Världens aktiemarknader har gått igenom en härdsmälta, från Shanghai till Shenzen och från London till New York. Aktiemarknadens datorskärmar har överallt lyst röda under en panikartad global utförsäljning. Chocken och misstron bland investerare var allestädes närvarande. Även när Dow Jones försöker ta sig upp från sina värsta förluster genomsyrar extrema prissvängningar hela systemet. Kan denna krasch vara en engångsföreteelse, som snart kommer att återgå till det normala, eller är den en början till en serie av chocker i ett ohejdbart händelseförlopp?
[Ursprungligen publicerad den 26 augusti 2015.]
Det är värt att påminna att depressionen på 30-talet började med Wall Street-kraschen år 1929, som i sin tur skapade en period av återhämtningar och marknadskollapser under de följande tre åren. Under flera månader i taget pågick återhämtningar, endast för att ge vika för större nedgångar. Naturligtvis upprepar sig aldrig historien helt exakt; men det skulle vara dumt att ignorera sådana likheter.
Idag har den ekonomiska stabiliteten, eller det lilla av den som fanns, försvunnit. Måndagens börskrasch åtföljdes av en kraftig ökning av instabiliteten överallt. CBOE:s Vix-instabilitetsindex, Wall Streets så kallade ”skrämselmått”, ökade med 42 procent på måndagen, till 39,77 – och värden över 20 anses signalera att investerare är oroliga. Ökningen fortsatte indexets sjätte dag i följd av dagliga stigningar, inklusive dess fjärde tvåsiffriga ökning på raken.
De globala aktiemarknadernas kollaps på måndagen fortsatte en nedgång som har omintetgjort hundratals miljarder dollar i aktier över hela världen. De första att drabbas var Kina, följda av marknader i Asien, sedan kom Europa och slutligen Amerika, där aktiemarknaderna har varit i fritt fall. Larry Summers, en före detta amerikansk finansdirektör, skrev en tweet som innehöll seklets kanske största underdrift: ”Detta kan vara allvarligt”. George Osborne var enligt uppgift bekymrad över Kina, men inget mer. De verkar vara lika förvirrade och desorienterade som förstaklasspassagerarna på Titanic som undrade var de plötsliga vibrationerna kom ifrån.
Stora problem i det inte så lilla Kina
Shanghaibörsen hade fallit med 11,5 procent en vecka tidigare, vilket ledde till att myndigheterna ingrep. Deras ingripande hade dock ingen större inverkan. De pumpade in pengar, men instabiliteten fortsatte. På den ”svarta måndagen” upplevde Shanghaibörsen sin värsta dagshandel sedan februari 2007. Marknaden kraschade under den första sekunden efter att den hade öppnats – en 9 procentig nedgång som omintetgjorde vinsterna för hela året! I slutet av dagen kunde man under ”svarta måndagen” se marknaden falla med massiva 8,5 procent, vilket intensifierade oron för en ytterligare ekonomisk nedgång. Denna rädsla ekade genom hela världen, och påverkade världens börser som ett okontrollerbart virus. Idag, den 26 augusti, har Shanghais index fallit med ytterligare 7,6 procent.
”Det är ett avgörande ögonblick för Kina,” sa Angus Nicholson, marknadsanalytiker på IG. ”Aktiemarknaden i fritt fall, banksystemet alltmer svältfött på likviditet, stigande kapitalutflöden och en snabbt vikande konjunktur.” (Financial Times, 2015-08-24) Det var som en perfekt storm. (En vanlig metafor för en kris som är så stor att den involverar alla världsekonomier, ö.a.)
De kinesiska myndigheterna reagerande som vid andra chocker, och pumpade snabbt in 200 miljarder för att stötta marknaden. Dessutom gjorde de flera små räntesänkningar. Dagens sänkning var den femte sedan november. Tidigare verkade en sådan likviditet hjälpa till att hejda problemen, men den här gången misslyckades de att vända saker till det bättre. De verkar ha tappat kontroll över situationen, vilket bara leder till ytterligare turbulens och panik.
