Detta är en valanalys gjord av CMR (Corriente Marxista Revolucionaria) som är medlemmar i Internationella Marxistiska Tendensen.
Låt oss bygga socialism genom att expropiera kapitalisterna och skapa en genuin revolutionär stat
Hugo Chavez seger den 3 december var den största och tydligaste i den revolutionära processen och i hela Venezuelas historia. Aldrig har en revolution som uttalat sig för socialism som mål fått så mycket stöd i ett val. Som presidenten själv sa från ”folkets balkong”, folk röstade på honom men det var också en röst för att skynda på revolutionen och för att lösa de problem som arbetare och fattiga har. Det var en medveten röst för socialism.
En medveten röst mot kapitalism för socialism
Denna överväldigande seger är det bästa svaret som kontrarevolutionen och imperialismen kunde få. De föraktar folket och tror att genom att utnyttja de motsättningar som fortfarande finns inom revolutionen och genom att utlova några belöningar i form av Mi Negra-kreditkort (ett tomt bedrägligt löfte) tror de att de kan lura folket. Det är också ett svar till de som säger att folk inte är tillräckligt mogna och medvetna, att vi inte är redo, att socialism, expropieringarna och radikaliseringen av revolutionen skulle få oss att tappa röster. Det är raka motsatsen bara genom att visa hela folket att vi är beredda att genomföra revolutionen till slutet och lösa deras problem kan vi behålla det enorma stöd som det venezolanska folket gett President Chavez förslag att den Bolivariska revolutionen ska fortsätta mot socialism.
Men för att föra den här rörelsen framåt så måste vi bryta den kontroll kapitalisterna fortfarande har över Venezuelas ekonomi, som de använder för att sabotera alla revolutionära och progressiva förslag som Presidenten försöker genomföra. Detta och att det är absolut nödvändigt att här och nu sätta stopp – som Presidenten sa i sitt tal från ”folkets balkong” – för den ”byråkratiska kontrarevolutionen”, femte kolumnen som varje dag försöker sakta ner och splittra revolutionen, stoppa oss arbetare och folket från att ta den riktiga makten, och att göra slut på korruptionen som är en politisk, social och moralisk cancer för vilken revolution som helst.
Mött av reformister som hyllar den så kallade mognaden och demokratiska viljan hos Rosales och som talar om förhandlingar med honom måste vi vara tydliga: Om kontrarevolutionen och imperialismen inte agera med alla sina resurser på valdagen så är det inte för att de har accepterat revolutionen eller att deras intentioner har ändrats eller för att de plötsligt har bestämt sig för att respektera konstitutionen, att de vill ”starta en dialog” eller respektera den demokratiska processen. Det var den tydliga och massiva mobliseringen av folket, och enbart detta, först på söndagen 26 november som ett svar på den kontrarevolutionära demonstrationen 25 november, och sen hela följande vecka och på valdagen – som tvingade kontrarevolutionen att skjuta på sina planer (men enbart för stunden!).
Än en gång så var det folket underifrån med sin revolutionära instikt och moblisering som visade tydligt att om de [kontrarevolutionen] skulle försöka störa valet skulle en revolutionär hurrikan sopa undan dem. Det vara bara rädslan för att en öppen konfrontation skulle leda till en radikalisering av revolutionen som skulle kunna hota deras kontroll över ekonomin, som fick den dominerade delen av borgarklassen och imperialismen att tvinga deras kandidat Rosales att följa en annan kontrarevolutinär strategi.
Kontarevolutionen tar på sig silkeshandskarna
Att gratulera Rosales för att han accepterat (eller i alla fall verkar) förlusten och till och med förhandla med honom, betyder att man försöker ”städa” upp dessa kontrarevolutionärers rykte, som inte skulle tveka att krossa och förtrycka om de hade styrkan. Rosales var den första att komma ut med ett uttalande om de kända tomma röstsedlarna, för att sprida tvivel och introducera ett inslag av destabilisering. Först när han och hans imperialistiska herrar insåg att den taktiken faktiskt var kontraproduktiv mot deras egna klassintressen så bestämde de sig för en annan strategi.
Deras strategi fortsätter vara den samma, men de har ändrat form och tempo. Deras mål är att fortsätta att lura en del av deras sociala bas och hålla den mobiliserad för att lansera en kontrarevolutionär offensiv på lite längre sikt. De kommer att försöka att kombinera en strategi med förhandlingar, med högern inom den Bolivariska rörelsen för att bromsa den revolutionära processen, tillsammans med ekonomiska sabotage och förtal, för att så tvivel om revolutionen i Venezuela och internationellt för att stoppa att den ses som ett hopp för förtryckta i hela världen. Dera mål, så länge de inte har tillräckligt stöd att besegra revolutionen öppet, är att bromsa revolutionen och få den bort från anti-kapitalistiska mål. Deras mål är att demoralisera en del av massorna vilket skulle ge dem möjlighet att gå över till en offensiv. Men styrkeförhållanden är så mycket på revolutionens sida för tillfället att de skulle bara lyckas om vi tillät dem genom att sänka garden och om vi inte utnyttjar detta nya tillfälle att avsluta revolutionen genom att expropiera kapitalisterna.
