Under den stormiga perioden i början av 1900-talet skakades kapitalismen av revolutionära omvälvningar, medan marxismens idéer tog kliv framåt i den europeiska arbetarrörelsen. För att svara på detta försökte en grupp intellektuella baserade i Wien att gå till teoretiskt angrepp mot marxismen. Å ena sidan försökte de ”motbevisa” arbetsvärdeläran, som är nyckeln till Marx teorier. Å andra sidan försökte de ”bevisa” att socialistisk ekonomisk planering i princip är omöjlig. I denna artikel besvarar Adam Booth deras argument och visar hur deras försök att omkullkasta marxismen i båda fallen utgjorde en reträtt från ett vetenskapligt och materialistiskt synsätt, till ett subjektivt idealistiskt förhållningssätt.
I skrivande stund skakas den globala ekonomin av kaos och kris – resultatet av en explosiv blandning av snabba svängningar i efterfrågan, år av kroniska underinvesteringar samt flaskhalsar inom produktionen och distributionen orsakade av pandemin.
Vissa experter förutspår att det kommer att ta flera år innan man hinner ikapp med alla inneliggande ordrar, bristen på arbetskraft korrigeras och priserna stabiliseras. Under tiden ställs vanliga familjer inför brist på grundläggande förnödenheter som mat och bränsle, medan hushållens realinkomster urholkas av skenande inflation.
Vansinniga motsägelser är uppenbara överallt. I Storbritannien riskerar exempelvis 100 000 grisar att bli slaktade och kasserade som avfall, på grund av brist på kompetenta slaktare. Med andra ord leder vinstmotivets känslokalla logik till att enorma mängder djur dör helt i onödan, medan matbutikernas hyllor gapar tomma.
Ett liknande exempel kan ses i det vidriga spektaklet på den brittiska fastighetsmarknaden: hundratusentals tomma bostäder är föremål för spekulation samtidigt som ungefär lika många människor tvingas sova på gatorna, kötiderna för de bostäder som tillhandahålls av kommunen är mycket långa, och bristen på bostäder är akut.
På global skala står mänskligheten samtidigt inför en existentiell kris på grund av klimatkatastrofen. Kapitalismen dödar bokstavligt talat planeten. Men de storföretagsvänliga politikerna har inga lösningar på den förestående katastrofen.
Alla dessa händelser är en utmärkt uppvisning av den den fria marknadens så kallade ”effektivitet” och ”dynamik”. De har avslöjat kapitalismen – ett produktionssystem för profit, inte behov – som ett bankrutt system. Och de har därmed visat varför vi behöver ett genuint socialistiskt alternativ, baserat på ekonomisk planering, offentligt ägande och arbetarkontroll.
Ställda inför denna anarki och galenskap har de mest hängivna förespråkarna av den fria marknaden definitivt hållit tand för tunga under den senaste tiden.
Ändå frodas den grundläggande ståndpunkt som de försvarar, nämligen den om marknadens effektivitet, på universitetens ekonomiska institutioner och i deras läroböcker, där studenter tvångsmatas med den så kallade ”effektiva marknadshypotesen”.
Enligt sådana ”teorier” är ekonomin inte mycket mer än en serie grafer, ekvationer och matematiska modeller – ett idealiserat system, som skulle vara i perfekt jämvikt och harmoni, om det inte vore för irriterande fackföreningsmedlemmar som kräver högre löner, centralbanker som trycker för mycket pengar och blåser upp bubblor, samt politiker som ställer upp förkastliga hinder för frihandeln.
Dessa idéer är i själva verket lika gamla som kapitalismen själv. De kan spåras tillbaka till Says lag, som tillskrivs Jean Baptiste Say (en fransk klassisk ekonom från slutet av 1700-talet och tidigt 1800-tal), som hävdade att utbudet skapar sin egen efterfrågan; att varje säljare på marknaden skapar en köpare.
Slutsatsen av denna så kallade ”lag” är att marknaden bör befrias från hinder och regleringar för att ekonomin ska kunna komma i balans. Glöm allt vad samhälleliga konsekvenser och mänskliga kostnader heter – i det ”långa loppet” skulle allt vara bra om bara marknadens ”osynliga hand” fick utföra sin magi.
Detta är den grundläggande premissen för laissez fairekapitalismen som libertarianer har hållit fast vid under decennierna, i både vått och torrt.
Den klassiska skolan
I den utsträckning de alls känner till sitt eget arv, kan den moderna libertarianismens teoretiska rötter hittas i den ”österrikiska skolans” ekonomer – där de mest ökända företrädarna var Friedrich Hayek och hans mentor Ludwig von Mises.
Dessa öppna reaktionärer såg sig själva i sin tur som de sanna arvtagarna till den borgerliga ekonomins klassiska liberala skola, vars främsta företrädare var Adam Smith och David Ricardo.
Den klassiska skolan växte fram som en gren av den ”politiska ekonomin”: ekonomi som ett specifikt studieområde, som hade utvecklats med kapitalismens framväxt. Denna skola gav upphov till tänkare som försökte förstå ekonomin på ett vetenskapligt sätt och försökte undersöka kapitalismen som ett system med sina egna lagar och funktionssätt.
Och även om de förlitade sig på abstraktionens kraft för att avslöja dessa lagar, drunknade de inte i idealistiska matematiska ”modeller” utan samband med verkligheten, vilket har blivit så typiskt för nutida borgerliga ekonomer och akademiker.
De klassiska ekonomerna var en del av 1700-talets upplysning: en intellektuell rörelse baserad på ett materialistiskt filosofiskt synsätt, som försökte hitta förklaringar till fenomen i naturen och samhället grundade i ”förnuft” och ”rationalitet”.
Höjdpunkten i den klassiska skolan kom med brittiska ekonomer som Smith och Ricardo, som undersökte nyckelfrågor rörande hur det kapitalistiska systemet fungerar, däribland begrepp som värde, handel, löner, hyra och arbetsfördelning.
Deras liberalism återspeglade i sin tur den brittiska borgarklassens intressen och gav en teoretisk motivering för den frihandelspolitik som deras inhemska kapitalistklass förde i syfte att skapa och dominera världsmarknaden.
När det gällde att teoretiskt och vetenskapligt försöka förstå kapitalismen fortsatte Marx där Ricardo slutade. Det är i denna mening som Marx och Engels hänvisade till sina idéer som ”vetenskaplig socialism”. De baserade sig på en materialistisk syn på historien och ekonomin, inte på utopiska ritningar för hur samhället ska se ut.
Till skillnad från Ricardo syftade Marx ekonomiska verk däremot inte till att försvara bourgeoisins intressen, utan till att beväpna arbetarklassen och arbetarrörelsen med teori.
Med utgångspunkt i samma antaganden som Ricardo och de bästa av de klassiska ekonomerna, visade Marx i de tre volymerna av Kapitalet – och många andra verk om ekonomi – hur kapitalismen är full av motsägelser och har en inneboende tendens att hamna i kris.
Genom att använda en sådan metod, utveckla de klassiska ekonomernas teorier och utarbeta de slutsatser som följer logiskt av dem syftade Marx till ”att ge bourgeoisin ett teoretiskt slag som den aldrig skall komma att hämta sig ifrån”.1
Marx hade visat vilka slutsatser som följer om man utvecklar Smiths och Ricardos idéer på en konsekvent materialistisk och vetenskaplig grund. Han visade hur kapitalismen innehåller fröet till sin egen förstörelse, som en följd av just de lagar som de klassiska ekonomerna hade börjat avslöja.
De borgerliga ekonomer som följde Ricardo tvingades därför att dra sig undan: de övergav den klassiska skolans vetenskapliga metod och tog sin tillflykt i idealistiskt tänkande och mystifiering av kapitalismen.
Det var därför som Marx kallade sådana damer och herrar för ”vulgära” ekonomer. I stället för att på allvar försöka förklara och förstå det kapitalistiska systemet, blev dessa reaktionära tänkare bara ”apologeter” för det.
Offensiven från Wien
I slutet av 1800-talet var den organiserade arbetarklassen på frammarsch. Fackföreningar med massanslutning och socialistiska partier hade byggts upp. 1889 grundades Andra Internationalen för att samordna den internationella socialistiska rörelsens ansträngningar. Dessa organisationer hade – åtminstone på papperet – anslutit sig till marxismen, den vetenskapliga socialismen och kampen för revolution.
Den härskande klassen kunde känna hotet från denna framväxande arbetarrörelse och de marxistiska idéer som den vilade på, och inledde därför ett angrepp på bred front i form av en ideologisk motoffensiv. Epicentrum för deras attacker fanns i Österrike – och i synnerhet på Wiens universitet.
Det österrikisk-ungerska imperiets huvudstad Wien var kring sekelskiftet 1900 hem för en rad intellektuella, kulturella och vetenskapliga rörelser, och filosofen Ludwig Wittgenstein, konstnären Gustav Klimt och grundaren av psykoanalysen Sigmund Freud återfanns bland de berömda gestalter som frotterade sig på stadens kaféer.
