagen, gäller inte längre. Denna dröm har nu kollapsat och medvetandet håller på att förändras.

Vi stödjer helhjärtat den brittiska arbetarklassens återuppvaknande, som reflekteras i den pågående strejkvågen och att vissa av de fackliga ledarna uttrycker sig i termer av klass. Men vår huvudsakliga uppgift är att föra fram ett program och ett perspektiv som erbjuder en verklig väg framåt.

Kapitalismens fortsatta existens kommer att bli en mardröm för arbetarklassen. Vi är inte intresserade av sockersöta sagor om att reformera det kapitalistiska systemet för att göra det bättre och mer rättvist. Det är helt omöjligt. Kapitalismens guldålder och eran av bestående reformer är sedan länge förbi. Reformismens höjdpunkt, då många trodde att samhället kunde förbättras ett steg i taget, har passerat.

Den brittiska kapitalismen är i slutligt förfall, och måste störtas. Men det är just detta kapitalismens dödläge och förfall som bereder vägen för en omstörtning. Vi kommer att komma till en punkt när massorna inte längre kan leva på det gamla sättet och den härskande klassen inte längre kan härska på det gamla sättet. Då inleds den socialistiska revolutionens tidsålder.

Vi kommer att komma till en punkt när massorna inte längre kan leva på det gamla sättet och den härskande klassen inte längre kan härska på det gamla sättet. Då inleds den socialistiska revolutionens tidsålder. / Bild: Socialist Appeal
Vi kommer att komma till en punkt när massorna inte längre kan leva på det gamla sättet och den härskande klassen inte längre kan härska på det gamla sättet. Då inleds den socialistiska revolutionens tidsålder. / Bild: Socialist Appeal

Vi befinner oss bara i början av denna process, men alla tecken finns där. Alla kapitalismens institutioner och grundpelare befinner sig i djup kris. Folkets förtroende för dem har rasat. Enligt en nyligen genomförd undersökning uppger 47 procent av befolkningen att de under de senaste tolv månaderna har tappat förtroendet för brittiska politiker. Denna åsikt är ännu vanligare bland unga.

En undergångskänsla präglar den härskande klassen. ”Vi har hanterat en kris som sades ske en gång per generation, och vi har precis hamnat i ytterligare en,” kommenterade en anställd vid finansdepartementet.

Ingen mellanväg

Systemet behöver inga plåster, den enda medicinen är en total omvälvning. Det är precis här som vänsterreformisterna misstar sig och söker efter en lösning inom kapitalismens ramar. De tror att de, genom att förbättra systemet, kan lösa dess problem. Men hur mycket de rika än beskattas eller hur många kryphål man än tätar, kan de inte få bukt med den djupt rotade krisen.

”Vänstern” vänder sig till keynesianismens idéer om att pumpa in mer pengar i ekonomin för att ”öka efterfrågan”. De förstår inte att kapitalismen har nått vägs ände och spelat ut sin roll. Hela det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd.

Vänsterreformisterna har inget perspektiv om att störta kapitalismen, och tenderar därför att kompromissa med högern, kapitalismens agenter. Det var den tragiska lärdomen av corbynismen inom Labour: Istället för att lansera en fullskalig offensiv mot högerflygeln valde vänsterledarna passivitet och reträtt, och beseglade därmed sitt öde.

På samma sätt övergav ”vänstern” inom Unison skandalöst den forne vänster-ordföranden Paul Holmes till sitt öde i händerna på byråkratin.

På Unisons konferens kapitulerade ”vänstern” (organiserade i Time for real change-kampanjen) inför pressen från högern och försökte skyla över sin feghet genom eftergifter till identitetspolitik.

Som Trotskij förklarade:

”Den brittiska ’vänsterns’ vekhet, deras teoretiska formlöshet och politiska obeslutsamhet, för att inte tala om feghet, gör att klicken MacDonald, Webb och Snowden behärskar situationen, vilket i sin tur vore omöjligt utan Thomas. Om ledarna för det brittiska Labourpartiet utgör ett betsel på arbetarklassen är Thomas det spänne i vilket bourgeoisin lägger tyglarna.”

MacDonald, Webb och Snowden var dåtidens Starmers. Fackpampen Thomas, som tillhörde högern, svek.

Tyvärr är dagens ”vänster” föga olik den Trotskij beskrev. När de utsätts för press från högern tenderar de att springa och gömma sig.

Om vi verkligen vill förändra samhället, måste vi lära av dessa förödmjukande reträtter och kapitulationer. Vad som behövs är ett beslutsamt marxistiskt ledarskap: ett ledarskap som förstår situationens allvar och drar de nödvändiga slutsatserna. Det finns ingen mellanväg.

Marxistiskt ledarskap

Vi befinner oss i en period av tumult och kris. Mäktiga händelser kommer, lika säkert som natt följer dag, att tvinga arbetarklassen till revolutionär kamp.

Mäktiga händelser kommer att tvinga arbetarklassen till revolutionär kamp. / Bild: Socialist Appeal
Mäktiga händelser kommer att tvinga arbetarklassen till revolutionär kamp. / Bild: Socialist Appeal

Tyvärr håller dagens ledarskap inte måttet. De söker enkla utvägar, men sådana finns inte. De har inget förtroende för arbetarklassen och tror inte på revolutionär förändring. Ställda inför en revolutionär situation kommer dessa ledare oundvikligen att svika och söka kompromisser. Det är ett recept på nederlag.

Vad som behövs är ett revolutionärt ledarskap som är redo att gå hela vägen och avskaffa kapitalismen. Detta kommer förstås inte att falla från skyn och kan inte heller improviseras. Det måste byggas nu, i förberedelse för framtiden.

Under första världskrigets mörka dagar kunde alla världens internationalistiska socialister mötas och få plats i ett litet rum i Schweiz. Men inom två år hade bolsjevikerna kommit till makten i Ryssland, vilket förändrade styrkeförhållandena på världsskala.

Situationen idag kommer utan tvekan att bli mer utdragen. Men uppgiften att bygga ett sådant ledarskap har redan påbörjats, genom byggandet av den Internationella Marxistiska Tendensen.

Vi har inga illusioner: våra styrkor är små och uppgiften enorm. Vi baserar oss på den växande krisen, på det revolutionära arvet från chartisterna, på arbetarklassens bästa traditioner.

”I Storbritannien idag”, skrev Trotskij, ”handlar det inte om att sätta en dag för revolutionen – vi är långt ifrån detta! – utan att vara på det klara med att den objektiva situationen för oss närmare denna dag och in på området av skolning och förberedande arbete för proletariatets parti och på samma gång skapandet av de förutsättningar som krävs för dess snabba revolutionära bildande”.

För inte så länge sedan avfärdades man som galen om man talade om en revolution i Storbritannien. Idag, givet den katastrof som hotar arbetarklassen, kan inte en sådan tanke enkelt viftas bort. Med eller utan oss lägger den objektiva situationen grunden för en revolution.

1920-och 1930-talen var klassiska perioder av revolution och kontrarevolution. Vi har återigen trätt in i en sådan period, fast på en högre nivå. Frågan är inte ”kommer det att ske en revolution i Storbritannien de kommande åren”, utan än viktigare, ”kommer den att lyckas?”

Om den skall lyckas, måste vi idag bygga ett alternativt ledarskap.

Vi vädjar därför till arbetare, och i synnerhet unga, att hjälpa oss. Vår framtid står på spel.

Rob Sewell

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,154FansGilla
1,633FöljareFölj
1,859FöljareFölj
563PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna