Inflationen fortsätter stiga, reallönerna sjunker och vi är på väg in i en lågkonjunktur. Många familjer har redan svårt att få ekonomin att gå ihop och samtidigt står vi på tröskeln till en avtalsrörelse där ungefär 450 avtal för drygt 2,2 miljoner arbetare ska omförhandlas. Borde inte detta vara ett perfekt tillfälle att kräva rejäla löneökningar för att kompensera för inflationen?
Men LO, som det här borde vara en självklarhet för, är splittrat i frågan. Nej, säger IF Metall, Kommunal och Unionen. 6F säger ja.
”Om vi plockar ut löneökningar som innebär att företag blir tvungna att höja priserna ännu mer så kommer vi i slutändan tappa våra jobb”, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare. Det är det gamla argumentet om lön-pris spiralen, som Marx besvarade för över 150 år sedan. Sanningen är att företagen inte kan sätta vilka priser de vill och ökar man lönerna så leder det tvärtom bara till att vinsterna minskar. Det är därför som kapitalisterna nu gör allt för att hålla tillbaka krav om reallöneökningar.
Kraven måste utgå från vad företagen kan betala och inte från inflationen, förklarar Veli-Pekka. Kommunal och Unionen håller med, även Industriarbetsgivarnas vd, Per Hidesten, för den delen. Men om fackföreningarnas krav ska utgå ifrån vad företagen själva anser att de har ”råd” med, skulle det aldrig bli några löneökningar. För om man frågar kapitalisterna kommer deras svar alltid vara att de inte har ”råd” med löneökningar oavsett den ekonomiska situationen.
Lyckligtvis är inte alla inom fackföreningsrörelsen överens om att vi förtjänar reallönesänkningar. Mikael Johansson, ordförande för Målarna säger: ”Vår utgångspunkt är och kommer alltid vara att vi går in för reallöneökningar i avtalsrörelsen.” Han får medhåll från de andra förbunden inom 6F. Urban Pettersson, ordförande i Elektrikerna och 6F säger: ”Målsättningen är alltid att vi ska lämna avtalsrörelsen med en reallöneökning.”
Vaga krav
Tisdagen 25 oktober meddelade dock LO att samtliga medlemsförbund nu är överens om gemensamma löneavtal inför den kommande avtalsrörelsen 2023. Enligt överenskommelsen ser konstruktionen ut så här: löner över 27 100 kronor ska höjas med en bestämd procentsats och löner under gränsen ska höjas med ett bestämt antal kronor baserat på det som den procentuella lönehöjningen ger vid en månadslön på just 27 100 kronor.
Det är samma konstruktion som tidigare år, men med kompetteringen att avtalens lägsta löner ska höjas med 115 procent av krontalet för de som tjänar 27 100 kronor i månaden eller mindre. Det innebär att om lönerna under 27 100 kronor i månaden ökar med 500 kronor, ska lägstalönerna öka med 575 kronor.
Det mest avgörande har de dock inte kommit överens om: den faktiska procentsatsen. De kommande veckorna ska industrifacken, tjänstemän och akademiker enas om det så kallade ”märket” med hänsyn till de ”internationellt konkurrensutsatta företagens villkor” som Kommunalarbetaren uttrycker det. Och med anledning av IF Metalls avtalssekreterares tidigare uttalanden är det med största sannolikhet låga krav som väntas.
6F borde ta strid
Alla LO-förbund har ställt sig bakom de gemensamma kraven, men de är fortfarande bara en rekommendation. Varje förbund kommer att fatta ett eget beslut om det ska delta i samordningen eller inte senast 9 december. 6F deltog inte i presskonferensen när samordningen presenterades, och Seko betonar att förbundet vill se lönekraven i siffror innan ett beslut fattas. LO lyckades inte hålla ihop i avtalsrörelsen 2020 eller 2016, och det kan nog bli svårt igen.
Så länge löneökningarna inte kompenserar för inflationen borde 6F bryta samordningen och ta kamp för verkliga löneökningar som går att leva på. Behövs det borde de strejka, vilket skulle kunna inspirera fler arbetare att kämpa och öka trycket på de andra förbunden att följa deras exempel. Arbetarna skulle vara öppna för det, som vi kan se i Kommunalarbetaren där en undersköterska säger: ”Vi kan demonstrera. Vi kan strejka. Vi måste visa att vi gör ett bra jobb. Och inte bara vissa skulle strejka, allihopa skulle visa hur mycket vi är värda.”
Arbetare borde inte behöva betala för den ekonomiska krisen. Kapitalisterna har gjort massiva vinster under de senaste åren medan arbetare fått nöja sig med magra löneökningar: om några alls. Den fackliga ledningen försöker förbereda arbetarna på att acceptera avtal med rejäla reallönesänkningar. Kampen måste därför tas upp nu inom fackföreningsrörelsen för att kräva löner som justeras upp i takt med inflationen. Det kräver en hård kamp mot ledningen, en ordentlig mobilisering inom facken och om man lyckas: en hård klasskamp mot kapitalisterna som är inställda på att låta arbetarna betala för deras kris. Låt dem inte lyckas!