Universitetet i Wien blev samtidigt ett drivhus för reaktionära idéer. Filosofiskt sett var det en grogrund för Ernst Machs subjektiva idealism, som till och med blev på modet inom ett skikt i den ryska intelligentian och den socialistiska rörelsen.
Detta gjorde att Lenin ansåg att det var nödvändigt att inleda en skarp motattack mot Mach och hans anhängare, vilket han gjorde på ett briljant sätt i sin bok Materialism och empiriokriticism – en genomträngande polemik som samtidigt avslöjade hur ofruktsamma dessa subjektivistiska åsikter var, samtidigt som den var ett grundligt försvar av materialismen.
Icke desto mindre hade Machs idéer stort inflytande på den senare utvecklingen av andra skadliga filosofiska trender, såsom logisk positivism, som förespråkades av Wienkretsen. Dessa satte i sin tur sin prägel på österrikiska tänkare som Karl Popper, som uttryckligen förde krig mot marxismen och historiematerialismen.
Arbetsvärdeläran
På det ekonomiska området leddes borgarklassens österrikiska angrepp av personer som Eugen von Böhm-Bawerk, Friedrich von Wieser och deras lärare Carl Menger, som också var influerade av den subjektiva idealism som rådde vid universitetet i Wien och kretsarna runt det.
Deras första angrepp mot marxismen riktades mot ”arbetsvärdeläran”: grunden för den marxistiska ekonomin, som ger en förklaring till den värdelag som ligger till grund för utbytet av varor (produkter och tjänster tillverkade i syfte att säljas) och därigenom även kapitalismens dynamik. I stället för arbetsvärdeläran skapade den österrikiska skolan sin egen teori: marginalnytteteorin.
Med sin utgångspunkt i individuella konsumenters preferenser, och inte i objektiva sociala förhållanden, var marginalnytteteorin en helt ovetenskaplig och subjektivistisk ”teori”, som samtidigt hade utvecklats av olika vulgära ekonomer över hela Europa som William Stanley Jevons i Storbritannien, Leon Walras i Frankrike/Schweiz, och Carl Menger i Österrike.
Marginalnytteteorin står i skarp kontrast till arbetsvärdeläran: en materialistisk teori som kan spåras ända tillbaka till Aristoteles. I huvudsak förklarar den senare att det är det mänskliga arbetet – och arbetstiden – i produktionen som gör saker värdefulla.
Denna uppfattning hade anammats och utvecklats av klassiska ekonomer som Smith och Ricardo, och utgjorde en hörnpelare i deras ekonomiska teorier. Marx, i sin tur, baserade sig också på arbetsvärdeläran, samtidigt som han gav den ett dialektiskt djup som den klassiska uppfattningen saknade.
Även om Smith och Ricardo strävade efter ”rationalitet” på grundval av ett vetenskapligt förhållningssätt, var problemet med deras teorier att de genomsyrades av den individualism som präglade den borgerliga liberalismen och upplysningstiden.
De förtjänar erkännande för att de försökte analysera kapitalismen som ett system, med rörelselagar som kunde upptäckas och förstås. Men för dem var detta system enkelt och mekaniskt.
De såg med andra ord ekonomin helt enkelt som en summa av individer som arbetar och utbyter direkt med varandra: människor isolerade på en öde ö, som jämför arbetstiden för olika produktiva uppgifter i sina egna huvuden.
I denna ”Robinson Kruse”-modell är en enda individ samtidigt den enda producenten och den enda konsumenten. När de undersöker lagarna för utbytet är det utifrån föreställningen att det kapitalistiska systemet blott är en storskalig version av en bytesekonomi.
Till exempel kan den strandade invånaren på vår fiktiva öde ö tillbringa fyra timmar med att hugga träd för att producera en träflotte och ytterligare fyra timmar på att skörda hundra kokosnötter. Därav skulle de dra slutsatsen att en flotte är värd hundra kokosnötter.
Det är dock uppenbart att detta abstrakta hypotetiska scenario är ljusår ifrån hur kapitalismen ser ut i verkligheten. Vi lever inte i en ekonomi som består av isolerade individer, utan av klasser: av arbetare som måste sätta mat på bordet genom att förvärva en lön, och av kapitalister som anställer och exploaterar dessa arbetare för att göra profit.
Handel och utbyte sker inte heller direkt mellan enskilda producenter, i form av byteshandel, utan genom företag och konsumenter, det vill säga genom pengarnas och marknadens opersonliga interaktioner – nuförtiden i växande utsträckning genom att man loggar in på plattformar som tillhandahålls av gigantiska monopol som Amazon.
Värde enligt Marx
Av denna anledning tog Marx denna grundläggande premiss för arbetsvärdeläran – att arbetet är källan till allt nytt värde – och utvecklade den vidare.
Han förklarade att det inte är individuell arbetstid, utan samhälleligt nödvändig arbetstid som gör varor värdefulla: den genomsnittliga tid som krävs för att producera en vara för marknaden, under givna tekniska och historiska förhållanden.
Denna insikt var i sin tur grunden för Marx teori om utsugning, som löste mysteriet om var profiterna kommer ifrån – en gåta som hade gäckat de klassiska ekonomerna.
Sammanfattningsvis visade Marx att kapitalisternas vinster kommer från mervärde, som i sista hand helt enkelt är arbetarklassens obetalda arbete.
Det kapitalisterna köper av arbetaren, sade Marx, är inte deras arbete, utan deras arbetskraft – deras förmåga eller kapacitet att arbeta under en given tidsperiod (timme, dag, månad, etc.), som de i gengäld får en lön för.
Under arbetsdagens gång skapar dock arbetarna mer värde än vad de får tillbaka i form av lön. Det tar bara en bråkdel av arbetsdagen för arbetarklassen, i genomsnitt, att producera de varor som behövs för att upprätthålla och reproducera sin egen arbetskraft.
Resten av arbetsdagen, utöver denna samhälleligt nödvändiga arbetstid som krävs för att reproducera arbetarklassen, utgörs av merarbetstid och därmed mervärde, som kapitalisten i praktiken får gratis.
Värdelagen är därför det som ger upphov till kapitalismens alla andra tendenser: kapitalisternas drivkraft att öka arbetstakten och pressa ut mer mervärde ur arbetarklassen, drivkraften att öka produktiviteten genom att investera i teknik för att konkurrera ut andra producenter och därmed göra supervinster, samt den inneboende tendensen till ackumulation, expansion och tillväxt.
Och viktigast av allt förklarar samma värdelag också varför kapitalismen med jämna mellanrum störtar ned i kriser: överproduktionskriser, som uppstår på grund av profitens ursprung i det faktum att arbetarklassen, som bara får en del av värdet som de skapar, aldrig har råd att köpa tillbaka alla varor som de producerar. Eller uttryckt på ett annat sätt, det faktum att produktivkrafterna under kapitalismen hela tiden växer utöver marknadens gränser.
Pris och värde
Den österrikiska skolan förstod arbetsvärdelärans betydelse för marxismen. De försökte därför uttryckligen inrikta sina attacker på vad de uppfattade som den vetenskapliga socialismens svaga punkter. Om de kunde underminera denna grundval, föreställde de sig, skulle resten av den marxistiska teorin falla samman som ett korthus – och med den även hela den socialistiska rörelsen.
Carl Mengers lärjunge Eugen von Böhm-Bawerk blev de österrikiska neoklassicisternas förkämpe i deras kamp mot marxismen. ”Han insåg det framväxande hotet från den marxistiska socialismen, både politiskt och ekonomiskt”, skriver Janek Wasserman, författare av The Marginal Revolutionaries [Marginalrevolutionärerna], en kollektiv biografi om den österrikiska skolan, ”och försökte undergräva den med hjälp av teorin om marginalnytta”.2
Böhm-Bawerk kritiserade arbetsvärdeläran och marxismen på flera punkter, varav de flesta baserades på ett (möjligen medvetet) missförstånd och förvirring om skillnaden mellan arbete och arbetskraft, men viktigast av allt, mellan värde och pris.
Marx själv hade mycket tydligt skilt på dessa saker. Han förnekade inte marknadskrafternas roll – utbud och efterfrågan – i att fastställa priserna. Men dessa, förklarade Marx, var som otydligt brus runt en underliggande signal.
Vidare förklarade Marx att det finns ordning bakom prisernas skenbara slumpmässighet och kaos; något lagbundet och objektivt. Mitt bland dessa fluktuationer och ”tillfälligheter” finns det med andra ord en ”nödvändighet”: värdelagen.
”Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden gällande som en reglerande naturlag”, förklarar Marx i Kapitalet, ”i de tillfälliga och alltid varierande bytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud. Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser.”3
För att bygga vidare på Marx analogi med gravitationen: det vi kan se av planeternas rörelse är bara fenomenets yttre uttryck. Bakom detta ligger objektiva och materiella lagar som kan upptäckas och förstås.
Sådana lagar existerar inte separat från naturen eller samhället. De är inte nedtecknade i himlen, eller invävda i väven av mänskligt medvetande och beteende. Snarare är de en generalisering av rörelsens dialektiska dynamik, som uppstår från de komplexa interaktioner som äger rum inom det aktuella systemet.
