Den senaste månaden har över 150 strejker och protester rasat i Iran. Detta är den senaste i en våg av strejker som pågått sedan 2018. Den nuvarande kampen inkluderar bland annat oljearbetare i Khuzestan, arbetarna på Haft Tappeh-sockerplantagen, gruvarbetare i Azerbajdzjan, Khorasan och Kerman, en riksomfattande lärarstrejk och pågående bondeprotester. Samtidigt blir den sociala krisen i Iran allt djupare.
Det militanta Khuzestan: oljearbetare och Haft Tappeh-arbetare i strejk
Klasskampen har varit som mest militant i provinsen Khuzestan genom Haft Tappeh-arbetarnas och oljearbetarnas kamp. Haft Tappeh-arbetarna har i åratal stridit för att företaget ska nationaliseras och att den förra ägaren ska fängslas. Deras orubbliga kamp, organiserad av Haft Tappeh-facket genom ett arbetarråd, har pressat regimen – och i januari i år fängslades den förre ägaren. Trots detta har plantagets öde varit ovisst och det har florerat rykten om att arbetsplatsen ska privatiseras igen. Haft Tappeh-arbetarna kräver nationalisering under arbetarkontroll.
Samtidigt fortsätter arbetare inom gas- och oljesektorn sin kamp och har strejkat sedan slutet av juni, även om kampen har blivit alltmer isolerad till Khuzestan-provinsen, där den involverar arbetare i Mahshahr, Ahvaz och Assaluyeh. Strejken är inspirerad av Haft Tappeh-arbetarnas metoder; det arbetarledda strejkrådet manar till skapandet av strejkommittéer på alla arbetsplatser i ett försök att bekämpa regimkontrollerade fackföreningar.
Trots att strejken var stridbar och landsomfattande – ett viktigt steg från de tidigare lokala och isolerade strejkerna – ledde de oberoende strejkommittéernas decentraliserade struktur till att regeringen kunde skapa förvirring bland arbetarna. Den nya Raisi-regeringen har, tillsammans med privata företag, gett falska löften i hopp om att kunna splittra den landsomfattande strejk som arbetarrådet leder. Men ett par av de arbetsplatser som lämnade strejkkampanjen har redan insett att regeringen inte har något att erbjuda och istället återigen börjat protestera för sina krav.
I ett öppet brev förklarade en oljearbetare från Assaluyeh vägen framåt: ”Jag uppmanar alla mina kollegor att arbeta centralt med organisationsrådet. På så vis stärker vi vår kamp samtidigt som vi ger ett mer resolut svar till vissa skeptiker”. De strejkande och protesterade oljearbetarna måste förena sig och kampanja för en avgörande strejk inom oljesektorn, och nå ut till strejkande och protesterande arbetare i sina områden.
Gruvarbetarstrejker i Kerman, Azerbajdzjan och Khorazan
Kolgruvearbetare i Sarakhs i Khorasan Razavi-provinsen har strejkat sedan den 27 september. Inspirerade av oljearbetarna och sockerrörsarbetarna på Haft Tappeh organiserade kolgruvearbetare en strejkommitée som krävde heltidsanställningar, lika löner och förmåner för direktanställda och tillfälligt anställda, en minimilön på 10 miljoner toman, ett omedelbart förnyande av försäkringar, utbetalning av ännu obetalda löner och en fullständig nationalisering av gruvorna. Precis som resten av arbetarklassen har gruvarbetarna deltagit i kontinuerliga strejker och protester mot svältlöner på 5–7 miljoner toman. Liksom resten av arbetarklassen arbetar majoriteten av gruvarbetarna på tillfälliga tremånaderskontrakt. Till och med dessa knappa löner på osäkra kontrakt misslyckas arbetsgivarna att betala ut, och en av de strejkande konstaterade att de måste kämpa: ”Vi, arbetare i Sarakhs kolgruva, har inte fått lön på femton månader. De ger oss inget annat val”.
Visa detta inlägg på Instagram
Dessa krav spred sig fort till andra gruvor, bland annat kolgruvorna i Zarand i Kerman-provinsen och Sungun-gruvan i Azerbajdzjan-provinsen – den största koppargruvan i Iran. I Sangun stoppades strejken tillfälligt den 5 oktober efter löften från regimen, men återupptogs 12 oktober. Den 13 oktober satte regimen in kravallpolis mot kolgruvearbetare i Zarand eftersom de är medvetna om att det militanta kravet på åternationalisering skulle spridas till andra privata kolgruvor i området. Regimen utförde brutala attacker på stormöten med strejkande och deras familjer, vilket satte stopp för strejken. Samtidigt har de direktanställda arbetarna på Kerman Coal Company varit ute i strejk sedan 9 november under Islamska arbetarrådens ledning.
