Den syriska regimen har kollapsat. Bashar al-Assad har flytt landet. Hans armé har avväpnats och hans regering har kapitulerat. Fängelserna har övermannats och tusentals har släppts. Tusentals syrier har gått ut på gatorna för att fira.
Maktvakuumet fylls av lokala miliser och krigsherrar som har tagit över olika orter i landet. Druziska miliser har tagit över Sweida och närliggande orter i söder. USA-stödda miliser i Al Tanf avancerar mot landets mitt och iranska miliser har enligt uppgift dragit sig tillbaka från Deir Ezzor och lämnat över kontrollen till kurdiska SDF-krigare. Samtidigt har ryska styrkor dragit sig tillbaka till de västra kustområdena tillsammans med resterna av Assads styrkor.
Trots allt tal om en inkluderande övergångsregering är det ändå islamistiska Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som onekligen seglat upp som den dominerande kraften i Syrien idag. Det som till synes började som en begränsad militär operation på Aleppos landsbygd utvecklades snabbt till att den syriska armén och staten helt och hållet föll samman. Både till sin egen och till uppbackarna i Ankaras förvåning, skar den islamistiska anstormningen genom Syrien med lätthet.
I Mellanöstern jublar vissa över Assads fall, medan andra är förtvivlade över de islamistiska reaktionärernas återkomst och utsikterna till ytterligare instabilitet framöver. Vår uppgift som kommunistiska revolutionärer är dock, för att upprepa Spinozas ord, varken att skratta eller gråta, utan att förstå.
Islamisterna som tog över landet har kämpat mot regimen i fjorton år utan att lyckas. Nu lyckades de inom loppet av tio dagar. Ingen förväntade sig detta. Detta kräver en förklaring. Vilka krafter låg bakom upplösningen av Syrien?
De syriska ”rebellerna”
Det är svårt att inte hålla för näsan när man läser media i väst om Syrien. Samma medier som regelbundet fördömer grupper som Hamas och Hizbollah, som stolt hyllar Israels blodbesudlade regim som ”den enda demokratin i Mellanöstern”, framställer fortfarande HTS och dess allierade i de mest respektabla och till och med inspirerande termer som ”rebeller”.
Dessa ”rebeller” kallades en gång i tiden för ”moderata rebeller” av västvärlden. Vi har ofta frågat: ”Moderata i förhållande till vad? Den frågan besvarades aldrig. Vad man menade var att det rörde sig om islamistiska jihadistgrupper som skulle vara ”mer moderata” än galningarna i Islamiska staten som härjade i Irak och Syrien mellan 2014 och 2019.
I själva verket har HTS sina rötter i samma Islamiska stat (IS) och det internationella islamistiska nätverket al-Qaida. Dess åsiktsskillnader gentemot IS är av rent taktisk karaktär: i alla principiella frågor delar de samma reaktionära ideologi. IS uppstod som en del av det träsk av islamistiska grupper som beväpnades och finansierades av USA, Turkiet, Saudiarabien och andra Gulfstater under det åtta år långa syriska inbördeskriget som inleddes 2012.
Genom att krossa allt verkligt motstånd inom det islamistiska lägret tog gruppen och dess ledare Abu Mohammad al-Jolani makten över den nordvästra provinsen Idlib, dit rörelsen isolerades av Assads styrkor och deras allierade. Här överlevde den enbart tack vare turkiskt militärt skydd och ekonomiskt stöd.
Men när Israels krig i Gaza och Libanon tog en stor del av Irans och Hizbollahs resurser i anspråk och kriget i Ukraina avledde Rysslands uppmärksamhet, är det uppenbart att islamisterna såg sin chans att erövra mer territorium. Turkiets president Erdogan såg detta som ytterligare en chans att utöka sitt inflytande i Syrien, som han länge har haft stora planer för.
Erdogan har alltid haft ambitioner att dominera Syrien och norra Irak i formen av ett ny-osmanskt rike. Han är fientligt inställd till de kurdiska PKK-anknutna styrkor som kontrollerar nordöstra Syrien, med stöd av USA och i samarbete med Assad-regimen. Samtidigt står han inför en ekonomisk kris på hemmaplan och vill skicka tillbaka miljontals syriska flyktingar som Assadregimen inte skulle gå med på att ta emot. När han såg att ryssarna och iranierna var distraherade på annat håll gav han grönt ljus till HTS.
Det är dock ställt utom allt tvivel att CIA och Mossad också skulle ha känt till förberedelserna för offensiven och underförstått eller aktivt stöttat den. ”Ingen vet om Iran och regimen skulle ha försvagats utan den senaste tidens israeliska attacker i Syrien, som har gjort det möjligt för oss att återvända och befria området och landet”, sade en HTS-källa till israeliska medier. Utan det obevekliga militära och ekonomiska kriget mot Iran och dess allierade i regionen skulle inget av det som hänt de senaste två veckorna ha inträffat.