På samma sätt existerar inte heller värdelagen bortom tid och rum, utan är en lag som gör sig gällande först vid den historiska tidpunkt då varuproduktion och varuutbyte blir allmänt, universellt och dominerande – och produktionen därigenom förlorar varje individuell eller särskild karaktär och aktörerna på marknaden inte längre ställs inför varandra, utan med ett objektivt pris.
Utbytet av varor bestäms då i genomsnitt av deras värde – det vill säga av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är innesluten i en vara. Detta innefattar både det ”döda arbete” som förkroppsligas och förs över i form av råvaror, verktyg och maskiner och så vidare, som förbrukas under produktionens gång, och det ”levande arbete” som tillförs av arbetaren, vilket är det enda som skapar nytt värde.
Marknadskrafternas rörelser pressar priserna över och under detta värde. När exempelvis efterfrågan på en viss vara överstiger det tillgängliga utbudet stiger dess pris över dess värde. På samma sätt gäller det omvända när utbudet överstiger efterfrågan.
Detta är i själva verket oftast fallet, med alla möjliga typer av ”snedvridningar” – exempelvis förekomsten av monopol – som förhindrar utbud och efterfrågan från att komma i perfekt balans. Priserna tenderar därför att fluktuera.
Men dessa svängningar kommer att tendera att röra sig runt något slags medelvärde. Vissa varor kommer alltid att tendera att utbytas för större delar än andra. En bil tenderar exempelvis att betinga samma pris som många pennor (så länge bilen inte är färdig för skroten, eller pennorna är oerhört tjusiga!).
När utbud och efterfrågan antas vara i ”jämvikt”, förklarar Marx, är det med andra ord den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som avgör varför vissa varor är mer värdefulla än andra.
Teorin om marginalnytta tittar däremot enbart på priserna: de stannar vid det yttre skenet, och undersöker inte de underliggande rörelselagarna. Likt Oscar Wildes cyniker vet marginalnyttans teoretiker ”priset på allt och värdet av ingenting”.
Marginalnytteteori och subjektivism
Genom att förkasta arbetsvärdeläran bröt anhängarna av marginalnytteteorin medvetet med arvet från den klassiska skolan, som hade tagit produktionen till utgångspunkt för sin analys av kapitalismen. Istället framställer marginalnytteteorin konsumenten att vara den som bestämmer varornas värde.
”Marginalisterna vände den klassiska ekonomin upp och ned”, konstaterar Wasserman i The Marginal Revolutionaries. ”I stället för att fokusera på produktionssidan av ekonomin vände man sig till konsumtionen. Det är tillfredsställelsen av konsumenternas önskemål som har betydelse för värdet, inte det arbete som krävs för produktionen.”4
Med andra ord menade marginalnytteteorins förespråkare att värde var något rent subjektivt, baserat på en varas ”nytta”: dess ”marginalnytta” för konsumenten i jämförelse med andra varor.
”Värde är … den betydelse som enskilda varor eller kvantiteter av varor har för oss eftersom vi är medvetna om att vi är beroende av att disponera över dem för att tillfredsställa våra behov”, sade Menger, enligt en broschyr producerad av Ludwig von Mises Institute vid namn The Austrian School of Economics: A History of Its Ideas, Ambassadors and Institutions.5
Ironiskt nog har Mises Institute gjort denna broschyr tillgänglig gratis online: ett tyst erkännande om att sådana idéer helt saknar ”nytta” för samhället.
Wasserman återger Wiesers korta definition av marginalnytta: ”Förenklat uttryckt, bestäms värdet av en individuell enhet [av en vara] av den minst värdefulla av de ekonomiskt tillåtna användningarna av den enheten.”6
Marx förstod emellertid också vikten av att varor är användbara – att de har ett ”bruksvärde” för samhället. Om en vara inte är till någon nytta för någon, kan den inte säljas. Därför har en sådan vara inte heller något ”bytesvärde”, inget pris. Den skulle vara helt värdelös.
Detta är svaret på den banala kritiken av det så kallade lerkake-argumentet (”mud pie argument”), där motståndare till marxistisk ekonomi försöker förlöjliga påståendet om att arbete är källan till värde. ”Är det då inte så,” frågar dessa belackare, ”att om jag ägnar många timmar åt att göra en lerkaka, så borde den bli oerhört värdefull”?
Men ett sådant påstående är uppenbart felaktigt på två sätt, och Marx själv förklarade mycket tydligt varför. För det första måste, som vi redan nämnt, alla varor ha ett bruksvärde – en nytta – för att kunna bytas och för att därmed även ha ett bytesvärde.
Och för det andra – även om en lerkaka faktiskt var till nytta för någon – är det återigen inte den personliga eller individuella arbetstiden som förbrukas i dess produktion som skulle göra den värdefull, utan den genomsnittliga eller samhälleligt nödvändiga arbetstiden som krävs för att tillverka en sådan vara i allmänhet, under givna historiska och tekniska förhållanden.
Det vi ser under kapitalismen är med andra ord inte individer som direkt och subjektivt jämför produkterna av sitt egna personliga arbete med varandra. Tvärtom ställs både producenter och konsumenter inför ett objektivt pris på marknaden.
Som framhållits tidigare ägnar vi oss inte åt byteshandel, som Robinson Kruse på en öde ö, utan vårt utbyte förmedlas genom pengar och marknad.
För att gå tillbaka till ett tidigare exempel: när du söker efter saker att köpa på Amazon eller Google möter du inte ett antal små producenter som du kan köpslå med. I stället får du (för det mesta) ett urval av leverantörer som konkurrerar med varandra om att erbjuda det lägsta priset, ett pris som för massproducerade varor tenderar att röra sig mot en given nivå.
Hur kan då dessa enorma mängder av varor som erbjuds jämföras med varandra? Vad är det som i slutändan bestämmer deras bytesvärde eller pris – den monetära uttrycksformen för deras värde?
Uppenbarligen kan en sådan jämförelse inte göras på grundval av deras användbarhet, eftersom det är något subjektivt och kvalitativt. Varje typ av vara har sina särskilda fysiska egenskaper och kännetecken, dess egna kvaliteter, specifika för dess potentiella eller avsedda användning. Dessutom kommer nyttan av en vara att variera enormt mellan olika konsumenter.
Men det viktigaste är, för att återgå till exemplet ovan, att de som vill sälja sina varor online inte prissätter dessa i enlighet med deras ”nytta” – vare sig ur producentens eller konsumentens synvinkel.
Sådana leverantörer har sällan någon personlig koppling till sina kunder, genom vilka de skulle kunna fastställa en varas subjektiva användbarhet.
Ur producentens perspektiv är dessutom hela poängen att varan inte har någon nytta för dem. De producerar varan enbart i syfte att sälja den – för att göra vinst, inte för att uppfylla några personliga behov.
Varor kan därför inte jämföras med utgångspunkt i det godtyckliga begreppet ”nytta”. Det som krävs, i termer av ett sätt att mäta värde, är en gemensam egenskap som är relativ, kvantifierbar och objektiv. Och det primära som alla varor delar, vilket gör att de kan jämföras i utbytet, förklarar Marx, är att de är produkter av arbete – i synnerhet samhälleligt arbete.
Idealism eller materialism
Till slut slog marginalnyttans teoretiker knut på sig själva. De hävdade till exempel att värdet bestämdes av oberoende individers subjektiva preferenser. Men vad är det då som avgör dessa subjektiva preferenser?
Det är uppenbart att vår bedömning av värdet på olika varor och tjänster inte är inbyggt i våra hjärnor. De bildas snarare med utgångspunkt i erfarenhet och sociala normer. Vi har en förväntning om hur mycket saker ska kosta, vilken bildats på grundval av en ansamling av historisk kunskap om priset på jämförbara varor.
Den österrikiska skolans ekonomer baserar sig dock på den isolerade individen, frånkopplad alla sociala sammanhang. De reducerar kapitalismens dynamik till beteendet hos abstrakta, ahistoriska köpare och säljare, utan att se att helheten är större än summan av dess delar. De förklarar värdet enbart i termer av individens subjektiva impulser.
Men ett genuint vetenskapligt förhållningssätt till ekonomi måste bygga på att upptäcka objektiva lagar, inte på att analysera subjektiva nycker. Den måste försöka avslöja det kapitalistiska systemets rörelselagar, som uppstår ur de miljontals interaktioner som äger rum i produktionen och utbytet av varor – men som likväl inte kan reduceras till dessa interaktioner. Faktum är att de underliggande lagarna gör sig själva gällande i mångfalden av dessa växelspel på marknaden.
Likt Marx och de klassiska ekonomerna före honom såg även den österrikiska skolan sig som upptäckarna av kapitalismens ekonomiska lagar. Men för dem sågs sådana lagar som ”eviga sanningar” baserade på ”den mänskliga naturen” – inte som den dialektiska produkten av ett historiskt utvecklat produktionssätt – det vill säga ett särskilt skede i samhällets utveckling.
