Brev från en vårdarbetare

I maj 2023 erbjöds jag en heltidstjänst, vilket var den första heltidsanställningen jag haft. Innan dess arbetade jag deltid för 103 kr i timmen på olika krogar. Nu fick jag äntligen en heltidsanställning. Första månaden var fantastisk; jag lärde mig snabbt och anpassade mig väl till avdelningens rutiner. Inte minst var löneskillnaden märkbar; jag hade aldrig tidigare fått ut så mycket pengar i slutet av en arbetsmånad. Men redan efter den första månaden insåg jag hur mycket som krävdes. Jag behövde minska tiden jag tillbringade på gymmet och träffa mina nära och kära mindre frekvent, särskilt med tanke på att äldreomsorgen krävde att personalen jobbade varannan helg.

Efter tre veckor hade jag lärt mig arbetet väl och kunde ta egna initiativ. Men helt plötsligt fick jag höra från min chef att det var personalbrist på en annan avdelning och att jag skulle behöva byta enhet. ”Okej”, tänkte jag, ”det kan väl inte vara hur svårt som helst”. Nästa dag var en helt annan arbetsplats och arbetsbörda. Jag var tvungen att börja om på nytt, något jag inte var jätteglad över, speciellt då chefen hade framställt det som att jag skulle förbli på samma plats. Men jag bet ihop; den här veckan hade jag varken tid eller energi att gå till gymmet överhuvudtaget, och knappt tid att fixa lunchlådor för veckan. Trots detta såg jag till att bita ihop och genomföra mina uppgifter. Jag började få sömnproblem på grund av att jag var så uppe i varv efter arbetsdagarna.

Chefen och schemaläggaren fortsatte att flytta runt mig till nya avdelningar, och jag vågade helt enkelt inte säga ifrån. Jag sa att jag helst ville stanna på en och samma enhet, men vågade inte trycka på det hårdare än så. Jag hade trots allt enbart en tidsbegränsad anställning, och behövde behålla jobbet för att ha råd att leva.

Efter två månader hade jag helt slutat träna. Jag hade inte haft tid att träffa mina kompisar överhuvudtaget. Jag kollade med schemaläggaren om det fanns möjlighet för mig att enbart jobba dagtid, men fick svaret att man måste jobba minst lika många kvällspass som dagspass. 

Dagarna när man jobbar kvällspass måste man i princip sova ut på morgonen. Annars fungerar det inte. All sömn jag kan få behöver jag på grund av mina sömnproblem, vilket innebär att de dagar jag jobbar kvällspass finns det ingen tid över. Jag vaknar, äter frukost, går till jobbet, pendlar hem, äter middag och går sedan och lägger mig.

Jag var helt slut. Jag började bli sjuk. Ofta. Jag blev sjuk i princip varannan vecka i vinter. Jag menar inte att jag bara sjukanmälde mig; jag var verkligen sjuk, med feber och sjukintyg. Jag var så överarbetad att jag inte ens sov längre. Jag låg bara i sängen i 8 timmar. Jag var trött hela dagarna och hade huvudvärk. ”Så här kommer det alltså vara resterande 40 år innan jag går i pension”, tänkte jag för mig själv. Jag ville nästan gråta. Jag tänkte att nog var nog. Ja, jag tjänade bra pengar för min ålder, och jag kunde bidra med stora summor till organisationen. Men min kropp höll på att falla sönder.

Jag bokade ett möte med cheferna och schemaläggarna och sa att jag ville minska min anställningsgrad. De var lite motvilliga men vi kom överens. Jag fick ett fast schema där jag jobbade varje lördag, söndag och måndag, vilket motsvarade en anställning på 60 procent. Resten av veckan var jag ledig. Jag var överlycklig. Men jag hade fortfarande två månader kvar av heltid. Nu testades min uthållighet som aldrig förr. Med snö under vinterperioden var det inte alltid möjligt att åka hem direkt efter jobbet. Bussen var ofta inställd, vilket innebar att jag förlorade en halvtimme av min fritid efter jobbet, vilket i sin tur betydde en halvtimme mindre potentiell sömn. Antingen det eller att skippa middagen, vilket jag vägrade göra.

En kombination av trötthet, utmattning och hunger ledde till att jag var oförsiktig på jobbet. Jag skulle vända på en av mina patienter i sängen och mitt ledband vid tummen hoppade ur led. Jag skrek av smärta. På vårdcentralen fick jag en handskena för att hålla min handled stilla. Men när jag berättade för min chef vad som hänt och visade skenan nekade hon mig att använda den, eftersom det ansågs utgöra en hygienrisk. Om jag ville använda skenan måste jag sjukanmäla mig med sjukintyg, vilket jag visste att jag inte hade råd med. Jag skulle inte ha råd att vara sjukskriven i flera veckor. Så jag tog antiinflammatorisk medicin varje dag och bet ihop. Jag jobbade utan skena, med konstant smärta, i en månad till. ”Det kanske blir bättre när jag går över till deltid.”