Imperialistisk intervention
Islamisterna kapade den begynnande syriska revolutionen 2011, ett faktum som till en början räddade Assad-regimen. Ställda inför den islamiska fundamentalismens terror slöt syrierna upp bakom Assad, som stöttades av Iran-allierade miliser och Rysslands flygvapen. Nu framkallar samma jihadistiska krafter passivitet eller välkomnas till och med av stora delar av befolkningen. Hur kan det komma sig?
Som vi har förklarat tidigare var Syrien fram till nyligen ett av de mest välutvecklade samhällena i Mellanöstern. Efter att på ett säreget sätt ha avskaffat kapitalismen på 1970-talet genomförde man en stor industrialisering och modernisering, och nådde en nivå på kultur och välfärd som skilde landet från de flesta av dess grannar.
Det var införandet av marknadsekonomi på 1990-talet som gjorde att fattigdom och arbetslöshet åter började krypa in i samhällsstrukturen. Tillsammans med den yttre impulsen från den allmänna arabiska revolutionen var detta i slutändan den socioekonomiska grunden för den syriska revolutionen 2011.
Det jihadistiska upproret som underblåstes av väst och det efterföljande inbördeskriget förvärrade situationen dramatiskt. Mer än en halv miljon människor dödades och mer än hälften av landets 21 miljoner invånare före kriget tvingades fly sina hem, antingen till andra regioner eller till grannländerna. En hel generation lämnades nedbruten och på drift.
Under tiden decimerades industrin, vital infrastruktur likaså, och Syrien styckades upp i delar som kontrollerades av olika imperialistmakter, vilket gjorde att regimen blev avskuren från tidigare jordbruksmarker och oljefält. Syriens BNP krympte med mer än hälften mellan 2010 och 2020. Förskjutningen av ekonomin var förödande.
Påtryckningar efter kriget
Den västerländska imperialismen förlorade i praktiken inbördeskriget. Jihadisterna isolerades i landets nordvästra hörn och överlevde endast under den turkiska imperialismens beskydd. USA upprätthöll en svag militärbas i Al Tanf i söder och etablerade ett förmyndarskap över de kurdiska styrkorna i nordost. Men alla större städer och industriområden förblev i Assads händer.
Västvärlden såg dock Syrien som en fientlig Iran-stödd nation och införde en rad skoningslösa sanktioner mot landet i syfte att förhindra dess återuppbyggnad. Förutom vapen riktade sig sanktionerna mot energiimport, infrastrukturutveckling och finansiella transaktioner – grundpelare i ekonomin. I mars 2022 var landet det tredje mest sanktionerade i världen.
Samtidigt staplades katastroferna på varandra i Syrien, först i form av den libanesiska bankkrisen – som delvis berodde på USA:s sanktioner – covid-19-pandemin, katastrofal torka och en förödande jordbävning i Aleppo 2023.
En rapport från Världsbanken ger en krass bild av situationen:
Syriens ekonomiska situation fortsatte att förvärras under 2023. Den ekonomiska aktiviteten, mätt som nattliga ljusutsläpp, minskade med 1,2 procent på årsbasis, särskilt längs Syriens västra gränser, delvis på grund av försvagad handelsaktivitet. Data över gasfackling nattetid visar också att oljeproduktionen sjönk med 5,5 procent på årsbasis, delvis på grund av jordbävnings- och konfliktrelaterade skador på infrastrukturen. Trots en återhämtning i jordbruksproduktionen på grund av förbättrade väderförhållanden 2023 (från den nästan historiska bottennivån 2022) har konflikten ändå påverkat jordbrukssektorn allvarligt, med en massiv förflyttning av jordbrukare och omfattande skador på infrastruktur och bevattningssystem som leder till en minskning av skördarna. Konfliktrelaterade störningar har också haft en allvarlig inverkan på utrikeshandeln. En kollaps i den inhemska industri- och jordbruksproduktionen ökade Syriens importberoende. Beroendet av livsmedelsimport, som redan var ett problem före 2011, har också intensifierats i och med konflikten. År 2023 sjönk det syriska pundet med 141 procent mot den amerikanska dollarn, medan konsumentpriserna beräknas ha stigit med 93 procent, vilket förvärrades av regeringens nedskärningar på subventioner. I takt med att ekonomin bromsar in fortsätter skatteintäkterna att minska. Som svar på detta har myndigheterna ytterligare minskat utgifterna, med särskilt kraftiga nedskärningar på kapitalutgifterna, och de fortsätter att strama åt subventionsprogrammen.