För marxister utgör lagarna den underliggande allmänna dynamiken hos ett visst fenomen eller system. Kapitalismens lagar är i detta avseende inte eviga och absoluta. De existerar inte på något separat idealplan varifrån de påtvingas samhället utifrån. Men för idealister som österrikarna uppfattas de ekonomiska lagarna på just detta sätt.
”Ett äpple faller från trädet och stjärnorna rör sig enligt en och samma lag – gravitationens”, sade Emil Sax, samtida med Menger, även han med en examen från universitetet i Wien. ”Genom ekonomisk aktivitet”, fortsatte han, ”följer Robinson Kruse och ett imperium med hundra miljoner invånare en och samma lag – värdets.”7
Senare österrikare som von Mises trodde faktiskt att ekonomiska lagar var tidlösa och kunde utarbetas a priori, helt skild från alla sociala sammanhang eller empiriska bevis. von Mises döpte sin tankegång till praxeologi – teorin om mänskligt handlande, baserad på studiet av ”rationella” ekonomiska aktörer och deras ”avsiktliga beteende”.8
Detta ahistoriska, abstrakta och idealistiska tillvägagångssätt uppfanns inte av den österrikiska skolan. Snarare ärvdes det från deras liberala förfäder, de klassiska borgerliga ekonomerna, som också såg kapitalismen och dess lagar som eviga och skapade av en medfödd ”mänsklig natur”.
Som Marx förklarar när han diskuterar den klassiska skolans begränsningar i Till kritiken av den politiska ekonomin ”betraktar Ricardo den borgerliga formen för arbetet som det samhälleliga arbetets eviga naturliga form”.
”Urtidens fiskare och jägare”, fortsätter Marx, ”låter han genast som varuägare utbyta fisk och villebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppsligade arbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen att antaga, att urtidens fiskare och jägare för att beräkna sina arbetsinstrument rådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen 1817.”
Liksom Smiths och Ricardos ”Robinson Kruse” eller ”urtida fiskare”, var alla de hypotetiska scenarier som valts av marginalnytteteorins förespråkare helt skilda från den verkliga kapitalismen.
Verken av Böhm-Bawerk och Menger är fulla av referenser till sådana abstrakta exempel, inklusive: ”En man som sitter vid en källa av vatten som forsar ymnigt”, ”en resenär i öknen”, ”en kolonist vars timmerstuga står ensam i urskogen”, ”bor i en oas”, ”en närsynt individ på en ensam ö”, ”en isolerad bonde”, och ”skeppsbrutna människor”.9
På samma sätt undersökte marginalnytteteoretikerna konsekvent exklusiva varor, såsom diamanter eller konst, för att ”bevisa” riktigheten i sin teori.
Majoriteten av den kapitalistiska ekonomin är dock inte inriktad på produktion av sällsynta föremål som diamantringar, pärlhalsband eller fina konstverk, utan på produktion av ett överflöd av dagligvaror, med ett pris som tenderar att gå mot ett medelbelopp, bestämt av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden.
För den österrikiska skolan kretsar alltså hela världen kring individens subjektiva synvinkel. Denna subjektiva idealism var ett drag som delades med periodens bakåtsträvande filosofiska trender, såsom positivismen hos tänkare som Mach och de ”logiska positivisterna” i Wienkretsen.
På denna grundval kunde emellertid inte den härskande klassen på allvar utmana marxismen med ”teorier” som helt uppenbart bara var ett försvar av kapitalismen – inte en förklaring av den.
Det socialistiska kalkyleringsproblemet
Trots den österrikiska skolans ansträngningar fortsatte den socialistiska rörelsen att växa.
Denna process bröts av första världskriget. Men inom några år hade de patriotiska och nationalistiska stämningarna gett vika för en ilska och radikalisering bland massorna. Det imperialistiska blodbadet provocerade fram en våg av revolutioner över hela Europa, inte minst i Ryssland, med det bolsjevikledda upproret i oktober 1917, och i Tyskland nästan exakt tolv månader senare.
Den härskande klassen var livrädd för dessa revolutionära utvecklingar. Samtidigt var anhängarna av laissez fairekapitalismen också oroade över den ökande tendensen till statlig planering och monopol och bort från privat ägande och konkurrens.
På grundval av erfarenheterna från första världskriget drogs även vissa skikt av bourgeoisin till idén om ekonomisk planering. Inför den angelägna uppgiften att vinna kriget hade regeringarna inte vänt sig till marknaden för att producera vapen och andra väsentliga produkter, utan hade centraliserat ekonomin i statens händer.
”I Tyskland och Österrike”, berättar Janek Wasserman i The Marginal Revolutionaries, ”inrättade regimerna styrelser för krigsplanering, kallade ’krigssocialism’, för att fördela resurserna.”
”För första gången”, fortsätter biografen, ”blev nationalisering och socialisering acceptabla politiska ståndpunkter.”10
Detta ledde till en ny våg av attacker från en yngre generation av den österrikiska skolan. Dessa leddes av personer som von Mises, som med början omkring 1920 startade vad som senare skulle kallas för det ”socialistiska kalkyleringsproblemet”.
von Mises syftade till att visa att socialismen, med hans ord, inte bara var ”korrekt i teorin, men fel i praktiken”, utan ”fel i både teorin och i praktiken”.
Sammanfattningsvis påstod von Mises att socialistisk planering var omöjlig på grund av att ekonomin helt enkelt var för komplex. Mängden kalkylering som krävs, menade han, var för mycket för någon centraliserad byråkrati att planera.
Med så många saker att producera och distribuera, hävdade von Mises, kan bara den information som ges av monetära prissignaler – genom marknadskrafterna – allokera resurser och arbetskraft på ett effektivt sätt.
Dessutom sade han att varje statlig inblandning eller reglering skulle leda till att priserna snedvrids, vilket hindrar marknadens kraft. Den enda lösningen var därför att låta den helt fria och konkurrensutsatta marknaden göra sitt jobb.
”När samhället väl överger den fria prissättningen av produktionsvaror”, hävdade von Mises i sin bok Socialism, ”blir rationell produktion omöjlig.”
”Varje steg som leder bort från privat ägande av produktionsmedlen och användningen av pengar”, avslutade den österrikiske ekonomen, ”är ett steg bort från rationell ekonomisk aktivitet.”11
Men två mycket konkreta exempel, å ena sidan Sovjetunionen, å andra sidan den stora depressionen, var ett hårt slag mot detta extremt abstrakta och idealistiska argument.
Som Leo Trotskij förklarade i sitt mästerverk Den förrådda revolutionen, där han kommenterade de enorma ekonomiska framsteg som gjorts under den sovjetiska planekonomin:
”Jättelika insatser inom industrin, enormt lovande start för jordbruket, en avsevärd tillväxt för de gamla industristäderna samt uppbyggnad av nya, en snabb ökning av antalet arbetare, en höjning av kulturnivån och kulturella behov – sådana är de otvivelaktiga resultaten av oktoberrevolutionen, i vilken den gamla världens profeter försökte se civilisationens grav. Med de borgerliga ekonomerna har vi inte längre någonting att gräla om. Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom Das Kapital, utan på en industriell arena, som omfattar en sjättedel av jordens yta – inte på dialektikens språk utan på stålets, cementets och elektricitetens språk.”12
Den ohämmade fria marknaden hade samtidigt lett till kraschen på Wall Street 1929 och den efterföljande stora depressionen på 1930-talet: den djupaste krisen i kapitalismens historia – som österrikarna varken hade en verklig förklaring eller lösning på.
Den medicin som de österrikiska ekonomerna föreslagit framstod faktiskt, för många i etablissemanget, som värre än sjukdomen: en stabilisering av guldmyntfoten, balanserade budgetar och frihandel – åtgärder som riskerade att fördjupa deflationstendenserna, förvärra arbetslösheten och förlänga krisen.
Kort sagt föreslog österrikarna att regeringarna skulle ta ett steg tillbaka, dra undan alla skyddsnät, dra åt svångremmen och låta ekonomin ”självreglera sig”. ”Den som vill vara fin, måste lida pin”, var deras motto. En sådan extrem åtstramningspolitik var naturligtvis inte särskilt angenäm för politiker som ville vinna val.
Det var nu som Friedrich Hayek klev in på scenen, och försökte blanda bort korten genom att ändra de tidigare ståndpunkterna för att passa in på dessa händelser.
I stället för att vara omöjlig, konstaterade Hayek nu i en serie essäer skrivna 1935–40, var den socialistiska planeringen tekniskt svår, mindre ekonomiskt effektiv och moraliskt och politiskt icke önskvärd.13
Men i allt väsentligt skilde sig inte Hayeks argument från von Mises, och inte heller från Adam Smith. Han sade att om varje individ strävade efter sitt egenintresse så skulle detta, genom marknadens ”osynliga hand”, ge de bästa ekonomiska resultaten för samhället och därmed för alla.
Ingen centraliserad planeringsmyndighet skulle kunna hålla reda på det osäkra, ständigt föränderliga landskapet av personliga preferenser och prioriteringar, påstod Hayek. Det var bara den fria marknaden, genom prissignaler, som kunde bearbeta sådana dynamiska och komplexa beräkningar.
