Iran: massorna bojkottar valet – ned med den Islamiska republiken!

Enligt officiella siffror ska valdeltagandet ha legat på 48 procent i det iranska presidentvalet 18 juni. Men verkligheten var snarare 25–35 procent, med vallokaler som stod helt övergivna. Valet såg det lägsta valdeltagandet och det högsta antalet blanka röster i den islamiska republikens historia – och ses allmänt som en enda stor bluff.

Regimens favorit Ebrahim Raisi fick 61,9 procent av rösterna, men 12,8 procent röstade blankt. Missnöjet under valdagen kommer till följd av en våg strejker och protester runtom i landet som pågått kontinuerligt sedan 2018.

Denna växande våg av klasskamp lägger sig inte. Faktum är att den har eskalerat dagarna efter valet: runt 3 000 arbetare inom oljeindustrin strejkar, järnvägsarbetare i flera provinser strejkar, och likaså tunnelbanearbetare i Teheran. Bondeprotesterna fortsätter i hela landet. Klasskampen involverar sedan länge massornas alla olika skikt. 

Irans arbetarklass står inför en aldrig tidigare skådad kris. De kämpar för obetalda löner – för en minimilön som ens går att leva på – mot korruptionen i den offentliga sektorn och mot privatiseringarna. Bönderna protesterar mot flera år av förvärrad torka och halvstatliga företag som godtyckligt beslagtar deras jord och vattenrätt.

På sina egna demagogiska vis försöker varje falang inom regimen vädja till massorna för att underminera den ökade klasskampen. Den avgående Rouhani-regeringen har präglats av ständiga interna maktkamper mellan de olika partigrupperingarna.

Regimen gjorde det klart från början att ultrakonservativa Ebrahim Raisi var deras kandidat. Det faktum att han utnämns via detta valfiasko är ett symptom på regimens kris. De kunde inte ens hålla ett val med kandidater från olika partigrupper inom regimen, på grund av rädslan för att fortsatta interna strider inom regimen skulle underminera dess ställning och leda till att massrörelser skulle bryta ut både i samband med valet. 

Regimen tillät därför bara sex kandidater att ställa upp, samtliga från den konservativa fraktionen. Andra kandidater tvingades åt sidan. Trots det var regimen inte tillräckligt säkra på att Raisi skulle vinna – och begränsade därför antalet kandidater till endast fyra, bara två dagar före valet!

Denna manöver slog dock fullständigt slint. Under valkampanjerna höll istället ungdomar och arbetare spontana tal som kallade till en bojkott. Dessa spontana proteströster fördes i varje storstad: Teheran, Karaj, Mashhad, Kermanshah, Shiraz, Esfahan, Tabriz med flera. I vissa fall lyckades man till och med kapa olika kandidaters valkampanjer och kampanjmöten. Valaffischer och annat material förstördes nattetid. Över hundra arbetarorganisationer skrev under ett gemensamt uttalande som öppet kallade till en bojkott, däribland de militanta Haft Tappeh-arbetarnas fackförbund. Studentorganisationer i Esfahan, Teheran och Mashhad gjorde liknande uttalanden.

Khamenei, den högste religiöse ledaren och Irans livslånga statschef, försökte i ett TV-sänt tal uppmuntra massorna att rösta. “Genom er närvaro och era röster, kan ni faktiskt bestämma landets öde, i alla stora frågor”, manade han. Men hans försök var förgäves, då flera vallokaler stod övergivna. Trots detta försökte regimen ändå ge en falsk bild av att valdeltagandet var högt. Sju timmar in i valet meddelade den halvstatliga byrån Fars – med kopplingar till det islamiska revolutionsgardet – att valdeltagandet var uppe i 51 procent, samtidigt som andra officiella mätningar samtidigt uppgav att valdeltagandet bara låg kring 40 procent. Genom att inte ens ge sken av att hålla ett formellt korrekt presidentval har regimen grävt sin egen grav djupare. 

I ett desperat försök att hålla fasaden uppe förlängde regimen till och med omröstningen med tre timmar och började muta folk att rösta. Ändå uppskattas det att många vallokaler i genomsnitt bara haft mellan en tredjedel och en fjärdedel så högt deltagande som under tidigare val.

Islamiska republiken lever på lånad tid

Den islamiska republiken är i kris och massorna uthärdar i sig den djupaste sociala krisen man stått inför sedan andra världskriget. Inflationen stiger genom taket medan centralbanken trycker alltmer pengar utan uppehåll. Bara mellan april och maj i år har regimen utökat penningmängden med 10 procent. Landets produktion och infrastruktur kollapsar. Åratal av dålig vattenförvaltning och klimatförändring krossar böndernas levebröd. Samtidigt fortsätter covid-19 att härja. Den 22 juni rapporterades 11 716 nya fall, och 1278 patienter hade nyligen blivit inlagda på sjukhus.

USA-ledda sanktioner är en central faktor i att krisen förvärras. Men utgången av de pågående förhandlingarna om att återinföra det så kallade Iranavtalet som Trump rev upp, är mer osäker nu när en hårdför ultrakonservativ regering har makten. Å ena sidan behöver regeringen kunna skylla på och låtsas vara motståndare till USA-imperialismen. Å andra sidan har den växande klasskampen har försatt islamiska republiken i en allt värre kris. Men med sanktionerna på plats kan regimen inte genomföra några som helst av massornas krav. 

”Reformister eller principalister [ultrakonservativa], det tar aldrig slut”, har varit en populär paroll sedan 2018. Den härskande klassens utrikespolitiska äventyr i regionen har också kritiserats med slagord som: “Nej till Gaza, nej till Libanon – jag ger endast mitt liv för Iran”. Regimens förmåga att vädja till massorna med religiös och nationalistisk demagogi har kraftigt minskat.

Genom klasskampen har arbetarorganisationerna samtidigt i allt större utsträckning slagit ihop sig över gemensamma krav, däribland att sluta arrestera deras medlemmar och att befria de som redan blivit arresterade. Den pågående oljearbetarstrejken är till exempel en fortsättning på strejkvågen i augusti och september 2020. Den strejken lyckades regimen kapa och stilla. Nu har däremot en stor minoritet inom fackförbunden börjat söka sig till mer radikala fraktioner, som förespråkar en generalstrejk. Det enda regimen har kvar att luta sig mot är våld och förtryck. Men som de senaste åren visat innebär undertryckandet av ett skikt inom arbetarklassen, bara att fler skikt anslutet sig till kampen.

Att Ebrahim Raisi utnämns till president genom ett skenval kommer bara att eskalera klasskampen. Raisi – som tidigare arbetat som överdomare – beskrev sin tid inom rättsväsendet som en kamp mot korruption. Han gick till och med så långt som att attackera Rouhani-regeringen och sa under valdebatterna att han skulle kunna tänka sig att åtala presidenten och flera andra ministrar. Detta är en fortsättning på de interna maktspel som vi sett inom regimen sedan 2018.

Sådana försök att rikta om massornas ilska från klasskampen, mot Rouhani-regeringen, har i stort sett ignorerats av massorna själva. Innan valet i Teheran höll en ung man ett tal framför en jublande folkmassa där han sa: ”Ingen kan se skillnad på valkandidaterna på TV, det finns ingen skillnad. Allesammans är tjuvar.”

Vid ett tillfälle hade regimen falskt påstått att Ebrahim Raisi stöttades av Haft Tappeh-arbetarna, som är kända för sin stridbarhet. Arbetarna svarade med följande uttalande:

”Vi förklarar härmed – som vi upprepade gånger sagt – att det här valet, såsom alla andra val inte har något med arbetarna att göra. Vår åsikt är att Rouhani och Raisi är identiska; det är bara färgerna på deras turbaner som skiljer dem åt. Båda älskar privatiseringar, frihandelszoner och våld. De är båda arbetarklassens fiender. Arbetarnas kamp har eskalerat till den grad där vissa tjänstemän numera ser arbetarklassen som regimens akilleshäl.”

