Den revolutionära kris som har haft Bolivia i sitt grepp de senaste tre veckorna har nått nya höjder. Förra veckan slutade med ett parlament som inte ens kunde köra igång sina möten. Ett parlament som är sönderslitet av klasskriget som delar upp landet. Arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse har ökat sin styrka. Den har spritts över landet och den har radikaliserat sina politiska ställningstaganden till den grad att den nu tydligt utmanar den borgerliga demokratin.
Förra helgen (4-6 juni) tillgrep den härskande klassen ett av sina sista trick. De använde den katolska kyrkan för att uppfordra till en ”nationell dialog” på basis av ett slut på strejker, demonstrationståg och vägblockader. En möjlig utgångspunkt för denna dialog antyddes vara: presidentens (Mesas) avgång, parlamentets upplösande, utlysandet av tidigarelagda val och det samtidiga utlysandet av val till den konstituterande församlingen och en folkomröstning om de östra provinsernas autonomi, något som den härskande klassen har krävt. Under tiden skulle högsta domstolens president ta över landets presidentpost. Detta såkallade erbjudande är ett tydligt försök att få rörelsen att spåra ur till en konstitutionell “utväg” inom den kapitalistiska demokratins ramar.
En eftergift skulle på ytan ges rörelsen genom Mesas avgång och kallandet av en konstituerande församling, samtidigt som man blidkar oligarkin i Santa Cruz, Tarija och de andra östliga provinser som vill ha autonomi för att på det viset stärka sin kontroll över de naturgasresurser som ligger i vad de anser är ”sina” regioner.
Detta förlag har emellertid ett litet problem. Det berör inte arbetarnas och böndernas massrörelses huvudkrav: Förstatligandet av landets gasresurser.
Samtidigt kan vi se den stora faran i kallandet av en konstituerande församling, ett krav som många vänstergrupper argumenterade för under upproret i oktober. Nu är detta ett av den härskande klassens huvudverktyg för att avleda den revolutionära rörelsen.
En manöver som denna kunde kanske ha lurat massrörelsen för en månad sen men inte nu. Tre veckor av strejker, demonstrationer, vägblockader och sammandrabbningar med polisen har radikaliserat rörelsen och dess politiska krav. Detta visades tydligt vid den stora demonstrationen som ägde rum måndagen den 6 juni. Hundratusentals (enligt vissa källor en halv miljon) samlades i La Paz i vad som måste ha varit en av de största demonstrationerna i Bolivias skakiga historia. Detta land som har mindre än nio miljoner invånare.
Detta var ett tydligt svar på Mesas anklagelser att det bara handlar om “minoritetsgrupper av radikaler”. Gruvarbetare, bönder, arbetare, El Altos befolkning, det revolutionära Bolivias epicentrum, lärare från stad och land, alla sektorer träffades i mitten av La Paz för ett massivt cabildo abierto (offentligt politiskt möte) för att debattera och diskutera rörelsens framtid. Några av de paroller som förekom på handgjorda banderoller visade ett utbrett avståndstagande inte bara från Mesa och andra borgerliga politiker utan också från hela det borgerligt demokratiska systemet, ett system som är oförmöget att ens garantera massornas grundläggande behov. ”Stäng parlamentet, häng de korrupta politikerna”, ”Borgare, era dagar är räknade”, ”Död åt borgerligheten”, ”Ner med borgerligt parlamentariska tricks”, ”Arbetarna till makten”, Dessa paroller och andra var skrivna på plakat och ropades som slagord.
Ett antal ledare talade till detta cabildo abierto. Stämningen var extremt arg och militant. Massmötet avvisade bestämt alla kompromisslösningar och beslutade att fortsätta kampen för förstatligande av landets gastillgångar väl medvetna om att ett avgörande slag måste tillfogas det borgerliga parlamentet för att detta krav ska kunna genomföras.
