Detta är en bearbetning av en artikel som skrevs av Jorge Martin två dagar efter valet. Morales och hans parti MAS (Rörelsen för Socialism) vann valet i första valomgången med 53.7 % av rösterna. De fick 12 av 27 platser i senaten och 72 av 130 platser i kongressen. Valdeltagandet var 84.5 % av de 3.7 miljonerna registrerade väljarna.
Evo Morales kommer att bli Bolivias nästa president efter en klar seger i valet den 18 december förra året. Han fick 53.7% av rösterna , vilket ingen av opinionsundersökningarna, som sade att han skulle få 34 %, lyckades förutspå.
Morales närmaste rival, oligarkins och den amerikanska ambassadens favorit Tuto Quiroga, lyckades bara få 28.6% av rösterna. Dessa resultat ger MAS en bekväm majoritet i kongressen med 72 av 130 platser. Det är inte fallet i senaten där MAS fick nöja sig med 12 senatorer gentemot 13 för PODEMOS, 1 för UN och 1 för MNR.
Evo Morales segrade klart i alla områden i Anderna. I La Paz (66.6%), Cochabamba (64.8%), Oruro (62.6%), Potosi (57.8%) och Chuquisaca (54.2%). Dessa regioner har varit centrum för de revolutionära rörelser som fällde de senaste två presidenterna, Sanchez de Lozada och Mesa.
I El Alto, den fattiga förstaden till La Paz som arbetarna och bondeorganisationerna har förklarat som sitt ”revolutionära högkvarter”, var segern för MAS förkrossande. Tony Condory Cochi, som tills nyligen var med i ledningen för den kraftfulla Federación de Juntas Vecinales (Federationen av grannskapets juntor), var MAS kandidat i El Alto och fick fantastiska 69.3% av rösterna..
Detta visar klart att MAS valseger är en biprodukt av den revolutionära kampen som de bolivianska arbetarna och bönderna har fört de senaste 2-3 åren. De kunde inte ta makten då de hade chansen, i oktober 2003 och i juni 2005, eftersom rörelsens ledning saknade en tydlig plan och vacklade vid alla kritiska tillfällen. Därför leddes rörelsen in i den parlamentariska demokratins fålla. Resultatet av detta blev en övervägande valseger för MAS.
Men även i de låglandsområden som kallas för ”halvmånen” blev valresultatet för MAS förvånansvärt högt. I Santa Cruz, oligarkins starkaste fäste, fick partiet över 33.2%. även i Tarija fick Morales ett bra resultat, 31.6%. Dessa röster visar att den reella sprickan går mellan samhällets olika klasser, trots den härskande klassens försök att splittra landet. I Santa Cruz var det COB:s [Bolivias LO] regionala organisation och de jordlösa böndernas rörelse (MST) som stod för MAS valkampanj.
Samtidigt har den härskande klassens traditionella partier nästan försvunnit från arenan. MNR som startade som en borgerligt demokratisk rörelse under revolutionen 1952 och som sedan blev ett av den härskande klassens och imperialismens huvudsakliga partier, fick bara 6.5%. Två andra borgerliga partier, MIR och AND, hamnade utanför parlamentet.
Segern kunde ha blivit ännu större om det inte valmyndigheten hade strukit närmare en miljon namn från vallängderna. De flesta av dessa kom ifrån arbetarklassens och de fattigas områden och hade troligtvis röstat på Morales. Segern för MAS ska också ses i ljuset av en extremt polariserad valkampanj där Morales utsattes för en extrem smutskastning från de multinationella bolagen, den amerikanska ambassaden och den härskande klassen. Han utmålades där som en ”agent för venezuelansk imperialism” och som en vän till ”kommunistdiktatorn Castro”.
Massorna av arbetare och bönder röstade tydligt mot USA-imperialismen och de multinationella företagens dominans över landets resurser. Det var också en röst mot det flera hundra år gamla förtrycket av urbefolkningen. Innan 1950-talet var indianfolken inte ens tillåtna att vistas på det centrala Murillotorget som ligger vid kongressen. Nu har en av dem blivit vald till president.
Genom att rösta på Morales har arbetarna, bönderna, de fattiga och de egendomslösa, riktat ett slag mot sina förtryckare. Morales kommer emellertid att hamna under ett enormt tryck. å ena sidan kräver borgerligheten och den amerikanska ambassaden respekt för den privata äganderätten, ett frihandelsavtal med USA och ett utplånande av kokaodlingarna. å andra sidan förväntar sig arbetarna och bönderna att Morales ska genomföra de krav som framfördes i upproret i oktober 2003: en nationalisering av naturgasen, en jordreform, och ett stopp för den nyliberala politiken.
För Bolivias arbetare och bönder handlar det om en kamp på liv och död. Om MAS regeringen inte genomför massornas krav kommer arbetarna och bönderna sannolikt att gå ut på gatorna igen, för att försöka uppnå sina mål genom direkt massaktion. Rörelsen har självförtroende och har vunnit ett antal framgångar, som att stoppa privatiseringen av vattnet i Cochabamba och El Alto. även om massorna inte tog makten när de hade chansen så har de ändå lyckats besegra och avsätta två presidenter under de senaste två åren. Sanchez de Losada som störtades av en massrörelse i oktober 2003, och efterträddes av Carlos Mesa som i sin tur störtades i juni 2005.