En social explosion på väg

Det är uppenbart för den iranska arbetarklassen att president Raisi kommer att fortsätta regimens hejdlösa korruption och privatiseringar. De vet att han kommer fortsätta införa de hatade frihandelszonerna och fortsätta försöka kuva de pågående strejkerna och protesterna. Dessa slutsatser visar ett stort språng framåt i de iranska massornas medvetande, under loppet av de tre senaste årens klasskamp. 

Som resultatet av det senaste valet visar, så kan inte regimen längre styra landet som de en gång gjort. Långsiktigt kommer alla tomma löften och allt förtryck, samt det faktum att regimens agenter inom arbetarrörelsen saboterar strejker och protester, bara leda till att massorna drar ännu skarpare slutsatser.

Upproren 2018 och 2019 misslyckades enbart på grund av bristen på ledarskap. Ungdomen kan inte själva störta regimen. Bara den iranska arbetarklassen – genom sin avgörande roll i produktionen – har makten att ställa den iranska kapitalismen på knäna. Inte ett hjul snurrar, inte en glödlampa lyser, inte en telefon ringer utan arbetarklassens barmhärtiga tillåtelse. Men arbetarklassens enorma potential kan inte förverkligas om inte arbetarorganisationerna i Iran enar sig i en landsomfattande kamp mot regimen.

Trots regimens repression har det utvecklats arbetarorganisationer och kampanjer som är fristående från regimen. Däribland pensionärsorganisationer, diverse självständiga fackföreningar och radikala fraktioner inom regimens egna fackföreningar. Vid sidan av de ekonomiska kraven har dessa fraktioner även börjat kräva demokratiska rättigheter såsom strejkrätt, demonstrationsfrihet, organisationsfrihet och att man legaliserar oberoende fackföreningar. De olika organisationerna har stundvis visat att de kan enas kring gemensamma krav och kampanjer, vilket är ett viktigt steg framåt för den iranska arbetarklassen. Men med tanke på den sjudande ilska som går igenom hela det iranska samhället måste dessa organisationer ena sig kring något större: ett gemensamt program som inkluderar dessa politiska krav. Som Hashem Khastar, den fängslade ledaren för lärarfacket i Mashhad, skrev i ett öppet brev efter valet. 

‘’Regimen är bankrutt. Förutom trycket av nya pengar – vilken annan industri går runt utan (statligt) stöd? Det är inte rimligt att bara fokusera på ekonomiska krav. (…) Tiden är inne för storskaliga politiska protester och strejker. Vad kan vi förvänta oss från den bankrutta och döende regimens tomma kassaskrin?”

Den nuvarande situationen bäddar för stora sociala explosioner när som helst. Ett gemensamt program för arbetarorganisationernas bör inkludera: 

• att åtstramningspolitiken omvänds

• löner som går att leva på och pensioner som ökar i takt med inflationen

• ett omfattande program för att återställa den sönderfallande infrastrukturen

• att alla privatiserade företag åternationaliseras och ställs under arbetarkontroll 

• att man inför arbetarkontroll inom hela den statligt ägda ekonomin

• rätten att strejka, demonstrera och organisera sig, 

• att man kallar till att avskaffa den Islamiska republiken genom att välja en konstituerande församling.

Om de utgick från ett program med sådana krav skulle de oberoende arbetarorganisationerna och de militanta fraktionerna inom regimens fackföreningar kunna driva en kampanj för en generalstrejk som det första steget mot att störta regimen. På denna stabila grund skulle de kunna övertyga medlemmarna i regimens fackföreningar och på så sätt försvaga den fackliga byråkratin som stödjer regimen. Att man enar de isolerade strejkerna och protesterna till en landsomfattande rörelse med en gemensam spjutspets, skulle radikalt ändra situationen. Först när ett sådant ledarskap utvecklas kommer de iranska massorna kunna störta den islamiska republiken.