I USA demonstrerade under förra helgen hundratusentals människor i hundratals städer. Detta var de hittills största demonstrationerna sedan det rasistiska polismordet på George Floyd i Minneapolis den 25 maj. Samtidigt skedde demonstrationer i hundratals städer världen över. Hundratusentals ungdomar och arbetare demonstrerade mot rasism och polisvåld – både på hemmaplan, men också i solidaritet med massrörelsen i USA.
Den härskande klassen har insett att repression inte kunnat stoppa rörelsen, och har nu bytt taktik till att försöka skademinimera, och att använda moroten istället för piskan.
I USA har den kraftfulla massrörelse som nu pågått i över två veckor inte försvagats, utan snarare stärkts. Protester och demonstrationer har nu hållits i över 1000 städer. Helgens största demonstrationer ägde rum i några av landets största städer. I Los Angeles, San Francisco, New York, Philadelphia, Chicago och Washington tog tiotusentals demonstranter till gatorna – och detta trots den pågående Coronapandemin.
Men rörelsen har spridit sig också till småstäder i södern – platser som generellt ses som konservativa eller till och med bakåtsträvande. New York Times rapporterade att i städer som Petal, Mississippi – med 10 000 invånare – har hundratals protesterat på gatorna efter att den lokala borgmästaren Marx (!!) twittrat att han inte ”såg någonting orimligt” i den video som visar hur George Floyd kvävs till döds av Minneapolispolisen Chauvin.
Enligt New York Times är Petal bara ett exempel i raden:
”Liknande fall har iakttagits i andra mindre samhällen, landet över. Protester har hållits i Georgia, Alabama, Montana och North Dakota, vilket visar djupet på det ursinne som Floyds död har utlöst. I många städer är det första gången som invånarna organiserar sig eller deltar i demonstrationer”
Alla opinionsundersökningar visar ett överväldigande stöd för rörelsen. En av av de senaste, som utfördes av Washington Post 2–7 juni, visar att hela 74 procent av de tillfrågade stödjer protesterna – inklusive 54 procent av de tillfrågade republikanerna. Det finns också ett utbrett motstånd mot det sätt som Trump hanterat protesterna på. 61 procent anser att han hanterat situationen illa: och av dem anser 47 procent att han hanterat situationen mycket illa.
Helgens stora demonstrationer tog plats efter tio dagar av brutal polisrepression, utegångsförbud, nationalgardet på gatorna, tårgas, poliser som kört sina bilar rakt in i folksamlingar, och i några fall ytterligare dödsskjutningar mot oskyldiga. Inget av detta har stoppat de unga och arbetare – som är svarta, vita, latinamerikaner, asiater, araber – från att ta till gatorna i hundratusental.
Den härskande klassen försöker skademinimera
Ställd inför detta oöverträffade motstånd har den amerikanska härskande klassen nu tvingats backa från den öppna repressionen, och försöker nu desarmera rörelsen genom skademinimering och att ge eftergifter. De försöker gjuta olja på vågorna och hindra rörelsen från att eskalera ytterligare.
I många städer har utegångsförbudet lyfts, nationalgardet dragits tillbaka och inte ens Trump talar längre om att sätta in militären mot befolkningen, även om han fortfarande gör alla möjliga provocerande uttalanden.
Detta betyder dock inte att repressionen är över. I helgen såg vi fortfarande många fall av polisbrutalitet: bland annat sattes tårgas in mot fredliga demonstranter i Seattle. Däremot betyder det att de härskande klassen har insett att repression inte fungerat, utan snarare lett till att rörelsen växt ytterligare. De har därför bestämt sig för att tygla sina blodhundar.
Demokraterna, som har makten i många större städer där polisen gjort sig kända för att mörda och trakassera svarta (inklusive Minneapolis), försöker nu kontrollera och avväpna rörelsen. Washington Post har rapporterat om ”organisatörer som försökt disciplinera rörelsen, och som bakom kulisserna arbetar med Demokraternas nationalkommitté. De har bland annat arrangerat en marsch mellan Farragut Square, Vita huset och Martin Luther King Jr. Memorial i torsdags, där också nationalkommitténs ordförande Tom Perez deltog”. Rörelsens spontana karaktär liksom bristen på ett tydligt ledarskap har möjliggjort för Demokraterna att kliva in och försöka styra in ilskan längs vägar som är ofarliga för kapitalismen.