Situationen har vissa paralleller med den i Ecuador efter upproret år 2000. även där var det fråga om en misslyckad revolution som följdes av en president (Lucio Gutierrez) som massorna hoppades på. Men Gutierrez´s genomförde en politik dikterad av imperialismen och avsattes därför av en ny massrörelse hösten 2005. Om Morales följer denna väg kommer han att sluta på samma sätt, och avsättas av samma krafter som förde honom till makten.
Den mer ”intelligenta” delen av borgerligheten internationellt är medveten om att Morales kan vara deras sista chans att behålla kontrollen över Bolivia, så till vida de inte försöker införa en militärdiktatur, vilket troligen skulle leda till ett inbördeskrig.
Financial Times varnar Washington för att ”överreagera på Morales tal om att avkriminalisera kokaodling och etablera närmare kontakt med Venezuela och Kuba”. Tidningen lägger till: ”USA-administrationen bör inte böja sig för trycker från ”drogbekämpare” från Capitol Hill eller den hårdföra högern som kräver att biståndsprogrammen stoppas.” Detta indikerar att de hellre ser att Washington vänligt men bestämt knuffar Morales åt höger, som de gjorde mycket effektivt med Gutierrez: ”Dessa program representerar den bästa möjligheten att bibehålla USA: s inflytande i Bolivia. Att isolera landet kommer att knuffa Morales längre åt vänster och skulle riskera att öka regionens politiska polarisering.”
På papperet låter detta enkelt men i verkliga livet kommer Morales att stå under hårt tryck från arbetarnas och böndernas revolutionära massrörelse. Morales lovade sina sympatisörer många saker under presidentkampanjen, men han såg också till att försöka lugna de multinationella bolagen. Morales sade till tidningen La Gaceta: ”Om jag väljs till president kommer det tyvärr att vara min plikt att respektera dessa nyliberala lagar. Vissa förändringar kommer vi att kunna göra med dekret, andra genom lagstiftning, men det kommer inte att bli några stora förändringar omedelbart eftersom 20 år av nyliberala lagar inte kan suddas bort i ett drag.” Under firandet av hans seger i presidentvalet nämnde han arbetar och bonderörelsens centrala krav på förstatligandet av naturgasen: ”Regeringen kommer att utöva sin rätt till statligt ägande av Bolivias kolvätetillgångar. Detta betyder inte att konfiskera eller expropriera de multinationella bolagens tillgångar.”
Bolivia är ett land där staten och befolkning är extremt utarmade samtidigt som det finns stora naturtillgångar. Det gör det omöjligt att tillfredställa såväl arbetarna och bönderna som de multinationella bolagen, vilket visade sig under Mesa-regeringen (som förresten hade parlamentariskt stöd från MAS). Morales kommer att tvingas att välja.
Chavez, som kom till makten med ett program av vittomfattande reformer, har nu öppet deklarerat att dessa inte kan genomföras inom kapitalismens ramar. Ur denna synvinkel är Bolivia i en ännu sämre situation.
Under de gångna åren har ledarna för MAS vägrat att driva arbetarnas och böndernas kamp till slutet. Istället har de satt sin tilltro till borgerlig parlamentarism. När massorna inte kunde ta makten övergick initiativet till MAS ledarna som segrade på den parlamentariska fronten. De kommer nu att sättas på prov och denna erfarenhet är nu ett nödvändigt steg i utvecklingen av massornas medvetande.
Vicepresident, Garcia Linera, har fört fram idén om en slags nationell ”andinsk kapitalism”. Detta är den värsta sortens utopi. Bolivias härskande klass är till och med ännu mer i klorna på imperialismen än sin motsvarighet i Venezuela. Det finns en lång tradition av detta från de London- och Schweizbaserade tennbaronerna som styrde landet i slutet av 1800-talet till den USA-utbildade Sanchez de Losada, en president som bara kunde prata spanska med engelsk brytning.
När arbetarrörelsen sätter sin tillit till de ”progressiva” delarna av borgerligheten eller småborgerligheten slutar det med katastrof och militärdiktatur. Bolivias plågsamma historia innehåller otaliga bevis på detta. Det beror på att den ”nationalistiska” eller till och med ”revolutionära” delen av borgerligheten blivit ett verktyg för imperialistisk dominans.
Bolivia kan bara utvecklas om dess naturtillgångar ställs under arbetarnas och böndernas kontroll. Under de senaste åren har allt större delar av massorna lärt sig att det inte finns någon väg framåt inom kapitalismen. De mest politiskt medvetna aktivisterna i de bolivianska arbetarorganisationerna måste förbereda sig för nästa revolutionära våg, som oundvikligen kommer att svepa över landet framöver.
Översättning och bearbetning: Rakel Olsson, Henrik Wolgast och Martin Oscarsson
Original: Morales wins massive vote in Bolivian elections – Which way will he go now?