För att bevisa sin poäng attackerade Hayek emellertid inte den genuina socialismen, utan dess stalinistiska karikatyr: den toppstyrda byråkratiska planering som fanns i Sovjetunionen vid den tiden.
För att bevisa sina egna idéers riktighet ägnade sig Hayek i första hand åt att attackera dem som försvarade socialistisk planering i olika former.
Dessa återfanns främst i två olika läger: antingen bland apologeter för den stalinistiska byråkratin, figurer som den engelske kommunisten och Cambridgeekonomen Maurice Dobbs, eller bland reformister och akademiker som Oskar Lange och Fred Taylor.
Medan de förra till stor del blundade för de ekonomiska katastrofer som utspelade sig i Sovjetunionen, på grund av byråkratins kvävande inverkan, förespråkade de senare en så kallad ”marknadssocialism”: en utopisk blandekonomi, baserad på en förvirrad (permanent) blandning av gemensamt ägande, centraliserad planering och den kapitalistiska marknaden.
Trots att han inte led någon brist på egna intellektuella tillkortakommanden hade Hayek inga problem med att helt köra över dessa klåpare. Eftersom de saknade en stabil grund i den marxistiska teorin som de kunde basera sina genmälen på, så lyckades de bara med att prata strunt som svar på Hayeks polemik.
Trotskij om planering
Den enda person som på allvar kunde försvara den socialistiska planeringen – och ge en verklig förklaring till byråkratins faror – var Leo Trotskij. Detta gjorde han i Den förrådda revolutionen och även i en fantastisk artikel med titeln ”Den sovjetiska ekonomin är i fara”.
I dessa beskrev Trotskij briljant både den sovjetiska planekonomins landvinningar (som vi redan citerat) och hur denna potential kvävdes av den stalinistiska byråkratins cancerliknande framväxt.
Betydande är dock att Trotskij också diskuterade byråkratins karaktär och gav en materialistisk förklaring till hur den hade kommit att överskugga – och börja förstöra – oktoberrevolutionens erövringar.
I korthet, skrev Trotskij, var byråkratins framväxt inte en oundviklig produkt av socialistisk planering, som Hayek och österrikarna idealistiskt hävdade, utan följden av försöket att bygga socialismen under förhållanden av ekonomisk eftersläpning och isolering, som man kunde se i Ryssland:
”Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa, är det nödvändigt att sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt. Den ’vet’ vem som skall få någonting och vem som måste vänta.”14
Ironiskt nog ägnade sig Hayek bara åt Trotskijs argument när det passade honom att välja ut citat från dessa verk, och ta dem helt ur sitt sammanhang för att förlöjliga sin motståndare.
I ”Den sovjetiska ekonomin är i fara” gör Trotskij exempelvis ett antal helt korrekta påståenden och säger att ”det är omöjligt att i förväg skapa ett fullständigt harmoniskt ekonomiskt system” och att det inte existerar någon ”universell intelligens … som kunde registrera naturens och samhällets alla processer samtidigt” för att ”redan på förhand kunna skissera en felfri och fullständig plan”.
Vad Hayek emellertid underlåter att nämna är det som kommer efter dessa avsnitt, där Trotskij förklarar vilka åtgärder som måste vidtas för att framgångsrikt planera en ekonomi på socialistisk grund, framför allt behovet av arbetardemokrati, arbetarkontroll och arbetarstyre.
”Bara genom att hela tiden justera planen medan den genomförs, att omarbeta den delvis och som helhet, går det att garantera att den är ekonomiskt effektiv”, fortsätter Trotskij.
”Den socialistiska planeringskonsten faller inte från himlen och uppstår heller inte fullt utvecklad i ens händer i och med erövrandet av makten. Denna konst går bara att behärska med hjälp av kamp, steg för steg, inte av några få utan av miljoner, som en ingående del i den nya ekonomin och kulturen.”15
Trotskij förklarar också att en sådan arbetarstat skulle behöva använda informationen från marknadens prissignaler i övergången från socialism till kommunism – det vill säga, i övergången från knapphet till överflöd – för att fastställa var de största bristerna finns och var det därför är mest brådskande att investera.
”Det oräkneliga antalet levande deltagare i ekonomin, statliga och privata, grupper och individer”, förklarar Trotskij, ”måste klargöra sina behov och deras relativa styrka, inte bara genom plankommissionens statistiska beslut utan också genom direkt inverkan från utbud och efterfrågan. Planen kontrolleras och förverkligas till stor del via marknaden. Regleringen av marknaden måste i sin tur bero på de tendenser som påvisas via marknadens egna mekanismer. De planer som departementen utarbetar måste visa sin ekonomiska effektivitet med hjälp av kommersiella beräkningar. Det är otänkbart med ett övergångsekonomiskt system utan att kontrollera rubeln. Det förutsätter i sin tur att rubeln har sitt verkliga värde. Utan en fast valutaenhet kan en handelsbokföring bara förvärra kaoset.”16
Trotskij upprepade senare samma resonemang i Den förrådda revolutionen: ”En planerad ekonomi kan inte enbart vila på intellektuell data”, kommenterar han. ”Funktionen hos tillgång och efterfrågan förblir under en lång tid en nödvändig och viktig grundval samt en oumbärlig regulator.”17
Trotskij förutsåg faktiskt dessa problem i förväg. Redan 1922 betonade han att rent socialistiska planeringsmetoder ”inte kan skapas genom antaganden, baserade på rent tankearbete eller inom fyra kontorsväggar”.18
Mellan kapitalism och ett fullt socialistiskt samhälle av överflöd, förklarade han, skulle det finnas ett antal övergångsstadier, där marknadens metoder inte helt kunde avvaras.
Politik och ekonomi
Trotskij höll med om att en toppstyrd byråkratisk planering inte kunde fungera. Och han accepterade också behovet av prissignaler – men bara som en tillfällig vägledning, under övergången från socialism till kommunism, där pengar, marknaden, staten och klasserna skulle tyna bort. Eller, med Engels ord, att den ”politiska makten över människor kommer att avlösas av en förvaltning av tingen och av ledning av produktionsprocessen”.19
Naturligtvis var det bara på ytan man kunde hitta formella likheter mellan Hayeks och Trotskijs ståndpunkter i denna fråga. De båda teoretikerna kom i verkligheten från rakt motsatta klassperspektiv. Hayek kritiserade den byråkratiska sovjetiska planeringen från höger; Trotskij från vänster.
I detta avseende är det helt oärligt av libertarianer (både då och nu) att använda sig av Trotskij – som var kategorisk i sitt försvar av Sovjetunionen och oktoberrevolutionens landvinningar – till stöd för sina reaktionära idéer.
”Trots sitt arv av underutveckling, trots svält och tröghet, trots de byråkratiska misstagen och till och med vidrigheterna,” hävdade Trotskij och kommenterade den degenererade arbetarstaten i Ryssland, ”måste världens alla arbetare med näbbar och klor försvara sitt framtida socialistiska fosterland, som denna stat representerar.”20
Medan Hayek, Lange och andra runt dem ägnade sig åt abstrakta diskussioner om idealistiska ritningar, ser vi hur Trotskij närmade sig frågan om ekonomisk planering dialektiskt och materialistiskt.
En helt socialistisk ekonomi, betonade han, kunde inte införas från ovan, enligt planer som fantiserats fram av en byråkratisk klick, utan skulle uppstå ur de materiella förhållanden som kapitalismen lämnat efter sig, när arbetarklassen väl tagit makten.
Förutsättningen för att använda marknadskrafter och prissignaler som en kompass för direkt socialistisk planering, understryker Trotskij, är att revolutionen har avskaffat kapitalismen, tagit ekonomins viktigaste delar i besittning och lagt dem i händerna på en arbetarstat.
Med andra ord, i stället för stalinistisk byråkratisk planering eller så kallad ”marknadssocialism”, måste det finnas en rationell och genuint socialistisk plan som innefattar ett system av arbetardemokrati, arbetarkontroll och arbetarstyre.
I takt med att produktivkrafterna utvecklas, det gemensamma ägandet blir större och de ekonomiska motsättningarna minskar skulle informationen från detta system av arbetardemokrati gradvis ersätta behovet av monetära prissignaler.
I stället för att styras av marknadskrafterna skulle den organiserade arbetarklassen själv ange vad som kan och bör produceras, vilka investeringar som bör prioriteras och hur arbetskraften och de materiella tillgångarna ska fördelas.
Successivt skulle representanter, som är valda och kan avsättas, ansvara för att använda all den senaste och bästa vetenskapen, teknologin, tekniken, planeringen, datan, logistiken och redovisningsmetoden som ärvts från den moderna kapitalismen.
Poängen är, som Trotskij betonade, att ”problemet” med socialistisk planering inte är en fråga om ”ekonomisk beräkning”, som Hayek och von Mises hade hävdat. På samma sätt hade intellektuella som Lange fel när de fokuserade på denna detalj. Det är inte bara en fråga om att bygga större och bättre datorer. Vi kan inte beräkna vår väg till kommunismen.
