Läraren och fackföreningsledaren Pedro Castillos seger i presidentvalet den 6 juni går inte att beskriva som något annat än en politisk jordbävning. Massorna har utdelat ett avgörande slag mot den härskande klassen, men än är inte kriget vunnet.
Valet var en nagelbitare in i det sista. Vad som såg ut som ett övertag för borgarklassens representant Keiko Fujimori, vändes till en hårsmånsseger för Castillo. Fujimoris anhängare hävdade, helt grundlöst, att det skett valfusk. Flera fascistiska grupper manar nu till militärkupp och Castillos supportrar mobiliserar för att försvara segern.
Valet var ett kvitto på landets enorma klasspolarisering. Den härskande klass som i århundraden styrt landet utmanas nu av en allt mer radikal arbetar- och bondeklass, som slutit upp bakom Castillo. Hans kamp mot den fackliga byråkratin under Perus lärarstrejk 2017 där han ledde kampen för lönehöjningar och andra viktiga förbättringar, gav honom enorm nationell legitimitet.
Partiet bakom honom, Peru Libré (Fria Peru), kallar sig Marxist-Leninistiskt och Mariáteguistiskt, (efter Mariátegui, grundare av Perus kommunistparti). Partisymbolen, en blyertspenna, symboliserar deras främsta krav, att välja en ny konstituerande församling med representanter från fackföreningar, partier och civilsamhälle för att ta fram en ny konstitution. Gruvindustrin ska nationaliseras och finansiera gratis utbildning och sjukvård för alla. Under parollen ”inga mer fattiga i ett rikt land” vann man ett enormt stöd, speciellt hos ursprungsbefolkningen som man lovat fulla landrättigheter.
Keiko Fujimori, dotter till ex-presidenten och diktatorn Alberto Fujimori, stod som Castillos motståndare. Sedan 2009 avtjänar hennes far ett 25-årigt fängelsestraff för korruption och brott mot mänskliga rättigheter, bland annat för den fruktansvärda steriliseringen av hundratusentals kvinnor från ursprungsbefolkningen. Keiko – som även hon riskerar 30 år för korruptionsbrott – släpptes tillfälligt ur sin husarrest för att kampanja för sin fars benådning och mer ”liberalisering” av Perus ekonomi. Ingen representerar förtrycket, korruptionen och århundradena av imperialism bättre än Fujimori-klanen.
Castillo inledde faktiskt andra valomgången med en ledning på 20 procent, vilket fick borgarklassen att dra igång en massiv skrämsel- och smutskastningskampanj. Tyvärr svarade Castillo med att tona ner sin retorik och sina krav. Organiserandet av en ny konstituerande församling skulle nu överlåtas till kongressen (där Peru Libré saknar majoritet), och den villkorslösa nationaliseringen av gruvindustrin ändrades till ”nya förhandlingar” med gruvbolagen. Rörelsen tappade fart, Fujimori knappade in och valnatten blev en kamp på marginalerna.
Castillos och Peru Librés program är – trots sina referenser till Marx, Lenin och Mariátegui – ett nationalistiskt kapitalistiskt program. Ekonomin, menar man, ska utvecklas i samarbete med ”nationella produktiva affärsmän”, och förhandlingar har inletts med det ”nationella näringslivet” – man betonar ”nationella”, för att dölja den peruanska borgarklassens beroende av imperialismen.
I sista hand kommer Castillo att behöva välja: Antingen blir han en president för den arbetar- och bonderörelse som valde honom (vilket kräver att han bryter helt med de multinationella företagen och Perus kapitalister) eller så viker han sig och vattnar ur sitt program. För att undvika det sistnämnda krävs att mobiliseringen av arbetare och bönder fortsätter: i slutändan kan Perus arbetare och bönder bara lita på sin egen och den internationella arbetarrörelsens styrka.