Den ursprungliga orsaken till denna skarpa nedgång på börsen var en rädsla för den dramatiska inbromsningen i den kinesiska ekonomin, den näst största världsekonomin. Alla de senaste siffrorna för industriell tillväxt och export försämrades. De flesta officiella siffrorna kan tas med en nypa salt. Vissa seriösa kommentatorer tror att den verkliga tillväxten i den kinesiska ekonomin bara ligger på omkring 3,5 procent. Kinas industriproduktion har krympt i den snabbaste takten sedan 2009, vid den lägsta punkten av världskrisen. Under denna sommar hade den kinesiska exporten fallit med 8 procent. Importerna också minskat med motsvarande belopp. Denna dramatiska inbromsning tvingade Peking att devalvera renminbin den 11 augusti i ett försök att vända situationen, något som skapar förödelse i tillväxtekonomierna.
Den kinesiske presidenten, Xi Jinping, försökte att ge förhoppningar om den ekonomiska situationen. ”Vi ska vara säkra på att den ekonomiska tillväxten fortfarande har lovande framtidsutsikter”, sade han till tjänstemän i nordöstra Kina förra månaden.
Sådana försäkringar är ungefär lika lugnande som de som gavs av George W. Bush, som sade att ”de viktigaste delarna av USAs ekonomi är stabila”, strax före Lehman Brothers kollaps.
Kraschar tillbaka till verkligheten
Medan den kinesiska tillväxten i det förflutna har gynnat världsekonomin enormt genom att sänka råvarupriserna och erbjuda marknader och områden där man kan göra lönsamma investeringar, har den nu vänt sig till sin motsats genom att exportera sina problem och svagheter. Vid mer än 15 procent av världsekonomin, bidrar Kina med omkring 25 procent av den globala tillväxten, enligt IMF.
Medan Kina försöker att vänja sig av med massiva investeringar, och gå mot en mer balanserad ekonomi, har tillväxttakten fått sig en stor törn. Nivåerna på kapitalackumulationen har blivit ohållbara. Med åtstramningar i Europa och lönestagnation i Amerika, har marknaden för kinesiska varor stött på sina gränser. Överproduktion har påverkat flera delar av ekonomin, och skapat en fastighetsbubbla och en kris med skuggbanker. Detta kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt för den globala kapitalismen, som fortfarande kämpar för att fly från finanskrisen 2008. Den ekonomiska avmattningen i Kina driver under nuvarande förhållanden världsmarknaden mot en ny lågkonjunktur.
Aktiemarknaderna har gått på högvarv under flera år medan den reella ekonomin stapplar sig fram. De har blivit mer och mer skilda från verkligheten. Aktiekurserna återspeglar inte längre ekonomins hälsa eller dess framtida lönsamhet. Med räntor som ligger nära noll och skapar ”billiga pengar” och förekomsten av stora berg av kontanter som ligger på hög, hälls pengar in i aktier och andelar i jakt på spekulationsvinster. Samma dag som man inledde en politik med kvantitativa lättnader i Storbritannien den 9 mars stod FTSE 100 på 3542 poäng. Dess senaste topp den 27 april i år var 7103 poäng, en ökning med 100,5 procent. Det finns ett liknande mönster mellan de tre omgångarna av kvantitativa lättnader i USA och utförandet av S&P 500, som hade ökat med mer än 200 procent under samma period.
Situationen liknar den där en tecknad figur går över kanten på en klippa och helt enkelt fortsätter att gå… tills gravitationen slutligen börjar verka.
I vår konstgjorda värld av aktier skulle en ”korrigering” förr eller senare tvingas äga rum, där priserna skulle bli mer representativa för de reella värdena. Men en sådan ”korrigering” skulle under nuvarande instabila förhållanden kunna få omfattande konsekvenser: en krasch kan påskynda en djup lågkonjunktur.
En smittsam sjukdom
Asiens öde är direkt kopplat till Kina. Raset på de kinesiska aktiemarknaderna spred sig omedelbart till de asiatiska marknaderna. Idag kom nya fall, med Japans Nikkei som gick ner 4 procent.