Ekonomin är inte en uppsättning ekvationer som ska lösas, eller en datormodell som kan programmeras uppifrån. Den är inte heller en samling abstrakta, isolerade, atomiserade individer på en hypotetisk öde ö. Ekonomin är tvärtom ett levande system bestående av vanliga människor som försöker sätta mat på bordet och få det att gå ihop.
Mer än någonting annat är den en kamp mellan motsatta klasser och deras materiella intressen: mellan utsugarna och de utsugna, mellan kapitalister som försöker maximera sina profiter och arbetare som försöker försvara sina liv och sin försörjning.
Trotskij sammanfattar detta på ett kärnfullt sätt:
”Att kampen mellan levande intressen är en grundläggande faktor för planeringen leder oss in på politikens område, ty politik är koncentrerad ekonomi. De verktyg som det sovjetiska samhällets olika samhällsgrupper har – borde ha – är sovjeterna, fackföreningarna, kooperativen och först och främst det härskande partiet. Bara genom en samverkan mellan den statliga planeringen, marknaden och sovjetdemokratin går det att uppnå en riktig inriktning av övergångsperiodens ekonomi. Även om det inte går att övervinna motsättningarna och obalanserna fullständigt på några år (det är en utopi!) så går det på detta, och bara detta, sätt att säkerställa en minskning av dem. Och med hjälp av det kan den proletära diktaturens materiella grund förstärkas tills dess en ny och segerrik revolution utvidgar den socialistiska planeringens omfattning och omvandlar systemet.”21
Kapitalistisk planering
Faktum är att vi redan i dag ser ofantliga mängder planering – inte från regeringar eller nationalstater, utan inom de stora monopol och multinationella företag som dominerar den globala ekonomin.
Den kapitalistiska ekonomin består inte av en mängd isolerade individer som – vilket de ständiga jämförelserna med Robinson Kruse vill göra gällande – ägnar sig åt byteshandel med varandra. Ända sedan Marx dagar har kapitalismens huvudsakligen kännetecknats av storindustrins och världsmarknadens existens, där produktionen främst pågår i enorma multinationella företag och koncerner.
Merparten av den ekonomiska aktiviteten sker i dag inte på marknaden, utan inom dessa företag under chefernas ledning. De låter inte den ”osynliga handen” fatta beslut om produktion inom sina egna företag. Tvärtom planerar de allt: från lantbruk och fabriker till butiker och stormarknader.
Som de socialistiska författarna Leigh Phillips och Michal Rozworski förklarar i sin underhållande historia om det ”socialistiska kalkyleringsproblemet”, med den humoristiska titeln Folkrepubliken Walmart:
”Walmart är kanske det bästa beviset vi har för att planering, även om den inte ser ut att fungera i Mises teori, faktiskt ser ut att göra det i praktiken. Och det med råge … Om det vore ett land – låt oss kalla det för Folkrepubliken Walmart – skulle dess ekonomi vara av ungefär samma storlek som Sverige eller Schweiz … Men samtidigt som företaget agerar på en marknad så utgör det internt, liksom varje annat företag, en planerad ekonomi. Det finns ingen intern marknad. De olika grenarna, butikerna, lastbilarna och leverantörerna konkurrerar inte mot varandra; allt är koordinerat.
Walmart är inte bara en planerad ekonomi, utan en planerad ekonomi av samma storlek som Sovjetunionen under kalla krigets höjdpunkt. (1970 var Sovjetunionens BNP ungefär 800 miljarder dollar i dagens penningvärde, vilket då var den andra största ekonomin i världen; Walmarts omsättning år 2017 var 485 miljarder dollar).”22
Medan de helt enkelt upprepar Hayeks struntprat om att kapitalismen skyddar ”frihet” och ”demokratiska rättigheter”, är kapitalisterna själva den värsta sortens diktatorer på arbetsplatserna, där deras anställda varken får valmöjligheter, frihet eller individualitet.
Men även om det finns en otroligt hög nivå av planering inom företagen, så råder det fortfarande anarki mellan dem. På grund av det privata ägandet av produktionsmedlen producerar varje företag blint för en okänd marknad: för sina egna profiter, men inte enligt en gemensam plan baserad på samhällets behov.
Resultatet är det kaos som kapitalismen präglas av i dag, där flockmentaliteten hos profitjagande investerare leder till vilda svängningar mellan brister och överskott.
”Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse”, konstaterar Engels i Anti-Dühring, ”framstår på detta stadium som en motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionens anarki i samhället som helhet.”23
Med modern teknologi och teknik kan vi se en enorm potential för planering i dag. Den brittiska affärstidningen Economist framhöll nyligen betydelsen av ”realtidsekonomins” tillväxt på sin ledarsida: hur stora teknikföretag samlar in ofantliga mängder data varje timme och minut om vad vi köper, vart vi reser och vad vi letar efter.24
Men när detta ägs av privata monopol som Google, Facebook, Amazon och liknande används all denna information för att kontrollera oss, snarare än att ge oss kontroll. Precis som med alla former av teknologi, innovation och planering som vi ser under kapitalismen, används dessa för att maximera profiterna, inte för att fylla våra behov.
I kapitalismen stöter därför planeringen på sina gränser. I sista hand går det inte att planera något som man inte kontrollerar, och man kan inte kontrollera något som man inte äger.
Konkurrens och monopol
Hayek och von Mises var ivriga motståndare till såväl socialism som alla former av planering. Hayek trodde att keynesianskt influerade regeringar faktiskt banade väg för bolsjevismens spridning genom att legitimera idén om statlig intervention i ekonomin. Människor skulle därmed förledas in på den väg som leder till auktoritärt styre och slaveri – den så kallade Vägen till träldom. Men som Marx och Engels förklarade i alla sina skrifter är planering ett faktum som har uppstått på grund av kapitalismens lagar: tendensen till monopolisering, centralisering och koncentration av produktionen.
Libertarianer som Hayek ser emellertid inte monopolisering som en objektiv tendens till följd av privategendomen och produktion för profit, utan som att den har skapats av subjektiva beslut; en sjuklig avvikelse på grund av politiska misstag.
”Tendensen till monopol och planering är inte resultatet av några ’objektiva fakta’ bortom vår kontroll”, hävdade Hayek i Vägen till träldom, ”utan är skapade av åsikter som fostrats och spridits i ett halvt sekel tills de har kommit att dominera vår politik.”25 (vår övers.)
Sådana påståenden avslöjar återigen den österrikiska skolans idealism. I stället för att ge en vetenskaplig förklaring av det kapitalistiska systemet gömmer sig Hayek och hans föregångare återigen bakom en fasad av mystik och tvetydigheter, och kan ändå bara erbjuda en ursäkt för varför det nuvarande samhället ska bestå.
Hur mycket Hayek än må förneka det, är monopoliseringsprocessen ett objektivt faktum – vars dynamik förklarades mycket tydligt av Marx och Engels.
I sin jakt på vinster tvingas konkurrerande företag att investera i ny teknik för att producera mer och mer effektivt, att minska sina kostnader, sänka sina priser under branschens genomsnitt och driva bort sina konkurrenter från marknaden. Detta är värdelagen i praktiken.
De starkaste och mest konkurrenskraftiga företagen kommer att sluka de svagaste. Och detta gör i sin tur att de kan expandera ytterligare, nå ”stordriftsfördelar” och sätta upp allt större hinder för nya aktörer att ta sig in. Brädspelet Monopol visar på ett träffande sätt hur denna process går till (vilket det också skapades för).
Följden är att vi ser både en otroligt högt utvecklad arbetsdelning över hela samhället och en centralisering av produktionsmedlen hos en liten handfull jättemonopol och deras kapitalistiska ägare.
”[D]en fria konkurrensen [slår] om i monopol”, förklarar Engels, ”det kapitalistiska samhällets planlösa produktion kapitulerar för det gryende socialistiska samhällets planmässiga produktion.”26
Kapitalismens motsägelser
Det är viktigt att komma ihåg att det är samma lagar om kapitalistisk konkurrens, privat ägande och vinstproduktion som oundvikligen leder till att systemet periodvis kastas in i kriser.
Med andra ord är det tydligt att det inte är socialismen, utan kapitalismen, som varken fungerar i teorin eller i praktiken.
I Kapitalet väljer Marx uttryckligen att utgå från samma antaganden som Smith och Ricardo. Han ville börja där de klassiska ekonomerna slutade, utveckla deras egna idéer till sin logiska slutsats för att visa deras inneboende motsättningar – kapitalismens motsättningar.
Ett av dessa antaganden är att alla varor säljs till sina värden (det vill säga, att priser = värden), utan monopol eller andra restriktioner för kapitalflödet. På liknande sätt, åtminstone i första bandet, antar Marx att pengar är fysiska, utan någon form av kredit.
Marx gjorde detta för att undersöka värdelagen och det kapitalistiska systemets dynamik i sin renaste form, och på så sätt förklara de allmänna orsakerna till ekonomiska fenomen i det kapitalistiska samhället.