Bakom dessa siffror finns ett samhälle där grunden för ett civiliserat liv till stora delar har eroderats. Det stolta syriska folket har i stor utsträckning reducerats till att leva en ömklig och utblottad tillvaro. Mer än hälften är arbetslösa och över 90 procent lever under fattigdomsgränsen och överlever på mindre än 2 dollar om dagen – en ökning från en försumbar nivå 2009. Enligt en undersökning från 2023 rapporterade omkring 11 procent av familjerna i Aleppoområdet att deras barn arbetade, främst på grund av otillräckliga hushållsinkomster.
Imperialismens blodiga fingeravtryck finns över hela landet. Den har gjort livet outhärdligt för miljontals människor i Syrien, liksom på andra håll i regionen.
Assadregimen och dess uppbackare
Den syriska kapitalismen kunde inte erbjuda någon väg ut ur denna återvändsgränd. Den syriska staten, som hade blivit ett spöke som bara hölls uppe av militärt stöd från Iran och Ryssland, präglades av utbredd korruption och förfall. Soldater fick knappt betalt, officerare styrde och ställde utan lojalitet mot landet eller dess armé och statliga tjänstemän plundrade resurserna med oförminskad styrka. Efter ett decennium av inbördeskrig såg man tillbaka på vad som uppnåtts och fann inget att fira. Som våra syriska kamrater berättade för mig tidigare idag: ”Folket var desperata, och ingen var beredd att försvara Assad.”
Islamisternas seger har inget att göra med styrka från deras sida, utan snarare med Assadregimens extrema ruttenhet och svaghet. Som ett ruttet äpple föll den vid minsta rörelse.
Här finns ett exempel på vad som händer när kampen mot imperialismen förblir begränsad inom kapitalismens gränser. USA-imperialismens planer på att underkuva Syrien besegrades. Men den syriska kapitalistklassen visade sig helt oförmögen att lösa landets problem. Tvärtom ansåg den att det var mer lönsamt att råna och stjäla från massorna än att utveckla samhället och förbättra levnadsstandarden. Detta misslyckande beror inte på regimens dåliga vilja eller inkompetens – det är kapitalismens natur i dess nuvarande epok.
Ryssland och Iran, som länge framställt sig själva som antiimperialister och försvarare av ett sekulärt Syrien, sågs dra sig ur utan strid. Ryska styrkor drog sig tillbaka till kusten för att försvara flottbaser och militära installationer. Iransk milis drog sig tillbaka till Irak.
Detta avslöjar Rysslands begränsningar som världsmakt, oförmögen att slåss på två fronter – i Ukraina och Syrien. Iran har också tydligt tagit stryk efter ett år av konflikt med Israel och västvärlden. Med tanke på den fientliga stämningen mot regeringen skulle dessutom ett försök att behålla kontrollen över Syrien med väpnad styrka ha riskerat att båda nationerna skulle ha setts som ockupationsmakter. De skulle ha uppslukats av ett nytt, mer kraftfullt uppror.
I slutändan visade sig Lord Palmerstons gamla talesätt vara sant: ”Nationer har inga permanenta vänner eller permanenta fiender, bara permanenta intressen.” Irans och Rysslands intressen i Syrien var deras respektive kapitalistklassers intressen – inte folkens intressen i Syrien eller i Mellanöstern i stort.
Kampen mot imperialismen
Nu har ett nytt cyniskt spel inletts för att omfördela Syrien och regionen som helhet. Israels väststödda krig mot Gaza och Libanon har vänt upp och ned på den bräckliga jämvikt som just hade uppstått i Mellanöstern. Riktningen på de krafter som nu är i rörelse är omöjlig att förutse.
Turkiet har helt klart blivit starkare, medan Iran och Ryssland har försvagats. Detta kommer sannolikt att stärka de anti-iranska krafterna i Irak och Libanon, två stater som båda är mycket instabila. I Jordanien, Gulfstaterna och Egypten finns det också lättantändligt material som väntar på en gnista som kan sätta eld på det.
Det är ett bevis på imperialisternas extrema cynism att de hellre drar ned regionen i barbari än släpper sitt herravälde över den. Tills imperialismen har utrotats kommer den att fortsätta att sprida sitt gift i hela Mellanöstern och resten av världen.
Den läxa som de syriska massorna kommer att få betala dyrt för under den kommande perioden är att massorna inte kan förlita sig på någon kapitalistisk regim för att försvara sina intressen i kampen mot imperialismen. De kan bara förlita sig på sin egen kraft och på den kraft som miljontals arbetare och fattiga i regionen och bortom den besitter. De lider alla under kapitalismens kris, som har visat sig vara en total återvändsgränd för samhället.
Kampen mot fattigdom och misär, mot underutveckling och imperialism kan bara lyckas som en kamp mot kapitalistklassen och dess system som helhet. Den syriska revolutionen och revolutionen i Mellanöstern kommer att segra som en socialistisk revolution ledd av arbetarna och bönderna själva, eller så kommer den inte att segra alls.
Den här artikeln är översatt från marxist.com.