Vi har sett vämjeliga och cyniska foton av kongressledamöter för Demokraterna som – under ledning av Nancy Pelosi – gått ner på knä. Samtidigt som detta är deras parti ansvarigt för den brutala repression som mött demonstranter i New York, för att bara nämna ett exempel.
Politiker som aldrig tidigare sagt ett ord om systematisk rasism eller polisvåld – och många av dem som fördömt demonstranternas ”våld” – har nu plötsligt börjat genomföra alla möjliga ”symboliska” handlingar, vilka givetvis alltid fångas på bild. De går ner på knä, skriver paroller på asfalten och plockar ner statyer redan innan demonstranterna hinner riva ned dem. Storföretag har plötsligt, i ett försök att tjäna pengar på rörelsen, börjat profilera sig själva som ”antirasistiska”. Till och med polisen har cyniskt stått på knä framför demonstranterna – bara ögonblick innan de sedan skjuter tårgas mot dem.
Flera polisdepartement och stater har nu förbjudit ”choke holds” (kvävningsgrepp). Demokraterna har lagt fram liknande lagförslag i kongressen. Inget av detta hade såklart hänt om det inte vore för massrörelsen mot polisvåld. De försöker blidka rörelsen med brödsmulor och symbolhandlingar. George Floyd kvävdes till döds, men bara under förra veckan sköts två latinamerikanska ungdomar ihjäl. Erik Salgado från Oakland sköts 40 gånger av trafikpolisen i Kalifornien, med sin gravida fru vid sin sida. Sean Monterossa från San Francisco sköts fem gånger av polisen i Vallejo. Han stod på knä, var obeväpnad och hade händerna över midjan.
Etteng Ettah, en aktivist och organisatör från ”Black Youth Project 100”, citerades i Washington Post och gav en tydlig dom över politikernas förslag om reformer i polissystemet: ”Folk är inte intresserade av reformer längre. Systemet går inte att reformera eller plåstra ihop. En utbildning här eller en riktlinje där kommer inte räcka för att stoppa polisvåldet”.
Han har helt rätt. Det vet vi efter hur den första vågen av Black Lives Matter-rörelsen slutade.
Rörelsen stärks
De eftergifter som den härskande klassen är villiga att ge står i direkt relation till rörelsens styrka. Faktumet att en majoritet av medlemmarna i Minneapolis kommunfullmäktige har gått med på att utlova att ”defund and dismantle” (ung. avfinansiera och nedrusta) stadens polisdepartement visar på kraften som rörelsen besitter i den stad där allt började. Etablissemanget har insett att löften om reformer inom det nuvarande systemet inte räcker för att blidka demonstranterna, som klargjorde sina åsikter genom att bränna ned den polisstation som George Floyds mördare tillhörde.
Men det stannade inte där. Demonstranterna i Minneapolis brände inte bara ner en av polisstationerna, utan har också börjat organisera självförsvarskommittér och patruller i sina grannskap. Dessa grupper ska ersätta den hatade polisen. Washington Post rapporterade:
”Under de senaste veckorna i Minneapolis har lokalt organiserade medborgarpatruller dykt upp, sedan förtroendet för polisen sjunkit kraftigt.”
Artikeln beskriver situationen i norra Minneapolis, där ”NAACP:s lokalavdelning börjat skapa lokala kommittéer, som utgör ett alternativ till polisen. Kommittéerna består av beväpnade civilpersoner. De kallar kommittén Minnesota Freedom Riders – en referens till medborgarrättsrörelsens aktivister som åkte buss genom det segregerade södern 1961.” Dussintals har anslutit sig till kommittén och dessa grupper, och många av dem är beväpnade. ”De checkar in hos en kvinna, som håller en skrivplatta. Hon tar deras kontaktuppgifter, frågar hur många som tillhör deras grupp och noterar om de är beväpnade. Nästan alla sa att de var det.” Efter att de anmält sig får de instruktioner och utbildning gällande deras roll och uppgifter.