Jag fick min första heltidsanställning i maj 2023. Sedan dess har jag behövt ändra mina matvanor för att kunna laga mat i stora mängder, så att jag slipper slösa min dyrbara fritid på att laga mat. Jag har förlorat otaliga timmars sömn och blivit en skugga av den jag en gång var. Jag har ingen energi att vara glad. Ingen energi att vara ledsen. Ingen energi eller tid att visa mina nära och kära hur mycket jag uppskattar dem. Jag har konstant smärta i min handled. Jag gick från att väga 69 kg i början av min anställning till att väga 62 kg på bara fem månader, enbart för att jag inte har haft tid att träna eller se till att jag äter tillräckligt. Som ersättning för allt detta har jag tjänat cirka 140 000 kronor.

Nu jobbar jag deltid och har koll på min privatekonomi, men om jag blir sjuk går jag back den månaden. Med 60 procents anställning har jag råd med mat och boende, kanske en öl två eller tre gånger i veckan, men inte mycket mer. Om jag blir sjuk en helg måste jag använda mina sparpengar.

Jag är 20 år gammal och kommer från en medelklassbakgrund. Jämfört med andra familjer har jag det ganska bra ställt, kanske till och med mycket bra. Jag har inte mycket hopp om att det ska bli bättre. Jag kommer att jobba deltid så länge jag har råd med det. Det är nästan omöjligt att beskriva hur utmattad jag är. Jag är inte ett undantag utan snarare ett av de mildare fallen på min arbetsplats. Vårdtagarna får dålig omsorg på grund av hur överarbetad personalen är. Anläggningen har ett eget kök, men vårdtagarna får inte tillräckligt med mat. Om de har tur finns det kanske tillräckligt för att en eller två personer ska få ta en andra portion om de fortfarande är hungriga.

Anläggningen går med förlust varje månad, och om två anställda blir sjuka har de inte råd att ersätta dem med ny personal. Vårdtagarna får otillräcklig och äcklig mat. Det finns inga roliga aktiviteter för vårdtagarna eftersom anläggningen inte har råd att hyra in underhållning. Allt är verkligen kaos. Samtidigt som detta pågår får politiker enorma summor för sina personliga intressen. Butiker rapporterar rekordvinster. Vapenföretag gör miljardvinster. Kungen får miljonbelopp för en födelsedagsfest. De rika i samhället har inte ”jobbat hårt” för att ”förtjäna” denna rikedom. Den är stulen från Sveriges miljontals arbetare som sliter varje dag för sin överlevnad.

Krisen inom vården beror uppenbarligen inte på inflation, eftersom så många i toppen kan njuta av Sveriges enorma rikedomar. När kommer vi som har arbetat för denna rikedom få ta del av den? När får vi nyttja de skatter vi betalar? Jag har inte röstat för att min skatt ska gå till utländsk militär. Jag har inte röstat för att min skatt ska gå till kungens fester. Jag har inte röstat för att min skatt ska gå till politikers personliga intressen.

I Staten och revolutionen formulerar Lenin krav på hur en arbetarstat ska vara, en stat som tjänar massornas intressen. Den måste präglas av:

1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer
2. Inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesarbetare
3. Ingen stående armé eller polis, utan i stället ett beväpnat folk
4. ”Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – varenda kock ska kunna bli statsminister, när alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat'”. 

Det är inte konstigt att dagens valda funktionärer förkastar allt som har med Lenin att göra. De vet att om hans policys skulle införas skulle de avsättas på en gång och ersättas av mycket mer kompetenta arbetare som faktiskt har upplevt den verklighet som majoriteten av svenskarna står inför.

Människor har levt under dessa förhållanden i årtionden. Människor har offrat sina liv på arbetsplatsen för företagens vinster. Den enda lösningen på krisen inom vården, den enda lösningen för girigheten som härjar bland våra politiker och företagare, skulle vara om all kapitalisternas egendom förstatligades och styrdes av arbetarna från alla arbetsplatser. En stat med en tydlig demokratisk struktur och vars enda syfte är att automatisera samhället till den grad att staten inte längre behövs. Detta är socialismen. Detta är Marx, Engels, Lenins och Trotskys sanna vision, och det är upp till oss arbetare idag att fullborda den visionen.

Tillsammans med det revolutionära kommunistpartiet är det möjligt. Om dessa ord resoneras med er måste ni gå med. Ingen uppgift är större eller mer brådskande. Vi står verkligen inför ett val, socialism eller barbari. Och jag väljer socialism.