Uppmaningen att skapa strejkommittéer är ett viktigt steg framåt. Men om dessa skulle bli isolerade till enskilda gruvor kommer regimen att kunna stävja dessa stridbara strejker. Det är därför avgörande för gruvarbetarna att de organiserar en rikstäckande kamp, baserad på deras gemensamma intressen, under en strejkkommitées ledarskap.
Rikstäckande lärarprotester
Sedan skolterminens början har lärare hållit tre rikstäckande protester runtom i Iran. Protesterna började den 21 september i 22 städer. 28 september hölls fler protester, denna gång i 30 städer. 14 oktober hade 44 städer anslutit sig och den 11 november så många som 55 städer. ”Ett levebröd är en ovillkorlig rättighet!” och ”Gratis kvalitetsutbildning för alla!”, skallrade slagorden bland annat. Dessa protester startades av kulturarbetarnas samordningsråd, som i sin uppmaning till protest förklarade: ”Under de senaste sex månaderna har lärare i hela landet demonstrerat spontant, eller på uppmaning av samordningsrådet, men än så länge har kraven blivit ignorerade”. Samordningsrådets krav är bland annat:
1. Att lönerna fixeras vid en nivå på 80 procent av en universitetslektors lön.
2. Lika lön för alla lärare och en lön som går att leva på för nyanställda.
3. Att alla lärare och studenter tillhandahålls nödvändig utrustning, bland annat smartphones, datorer och gratis internet.
4. Omedelbar utbetalning av obetalda pensioner och att pensionerna justeras för inflationen.
5. Stoppa privatiseringen av utbildningen.
6. Frige alla fängslade lärare och återanställ svartlistade lärare.
Regimen utnyttjar massarbetslöshet och desperation för att tvinga lärare att ta lågavlönade och tillfälliga arbeten, med löner så låga som 2,3 miljoner toman. Lärarna är inte ensamma. Andra arbetare inom offentliga sektor som sjuksköterskor, läkare, universitetslärare, busschaufförer med flera, har deltagit i konstanta protester till följd av liknande förhållanden. Den iranska kapitalistklassen försätter offentlig sektor i kris genom inflation, korruption och nedskärningar – en tredjedel av regeringens budget är ofinansierad. Inom utbildningssektorn har krisen förvärrats ytterligare i och med distansundervisningen som inleddes under pandemin och den sociala krisen. Många barn tvingas hoppa av skolan helt och hållet för att hjälpa till att försörja sina familjer. Bara under denna termin hoppade en miljon barn av skolan!
Samordningsrådet anser att ”det enda sättet att uppfylla våra krav är genom solidariteten och enigheten bland arbetarna i att fortsätta kampen”. Bildandet av ett samordningsråd bestående av vanliga lärare och de mest radikala fackföreningsmedlemmarna, däribland från regimstyrda fackföreningar, är ett viktigt steg framåt från de tidigare spontana protesterna. Men den djupt rotade krisen kräver en enad arbetarkamp. Samordningsrådet måste gå längre och uppmana hela arbetarklassen, och framförallt andra arbetare inom offentlig sektor, att gå med i protesterna och föra fram sina egna krav i rörelsen.
Revolution eller barbari
Kapitalismen är som en mardröm i vaket tillstånd för en överväldigande majoritet av iranierna. De amerikanska sanktionerna har fört fram de mest föraktliga och parasitära delarna av den iranska kapitalistklassen och placerat dem vid rodret. Industri och infrastruktur kollapsar, med omfattande uppsägningar. Officiellt ligger inflationen på matpriser på 70 procent och arbetslösheten på 25 procent. I verkligheten är de dock mycket högre. Priskontroller och subventioner blir värdelösa på grund av den höga inflationen och gynnar bara den växande svarta marknaden som styrs av kapitalisterna, samtidigt som fattiga bönder tvingas att välja mellan att sälja sina produkter med förlust eller att förstöra dem. Elavbrott har under sommaren blivit vardag trots att Iran har världens fjärde största energireserver!
Enligt regimen lever två tredjedelar av befolkningen redan under fattigdomsgränsen, dubbelt så många som under 2017, och det finns inget slut i sikte. Majoriteten iranska arbetare tvingas arbeta med tillfälliga kontrakt, med minimilön på 4 miljoner toman eller mindre – en lön som på grund av inflationen blir värdelös. Till och med Islamska arbetarrådet erkänner att ett genomsnittligt hushåll endast kan betala tio procent av sina månatliga utgifter med minimilönen.
Regimen är helt på det klara med vilket hot klasskampen innebär men är oförmögna att erbjuda en lösning. Utan andra alternativ har de inget annat val än att fortsätta sin förödande strategi att trycka mer pengar för att utöka subventionerna och socialbidragen. Alla detta förvärras ytterligare av USA-imperialismens sanktioner. Regimen är självfallet mer än villiga att använda detta yttre hot för att tvinga befolkningen till lydnad.