NAACP: ordförande i Minnesota Leslie Redmond som samordnat detta initiativ berättade för Washington Post:
”När svarta försökt göra det rätta och kämpa för sina rättigheter har vi lämnats försvarslösa. USA har gång på gång visat att de inte kommer till vårt försvar. Vi måste försvara oss själva.”
Redmond förklarade hur hon meddelat polischefen i Minneapolis och nationalgardet om de medborgarpatruller som NAACP organiserat. ”Hon bad dem inte om tillstånd, var hon angelägen om att säga, utan informerade dem bara: ’Vi har aktiverat vårt community’.” Dessa händelser är otroligt viktiga, och de äger rum i det mest utvecklade kapitalistiska landet i världen, och visar hur de stora händelserna lett till en massiv utveckling av medvetandet.
”Defund the police” (avfinansiera polisen) har den här gången blivit ett av Black Lives Matter-rörelsens viktigaste slagord. Men parollen har olika innebörd för olika personer. För demonstranterna betyder det att de inte tror att poliskårens problem beror på ett fåtal rötägg, eller att problemen kan lösas genom hårdare ”kontroll” och ”ansvarsutkrävning”. Parollen pekar på behovet av att riva upp problemet med rötterna, och att en organisation som är nedärvt rasistisk och våldsam inte skyddar vanliga medborgare. Detta är en potentiellt revolutionär slutsats. Polisen är en grundläggande del av den borgerliga staten: den består av beväpnade grupper av män och kvinnor med uppgift att skydda privategendomen. Det faktum att förtroendet för dem är så lågt att en massrörelse lägger fram krav om dess avskaffande (även om kraven ännu är i en outvecklad form) är otroligt betydelsefullt.
Men när Demokraterna i Minnesotas statsråd pratar om att avfinansiera polisen, är det i själva verket bara en lek med ord. Borgmästaren har inte gått med på demonstranternas krav. Demokraterna menar istället ungefär att man ska ”tillsätta en kommission som under några år ska undersöka hur man bäst kan bedriva polisarbete”. När Minneapolis rådsmedlem Jeremiah Elisson twittrade ”Vi ska avveckla Minneapolis polisdepartement” valde istället ordföranden för statsrådet, Lisa Bender, att uttrycka sig mer försiktigt: ”Vi har beslutat att avskaffa polissystemet som vi känner det och istället återuppbygga ett system för allmänhetens säkerhet, som faktiskt upprätthåller tryggheten”.
Kommunfullmäktigeledamoten Philip Cunningham gjorde också ett ”förtydligande” för att moderera folks förväntningar: ”Förtydligande: Vi röstade inte för att avskaffa polisen igår. En stor majoritet av kommunfullmäktige har gett stöd till att börja en process där vi ska bygga ett nytt trygghetssystem. Det har en avgörande betydelse eftersom vi först måste sätta upp en plan.” Polisen ska alltså inte avskaffas. Han lade också till, vilket är avgörande: ”Att skapa ett nytt system för att upprätthålla tryggheten är DEN viktigaste komponenten för att detta ska bli rätt. Vi måste jobba tillsammans med vår fantastiska polischef Rondo och med allmänheten för att skapa dessa nya system och göra en plan för att övergå till dem” (min kursivering).
— Phillipe Cunningham (@CunninghamMPLS) June 8, 2020
Så vi gick från det rubrikskapande ”Polisdepartementet läggs ned” till verklighetens ”vi ska jobba tillsammans med den nuvarande polischefen för att skapa en ny polismyndighet under ett nytt namn”. Detta är ett skolboksexempel på hur man kan släta över saker – den gamla ruttna strukturen behålls, men den får en ny vit fernissa – vilket på intet sätt förändrar dess ruttenhet.
Deras förhoppning är att allting kommer att glömmas bort när de väl får bort massorna från gatorna och rörelsen tynar ut. Om trycket underifrån är tillräckligt hårt kanske de i bästa fall minskar polisens budgetanslag något, ger den ett nytt namn, ger några av dess funktioner till andra organ – och i övrigt låter polisarbetet fortsätta som vanligt.
