Arbetslösheten i Sverige har ökat med 100 000 personer sedan 2022. Sverige har nu EU:s tredje högsta arbetslöshet, runt nio procent – endast Spanien och Finland ligger högre. Detta är ingen tillfällighet, utan ett symptom på ett mycket sjukt system.
År 1970 låg arbetslösheten i Sverige på 1,5 procent. Tjugo år senare, 1990, var den fortfarande endast 1,7 procent. Därefter steg den kraftigt i samband med 1990-talskrisen. På tre år mer än femdubblades arbetslösheten till över nio procent.
Under slutet av 1990-talet sjönk arbetslösheten något, men återhämtade sig aldrig till nivåerna före krisen. Finanskrisen 2008 ledde till en ny kraftig uppgång från 6 till 8 procent 2009. Under 2010-talet minskade arbetslösheten gradvis, men steg återigen med krisen 2020. Idag ligger arbetslösheten strax under nio procent.
Att Sverige ligger långt över snittet i EU har att göra med krisen inom bygg- och bostadssektorn, men också med avindustrialisering, som inneburit ett skifte från okvalificerade industrijobb till tjänstejobb, vilka i regel kräver högre utbildning. Resultatet är att arbetslösheten bland de med endast förgymnasial utbildning stigit från 13 till 28 procent från 2007 till idag.
Även utrikesfödda arbetare har drabbats hårt. Sett till andel av inskrivna arbetslösa har utomeuropeiskt födda ökat från 11 procent 2004 till 39 procent idag. Medan arbetslösheten har minskat för inrikesfödda sedan 2005 (idag: 5,7 procent), har den ökat för utrikesfödda (idag: 16 procent). Högst är arbetslösheten bland invandrarkvinnor med förgymnasial utbildning (41,5 procent).
Parallellt har olika former av osäkra anställningar blivit allt vanligare. Andelen tidsbegränsat anställda ökade kraftigt efter 1990-talskrisen. År 1990 låg den på omkring 10 procent, men sedan år 2000 har andelen legat på 15–17 procent. Deltidsarbete har också ökat, framförallt bland kvinnor.
Bemanningsarbete var i princip obefintligt i Sverige före 1990-talet. Fram till 1993 var privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft förbjudet. Efter lagändringen samma år växte bemanningsbranschen snabbt. År 2000 arbetade cirka 42 000 personer i bemanningsföretag, 2015 omkring 85 000 och runt 2021 över 100 000.
Enligt branschorganisationen Kompetensföretagen sysselsatte bemanningsföretag 126 000 personer år 2022 eller 2,4 procent av den förvärvsarbetande befolkningen.
Under 2010-talet har även gigekonomin vuxit fram – korta uppdrag via digitala plattformar inom exempelvis transport, matleverans och frilansarbete.
Det är svårt att uppskatta den exakta omfattningen, men före pandemin uppskattades omkring tio procent av alla arbetande i Sverige ha utfört någon form av plattformsförmedlat gigarbete minst tre gånger per år. En rapport från Pensionsmyndigheten 2021 visar att gigekonomin fortsatt växa och att 1–4 procent av den vuxna befolkningen idag deltar i gigarbete i någon utsträckning.1
Sammantaget ger detta en tydlig bild: arbetslösheten exploderade under 1990-talskrisen och har därefter blivit ett permanent inslag i den svenska ekonomin. Och vid sidan av den permanenta massarbetslösheten har osäkra anställningar blivit en allt större del av arbetsmarknaden.
Resultatet är en ökad utsugning av den svenska arbetskraften och ett enormt slöseri med mänsklig arbetskraft. Men varför är det så – och finns det ett alternativ?
Krisen rotad i kapitalismen
För att förstå arbetslösheten måste man först förstå kapitalismens kriser, det vill säga överproduktionskriser. Dessa uppstår när det produceras fler varor och tjänster än vad marknaden kan absorbera. Varje enskild kapitalist försöker ständigt – på grund av konkurrensen – maximera vinsten genom att producera så mycket som möjligt, sänka lönerna och pressa sina arbetare. Samtidigt är det arbetarna som utgör majoriteten av marknaden. Arbetarna kan såklart ta lån för att fortsätta konsumera, men till slut nås en gräns: lån kan inte betalas, företag går i konkurs och börser kraschar. Därefter börjar samma process om igen.
