”Det är horribelt. Det finns enskilda individer på sjukhuset som i fjol kom upp över 700 timmar i ren övertid”, konstaterade Karolinska Universitetssjukhusets huvudskyddsombud i Vårdfokus i mars. Ett berg av övertid krävs numera för att överhuvudtaget få sjukhusen att gå runt.
I februari i år släppte Vårdförbundet en undersökning som visade att hälften av sjuksköterskorna funderar på att byta jobb på grund av stressen de upplever på jobbet. Åtta av tio menar att belastningen redan innan pandemin var hög eller mycket hög, och tre av fyra att stressen dessutom ökat under pandemin.
Sedan pandemins start har i stort sett alla regioner gjort besparingar och nedskärningar. 2021 skar man ner med 880 miljoner på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, på Södersjukhuset i Stockholm ska man spara in 330 miljoner i år och i Skåne hade man förra året sparkrav på 900 miljoner kronor. Stressen och pressen kommer med andra ord bara att fortsätta öka på landets vårdarbetare. Trots att pandemin officiellt sett är över kan de inte se något ljus i slutet av tunneln.
I Aftonbladet skrev Vårdförbundet den 15 februari i år en debattartikel där man beskrev den svåra situationen och hur man skulle kunna lösa den. Artikeln innehöll tre krav:
- Stoppa brotten mot dygnsvila.
- Ge förutsättningar för att fler ska orka arbeta heltid.
- Öka antalet kollegor med rätt kompetens.
Även dessa blygsamma krav vore ett steg framåt, men om de ska bli av måste Vårdförbundet också ta kampen för dem. Man kan inte förlita sig på några gåvor från samma politiker som själva skurit ner och orsakat just den nuvarande situationen inom svensk sjukvård.
Dessutom finns det ingen anledning att stanna vid dessa krav. För att verkligen förändra situationen skulle man behöva lägga till krav som:
- Rejäla löneökningar för alla landets vårdarbetare
- 6 timmars arbetsdag, en förutsättning för att orka ett helt arbetsliv
- Inflationsjusterade löneökningar – om inflationen ökar ska lönen öka i samma takt
Detta och mycket mer skulle lägga grunden för ett rimligt arbetsliv för landets vårdarbetare. Om ledarna för de olika fackförbunden inom vård och omsorg inte kan eller vill leda den kampen, behöver de bytas ut mot ledningar som vill kämpa. Undersköterskeupproret, Stockholms sjukvårdsupprop, barnmorskeupproret och så vidare, visar att kampviljan finns bland arbetarna.