Men till och med att avskaffa det nuvarande polisdepartementet kommer att bli extremt komplicerat att genomföra. Polisen har extremt mycket makt och kommer inte att lägga sig utan en strid. Demokraterna i kommunfullmäktige är varken förberedda på eller villiga att ta en sådan strid. Vissa, däribland Demokraternas kandidat Joe Biden, försöker redan ta offentligt avstånd från ”defund the police”-parollen.
Kapitalisterna, medierna och de så kallade experterna kommer såklart försöka ge oss detaljerade förklaringar om varför det helt enkelt är omöjligt att avveckla polisen. ”Brottsligheten skulle öka”, larmar Wall Street Journal. ”LAG OCH ORDING”, dundrar Trump på Twitter. De försöker slå an på vanliga människors rädslor – människor vet att vardagsbrottsligheten existerar och att den utgör ett dagligt problem i deras liv. De civila medborgarpatruller som satts upp lokalt är en indikation på att människor känner ett behov av någon slags beskydd. Poängen är dock att de inte längre litar på polisen.
”Avveckla/avfinansiera polisen” – vad betyder det?
Vore det möjligt att avskaffa polisen? Polisen är en avgörande beståndsdel av den kapitalistiska staten. Så länge som samhället är splittrat i klasser och den härskande klassen utgör en minoritet, medan arbetarklassen utgör en majoritet men stängs ute från politisk och ekonomisk makt, så kommer en polismakt i någon form alltid att existera. Men det betyder inte att vi bör försvara polisens existens – tvärtom! Det betyder bara att vi måste dra de nödvändiga slutsatserna av situationen. Om vi vill avskaffa polisen så måste vi också avskaffa klassamhället.
Försvarskommittéerna i Minnesota visar att det är möjligt. Majoriteten av de brott som begås i ett kapitalistiskt samhälle beror på klassklyftorna mellan fattiga och rika, livsvillkoren i fattiga områden och rasismen mot svarta, latinamerikaner och andra minoriteter. Det mesta av denna slags brottslighet skulle försvinna om alla hade tillgång till ett bra jobb, bra utbildning, bra bostäder, sjukvård och en pension som går att leva på. Om detta ordnades skulle den brottslighet som blir kvar lätt kunna tas om hand om av medborgarpatruller eller självförsvarskommittéer. Dessa borde finansieras samt väljas demokratiskt av lokalsamhället och därigenom också kunna hålla ansvariga för sina handlingar.
Men saken är den, att det kapitalistiska systemet inte kan garantera varken jobb, bostäder, utbildning eller sjukvård för alla. För att detta vore möjligt skulle de handfull miljardärer som kontrollerar större delen av ekonomin exproprieras. Genom att göra detta skulle den arbetande befolkningen kunna ta kontrollen över ekonomin, och demokratiskt styra den för att tillgodose majoritetens behov. Detta skulle lägga grunden för att polisens ska kunna avskaffas och ersättas med den arbetande befolkningens valda styrkor. Men för detta krävs en revolution.
Massrörelsen i USA är ännu inte en revolution, men den har utan tvivel revolutionära implikationer. Det skrämmer den härskande klassen, och de kommer göra allt som står i deras makt – vilket innefattar både repressionens piska och eftergifternas morot – för att stoppa rörelsen, ta kontrollen över den, släta över dess radikala implikationer och tvinga ner den i ”säkra” kanaler, som valen till stadsfullmäktige, och presidentvalet.
Arbetarrörelsen skulle ge organisatoriska muskler till utvecklingen av självförsvarskommittéer, men har också makten att stänga ner produktionen och slå mot miljardärernas ömma punkt – deras vinster. Vi har sett ett visst fackligt deltagande i rörelsen, då transportarbetarna i Minneapolis och New York, med stöd av sitt fack, vägrat samarbeta med polisen.
Dagen för George Floyds begravning i Houston såg vi ett annat exempel. Hamnarbetarna i USA – på västkusten, östkusten och gulfen – stannade arbetet i 8 minuter och 46 sekunder, lika länge som Floyd befann sig under Chauvins knä. Detta skedde i solidaritet med offren för ”systemisk rasism och polisterror”. Detta var en liten symbolhandling, men en viktig sådan. Nu kommer hamnarbetarfacket ILWU den 19 juni – Juneteenth, dagen för högtidlighållandet av slaveriets avskaffande 1865 – att genomföra en åttatimmarsstrejk i 29 olika hamnar på västkusten.