Vad dessa antaganden innebär är i själva verket samma ideala kapitalism som Hayek och libertarianerna kräver: en fri marknad med ren konkurrens, inga snedvridningar av priser och inga bubblor.
Men även på denna grund visar Marx att kapitalismen i sig leder till överproduktionskriser, på grund av profitsystemets karaktär.
Sammanfattningsvis är sådana kriser inneboende i kapitalismen, på grund av profitens ursprung: arbetarklassens obetalda arbete.
Som vi redan förklarat producerar arbetarna mer värde än de får tillbaka i form av löner. Arbetarklassen som helhet har därför aldrig råd att köpa tillbaka alla varor som de producerar. Men om varorna inte kan säljas kommer kapitalisterna – som bara producerar för vinst – att stänga butiken. En ond cirkel av fallande efterfrågan och fallande investeringar följer, vilket gör att ekonomin stannar.
Kapitalisterna kan använda alla möjliga knep för att undvika eller fördröja denna kris. Men som Marx och Engels konstaterar i Kommunistiska manifestet, bara genom att man ”förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna”.
Det allmänna resultatet av denna motsägelse är alltså inte ”effektivitet”, utan enormt slöseri i form av massarbetslöshet, tomma fabriker, fattigdom mitt i överflödet, och en förstörelse – inte en utveckling – av produktivkrafterna.
”Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig synes ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln synes förintade, och varför? Emedan det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel.”27
Debatter om ”ekonomisk kalkylering” och hur man mest effektivt fördelar knappa resurser är därför missvisande.
Mänsklighetens uppgift är inte att beräkna hur knappa resurser ska fördelas, utan att försätta de enorma produktivkrafterna och det överflöd som står till samhällets förfogande under gemensamt ägande och arbetarkontroll, och att utveckla dessa krafter ytterligare, så att de kan användas rationellt och demokratiskt för att tillgodose våra behov och inte kapitalisternas vinster. Som Trotskij framhåller i Den förrådda revolutionen:
”Den fundamentala ondskan i det kapitalistiska systemet är inte de förmögnas extravagans, hur vidrigt det än är, utan det faktum att borgarna som garanti för rätten till extravagans uppehåller sitt privata ägande av produktionsmedlen, och dömer på så vis det ekonomiska systemet till anarki och sönderfall.”28
Inget av detta beror på dåliga politiska beslut, som österrikarna idealistiskt förkunnar, utan har skapats av kapitalismens inneboende motsättningar.
Även när alla agerar ”rationellt” och strävar efter sitt eget egenintresse, som Smith, Hayek och alla andra liberaler och libertarianer anser att de borde, blir följden ett resultat som är djupt irrationellt för samhället som helhet.
Det är med andra ord just när kapitalismen fungerar precis som den ska som systemet upphör att fungera över huvud taget.
Hayek kontra Keynes
Ingen av den österrikiska skolans ekonomer kunde någonsin ge en förklaring till varför kapitalismen hamnar i kris.
Enligt exempelvis Hayek och von Mises orsakades kraschen på Wall Street och den stora depressionen av oansvariga regeringar och centralbanker som varit för slarviga med kreditgivningen, vilket gjorde att det kunde skapas kreditbubblor.
På samma sätt ger nutida libertarianer samma analys i förhållande till kraschen 2008. I stället för att underblåsa de skandalösa högrisklånen (”subprime”-lånen) och bolånen genom artificiellt låga räntor och slapp penningpolitik, får vi veta att de som sitter vid rodret borde ha tagit ett steg tillbaka och låtit marknaden utföra sina underverk.
Men en sådan handling (eller passivitet) skulle inte ha lett till ekonomisk ”jämvikt” och balans. Om politiker och beslutsfattare inte hade pumpat in krediter i systemet på 1920-talet, och igen på 1980-, 1990- och 2000-talen, så skulle de efterföljande nedgångarna och överproduktionskriserna bara ha inträffat tidigare.
Av alla dessa skäl blev den härskande klassen själva aldrig övertygade av Hayek.
Faktum är att man kan säga att inte ens Hayek helt kunde övertyga Hayek. Efter att han misslyckats med att få in någon fullträff i det ”socialistiska kalkyleringsproblemet” drog han sig undan från sina ekonomiska argument.
I stället började han skriva om politiska argument för libertarianismen, som han lade fram i Vägen till träldom, där han på ett moralistiskt sätt klagade på att planering oundvikligen leder till totalitarism och påstod att endast en konkurrensutsatt marknad kan ge sann ”frihet”, ”valfrihet” och ”individualitet”.
Men senare i livet hade han och hans hycklande medhjälpare börjat fundera på att öppet stödja Pinochetdiktaturens järnhand, för att krossa Allendes socialistiska regering i Chile och med våld införa marknadens osynliga hand.
När den stora depressionen kom vände sig den härskande klassen på 1930-talet (åtminstone i USA) inte till Hayeks utopiska libertarianism, utan till keynesianismens förmodade ”pragmatism”: mest känd genom president Roosevelts New Deal, med statliga stimulanser och projekt med stora offentliga arbeten.
Detta var i sig ett tyst erkännande av behovet av planering. Marknaden hade misslyckats. Statlig intervention behövdes för att dra kapitalismen ur sitt träsk. Men inte ens då fungerade denna keynesianska politik, utan krisen fortsatte – med upp- och nedgångar – i ett decennium, hela vägen ända fram till andra världskriget.
Den härskande klassen kunde inte tillåta de sociala konsekvenserna av österrikarnas förslag. Deras krav på så kallad ”kreativ förstörelse” innebar att få arbetarklassen att betala för krisen omedelbart genom åtstramningar, massarbetslöshet och attacker på löner, arbetsvillkor och levnadsstandard.
Försäkringarna ifrån Hayek och resten om att en sådan enorm smärta och lidande skulle bli tillfällig och att allt skulle bli bra ”i det långa loppet” erbjöd liten lättnad eller tröst. När allt kommer omkring var det som Keynes en gång hade påpekat:
”Detta på lång sikt är en vilseledande vägledning till dagens frågor. På lång sikt är vi alla döda. Ekonomer ger sig själva en alltför lätt och alltför värdelös uppgift om de under stormiga årstider bara kan berätta för oss att när stormen är långt förbi är havet platt igen.”29
Den härskande klassen var inte intresserad av att rättfärdiga en fri marknad som uppenbarligen inte fungerade. I stället var de ute efter att rädda kapitalismen genom att använda staten – för att rädda kapitalismen från sig själv.
Och detta var vad Keynes och keynesianismen tycktes erbjuda: en ”lösning” baserad på att man förvaltade och lappade ihop kapitalismen utan att man behövde gå till offensiv mot arbetarklassen och då riskera sociala explosioner och politisk instabilitet.
På samma sätt har de mest ivriga försvararna av den fria marknaden i dag stått med mössan i hand och bett om pengar från staten under pandemin. Få borgerliga ekonomer har protesterat mot det oöverträffat stora statliga ingripandet under coronakrisen, med 17 000 miljarder dollar i direkt finanspolitiskt stöd och stimulans, och ytterligare 10 000 miljarder dollar injicerade i ekonomin av centralbankerna – allt för att stötta upp systemet och förhindra en total kollaps.
Vi kunde se samma sak i kölvattnet av kraschen 2008, då kapitalistklassen bad om räddningsaktioner för sina gigantiska finansiella monopol som ansågs vara ”för stora för att misslyckas”. När notan för detta skulle betalas var naturligtvis samma kapitalister och bankirer som bortblåsta. I stället är det arbetarna som har fått betala priset under det senaste decenniet genom nedskärningar.
Tack vare efterkrigstidens ekonomiska uppsving förblev keynesianismen på modet bland både politiker och akademiker i flera decennier, tills denna politik med statlig stimulans, statlig reglering, styrning på efterfrågesidan och underskottsfinansiering kollapsade på 1970-talet, vilket banade vägen för en svängning mot så kallad ”libertarianism”.
Men vi måste vara tydliga: trots den förvirring som skapats av reformister, som idoliserar den ”gode” Keynes och skäller på den ”dålige” Hayek, är keynesianism och hayekianism två sidor av samma liberala kapitalistiska mynt.
Faktum är att även om de är kända för sin intellektuella tuppfäktning på 1930-talet, hade Keynes och Hayek mycket mer gemensamt än de själva ville erkänna.
Båda var bestämt och kategoriskt motståndare till revolutionen och arbetarklassen, och stod på kapitalismens och den härskande klassens sida. Båda såg sig själva som de sanna arvtagarna till de klassiska ekonomerna och upplysningen. Båda kom från extremt privilegierade bakgrunder och eftersträvade nostalgiskt en återgång till den viktorianska eran och dess påstådda guldålder.
Båda var genomsyrade av den utopism och idealism som kännetecknar den borgerliga liberalism de representerade. Båda hade en mekanisk och abstrakt syn på ekonomin, inte ett dialektiskt och materialistiskt perspektiv. Och det viktigaste av allt var att båda männen – och deras idéer – i grunden accepterade och försvarade det kapitalistiska systemet.