Zubieta, ledaren för gruvarbetarfacket satte ord på denna medvetenhet: ”Alla folkets sociala organisationer, vi ska tillkännage ett massivt folkråd och bilda en ny regering för att lösa maktvakuumet. Oljebolagen vill ha ännu en clown i landets ledning för att försvara deras intressen men vi kommer att skapa en ny regering av folket, en regering som reser sig ur folkrådet med målet att förstatliga landets kolvätetillgångar (olja och gas)”
Wilma Plata, ledaren för lärarna i La Paz som har strejkat i över 20 dagar och som nu har beslutat att överge sina lokala krav för att samla alla krafter runt frågan om förstatligandet av gastillgångar talade också till massan: ”Arbetarna rör sig mot övertagandet av landets politiska och ekonomiska makt och mot byggandet av en arbetare- och bonderegering.”
Samtidigt som talen fortfarande ägde rum var en hel sektion av publiken (tusentals gruvarbetare beväpnade med dynamit, studenter från universitetet i El Alto och andra) inbegripna i strider med polisen och militären i ett försök att komma till parlamentets torg för att stänga ner denna misstrodda institution för den kapitalistiska demokratin.
När denna historiska dag nådde sitt slut tillkännagav Mesa sin avgång (för den tredje gången i år). å ena sidan visar det hans bristande förmåga att lösa situationen. å andra sidan var det del av ett genomtänkt försök att ge krisen en säker konstitutionell lösning.
Det är väldigt signifikant att när CNN sänder Mesas avgång live så intervjuar de direkt MAS ledare Evo Morales. En ledare som vill se ett förhandlat konstitutionellt förräderi av rörelsen. Det framgår tydligt att en sektor av den härskande klassen ser det som att den enda vägen att avväpna rörelsen är att luta sig mot dess mest återhållsamma ledare. En annan sektor är rädd för att tillåta Morales att komma till makten i rädslan för att han inte skulle vara kapabel att hålla tillbaka arbetarnas och böndernas rörelse inom kapitalismens gränser.
Svaret till denna manöver kom snabbt från COB: s (Central Obrera Boliviana, Bolivias motsvarighet till LO) nationella möte i El Alto. COB: s ledare Jaime Solares sa: ”Det kommer inte att vara fred i Bolivia så länge landets kolväten (gas och olja) inte är förstatligade” och fortsatte med ”Vi kan inte ge upp kampen om förstatligande. Det här är en fråga om liv och död. Vi kan inte backa.”
På tisdagen den 7 juni blev den politiska situationen än mer förvirrad. Oligarkin i Santa Cruz som representerades av parlamentets talman Vaca Diez tillkännagav att de inte kunde ha möte i La Paz då staden inte var ”säker”. De föreslog att parlamentet skulle ha möte i Santa Cruz eller Sucre istället. Samtidigt vädjade Mesa som landets president (trots sin avgång dagen innan) till Vaca Diez och parlamentet att också de skulle avgå ”för att undvika ett inbördeskrig”.
På ett sätt har han rätt. Han kan tydligt se att om han själv är misstrodd så gäller denna misstro även parlamentet som består av de partier som styrde innan oktober 2003. Dessa partier stödde den tidigare presidenten Sanchez de Losada som det revolutionära upproret i oktober 2003 avsatte. Ett sådant parlament kan inte tvinga sig på arbetarnas och böndernas massrörelse under de nuvarande förutsättningarna. Detta har oligarkin redan förstått. De skapade idén att Vaca Diez ska vara ny president som en del av en ”civil regering med starkt militärt understöd”. Detta har representanter för NFR och MNR tydligt förklarat. Med andra ord förstår den härskande klassen tydligt att det är bara med vapenmakt som dom kan bibehålla sitt styre. Deras enda motsättning med Mesa är att han tror att användandet av repression under de villkor som råder bara skulle leda till att läget skärps ytterligare (så som hände i El Alto i oktober 2003 där den blodiga repressionen direkt ledde till Sanches de Losadas fall). Båda sidor har troligen rätt.