Strejken beskrivs som ”ett krav på ett slut för vit makt, ett slut på polisterrorn, och ett krav på ett planerna om att privatisera hamnen i Oakland slopas – privatiseringen hade inneburit att viktiga jobb för afroamerikanska arbetare i the Bay Area försvunnit”, enligt Clarence Thomas, före detta kassör på ILWU:s lokalavdelning 10. Detta är ett exempel som bör efterföljas. Som Thomas säger: ”Vi uppmanar alla fack i landet att delta i aktionen på Juneteenth. Det är dags. Arbetarklassen måste ta ledningen i kampen mot rasistiskt polisvåld.” Juneteenth har både potentialen att, och borde, bli en samlingspunkt för den organiserade arbetarkampen, som en del i Black Lives Matter-rörelsen.
Spänd stämning
Den spridning rörelsen fått internationellt är mycket viktig. Det visar flera saker. En sak är att varje land, i olika utsträckning, har problem med rasism och polisvåld. Det beror på den borgerliga statens våldsmonopol – och hur den använder detta till den härskande klassens fördel. Protesterna internationellt sker därför inte enbart i solidaritet med George Floyd eller kampen i USA, utan sätter också problemen med polisvåld och rasism på kartan i varje land där de utbryter.
Och det går längre än så. Precis som i USA visar rörelsens explosiva karaktär, där tiotusentals människor demonstrerar under en lockdown, hur utbredd känslan av ilska och missnöje är. Det handlar inte bara om det rasistiska polismordet på George Floyd. Det går mycket längre.
Det återspeglar hur coronapandemin har avslöjat det kapitalistiska systemets nakna ansikte, där människoliv alltid är underordnat en parasitär minoritets vinster. Om du har pengar kan du bli testad, om du inte har pengar kan du inte det. Det finns inga pengar till skyddsutrustning åt vårdpersonalen, men det finns pengar till polisens kravallutrustning. Du borde stanna hemma för att förhindra smittspridningen, men om du råkar vara arbetarklass måste du ändå gå till jobbet för att säkerställa att kapitalisterna fortsätter göra vinst.
Det återspeglar också den ångest och osäkerhet som skapats av ännu en ekonomisk recession, där tiotals miljoner förlorar sina jobb, tiotals miljoner sett sina inkomster minska och tiotals miljoner oroar sig för framtiden.
Allt detta har gett upphov till en spänd stämning, vilket nu tagit sig uttryck på gatorna.
På samma sätt som vi sett massrörelser för kvinnors rättigheter, mot våld mot kvinnor och för samkönade pars rätt till äktenskap ser vi nu en generation unga som instinktivt kämpar emot förtryckande normer och övergrepp i ett krisande system som inte erbjuder dem några framtidsutsikter. Och denna generation har börjat vinna över majoriteten av befolkningen på sin sida.
Rörelsen vi nu ser internationellt är bara ett förbud om vad som komma skall. Det faktum att den började med ett uppror i Minneapolis, i hjärtat av världens största imperialistmakt, är en inspiration för arbetare och unga runtom i världen. Det stämmer att USA har en av världens mest reaktionära presidenter, men det stämmer också att rörelsen i landet nu är kraftfull, förbannad och konfrontativ – och ledd av ungdomen, med det mest förtryckta lagren av den svarta befolkningen i fronten. Detta är en rörelse som tvingade ner Trump att i panik ta skydd i en bunker, som brände ned en polisstation och som har trotsat all polisrepression.
Marxisternas uppgift är att aktivt ge sig in i rörelsen och delta i den, vilket vi redan gör, att “[komma] till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat” och att, som Marx och Engels förklarade i Kommunistiska manifestet, ”i alla dessa rörelser framhäva egendomsfrågan (…) som rörelsens grundfråga”.
Artikeln ursprungligen publicerad på In Defence of Marxism den 10 juni.