Det blev snart en pandemi, då marknaderna öppnade i Europa på måndagen, och europeiska marknader föll med 7,8 procent. I slutet av den dagen hade mer än 500 miljarder euro i aktier omintetgjorts. Under hela augusti månad hade den alleuropeiska FTSE Eurofirst 300 sjunkit med 12 procent, vilket nästan slog fallet på 12, 68 procent i Oktober 2008.
”Kommer ni ihåg bankkrisen 2008? Tja, europeiska aktier är för närvarande på väg mot sina sämsta resultat sedan de mörka dagarna” konstaterade Financial Times. (2015-08-24)
Samtidigt hade det franska CAC-indexet sjunkit med nästan 5 procent, och det tyska Drax förlorat 5 procent. I London hade FTSE 100 förlorat 5.5 procent, vilket var den första gången det hade fallit under 6000, och var på väg att bli det lägsta sedan december 2012. Detta skulle omintetgöra 74 miljoner pund från värdet på indexet. Dessa återhämtade sig något på tisdagen.
I USA sjönk Dow Jones Industrial Average med 6,5 procent på måndagen – och förlorade 1000 poäng i en intensiv tidig handel. Det var det största fallet sedan 2008 och är nu 14 procent under sin rekordtopp. S&P föll med 4 procent, och Nasdaq förlorade 8,5 procent, vilket ökade farhågorna om att en ny teknikbubbla har spruckit. Nedgångarna följde de redan tunga fallen förra veckan. Teknikaktier drabbades hårdast, Facebook hade vid ett tillfälle förlorat 14 procent, och Apple gick ner med 11 procent. Detta är den allvarligaste aktiemarknadskollapsen sedan Lehman Brothers fall.
På tisdagen hade den amerikanska marknaden återhämtat sig, vilket tyder på stora förändringar i aktieägandet. Huruvida detta håller i sig är tveksamt med tanke på de underliggande problemen i världsekonomin.
Den perfekta stormen
Mer allmänt hade en ”perfekt storm” fått fäste, vilket påverkar nyckelsektorer i den globala ekonomin. I de så kallade tillväxtmarknaderna, som brukade vara de som räddade världsekonomin, faller allting: valutor, aktier och råvarupriser. Pengar finns i rikliga mängder och är väldigt billiga, men det gör ingen skillnad. Den föreslagna räntehöjningen i USA – den första sedan 2006 – har sänt chockvågor genom dessa ekonomier.
Fallande råvarupriser, som har drabbat dem i sex år, och förväntningar om en amerikansk räntehöjning har försatt dem i en omöjlig situation. Den krympande exportmarknaden, särskilt med fallande efterfrågan och överproduktion i Kina, leder till ett krig av exporter och devalveringar. Alla försöker att sänka priset på sina exportvaror i en kapplöpning mot botten. Tillväxtmarknadernas skulder håller på att bli outhärdliga då deras ekonomier saktar ner. Storleken på skulden har fördubblats under de senaste fem åren, och ligger nu på 4,5 biljarder dollar. Men med skulder som är satta i dollar bidrar varje ökning av dollarns värde (som pressas upp av utlovade ökningar av amerikanska räntor) till en ökad belastning och stigande servicekostnader. Snaran börjar dra ihop sig.
Tillväxtmarknaderna har upplevt en dramatisk kapitalflykt, inte minst från Kina. Flykten har fördubblats under de senaste tretton månaderna, till ett belopp av en biljard dollar. Renminbins devalvering kommer att påskynda utflödena, som nådde ett rekord på 70 biljarder i juli. Tillväxtmarknadernas aktier samt valutor, har minskat med 10 procent det här året. Det är ett handelskrig utan tullhinder.
Turbulensen har inneburit att den malaysiska ringgiten har fallit med 1,4 procent mot dollarn, detta är på en nivå som inte har setts sedan Asienkrisen 1998. Den indonesiska rupien låg också på sin svagaste nivå sedan 90-talet. Thailands baht låg på sin lägsta nivå sedan 2009. Krisen har spridit sig snabbt till Sydafrika och Brasilien, vilket återigen visar att globaliseringen innebär en global kris. Detta är den verkliga innebörden av finansiell smitta.
