I vilken ställning står de borgerliga partierna till den riktiga borgarklassen? Vad är orsakerna bakom borgerlighetens valsegrar de senaste två mandatperioderna? Borgerlighetens sociala bas har krympt stadigt sedan 1800-talet.För att vinna regeringsmakten måste de få stöd bland löntagarna. Följande artikel ger en historisk bakgrund till och analyserar borgerlighetens list och ränker samt orsakerna till de två senaste valsegrarna.
Den egentliga borgarklassen är väldigt liten i dagens Sverige. Den utgör högst 5 procent, medan 80 procent är lönearbetare och ca 15 procent tillhör småborgerligheten eller mellanskikt, framförallt småföretagare, bönder och personer i chefsställning. Borgerligheten har sedan början av 1900-talet varit delade mellan tre partier: Högerpartiet (dagens Moderater) representerade den gamla feodala överklassen och den konservativa ämbetsmannabyråkratin. Liberalerna (Folkpartiet) företrädde den framväxande borgerligheten. Bondeförbundet (Centern) var lantbrukarnas parti. I början av 1960-talet bildades KDS (dagens KD) som ett parti för de kristna.
Borgerlighetens sociala bas har emellertid krympt stadigt sedan 1800-talet genom det minskade antalet bönder och små företagare. De borgerliga partierna kan därför inte erövra regeringsmakten utan att vinna röster bland löntagarna. Dagens borgerliga partisplittring beror bara delvis på att de företräder olika borgerliga skikt; det är också ett taktiskt drag för att vinna löntagarröster. De fyra partierna har traditionellt haft olika profilfrågor för att locka till sig olika grupper. Moderaterna har haft skattefrågan, Centerpartiet glesbygdsfrågor, Kristdemokraterna familje- och äldrefrågor och Folkpartiet skol- och invandrarfrågor. I de rena klassfrågorna är man överens, det vill säga vad gäller att gynna kapital och företag, privatiseringar, sänkta bidrag, försämrad arbetsrätt och angrepp på facket, en återgång till den gamla auktoritära skolan och hårdare tag mot brott.
Dimridåer och smutskastning
I valen 1994, 1998 och 2002 misslyckades borgarna med att vinna stöd för detta program. Kraven på god offentlig service, trygghet på jobbet och skydd vid sjukdom och arbetslöshet har ett starkt stöd bland väljarna. De drog slutsatsen att ett maktskifte 2006 krävde en slugare taktik än så, en taktik liknande den som tillämpades inför valen 1976 och 1991. Denna gick i korthet ut på:
- Att tillsätta nya partiledare för att framstå som annorlunda och fräschare. Under sjuttiotalet tillträdde Bohman, Fälldin och Ahlmark som partiledare. I mitten av åttiotalet kom Bildt, Johansson och Westerberg och på tjugohundratalet Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Jan Björklund.
- Att stärka samarbetet för att ge intryck av att ha ett starkt borgerligt regeringsalternativ.
- Att åtminstone ett av partierna bedriver en utpräglat populistisk politik. Inför valet 1976 profilerade sig Centern som ett miljö- och småfolksparti och partiledaren Fälldin lovade att avveckla kärnkraften. I valet 1991 fanns Ny demokrati som spelade på invandrarfientlighet och missnöje med myndighetsbyråkrati och 2006 satsade Moderaterna på att vara ”folkliga”.
- En propagandakampanj för att skandalisera arbetarrörelsen. Inför valet 1976 utnyttjades bland annat ett antal skatteaffärer gällande Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, och löntagarfonderna utmålades som ett hot mot friheten. Inför valet 1991 utnyttjades ett antal ”affärer”, till exempel Ebbe Carlsson, och i bakgrunden fanns förstås murens fall som gjorde att socialismen framstod som nedsmutsad och besegrad.
Offensiv från höger
Borgarnas agerande inför valet 2006 följde samma mönster. De borgerliga partierna bytte ledare och närmade sig varandra. Moderaterna gick mot mitten, tonade ned sin löntagarfientliga profil och påstod sig vara ett ”arbetarparti” på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Folkpartiet och Centern övergav alla ambitioner att framstå som socialliberala och ställde sig till och med till höger om Moderaterna i vissa frågor. Nästa steg blev bildandet av ”Allians för Sverige” under hösten 2004. Alliansen tillsatte gemensamma arbetsgrupper som resulterade i ett gemensamt valmanifest och ett antal gemensamma möten och turnéer.
Det var dock inte tillräckligt med en urvattnad borgerlig allians för att vinna regeringsmakten. Den borgerliga politiken attraherar inte många löntagare hur vackert förpackad den än må vara. Borgarnas främsta röstmagnet är att kunna utnyttja missnöjet och tröttheten med den socialdemokratiska regeringen.