President Ibramrem Raisis nya regering tillträdde mitt i Islamiska republikens djupaste kris hittills sedan dess uppkomst för 40 år sedan. Redan under presidentvalet som massorna korrekt betraktade som bluffmakeri, förkastades regimen genom en massiv bojkott. Raisi-regeringens försök att blidka arbetarna har helt slint. Till exempel besökte presidenten och hans ministrar oljearbetarna i Assaluyeh den 6 oktober men möttes av en bojkott ledd av de strejkande arbetarnas organisationsråd, som förklarade ”Vi tänker inte gå politiker till mötes som endast pratar och ger tomma löften”. Vidare förklarade de att ”de (politikerna) bara vill tala framför 20 nyhetskameror för att kapitalisera på vår kamp för egen vinning”. På en fråga från en journalist gällande arbetarnas sviktande köpkraft den 9 november svarade arbetsmarknadsministern ”Varför nämner du arbetarna? Köpkraften hos anställda, experter och högre chefer har också minskat”. Den sedvanliga vädjan om nationell enighet gentemot den amerikanska imperialismens sanktioner har slutat att fungera. Till och med Islamska arbetsorganisationen, kontrollerad av regeringen, kritiserade ministern för hur verklighetsfrånvänd han är. Allt detta visar hur klassmedvetenheten har växt fram genom klasskampen sedan 2018. Regimen har sedan en tid tillbaka behövt förlita sig på ökat våld och förtryck. Deras enda hopp skulle annars behöva vara att strejkerna och protesterna skulle dö ut av sig själva.
Visa detta inlägg på Instagram
För en landsomfattande arbetarrörelse! Kampanja för en generalstrejk!
Sedan 2018 har Islamiska republiken sett oöverträffade vågor av klasskamp, som har dragit in alla arbetarklassens olika lager i strejker, protester och till och med uppror. Trots allt detta bibehåller Islamiska republiken makten. Alla uppror, inklusive det senaste i Khuzestan i juli, har misslyckats till följd av brist på ledarskap. Under upproret genomförde arbetare runtom i landet spontana solidaritetsaktioner och förde fram sina egna krav. Om dessa arbetarkampanjer och självständiga arbetarorganisationer alla hade uppmanat till en generalstrejk, hade hela arbetarklassen följt uppmaningen. Istället isolerades Khuzestan-upproret till bönderna och ungdomarna i städerna, och kunde snabbt bli besegrat, med 505 arresterade och 15 avrättade som följd.
Embryot till en rörelse bestående av självständiga arbetarorganisationer har redan utvecklats inom de diverse rikstäckande kampanjerna som har lett strejker och protester över landet. Att lärarnas och olje- och gasarbetarnas strejkrörelse utvecklats från isolerade lokala strejker till landsomfattande kampanjer med bildandet av kommitéer på både arbetsplats- och industrinivå är ett stort steg framåt. Sättet som radikala krav sprids från en grupp arbetare till en annan är ytterligare ett exempel på hur klassmedvetenheten ökar. Gruvarbetarnas framväxande rörelse som för fram krav på nationalisering, samt deras militanta metoder inspirerade av Haft Tappeh-arbetarna, är ett utmärkt exempel på en sådan utveckling.
Men även om dessa kampanjer och deras krav är viktiga steg framåt, är det nödvändigt att organisera en enad kamp där hela arbetarklassen och de fattiga i samhället deltar. Den nuvarande situationen kräver mer än solidaritetsuttalanden mellan separata arbetarkamper. Den kräver ett gemensamt program för att knyta samman de spridda strejkerna och protesterna till en enad kraft riktad gentemot regimen.
Kraven i ett sådant program skulle innehålla: upphävandet av alla åtstramningsåtgärder; löner och pensioner som går att leva på och som följer inflationen; ett omfattande program för att reparera landets undermåliga infrastruktur; åternationalisering av alla privata företag genom arbetarnas kontroll och införandet av arbetarkontroll i den statsägda ekonomin. Följande demokratiska krav måste också inkluderas i ett sådant program: strejkrätt, demonstrations- och mötesfrihet, och ett tydligt krav på Islamiska republikens avskaffande och val till en konstituerande församling.
Ett sådant program skulle få ett brett stöd i det iranska samhället. Med utgångspunkt i ett sådant program borde de självständiga arbetarorganisationerna bereda förutsättningarna för en generalstrejk som det första steget för att störta regimen. Trots förtrycket den iranska arbetarklassen utstår både kan och kommer de att skapa en självständig arbetarrörelse som de har gjort så många gånger tidigare. När en sådan rörelse väl har utvecklats, kommer den att kunna störta den hatade Islamiska republiken.