”De skapar förödelse och kallar det för fred.”
– Agha Shahid Ali
I tjugo år har USA, Storbritannien och Sverige med flera motiverat den imperialistiska ockupationen av Afghanistan med löften om ”fred” och ”demokrati”. Men allt de åstadkommit är kaos, ökad korruption och misär, vilket lagt grunden för talibanernas återkomst till makten.
Efter två årtionden av krig och ockupation som kostat två biljoner dollar har USA:s härskande klass misslyckats med att uppnå alla sina påstådda militära syften. Efter att ha dödat otaliga civila, släppt bombmattor över hela regioner och ruinerat miljontals liv lämnar nu USA efter sig ett land i upplösningstillstånd och i de reaktionära talibanernas grepp.
Imperialismen och talibanerna är bara två sidor av samma mynt. Imperialistmakterna är faktiskt direkt ansvariga för att talibanerna överhuvudtaget existerar. Både talibanerna och Al Qaida uppstod ur Mujahedin som finansierades, tränades och beväpnades av CIA, Pakistans säkerhetstjänst ISI och Saudiarabien för att fälla den vänsterregering som kommit till makten i den afghanska Saurrevolutionen 1978, och därefter för att bekämpa sovjetiska trupper.
I Irak var det först efter att USA invaderade som al-Qaida fick en bas i landet. Destabiliseringen av landet var det som senare möjliggjorde ISIS snabba frammarsch. ISIS växte i sin tur inte minst sig starka genom Syrienkriget där USA, liksom flera europeiska imperialistmakter, stöttade olika islamistiska grupper mot Assadregimen. Imperialisterna har skapat ett Frankensteins monster som de tappat kontrollen över.
Efter terrorattentatet mot World Trade Center 2001 skrev dåvarande statsminister Göran Persson till USA:s president George W. Bush: ”Terrorism kan aldrig accepteras. Tillsammans, måste vi visa vår beslutsamhet att bekämpa denna ondska i alla dess former.” Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sade några månader senare att Sverige, ”liksom en stor majoritet av världens länder, slutit upp bakom den amerikanska administrationens kamp mot terrorismen”. Samtidigt skickades de första trupperna till Afghanistan.
På Storbritanniens begäran skickade Sverige en specialstyrka på 45 man som skulle ingå i ISAF. Specialstyrkor utför hemliga uppdrag som verkar utanför de ordinarie trupperna. De ställs sällan till svars för sina militära räder. Tvärtemot det officiella budskapet från regeringen att Sveriges närvaro i Afghanistan handlade om ”humanitär hjälp”, så var det tydligt redan från början att Sverige gjorde det USA ville att Sverige skulle göra. 2003, samma år som Nato tog över befälet för ISAF-styrkorna, vände sig USA:s vice försvarsminister, Paul Wolfowitz till Sveriges dåvarande utrikesminister, Laila Freivalds, och bad om ett utvidgat svenskt ansvar i Afghanistan. 2005 röstade den svenska riksdagen för att Sverige skulle ta över ansvaret för säkerheten i fyra provinser i Mazar-e-Sharif, i norra Afghanistan.
Hur många afghaner som mördats av de svenska soldater och officerare som deltagit i ockupationen av Afghanistan vet vi inte. Totalt har 75 971 civila afghaner och pakistanier dött som ett resultat av kriget. Regeringens egen utredning om Sveriges insats i Afghanistan 2002–2014 kom fram till att inga av de mål som man satte hade uppfyllts (det vill säga de officiella målen om minskad fattigdom och liknande), utom ett: att skapa ”trovärdighet för och förmåga hos Sverige som deltagare internationella insatser.” Detta var också det huvudsakliga syftet för det svenska deltagandet: att vänja den svenska befolkningen vid svenskt deltagande i utländska operationer för att få stöd för svenskt Nato-medlemskap och träna det svenska försvaret i strid.
Det är tydligt att den svenska regeringen är mycket nöjda med den ”övning” som svenska soldater fått i kriget. Försvarsministern Peter Hultqvist sade i ett tal tidigare i år till den sista svenska insatsstyrkan i Afghanistan att ”Det har bland annat gett erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”.