I detta syfte inleddes en kampanj för att misstänkliggöra och smutskasta arbetarrörelsen och allt vad vänster heter. Först kom ”avslöjandet” i Uppdrag Granskning av Vänsterpartiets koppling till Sovjet och Östeuropa, följt av en hysterisk kampanj mot ”kommunismen” i media.
Den andra fasen var en serie arbetarrörelseskandaler som fackbyråkraters porrklubbsbesök, dubbla löner och frikostiga pensioner, samt SSU:s och Ung Vänsters medlemsfiffel, bara för att ta några exempel. Maktfullkomlighet, privilegier och fiffel ska förstås bekämpas. Men detta är inte borgarnas syfte. De vill få människor att glömma de verkliga skandalerna som Skandia-affären och Barneviks bonusar.
Den tredje fasen var att spela på Persson regeringens brister i hanteringen av Tsunamikatastrofen, där människors sorg cyniskt utnyttjades av borgarna. Katastrofen användes också för att stärka monarkin. Kungen lyftes upp som en samlande gestalt, ivrigt påhejad av media: ”Kungen har visat äkta medkänsla – inte minst i sitt gripande tal vid ceremonin i stadshuset, bortom politiska trätor och hetsiga debatter, som människor behövt i en tid av nationellt trauma.” (Ur en ledare i GP 16/1 2005 av chefredaktör Peter Hjörne.)
Kungens agerande efter stormen i södra Sverige följer samma mönster. Åtföljd av ett massivt pressuppbåd åkte han runt på landsbygden i Götaland för att trösta drabbade skogsägare. Kungens agerande framstår kanske som harmlöst, men det ligger mer bakom det än man kan tro. Det är ingen slump att kungen gjort allt fler politiska uttalanden under den senaste perioden. Borgerligheten utnyttjar monarkin som ett redskap för att bevara och stärka det rådande systemet på ett mer medvetet sätt. De borgerliga partiledarna är själva inte så populära och har svårt att få stöd för hela sitt program. Kungen däremot går hem i stugorna.
Avslöjanden och skandaler
Den fjärde fasen var nya avslöjanden där medierna satte folket under luppen istället för att granska den ekonomiska och politiska makten. Det svenska folket utpekades som en samling fifflare, vilka stannar hemma och lever på bidrag hellre än att arbeta. Bottenrekordet slogs i ett reportage under rubriken ”Jävla politiker” där människor som protesterar mot nedskärningar kopplades ihop med de galningar som hotar politiker.
I den femte fasen spelade borgarna ut det invandrarfientliga kortet efter samma mönster som valet 1991 och 2002. Folkpartiet krävde utvisning av ”utlänningar” som begår brott och upprepade kraven på språktester för medborgarskap, vilket följdes av en mediakampanj kring ”invandrarproblemen”. Därefter genomfördes ett mediedrev mot feminismen.
Näringslivet, de borgerliga partierna och olika borgerliga lobbyorganisationer som Timbro, bedrev en välplanerad kampanj för att smutskasta arbetarrörelsen och socialismen. Delvis medvetet, delvis spontant och instinktivt hakade resten av borgerligheten på för att försvara sina klassintressen. Borgerlig press, kapitalägare, direktörer, ekonomer, högerprofessorer och hovet föll till slut in i samma stämma.
Självklart kan inte borgarna styra direkt överinnehållet i media, i synnerhet inte radio och TV. Det är den politiska stiltjen och nedgången i kampen som får journalisterna att agera som de gör. I bakgrunden finns också ett genuint och berättigat folkligt missnöje mot byråkratin i arbetarrörelsen som kan utnyttjas.
Men inte heller borgerlig enighet och smutskastning räcker för att vinna ett val. I grunden krävs en likartad politisk och ekonomisk situation som inför de tidigare borgerliga valsegrarna. Valen 1976 och 1991 föregicks av fackliga kampvågor, vilka ebbade ut innan valet. Under perioden 1969-74 upplevde vi en serie olovliga och lovliga strejker. 1985-88 genomfördes Dalauppropet och strejker och lockouter i den offentliga avtalsrörelsen. I dessa strider uppnådde löntagarna vissa eftergifter från både arbetsgivarna och regeringen, men i grunden ändrades inte S-regeringarnas prokapitalistiska politik.
Regeringen samarbetade också med borgerligheten i viktiga frågor, vilket bidrog till att sudda ut skillnaderna mellan blocken. Mellan 1973 och 1976 rådde ett jämviktsläge mellan blocken i riksdagen och regeringen Palme genomförde ett antal krisöverenskommelser med de borgerliga. Mellan 1988 och 1991 samarbetade regeringen Carlsson med folkpartiet kring en skattereform, ansökan om medlemskap i EU och flera krispaket. Därför stod regeringen handfallen inför de ekonomiska kriserna som utvecklades året innan valen 1976 och 1991. Reallönerna föll och arbetslösheten ökade. Detta var den grundläggande orsaken till de borgerliga valsegrarna då.