Rörelsen sprider sig över landet och samlar kraft. Generalstrejken som har ägt rum i El Alto i mer än två veckor har nu spridits till La Paz, Oruro och andra stora städer. Vägspärrar påverkar i nuläget mer än 90 viktiga knutpunkter i vägnätet vilket leder till att landet är isolerat från sina grannländer och att landets olika regioner är isolerade från varandra. även i Santa Cruz har denna rörelse startat. I denna provins där oligarkin har lyckats bygga en del stöd för sitt demagogiska krav för ”autonomi” har bönderna och arbetarna börjat demonstrera och sätta upp vägspärrar.
En viktig vändpunkt var attacken mot en demonstration som bönder höll. Attacken genomfördes av fascistgäng från fackförbundet ”Juventil Crucena”. Gangstrar som finns på oligarkins lönelista. Det var den händelsen som fick balansen att slå över. även sektorer som tidigare stödde kravet på autonomi har gått ut till starkt stöd för kravet på förstatligande av landets kolvätetillgångar. Guaranifolkets rådgivande församling i Santa Cruz har hotat att i sin tur deklarera sig autonoma från Santa Cruz om oligarkin utträder ur Bolivia. Detta är av stor betydelse då Guaranifolket bor precis där regionen har stora delar av sina gastillgångar.
Samtidigt på ett flertal platser har arbetare och bönder tagit saken i egna händer och ockuperat och blockerat olje- och gasinstallationer och fält. Detta för att visa att de menar allvar med kravet på förstatligande. I Santa Cruz norra delar har redan sju oljefält ockuperats och stängts av bönder i slutet av förra veckan. Nu sprider sig rörelsen till andra regioner.
Frågan om vem som styr landet har tydligt ställts av denna massrörelse. Alla förutsättningar finns på plats. På ena sidan står den härskande klassen svag och splittrad och rädd för att använda repression. Arbetarna och bönderna på andra sidan har tydligt visat att de är beredda att kämpa till slutet och avvisar tydligt de borgerliga institutionerna i sin helhet. Det enda som verkar saknas är att faktiskt gå från ord till handling. Att ta krafttag för att sätta ett alternativ av arbetare och bönder till makten och att krossa det gamla kapitalistiska styret.
Kravet på ett folkets råd (eller folkparlament) är extremt viktigt då tanken är att det ska ta formen av ett medel för att ersätta kapitalets regering med en regering av arbetarna och bönderna. Detta måste dock hända i praktiken. På alla fabriker, arbetsplatser, arbetarklassgrannskap, gruvor och böndernas byar borde det äga rum massmöten, val av delegater till det förenade folkråd på grannskaps, lokal, regional och nationell nivå. Detta skulle vara basstrukturen till arbetarnas och böndernas alternativa maktstruktur. I El Alto finns det till viss del redan en sådan struktur, en sovjet. Varje dag samlas tusentals i cabildos abiertos i stadens olika delar för att diskutera kampens inriktning.
När Trotsky beskrev den revolutionära strejken i Ryssland 1905 anmärkte han att: ”Sovjetens huvudsakliga kampmetod var den politiska generalstrejken. Den revolutionära styrkan i sådana strejker består i faktumet att sådana aktioner som sker ovanför kapitalets huvuden skapar oordning i statsapparaten. Desto större, desto mer komplett ”anarkin” som strejken skapar, desto närmare är strejken till seger. Men detta kan endast ske på ett villkor: anarkin kan inte vara skapad med anarkistiska metoder. Klassen som med sin simultana underlåtelse till arbete paralyserar produktionsapparaten och med den den centraliserade maktapparaten, isolerar delar av landet från varandra och skapar generell förvirring måste vara tillräckligt organiserad för att inte bli det första offret för den anarki den skapar. Desto mer komplett en strejk gör statsapparaten överflödig, desto mer skyldig är strejkens organisation att ta över statens funktioner. Dessa villkor för en generalstrejk som en proletär kampmetod var samtidigt villkoren för den enorma betydelsen av arbetardeputerades sovjet.”
