Den danska statens deportering av syriska flyktingar är bara det senaste i raden av främlingsfientliga initiativ. Tidigare var det konservativa Dansk Folkeparti som satte standarden för parlamentets rasistiska politik. Nu är det i stället Socialdemokratiet, med Mette Frederiksen i spetsen, som övertagit taktpinnen.
För de cirka 500 syriska flyktingar som regeringen beslutat om att skicka tillbaka väntar fängelsestraff, tortyr och död. Regeringen baserade sitt beslut på en rapport från Utlänningsstyrelsen, som kom fram till att förhållandena i Syrien är tillräckligt säkra. Men efter att rapporten publicerats har 11 av 12 källor till rapporten tagit avstånd från innehållet och slutsatserna i den.
Lärdomar från sina föregångare
Senast socialdemokratin innehade regeringsmakten var 2011–15, med Helle Thorning-Schmidt vid rodret. De genomförde samma nedskärningspolitik som de föregående högerregeringarna, vilket ledde till att partiet misskrediterades i väljarnas ögon. Stödet för deras samarbetsparti, Socialistisk Folkeparti, undergrävdes så kraftigt att de tvingades lämna regeringen.
På grund av att de två största vänsterpartierna ägnat den föregående mandatperioden åt att attackera arbetarklassen, ungdomen och välfärdsstaten förlorade de valet 2015. Det reaktionära Dansk Folkeparti kunde segla upp och fick över 20 procent av rösterna.
Till skillnad från de andra partierna lyfte Dansk Folkeparti ett uppenbart faktum: att det finns stora problem i samhället. Dansk Folkeparti erbjöd också en tydlig ”lösning”: problemen beror på människor med mörkare hudfärg, om vi sparkade ut några av dem så skulle saker bli bättre. Detta är helt uppenbart en rasistisk lögn, men till skillnad från övriga partier erbjöd de åtminstone en konkret (om än felaktig och reaktionär) förklaring och lösning.
Politikerna lutar sig mot covid
Efter valnederlaget blev Mette Frederiksen ny partiordförande för socialdemokraterna och ändrade partiets riktning. För det första kunde partiet inte längre ses som ansvarigt för nya försämringar av välfärden. För det andra skulle socialdemokraterna vinna tillbaka väljare genom att gå ännu hårdare åt invandrare, flyktingar och muslimer än Dansk Folkeparti och högern.
Socialdemokratiet kom till makten 2019, och för dem kom coronaviruset som en skänk från ovan. Pandemin passade perfekt in i den bild de försökte måla upp av att samhället har blivit ”osäkert” och att en stark socialdemokratisk stat behövdes för allmänhetens beskydd. Det är tydligt att regeringen använde coronaviruset som en ursäkt för att utöka statens repressiva makt, inskränka mötesfriheten och undertrycka protester och missnöje. Denna makt kommer de inte att ge ifrån sig när pandemin är över – de kommer att behålla dessa medel för att hantera social oro i framtiden.
Att Danmark inte drabbats lika hårt av coronaviruset jämfört med andra länder har stärkt Mette Frederiksens auktoritet. Samtidigt har högerpartierna försvagats, liksom övriga partier som stöttat regeringen, inklusive vänstern i form av Enhetslistan och Socialistisk Folkeparti som fört fram en extremt tam kritik.
Dessutom var regeringen välsignad med en låg statsskuld vid pandemins början, vilket gjorde att man kunde ösa pengar över företagen, betala offentliganställdas löner och stötta småföretagare – för tillfället har man utan problem ökat statsskulden med 13 procentenheter under 2020.
Socialdemokraterna ligger just nu stabilt på över 30 procent i opinionsundersökningarna. Senast partiet fick en så stor andel av rösterna var i valet 1998, och de närsynta politiska kommentatorerna har redan utropat socialdemokraterna som segrare i nästa parlamentsval.
Den nuvarande regeringen kom till makten efter löften om att saker skulle förändras till det bättre. På pappret verkade deras program ambitiöst i fråga om miljön och en grön omställning, vilket höjde förväntningarna på den nya regeringen.
Covid-19 satte dessa förväntningar på paus. Men redan nu börjar arbetare och unga se att regeringen inte kommer att leverera. För tillfället är socialdemokraterna misstänkt tysta om vilka nya satsningar på välfärden de kommer att leverera. I klimatfrågan har regeringen inte gjort någonting annat än att skjuta problemet på framtiden och hoppas att ny teknologi ska stoppa klimatförändringarna.
Pandemin klingar av, rasismen intensifieras
Av rädsla för konsekvenserna av regeringens brutna vallöften har Mette Frederiksen återgått till sin ursprungliga plan, med rasistisk hets och ”strikt flyktingpolitik”. Flera ministrar har besökt Rwanda för att diskutera huruvida det är möjligt att förlägga ett flyktingcenter där för de flyktingar som anländer till Danmark. Även om dessa diskussioner ännu inte har resulterat i något konkret, är det rasistiska budskapet från socialdemokraterna tydligt: mörkhyade, även de som flyr för sina liv, ska inte befinna sig på dansk mark – inte ens när deras fall prövas.
Den danska regeringen överväger också att skärpa den så kallade ”getto-lagen”. Den säger att de avgörande kriterierna för om ett bostadsområde kan klassas som ett ”getto” bland annat beror på huruvida mer än hälften av befolkningen har en så kallad ”icke västerländsk bakgrund”. Konsekvenserna blir att de billiga bostäderna i allmännyttan i städerna kommer att rivas eller säljas till privata ägare. För att undvika att hamna på listan, måste föreningarna avslå ansökningar från de ”oönskade elementen”: de icke västerländska invandrarna.
Med andra ord kan vi förvänta oss än mer rasistisk hets från den socialdemokratiska regeringen. Men även om rasism tillfälligt kan vara extremt effektivt för att distrahera människor, så kommer de verkliga sociala och materiella problemen förr eller senare att komma i förgrunden. Danska politiker har fört en rasistisk migrationspolitik i 20 års tid, där alla samhällets problem har skyllts på invandrare och muslimer. Med deras egen logik, borde denna politik ha bidragit till att lösa problemen, men tvärtom har det bara blivit värre.
Det finns en enorm ilska mot denna utveckling, särskilt bland unga. Den 19 maj demonstrerade tusentals unga och arbetare i 25 olika städer och orter över hela landet, mot regeringens rasistiska politik. Detta är bara en försmak av vad vi kan förvänta oss i framtiden. När samhället öppnas upp igen, kommer klasskampen i Danmark förr eller senare att intensifieras, och den rasistiska stämning som regeringen nu piskar upp kommer att svepas bort.