Bakgrunden till borgarnas valseger 2006 var likartad på det sättet att förhoppningarna om en förändring av socialdemokratins politik hade grusats. Istället framstod skillnaderna mellan blocken som allt mindre. Men det fanns en viktig skillnad. Valsegern ägde inte rum under en nedgång utan en uppgång i ekonomin, och berodde på att regeringen trots denna uppgång framstod som kraftlös utan förmåga att ta sig an de stora problemen i samhället. Det visar om något hur misslyckad all slags prokapitalistisk politik är och hur litet utrymmet är för reformer idag.
Många i arbetarrörelsen blev överraskade över att borgarna kunde upprepa valsegern 2010. Ett skäl till detta var att den svenska ekonomin repade sig från krisen 2010 oväntat snabbt på grund av de massiva stimulanserna globalt. Detta medförde att den svenska exportindustrin – malm, skog, maskiner och lastbilar – kunde dra nytta av den ökade internationella efterfrågan. Köpkraften i Sverige hölls uppe genom skattesänkningarna och den låga räntan. Det framstod som att regeringen ridit ut krisen.
Ett annat skäl var att moderaterna fortsatte att “moderera” sin politik för att framstå som mer mänskliga, vilket gjorde intryck åtminstone på en del tjänstemän.
Arbetarrörelsens urvattnade politik
Men det viktigaste skälet var att S och V vattnat ur sin politik ytterligare. Det rödgröna valmanifestet skiljde sig endast i kvantitet från de borgerliga. Många väljare upplevde att blocken tävlade om löften som ändå blir svåra att uppfylla. Som skattesänkningar för pensionärer och ökade bidrag till kommunerna. På de områden där det ändå fanns skillnader, som höjning av sjukförsäkring och a-kassa samt 100 000 ungdomsjobb och utbildningsplatser bedrevs ingen effektiv kampanj. Under våren 2010 hade man till exempel kunnat bygga upp en massrörelse kring frågan om sjukförsäkringen och koppla denna till a-kassan. Genom att utlysa aktionsdagar och massdemonstrationer hade man kunnat skapa en massrörelse mot regeringen och också satt stopp för Sverigedemokraternas frammarsch. Detta hade garanterat en valseger men istället verkade det som att åtminstone socialdemokraterna inte ville skapa alltför stora förväntningar. Trots att man saknade ett verkligt alternativ så hade man kunnat vinna valet genom en massmobilisering kring dessa frågor.
Borgarnas och SD:s framgångar beror dock inte på några tydliga högervindar. Enligt valundersökningen (VALU) har det bara skett en obetydlig förändring mellan höger och vänster. I valet 2010 ansåg sig 38 procent stå till vänster och 42 procent stå till höger, 2006 var motsvarande siffror 37-41 och 2002 var de 44-34. Den sistnämnda siffran visar effekten av radikaliseringen i början av tjugohundratalet som kulminerade med massrörelsen mot Irakkriget 2003 och nej-segern i EMU-omröstningen.
Borgarna har heller inte gjort så stora framsteg bland arbetarrörelsens kärntrupper som de ger sken av. 2010 röstade 67 procent av LO-medlemmarna på de rödgröna jämfört med 69 procent 2006, 2002 röstade 77 procent på dessa partier och jämfört med detta har man alltså bara förlorat 10 procentenheter främst till M och SD. Majoriteten av ungdomarna röstade också på de rödgröna.
Men regeringen kunde bibehålla sin majoritet bland pensionärer och manliga tjänstemän och detta tillsammans med SD:s framgångar banade väg för en andra mandatperiod för det borgerliga. De alltför små skillnaderna mellan blocken, tillsammans med de invandrarfientliga åsikter som finns bland vissa äldre väljare, småföretagare och en del politiskt underutvecklade arbetare, banade väg för Sverigedemokraterna som fick 20 mandat.
Detta provocerade fram massdemonstrationer; 10.000 i Stockholm, 5000 i Göteborg och 2000 i Malmö, men den masskampanj mot rasism som utlovades av Ohly efter detta har lyst med sin frånvaro. Protesterna visar ändå den betydelse som kampen mot rasismen kommer att ha för att radikalisera ungdomar och arbetare. Man kommer känna ”kontrarevolutionens piskkrapp” som Marx uttryckte det.
Detta visar de negativa effekterna av den marknadsanpassade och inomkapitalistiska politik som bedrevs av ledningen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och de fackliga ledarnas kapitulation för arbetsgivare och regering. Men dessa stämningar hos de minst klassmedvetna arbetarna kommer att vändas till sin motsats lika snabbt. Vi ser redan början på en ny nedgång i ekonomin och vi har sett vilka effekter krisen fått i andra länder. Det är en föraning om vad som komma skall även här.