I Bolivia tvingar generalstrejken, särskilt i El Alto, arbetarna och bönderna att ta på sig arbetsuppgifter rörande organiseringen av det dagliga livet som tidigare hörde till staten. Nu är det tusentals, troligen tiotusentals gruvarbetare och bönder från olika delar av landet som har samlats i staden. Ordningen i El Alto upprätthålls inte av polisen utan av grannskapets juntor eller kommittéer. Denna struktur bör systematiseras och spridas över hela landet.
Den andra viktiga uppgiften som krävs för att upproret ska lyckas med att ta makten är att bryta statens repressiva vapenmakt. Det är tydligt att den revolutionära rörelsen kan ta sig in i de led av armén som består av vanliga soldater från arbetar- och fattig bondebakgrund. I La Paz är redan bondekvinnorna ute på gatorna och skriker åt soldaterna och poliserna som vaktar parlamentets torg: ”skäms ni inte, har ni varken hjärta eller hjärna, ni borde gå med oss och kämpa för era barns framtid”. Denna vädjan tillsammans med rörelsens styrka som visades på massdemonstrationen på måndagen och gruvarbetarnas dynamit när de drabbade samman med polis och soldater kan vid en viss punkt bryta ner orderkedjan inom militärens egen struktur.
Dessutom är armén, inklusive dess officerare, djupt splittrad. En sektion är helt klart på massrörelsens sida. Detta visades av uttalandet som två överstar gjorde i förra veckan när de gick ut till stöd för kravet på förstatligande av landets kolvätetillgångar och för en ”folkets regering”. En annan är bittra motståndare till uppdelningen av landet som de sektioner av den härskande klassen, som oligarkin i Santa Cruz företräder. Slutligen finns det en genomreaktionär sektion som skulle föredra en tvättäkta kupp för att ”återskapa ordning”.
Situationen inom polisen är ännu mer gynnsam. Redan i februari 2003 spelade ett polismyteri en stor roll i upproret och i förra veckan hotade en hel sektion av polisen i La Paz att göra myteri mot Mesa. Demonstranter kombinerade rop om ” Gevär och kulor tystar inte folket” (fusil, metralla, el pueblo no se calla) med rop om ”polismyteri”.
Arbetarnas organisationer har helt korrekt kombinerat appeller till armén och polisen (som behöver organiseras på systematiskt) med vissa element av arbetarnas självförsvarsorganisationer. Förutom de beväpnade gruvarbetarna som redan deltar i de dagliga striderna i huvudstaden så har COR (El Altos arbetares federation) fordrat att väpnat självförsvar ska organiseras. Dom har också erbjudit att skicka självförsvarspiketer till Santa Cruz för att försvara bönderna från oligarkins fascistprovokationer. återigen, besluten är väldigt bra men det krävs att de sätts i handling och samordnas nationellt.
Slutligen så bör alla dessa förberedelser leda till ett stängande av parlamentet och alla borgerliga institutioner. Den enda faktorn som verkligen saknas i ekvationen är ett revolutionärt ledarskap som kan samordna dessa uppgifter, att föra fram och utveckla slagord vid varje givet tillfälle och att genomföra det nödvändiga politiska arbetet för maktövertagandet. Ett sådant ledarskap existerar redan i en outvecklad form.
Det är sammansatt av de mest avancerade stridbara arbetarna och ledarna i COB, COR i El Alto, gruvarbetarfederationen, böndernas fackföreningar, bland studenter på universiteten och bland lärare. Det är redan dessa som organiserar den revolutionära rörelsen. De går längre än sina ledare när de vacklar, trycker dom framför sig eller byter ut dom mot andra. Om denna förtrupp skulle enas nationellt om ett maktövertagande och de konkreta steg som är nödvändiga för att lyckas med det så skulle den Bolivianska revolutionen bli segerrik.
Varken Mesa eller Vaca! Ingen konstitutionell lösning utan istället förstatligande av landets kolvätetillgångar! Ner med det borgerliga parlamentet! För en folkets rådgivande församling baserad på demokratiskt valda delegater av bönder och arbetare! Arbetarna till makten!
Jorge Martin, 8 juni 2005.
Original: Bolivia: workers and peasants reach for power