Nyhetssajterna NPR och Frontline kunde nyligen avslöja den avgörande roll oljebolagen spelat i återvinningsindustrins framväxt. Plaståtervinning är mer ett marknadsföringsknep än ett logiskt system för avfallshantering.
Olja är den huvudsakliga råvaran i nästan all plast. När plasten lanserades under 50-talet blev den därför en viktig inkomstkälla för oljebolagen. Men under 80-talet kopplades den samman med miljöproblem och försäljningen sjönk.
Oroade över minskade profiter lanserade oljejättarna Exxon, Chevron, DuPont, med flera en reklamkampanj. Budskapet var tydligt: plast kan återvinnas, är enkel att återvinna och utgör inget hot mot miljön. Investeringarna i diverse ”gröna” intressegrupper, kampanjer och återvinningscentraler rullade in. Oljelobbyister pressade stater att återvinningsmärka i princip all plast – och de lyckades. Under de följande 30 åren växte produktionen och lönsamheten enormt. Även aktivistgrupper som Greenpeace köpte lögnen och förespråkade återvinning som det bästa sättet att bekämpa plast i haven.
Problemet är att plast är svårt att återvinna på ett sätt som är lönsamt under kapitalismen. Knappt tio procent återvinns globalt. Ofta forslas insamlad plast i stället till fattiga länder där den antingen grävs ned eller dumpas i havet.
Detta är oljebolagen fullt medvetna om. Återvinning är snarare en rökridå som de lagt ut för att dölja sin klimatvidriga plastindustri: en industri som ger omkring 400 miljarder dollar i vinst varje år. Framtidens profiter mäts inte i fat olja, utan i kilo plast.
Om oljebaronerna anser att återvinningen är för olönsam för att göra den på allvar bör den (tillsammans med övriga bolagsgrenar) nationaliseras och ställas under demokratisk arbetarkontroll. Samma sak bör gälla världens 500 största företag, vilka ansvarar för 70 procent av utsläppen. Produktionen måste ställas om och planeras utifrån naturens och mänsklighetens behov, inte kapitalisternas vinster. Klimatkamp är klasskamp, inte en fråga om individuella val. Kapitalismen kan inte återvinnas.