Också Bolivia har nu dragits med av den våg av folkliga resningar som på nytt sveper fram över tredje världen. Precis som i Indonesien och Ecuador är det masskamp som står på dagordningen.
Efter en vecka av massprotester, vägavspärrningar och en generalstrejk i halvmiljonstaden Cochabamba, förklarade Hugo Banzers regering undantagstillstånd den 8 april.
Huvudorsaken till protesterna var beslutet att sälja ut Cochabambas kommunala vatten till Aguas del Tunare, ett multinationellt konsortium av privata företag, som genast fördubblade vattentaxorna.
Privatiseringen av vattenförsörjningen drevs fram av Världsbanken, och genomfördes förra året. Protesterna började i januari, då de nya taxorna kungjordes. I många fall var höjningen 20 dollar per månad, att jämföra med minimilönen som är mindre än 100 dollar. Konsortiet deklarerade dessutom att taxorna skulle länkas till dollarkursen!
En organisation med namnet ”Coordinadora de Defensa del Agua”, Samordningskommittén för vattnets försvar, startades och utlyste en fyra dagars generalstrejk. Strejken stängde hela staden, och tvingade myndigheterna att lova att taxorna inte skulle höjas.
Löftessvek
I början av februari stod det klart att myndigheterna inte skulle hålla sina löften. Samordningskommittén höll ett massmöte på stadens största torg. President Banzer svarade med att skicka dit tusentals tungt beväpnade kravallpoliser. Det slutade med att fler än 175 demonstranter skadades och två ungdomar blev blinda av tårgas. Men den folkliga vreden tvingade återigen vattenbolagen att lova att dra tillbaka taxehöjningen.
Uppmuntrade av detta krävde befolkningen att kontraktet med Aguas del Tunarí skulle sägas upp och hela privatiseringsprocessen avbrytas.
Den 4 april gick befolkningen i Cochabamba ut i massdemonstrationer och utlyste en generalstrejk. Nästa dag fick de stöd av böndernas fack, som förde en parallell kamp mot privatisering av vattnet på landsbygden och mot ett förslag till jordreform som bara skulle gynna de stora jordägarna. Tusentals bönder i sex av landets nio distrikt började sätta upp vägspärrar.
Den 6 mars stormades kommunalhuset. Regeringen beslöt att arrestera alla 15 ledarna för samordningskommittén.
Nya demonstrationer tvingade regeringen att släppa dem och att bryta privatiseringskontraktet.
Men segerkänslorna var kortlivade. Centralregeringen förklarade att beslutet var olagligt, och den lokala guvernören ersattes av en arméofficer. Samtidigt förklarade Banzer-regeringen undantagstillstånd i 90 dagar, vilket innebär att de flesta konstitutionella rättigheter avskaffas, att möten med fler än fyra personer förbjuds och att regeringen ger sig själv rätt att sätta in armén mot de protesterande. Lokala radiostationer ockuperades av armén och utegångsförbud infördes i Cochabamba.
På fredagskvällen arresterade armén 22 av landets fackförenings- och bondeledare och förpassade dem i intern exil 100 mil från La Paz.
Polismyterier
På lördagsmorgonen gjorde säkerhetsstyrkor en räd mot huvudkontoret för Bolivias centrala fackliga organisation (COB), där fruarna till 13 poliser strejkade för att kräva högre löner för sina män. Men detta ledde till att kravallpolisen gjorde myteri. Det spreds snabbt till SantaCruz och andra städer där poliser förklarade att de var beredda att handla ”i solidaritet med sina kamrater”.
I den största staden La Paz demonstrerade tusentals studenter och andra i solidaritet med de upproriska poliserna och kongressens vaktstyrkor och brandmän anslöt sig. Regeringen försökte använda armén för att slå ner protesterna men misslyckades efter väpnade sammanstötningar med polisen och tvingades gå med på en 50-procentig lönehöjning.
Det visar att regeringar inte kan använda sig av sina väpnade styrkor hur som helst, speciellt inte om de är underbetalda och illa behandlade. Nyligen har poliser strejkat också i bland annat Mexico, Brasilien och Argentina. Samordningskommittén appellerade också till sina ”bröder poliser och soldater att sluta upp bakom folket för att försvara deras rättmätiga krav”.
Generalstrejk
Undantagstillståndet lyckades inte hindra protesterna. Efter strejker från lärare och studenter utlyste landsorganisationen COB en generalstrejk till onsdag 12 april. Uppslutningen kring strejken blev ojämn, vilket inte är förvånande eftersom undantagstillstånd fortfarande gällde. Sammanstötningar med polis och militär förekom i de största städerna.
Kampen ledde emellertid till resultat. Konsortiet Aguas del Tunarí förklarade att de drar sig ur privatiseringsprojektet i Cochabamba, och det stod klart att vattnet på landsbygden inte skulle privatiseras. Regeringen lovade att kompensera familjerna till dem som dödats och skadats i sammanstötningarna med armén. Några av de arresterade fackledarna släpptes.
Bara början
Men problemen för regeringen är långt ifrån över. Det förekommer till exempel rykten om ett uppror bland underofficerare i armén mot orättvisa löneskillnader mellan högre och lägre officerare, vilket är ytterligare ett tecken på statsapparatens svaghet.
Rörelsen i Cochabamba och den hastighet med vilken den spreds till andra områden visar att människorna är beredda att ta kamp, och de har nu för första gången på flera år sett hur en samlad massmobilisering av arbetare och bönder kan tvinga fram betydande eftergifter.
De omständigheter som provocerade fram upproret i Cochabamba och bland bönderna kommer inte att försvinna. Landet, som är Latinamerikas fattigaste, har ödelagts under år av privatiseringar, avregleringar, massavskedanden etc. Dess bönder är bland de fattigaste i världen. Den överväldigande majoriteten av arbetskraften är antingen arbetslös eller undersysselsatt. Vi kommer att se många rörelser som denna, speciellt som kampen denna gång resulterade i en seger (även om den kan visa sig tillfällig).
Men det finns ett skriande behov av en ledning med ett socialistiskt program, som kan samordna kampen inom olika delar av samhället och rikta den mot roten till det onda: själva kapitalismen. Borgerliga politiker av alla schatteringar är totalt misskrediterade. Folket har redan sett dem vid makten, alla utövande samma politik. Detta utgör en fruktsam grund för ett program för oberoende handling av arbetare och bönder i kamp för socialism.
Latinamerika i uppror
Denna turbulenta situation är inte begränsad till Bolivia. I grannlandet Peru förekom massmobiliseringar mot president Fujimori, och missnöjet yttrade sig sedan i ett imponerande antal röster på oppositionskandidaten Toledo. Fujimoris seger kunde bara säkras genom omfattande valfusk. Men tiotusentals gick ut på gatorna i veckan och tvingade fram en andra valomgång.
I Ecuador har regeringen till slut lyckats genomföra ”dollariseringen” av ekonomin tre månader efter att revolutionen i januari förråtts. Men läget är fortfarande spänt. Den 21 mars hölls massdemonstrationer över hela landet. Den 10 april organiserade tiotusentals bönder vägspärrar i 19 av landets 22 distrikt i protest mot privatiseringen av socialförsäkringssystemet.
Revolutionens vindar blåser över hela Latinamerika. Och det är traditionell masskamp som visar sig framgångsrik, i motsats till den terrorism och guerillaism som tidigare infekterat kampen i Latinamerika.
Original: Bolivia: state of emergency to crush anti-privatisation protests