Inga pakter med eller eftergifter till högern!
Endast genom att expropiera kapitalisterna kan Venezuela vara fritt, självständigt och socialistiskt!
Den enda möjliga vägen för den Bolivariska revolutionen är att förklara krig mot korruption och den byråkratiska kontarevolutionen, att förklara krig mot kapitalism och fattigdom, som President Chavez säger. Vägen framåt är att fortsätta göra det vi har gjort de senaste dagarna: agera snabbt, med kraft och tydlighet. Vägen framåt visades av de 20 000 bönder som demonstrerade i Caracas för 2 veckor sen, kallade av ”Ezequiel Zamora” nationella bondefronten till stöd för Chavez och för ”Zamora agendan”, som skulle innebära ett krig mot godsägare och expropieringen av godsägarnas jord för att den skulle delas ut till bönderna. Vägen framåt är den väg som arbetarna på Sanitarios Maracay tagit, som mötta av ett beslut från sin chef, kuppstödjaren Pocaterra, att stänga fabriken, bestämde de sig för att ockupera den och styra den under arbetarkontroll, styrt av ett fabriksråd som består av representanter valda med möjlighet att återkallas av arbetarnas stormöte. Nu säljer fabriken sina varor till solidaritetspris till samhället i Maracay. Vägen framåt visas av FRETECO (Revolutionära fronten för ockuperade fabriker): att verka för arbetarnas revolutionära samverkansavtal med målet arbetarkontroll. Expropieringar, som de på Invepal och Inveval, borde genomföras i hela ekonomin. Bankerna måste nationaliseras och de större företagen och jorden måste sättas under kontroll av arbetarna och folket.
En man kan inte själv föra revolutionen in på den här vägen. Organiseringen och mobiliseringen och enhet i handling av de revolutionära massornas är en förutsättning för att genomföra revolutionens uppgifter och besegra motståndet hos byråkratin och kapitalisterna. Den Revolutionära Marxistiska Tendensen [CMR] deltog tillsammans med andra revolutionära organisationer och sociala rörelser i den Folkliga beredskapsplanen ”Frukta Oligarker”. Denna enhet i handling måste fortsätta för att revolutionen ska gå framåt mot att expropiera kapitalisterna och för att etablera en revolutionär stat.
Det stora hotet mot revolutionen är den vacklan hos en del av rörelsens ledning, som inte tror på socialism eller folket, som de försöker föra över på oss. Dessa ledare får panik över över revolutionens segrar – exempelvis den vi just uppnådde i valet – för att det skapar en sån entusiasm bland massorna och en önskan om att föra revolutionen till sitt slut, som ifrågasätter de privilegier och den makt de här ledarna har. Dessa ledare menar att stödet för Rosales visar att en del av befolkningen är emot revolutionen och socialism. De menar att vi måste bromsa revolutionen. Lögner! Stödet för socialismen är större än de 56% som fanns 1998 vid slutet av den fjärde republiken. Med såna argument skulle den bolivariska revolutionen aldrig ha startat. Bara genom att visa världen, inklusive medelklassen, att socialism inte är en abstration utan den enda konkreta lösningen på folkets problem, kan vi segra.
De stora företagen måste placeras i statlig kontroll. Staten kan inte kontrolleras av byråkratin, utan måste kontrolleras av arbetarklassen och organiseras av det arbetande folket. På det viset kan ekonomin planeras demokratiskt och problemen med fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist lösas. Vi måste avsluta vårt arbete och föra revolutionen till sitt slut. Det betyder att vi måste konkretisera de strategiska förslag som President Chavez, som har ett massivt stöd av folket, i ett socialistisk övergångsprogramm som kan lösa landets grundläggande problem. CMR tror att några viktiga punkter i ett sådant program skulle se ut så här:
- Ordentliga jobb, sjukvård, bostäder och utbildning för alla. Alla kapitalistiska lagar måste ersättas med socialistiska lagar som garanterar arbetarklassen och folkets rättigheter.
- För en expropiering och nationalisering av alla stängda och inaktiva fabriker i kris under arbetarkontroll. Bankerna, de stora nationella och internationella monopolen, liksom jorden, måste nationaliseras under arbetarkontroll.
- För en nationell demokratisk ekonomisk plan som ska göras av valda återkallbara representanter från varje stadsdel och arbetsplats, för att lösa de akuta sociala problemen.
- För expropieringen av byggföretagen och den nödvändiga infrastrukturen för att genomföra Misión Vivienda (bostadsbyggande med rimliga hyror) under arbetarnas och folkets kontroll.
- För en introducering av arbetarkontroll i privata företag för att bekämpa sabotage, spekulation, etc.
- Mot korruption och byråkrati: för val och möjlighet att återkalla alla offentliga poster, för rotering av byråkratisk uppgifter, och inga löner för politiker eller tjänstemän som överstiger en utbildad arbetares.
- Social kontroll av Misiones genomförd av valda och återkallbara representanter. För statligt monopol på utrikeshandel för att garantera landets sjävlständighet.