Den tredje internationalen skapades av Lenin och Trotskij som ett verktyg för världsrevolutionen. Den föddes under de revolutionära omvälvningar som följde på det förra världskriget och inspirerades av den ryska revolutionens seger.
Internationalens grundare såg detta som det första steget mot världssocialism, vilket snart skulle följas av segrar i de mer avancerade länderna i väst.
Lenin beskrev det förra världskriget som inledningen till kapitalismens slutliga nedgång och upplösning. Vi har kommit in i imperialismens epok, sade han, där kapitalismen inte längre spelar någon progressiv roll. Imperialismen var krigens och de proletära revolutionernas epok. Kapitalismens motsägelser hade nått sina yttersta gränser.
Men den förruttnelse och upplösning av kapitalismen som Lenin skrev om har inte upphört sedan han analyserade detta fenomen, utan tvärtom antagit mer och mer skrämmande former. Fascismens framväxt och det andra världskriget är inte bara bevis på hur situationen har förändrats utan ett symptom på förvärringen av kapitalismens nedgång och sammanbrott. De var den oundvikliga följden av de gamla arbetarorganisationernas misslyckande med att lösa de uppgifter som historien hade ställt dem inför.
Hur långt Komintern har urartat kan vi se i meddelandet om dess upplösning, vilket är typiskt för stalinismens lögner och medvetna förvrängningar:
”Den kommunistiska internationalen bildades 1919 till följd av den politiska kollapsen av den överväldigande delen av de arbetarpartier som bildats innan kriget 1914. Dess historiska roll var att bevara marxismens läror från vulgarisering och förvrängning av opportunistiska element inom arbetarklassen, att hjälpa till i att ena förtruppen av avancerade arbetare till genuina arbetarpartier och att hjälpa dem att mobilisera arbetarklassens massor till försvar för sina ekonomiska och politiska intressen, för att bekämpa fascismen och kriget som den senare förberedde och till stöd för Sovjetunionen som det viktigaste bålverket mot fascismen.”
Detta är en väv av lögner från början till slut. Den kommunistiska internationalens ”historiska roll” bestod enligt dess grundare i att förbereda världens arbetare för de oundvikliga revolutioner som skulle innebära kapitalismens slut. Den högtidliga hänvisningen till att bevara marxismen från vulgarisering och opportunism är i sanning komisk. Som om det brittiska, amerikanska och de andra ”kommunistiska” partierna inte har nått de yttersta gränserna för opportunism och förfall genom att på ett mycket mer överdrivet sätt begå samma brott och förräderier som begicks av den andra internationalen i att stödja kapitalistklassen i kriget; brott som var själva kärnan i det Lenin menade var skillnaden mellan de gamla partierna i den andra internationalen och den tredje [kommunistiska] internationalens marxism. Hänvisningen till fascism utan att förklara dess klassinnehåll som en av den kapitalistiska statens möjliga former överensstämmer endast med de intressen som Kremls diplomati har för stunden. Det återstår bara att jämföra det med Kominterns politik under Stalin-Hitler-paktens period, när Komintern och dess nationella sektioner skyllde kriget på de kapitalistiska ”demokratierna” och krävde fred på Hitlers villkor. Detta avslöjar argumentet i hela dess nakna cynism.
Komintern skriver:
”De djupa skillnaderna i den väg som den historiska utvecklingen tagit i de olika länderna i världen, skillnaden i karaktär och till och med i motsättningen mellan nivån och takten på deras ekonomiska och politiska utveckling, och slutligen skillnaderna i medvetandenivån och organiseringen av deras arbetare, betingade de olika problem som arbetarklassen stod inför i varje enskilt land.
Hela händelseutvecklingen under det senaste kvartsseklet, såväl som den Kommunistiska internationalens samlade erfarenhet, har på ett övertygande sätt visat att de organisatoriska formerna för att ena arbetarklassen som valdes av Kominterns första kongress och som motsvarade de behov som fanns under den första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse, har blivit förlegad till följd av rörelsens utveckling och den växande komplexiteten i dess problem i de olika länderna, och har till och med blivit ett hinder för ett ytterligare stärkande av de olika nationella arbetarpartierna.”
På detta sätt har teorin om ”socialism i ett land” nått sin slutliga och logiska slutsats. Argumentet är helt bak och fram. Just på grund av dessa skillnader kommer revolutionen inte att börja i alla länder samtidigt. Men det betyder inte på något sätt att arbetarklassen inte behöver ett världsparti. Tvärtom är det världsekonomins ömsesidiga beroende, som uttrycks i skillnaderna och ”lagen om ojämn utveckling” som gör att arbetare i alla länder är beroende av varandra. Arbetarna i Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och andra länder har inte skilda intressen på grund av de olika problem som ”deras” länder står inför, utan binds tvärtom därigenom mer oupplösligt samman. Det betyder inte, som Trotskij påpekade om Komintern, att de olika länderna samtidigt och över hela världen måste marschera i samma takt åt vänster; olika politik kommer att tillämpas i de olika länderna, om förhållandena skiljer sig åt under olika perioder, precis som var fallet i Komintern under dess glansdagar med Lenin i spetsen. Men de grundläggande principer som förenar dem till en international finns fortfarande. Långt ifrån att göra internationalens organisatoriska former under den ”första perioden” föråldrade, har de uppgifter som den bildades för att lösa nått en ny intensitet. Men detta gäller inte dagens Komintern som urartat till ett köpt verktyg för den stalinistiska byråkratin och byter sin politik beroende på stämningarna i Kreml.