Oljepriset, som har legat på 150 dollar per fat, har med tanke på efterfrågan fallit till 39,05 dollar per fat för West Texas Oil och till 44,24 dollar för Brent Oil. Snarare än att vara en källa till styrka, har priskollapsen varit en produkt för en världsomfattande deflation.
En organisk kris
”Återhämtningen” är nu förbrukad. Investeringarna stagnerar eller faller. USA:s kapitalister sitter på en hög med pengar värd två biljarder, oförmögna att utveckla produktivkrafterna som i det förflutna. Samtidigt gör produktivkrafterna uppror mot gränserna för marknaden och det privata ägandet. Denna epok av ”sekulär stagnation” är inte en av jämvikt. Snarare tvärtom. Hög- och lågkonjunkturscykeln har förändrats under denna period, där högkonjunkturerna är klena, samtidigt som lågkonjunkturerna är djupa och utdragna.
Krisen 2008 var en vändpunkt. Den inledde den största krisen sedan 30-talet, som vi fortfarande lider av. Den enda anledningen till att vi inte upplevde en djup depression som på 30-talet var de massiva räddningspaketen på världsskala, inte minst i Kina, som gjorde att kapitalismen kunde hålla huvudet ovanför vattenytan. Men alla de gamla motsättningarna har kommit upp till ytan. Krisen har dragits ut, eftersom åtstramningarna skär i marknaden och lönerna överallt har hållits nere. Det återspeglar att det kapitalistiska systemet kommit in i en organisk kris, där inga av de tidigare siffrorna för tillväxt, sysselsättning, produktivitet eller lönsamhet kan uppnås.
Periodisk överproduktion yttrar sig i djupa lågkonjunkturer, som under 2008. Det kan finnas alla möjliga slags kriser, där den kapitalistiska produktionens gränser kan brytas på flera olika platser, bland annat börskriser, som inte är direkt kopplade till motsättningarna i produktionssättet. Kriserna i aktiemarknaden, är i slutändan symptomatiska för de processer som utspelas i den reella ekonomin. De kan fungerande som en utlösande faktor för en verklig kris i ekonomin. Så var fallet med den stora kraschen i Amerika 1929. Skandalen med subprimlån och Lehman Brothers kollaps spelade samma roll under 2007-8. Huruvida denna nuvarande nedgång på aktiemarknaden leder till en ny lågkonjunktur kan inte förutsägas helt säkert. Man kan se tydligt att alla faktorer finns där för en ny världsomfattande lågkonjunktur, men exakt vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga. Det finns många saker som kan spela denna roll.
Allt vi kan säga med säkerhet är att denna ekonomiska ”återhämtning” är uttömd. Vägen håller på att förberedas för en nedgång.
En försmak av vad som komma skall
Som Marx förklarade i det Kapitalets tredje band: ”Den slutgiltiga orsaken till en verklig kris förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i jämförelse med tendensen hos den kapitalistiska produktionen att utveckla produktivkrafterna på ett sådant sätt att endast samhällets absoluta konsumtionsförmåga skulle vara dess gräns.”
Idag är den ”begränsade konsumtionen” tydlig, med tanke på all åtstramning och nedskärningar i reallöner. Investeringarna, kapitalismens livsnerv, är antingen slappa eller håller på att torka ut. Alla kapitalismens motsättningar, vilka gjorde det möjligt för systemet att fortsätta under den gångna perioden, kommer åter upp till ytan. Scenen förbereds återigen för en ny lågkonjunktur, som är ännu allvarligare än den förra.
De seriösa kapitalistiska strategerna är rädda, eftersom alla medel som användes för att bekämpa den förra krisen har använts upp. Regeringarna är ekonomiskt belastade med kolossala skulder och räntorna ligger på noll. De reduceras till mixtrande, som man gör i Kina. Detta kommer inte att rädda dem. Den nuvarande turbulensen på aktiemarknaden är helt enkelt en försmak av vad som kommer att hända.