Deras skillnader handlade mer om formerna för detta ekonomiska system, inte dess klassinnehåll: om graden av statlig intervention inom kapitalismen i motsats till en kapitalistisk fri marknad.
Keynes försvarade uppenbarligen marknaden, men var helt enkelt oroad över i vilken utsträckning laissez faire-principerna och ”kupongklippar”-kapitalismen hade fått fäste. Samtidigt som Hayek motsatte sig planering i stället för konkurrens, var han i princip inte motståndare till statlig intervention och statliga välfärdsprogram.
Det viktiga är att varken keynesianism eller ”libertarianism” erbjuder en väg framåt för arbetarklassen. Keynesianska försök att hantera kapitalismen fungerar inte. Att lämna våra liv och vår framtid i händerna på marknaden – den ”osynliga handen” – är samtidigt en väg till elände och katastrof.
Frihet och nödvändighet
I dag har de flesta libertarianer i stort sett övergivit alla försök att ens rättfärdiga kapitalismen ekonomiskt. I stället har libertarianismen mestadels reducerats till en serie moralistiska, individualistiska fördomar om ”frihet” och ”oberoende” enligt Hayeks beskrivning i Vägen till träldom.
Hayeks idéer och argument utgör grunden i de flesta av universitets ekonomikurser och läroböcker, och understöds huvudsakligen av olika välfinansierade tankesmedjor och institut för främjande av den fria marknaden, ironiskt nog finansierade av samma enorma företagsmonopol (exempelvis Rockefellers) som han påstod sig avsky.
I utbyte mot denna storföretagsfilantropi försåg österrikarna högerpolitiker (som Thatcher och Reagan) med ett bekvämt teoretiskt fikonlöv att gömma sig bakom när de slog sönder fackföreningarna och attackerade arbetarnas rättigheter och löner, i ett försök att öka kapitalisternas vinster.
Av allt som har sagts ovan är det tydligt att den österrikiska skolans idéer och ”teorier” inte håller måttet. Men detsamma gäller för libertarianska vädjanden om ”frihet”.
I själva verket kan det inte finnas någon verklig frihet för någon individ i ett system som vi inte kontrollerar. Efter att ha uppstått omedvetet på grund av den historiska och ekonomiska nödvändigheten, tvingar sig kapitalismen nu på oss. Ekonomin och dess lagar verkar inte för oss, utan mot oss. Inga viktiga beslut fattas demokratiskt, av vanliga människor, utan av kapitalets diktatur: en auktoritär och oansvarig elit av chefer, bankirer och miljardärer.
För Hayek innebar frihet frånvaron av politiskt ”tvång” och ”maktmedel” mot individer, en vägran att erkänna det mycket verkliga ekonomiska tvång och våld som påtvingats arbetarklassen enligt kapitalismens lagar. Frihet för honom var med andra ord frihet för bourgeoisin ifrån alla begränsningar, när de tjänade in sina pengar.
Men som Engels noterade i sin briljanta polemik mot Dühring, med utgångspunkt i den hegelianska dialektiska filosofin, uppnås inte verklig frihet genom att vi inbillar oss att vi är fria från samhällets, ekonomins och naturens lagar – lagar som verkar blint bakom ryggen på människorna, såväl kapitalister som arbetare.
Verklig befrielse kan enbart uppnås genom att vi förstår dessa lagar och lär oss att använda dem till vår egen fördel. Frihet är kort sagt ”insikten om nödvändighet”.
”Inte i det drömda oberoendet av naturlagarna ligger friheten, utan i kunskapen om dessa lagar och i den därmed givna möjligheten att låta dem planmässigt verka för bestämda syften.
Detta gäller med hänsyn såväl till den yttre naturens lagar som till de lagar som reglerar människornas fysiska och andliga tillvaro – tvenne klasser av lagar som vi på sin höjd kan skilja från varandra i föreställningen men inte i verkligheten. […]
Friheten består följaktligen av det på kunskap om naturlagarna grundade herraväldet över oss själva och över den yttre naturen. Den är därmed nödvändigtvis en produkt av den historiska utvecklingen.”30
Man kan exempelvis föreställa sig att man är en fågel, och fri att flyga iväg. Men om du hoppar ut från ett fönster på tredje våningen kommer du oundvikligen att falla mot en säker död. Genom att förstå de lagar som styr gravitationen, rörelsen, Newtons mekanik och aerodynamiken kan vi däremot skapa maskiner – flygplan eller drönare – som gör att vi kan flyga.
Även om varje enskild gasmolekyls rörelse i en cylinder till synes är slumpmässig och oförutsägbar så vet vi samtidigt, tack vare vetenskapshistorien, att det finns termodynamiska lagar som styr dynamiken i ett sådant system taget i sin helhet, med mycket bestämda samband mellan temperatur, tryck, volym och så vidare.
Genom att förstå dessa lagar kan vi dessutom omvandla värmen som finns i en gasmassa till ånga och använda detta för att sätta fart på turbiner som kan generera elektricitet. Därigenom har vi gett upphov till den kraft som låg till grund för den industriella revolutionen och förändrat samhället och naturen.
Detsamma gäller ekonomin. Libertarianerna är dock inte intresserade av att vetenskapligt förstå det kapitalistiska systemet. Deras mål är inte att förklara hur ekonomin fungerar, utan att slå blå dunster i arbetarnas ögon och tillhandahålla en teoretisk motivering för kapitalismens ojämlikheter och orättvisor.
Marxismen syftar däremot till att genuint förstå världen, för att förändra den. Att medvetet erkänna och förstå kapitalismens lagar – nödvändighetslagar, vilka enligt Hegel är ”blinda endast i den mån de inte förstås” – så att vi kan störta dem genom revolutionen och ersätta dem med en ny uppsättning lagar som bygger på socialistisk planering och arbetardemokrati.
Detta är den uppgift som vi står inför: att organisera arbetare och ungdomar, med vår bas i den marxistiska teorins solida grund, att beväpna oss med de marxistiska idéernas vapen i kampen för revolution.
Endast på denna grund kan mänskligheten befria sig från det kapitalistiska kaosets och krisens bojor. Eller, med Engels ord: Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.
Fotnoter
1 K. Marx, ”Brev till C. Klings den 4 oktober 1864”, Werke, band 31, Dietz Verlag, 1965, s. 418.
2 Janek Wasserman, The Marginal Revolutionaries, Yale University Press, 2019, s. 41.
3 Karl Marx, Kapitalet. Första boken, Arkiv/Zenit, 1969, s. 65.
4 Janek Wasserman, The Marginal Revolutionaries, Yale University Press, 2019, s. 28.
5 Eugen-Maria Schulak & Herbert Unterköfler, The Austrian School of Economics: A History of Its Ideas, Ambassadors, and Institutions, Ludwig von Mises Institute, 2011, s. 16.
6 Janek Wasserman, The Marginal Revolutionaries, Yale University Press, 2019, s. 41.
7 Eugen-Maria Schulak & Herbert Unterköfler, The Austrian School of Economics: A History of Its Ideas, Ambassadors, and Institutions, Ludwig von Mises Institute, 2011, s. 19.
8 Ibid, s. 143.
9 Nikolai Bukharin, Economic Theory of the Leisure Class, Monthly Review Press, 1972, s. 41.
10 Janek Wasserman, The Marginal Revolutionaries, Yale University Press, 2019, s. 103.
11 Ludwig von Mises, Socialism: An Economic and Sociological Analysis, Liberty Fund, 1981, kap. 5, Econlib.
12 Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Röda rummet, 1983, s. 12.
13 Friedrich Hayek (red.), Collectivist Economic Planning, Routledge, 1935.
14 Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Röda rummet, 1983, s. 83.
15 Leo Trotskij, ”Den sovjetiska ekonomin i fara”, oktober 1932, Marxists Internet Archive.
16 Ibid.
17 Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Röda rummet, 1983, s. 23.
18 Leo Trotskij, ”Rapport om Sovjetunionens Nya ekonomiska politik och perspektiven för världsrevolutionen”, 14 november 1922, Marxistarkiv.se.
19 Friedrich Engels, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring), Arbetarkultur, 1944, s. 356f.
20 Leo Trotskij, ”Den sovjetiska ekonomin i fara”, oktober 1932, Marxists Internet Archive.
21 Ibid.
22 Leigh Phillips & Michal Rozworski, Folkrepubliken Walmart, Verbal, 2020, s. 28–29.
23 Friedrich Engels, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring), Arbetarkultur, 1944, s. 376.
24 ”Instant Economics: The real-time revolution”, The Economist, 2021-10-23.
25 Friedrich Hayek, The Road to Serfdom, Routledge, 2001, s. 45–46. (vår övers.)
26 Friedrich Engels, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring), Arbetarkultur, 1944, s. 382.
27 Karl Marx & Friedrich Engels, Det kommunistiska partiets manifest, Marxists Internet Archive.
28 Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Röda rummet, 1983, s. 20.
29 John Maynard Keynes, A Tract on Monetary Reform. (vår övers.)
30 Friedrich Engels, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring), Arbetarkultur, 1944, s. 157.