Samarbetet med Nato, har också blivit allt mer frekvent de senaste tio åren, liksom svenskt deltagande i andra stormakters krig. 2011 deltog Sverige i interventionen i Libyen, 2015 i Irak och från 2014 har man ett utvidgat partnerskap med Nato där man genomfört en mängd olika gemensamma övningar med nato och USA i Östersjöområdet. I februari i år skickades ett svenskt specialförband på 150 man samt tre attackhelikoptrar till Mali efter inbjudan av Frankrikes president Macron. Det är utöver de svenska soldater som redan sedan tidigare deltar i en FN-ledd ”fredsbevarande” styrka i landet.
Samtidigt som Sverige deltagit i kriget i Afghanistan har man avvisat allt fler flyktingar till landet med lögner om att det varit säkert i vissa delar av landet. Högern och Socialdemokraterna är direkt ansvariga för de som avvisats som nu riskerar att mördas av talibanerna. De har alla blod på sina händer. Regeringen må ha tillfälligt stoppat utvisningen av de 1900 afghaner som tidigare hade fått besked om utvisning men planen är fortfarande att de ska utvisas. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet har krävt att de ska ges amnesti. I somras trädde den nya utlänningslagen i kraft där principen om tillfälliga uppehållstillstånd gjordes permanent. Att flyktingpolitiken ska fortsatt vara restriktiv, gjorde Stefan Löfven tydligt i en intervju med DN den 18 augusti: ”En sak ska vi vara väldigt klara över: vi ska aldrig tillbaka till 2015.”
Vänsterpartiet är det enda partiet som stått emot den rasistiska flyktingpolitiken och de inskränkningar som gjorts sedan 2015. Men samtidigt måste det påpekas att Vänsterpartiet inte står utan skuld i Sveriges roll i det helvete som nu plågar Mellanöstern och Asien. De röstade för den svenska insatsen i december 2001 och röstade för en förlängning av insatsen ytterligare tre tillfällen. När revolutionen i Libyen urartade i ett inbördeskrig 2011 röstade man för den så kallade flygförbudszonen – en förevändning för imperialistiska bombningar.
Det visar på hur partiet alltför lätt luras av att USA eller någon annan stormakt slänger sig med ord som ”fred”, ”demokrati” eller ”FN-sanktionerad” för att motivera imperialistiska krig. Vänsterpartiet har alltför länge haft illusioner i FN. Men FN är inget annat än de samlade imperialistmakternas organ. Om FN kan sanktionera eller till och med leda ett militärt angrepp visar det bara att de huvudsakliga imperialistmakternas intressen för stunden sammanfaller.
Många för nu fram parollen om fred. Men som Hoola Bandoola Band en gång sjöng: ”är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” Fred med vem? Under vilken regim ska fred slutas? Ytterligare en lydregim till USA eller någon annan imperialistmakt – eller är det kanske fred under talibanerna? Den regim USA tillsatte visade sig vara så korrupt och så hatad att ingen var beredd att försvara den när talibanerna inledde sin blixtoffensiv. Imperialisternas fred i Afghanistan är synonymt med fortsatt instabilitet, lidande och fattigdom för massorna.
Det som behövs är inte någon abstrakt ”fred”, utan en revolutionär kamp mot talibanerna och mot imperialismen. De afghanska massorna kan inte sätta sin tillit till någon kapitalistisk regim, varken de regionala imperialisterna som Iran, Saudiarabien eller Pakistan, och inte heller Ryssland, USA och EU.
Det är svenska revolutionärers plikt att stötta de afghanska massornas kamp. Vi kan inte stötta någon imperialistmakt, deras samarbetsorgan FN, eller en uppgörelse med talibanerna. I första hand måste vi avslöja vår egen härskande klass, den svenska imperialismens brott och hyckleri. I detta borde Vänsterpartiet ställa sig i frontlinjen och omedelbart kräva:
- Refugees welcome: låt kapitalisterna betala!
- Ingen uppgörelse med talibanerna, mot all imperialistisk inblandning i Afghanistan.
- Stoppa vapenexporten – inget stöd till världens alla ruttna regimer!
- Nej till Nato – kamp mot imperialisternas krig.
- Revolutionär kamp mot både imperialister och talibaner!
Kampen mot terrorn, krigen, fattigdomen och rasismen kräver en revolutionär lösning. I Sverige, i Afghanistan, i vartenda land på jorden, måste vi ta strid för att avskaffa kapitalismen.