Precis som det finns för mycket varor och tjänster för marknaden att konsumera, så finns det också för många arbetare att anställa. Arbetskraft är nämligen en vara som alla andra varor, och när företagen inte kan sälja det som produceras minskar också behovet av arbetskraft. Vid varje kris avskedas därför anställda och en relativ överbefolkning uppstår – en industriell reservarmé, som Marx kallade det.
Bland borgerliga ekonomer får man leta efter någon verklig förklaring.
För det första finns det de – marknadsliberala ekonomer – som trots bevisen vägrar erkänna att en permanent massarbetslöshet ens kan uppstå, eller ser det som ett resultat av statens ingripande. Men statligt ingripande följer på kriserna, inte tvärtom.
Sedan finns det de som erkänner kapitalismens kriser, och den stigande arbetslösheten, men som tycker att man inte bör göra något åt det, utan låta naturen ha sin gång. Prästen Robert Thomas Malthus menade att en arbetare som inte kan försörja för sig och som samhället inte har något behov av, inte har någon ”rätt till ens den minsta portion mat, och har i själva verket inget att göra där han är”.2 Det finns många av hans gelikar idag.
Till sist finns det en uppsjö av keynesianska skolor, som också erkänner kriserna men anser att staten ska skapa efterfrågan genom att skapa jobb. Självklart är vi för att skapa jobb för arbetare – men frågan är bara: vart ska pengarna komma ifrån?
Beskattas arbetarklassen så är det ett nollsummespel – den efterfrågan man skapar genom nya jobb förlorar man genom höjda skatter. Beskattas kapitalisterna så skär man in på deras vinster och minskar deras investeringsvilja. Återigen, vi är för att beskatta kapitalisterna, men då måste man också vara beredd att gå hela vägen och nationalisera deras företag när de hotar med kapitalstrejk och andra åtgärder. Det sista alternativet är att trycka pengar, men det leder bara till inflation.
Borgerliga ekonomers förklaringar av arbetslöshet är bristfälliga av det enkla faktum att arbetslösheten är rotad i det kapitalistiska systemet. Arbetslösheten och otrygga anställningar följer kapitalismens kriser och är idag en permanent del av verkligheten under det här systemet.
Därav följer också att alla politiker som inte är beredda att bryta med det här systemet, inte heller har någon lösning på arbetslöshetsfrågan. Sedan 1990-talskrisen har ingen regering kunnat påverka arbetslösheten på ett avgörande sätt.
Lösningen: planekonomi
Den nuvarande regeringen har angripit de arbetslösa genom bidragstak, avtrappning av a-kassan, höjt lönegolv för arbetskraftsinvandrare (och man planerar ytterligare en höjning), och man ska införa aktivitetskrav för försörjningsstöd. År 2023 minskades anslagen till arbetsmarknadspolitiska program med omkring 1,5 miljarder kronor.
Man planerar även att införa tillfälligt sänkt arbetsgivaravgift för unga och ett “företagarpaket” som sänker kostnaderna för att anställa. Men om marknaderna redan är mättade, så säger det sig självt att företagen inte kommer att anställa fler – hur billigt det än är.
Lösningen på arbetslösheten heter planekonomi. Genom att nationalisera de största företagen och sätta dem under arbetarklassens demokratiska kontroll kan produktionen planeras efter samhällets behov. På så sätt kan vi också planera hur mycket arbetskraft som behövs, dela på jobben och gå ner i arbetstid med bibehållen lön.
Det kapitalistiska systemet, med sitt enorma slöseri av mänsklig arbetskraft, måste störtas. Om det inte kan erbjuda jobb för de som behöver det – låt det ge vika för ett system som kan!