I själva verket handlade inte internationalens bildande om lösa åsikter eller bekvämlighet utan var en direkt följd av de objektiva uppgifter som den internationella arbetarklassen stod inför. För mer än nittio år sedan visade Marx och Engels att arbetarklassens rörelse för frigörelse inte kan stanna inom nationalstatens skal, utan måste anta en internationell karaktär till följd av världsekonomins internationella karaktär. Kapitalismen bildade nationalstaten under sin progressiva period i motsättning till den feodala partikularismen, och dess historiska uppgift bestod just i att utveckla produktivkrafterna till den gräns som nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen tillät. Det var kapitalismens stora progressiva uppgift att skapa världsmarknaden. Men därigenom utvecklades också produktionsmedlen till en punkt där nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen blev ett hinder för samhällets fortsatta utveckling. Detta är anledningen till den återvändsgränd som kapitalismen nu har hamnat i, och som i dag kommer till uttryck i fascismens framväxt och de imperialistiska krigen. Dagens kapitalister förstår den motsägelse som det kapitalistiska samhället har hamnat i. Det är just att villkoren för kapitalismens störtande hade nått en sådan objektiv mognad som gjorde internationalens bildande nödvändig. Kapitalismens sönderfall och upplösning som nu antar monstruösa former hotar att förstöra hela den mänskliga kulturen. Således har uppgiften som den Kommunistiska internationalen bildades för att lösa långt ifrån genomförts, utan tvärtom antagit en ny intensitet.
Sovjetunionen har fått blöda och förbruka sina krafter i kampen mot den tyska imperialismen. Det enda sättet att rädda Sovjetunionen från ytterligare förstörelse och urartning är att sprida oktoberrevolutionen till resten av Europa. Den vägen har Stalin stängt. Följaktligen har han blivit mer och mer beroende av sina västliga ”allierade” – i synnerhet den amerikanska imperialismen.
Kriget mot den tyska imperialismen är nu på väg in i en avgörande fas. Innan den går på offensiven kräver USA-imperialismen garantier mot möjligheten om social revolution i Tyskland och Europa. Stalinismen erbjuder sådana garantier. Den avslöjar öppet att den står på den andra sidan om klassbarrikaderna. Men stalinismen har varit motvillig till att överge den användbara förlängningen av dess utrikespolitik som Kommunistiska internationalen utgjort; en som också skyddade mot framväxten av en ny international som kan företräda den internationella arbetarklassens intressen. Den anglo-amerikanska imperialismen, som utgör oförsonliga fiender till Sovjetunionens socialistiska grundval, har utövat påtryckningar för att tvinga igenom Kominterns upplösning som ett öppet övergivande av världsrevolutionens program. De tror att de därigenom har skyddat sig själva från de omvälvningar som de tror följer efterkrigsperioden.
Historien visar sig genom sina ironiska motsägelser. Stalin har tveklöst utdelat ett hårt slag mot Sovjetunionen och världens arbetarklass genom detta nya förräderi. Men just när den anglosaxiska imperialismen tror att den har säkrat en ny bas för världskapitalismen genom denna seger över Sovjetunionen, har de i själva verket underminerat den. De ”kommunistiska” partiernas upplösning kan bara påskyndas av detta steg. Det står ännu inte klart om de ekonomiska bidragen till de nationella sektionerna nu kommer att upphöra. Om det sker kommer de nationella sektionerna att kollapsa mycket snart. Om Stalin däremot fortsätter sitt understöd i syfte att återuppbygga ”internationalen” utifall att han får problem med sina ”demokratiska” allierade kommer slaget att bli långtgående och få djupgående konsekvenser. Perspektivet om en seger för de allierade efter kriget och kapitalismens överlevnad i Europa och världen skulle utlämna Ryssland till Wall Street. I detta fall är det mer troligt att internationalen aldrig kommer att ombildas, inte ens i den formella mening som den existerat under de senaste tio åren.
Men genom att slå detta vapen för dess utrikespolitik ur händerna på Kreml, bereder imperialisterna vägen för ett återvändande till de verkliga ideal som den tredje internationalen grundades på. Efter en första period av förvirring och virrvarr kommer det att äga rum en snabb omgruppering av den internationella arbetarklassens förtrupp. Genom att utdela nådastöten till Tredje internationalen röjer världsimperialismen bara vägen för den Fjärde. De förstår inte, som Trotskij påpekade, att Komintern har gett dem ovärderlig hjälp genom att desorganisera, demoralisera och leda arbetarrevolutioner till nederlag i land efter land. Nu har de förstört Komintern. Men den period som inleddes av det nuvarande kriget kommer inte att garantera någon lugn tillväxt för kapitalismen, utan den garanterar tvärtom en period av revolutioner och oro utan föregångare i världshistorien. Kapitalismen är utdömd. Den tredje internationalen har följt den andra in i glömska. De har förbundit sitt öde med världskapitalismen och kommer att förstöras med den. De internationalistiska kommunisternas långa år av isolering och att simma mot strömmen börjar nå sitt slut. De breda massorna kommer nu att kunna förstå innebörden i deras kamp. Fjärde internationalens förhistoria är över. Den kommer nu att komma till sin fulla rätt. Många gånger har borgarklassen slagit tillbaka revolutionens spöke, bara för att se det stiga fram igen. Vi kan säga till kapitalisterna som Rosa Luxemburg:
”Ni slöa hantlangare! Er ’ordning’ är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”
Den internationella socialismens baner bärs nu på den Fjärde internationalens axlar. Stolt för den fram parollen:
”Arbetare i alla länder, förena er! Ni har ingenting att förlora utom era bojor, men en värld att vinna!”