Internationalens program

Internationalens program, först publicerad 1970, förklarar de ödesdigra teoretiska och politiska misstag som gjordes av ledarna för den officiella Fjärde internationalen efter andra världskriget. Ted Grant kritiserar skarpt dem som kallade sig trotskister men kapitulerade inför vänsterreformism, stalinism eller småborgerlig nationalism.

De grundläggande analyserna i detta dokument – särskilt delarna om internationalernas historia, den proletära bonapartismen och perioden efter andra världskriget – har inte endast historiskt värde. De har avgörande betydelse för att förstå 1900-talets historia och den marxistiska rörelsens uppgifter i dag.

Första och Andra internationalen

Utan ett internationellt perspektiv, program och politik är det omöjligt att bygga en rörelse som klarar uppgiften att omvandla samhället. En international är ett program, en politik och en metod, och dess organisation är medlet att genomdriva detta. Behovet av en international kommer sig av arbetarklassens internationella ställning. Denna har i sin tur utvecklats av kapitalismen genom organiseringen av världsekonomin till en enda odelbar helhet. Arbetarklassen i ett land har samma intressen som arbetarna i andra länder. Genom den arbetsdelning kapitalismen upprättat, har grunden lagts för en ny internationell arbetsorganisation och en planerad produktion på världsskala. Alltså utgör arbetarklassens kamp i alla länder grundvalen för rörelsen i riktning mot socialism.

Genom det privata ägandet av produktionsmedlen utvecklade kapitalismen industrin och krossade feodalismens lokala inskränkthet. Den avskaffade feodalismens ålderdomliga tullar, avgifter och pålagor. Dess stora skapelse är nationalstaten och världsmarknaden. Men efter att ha genomfört denna uppgift har den själv blivit en hämsko på produktionens utveckling. Nationalstaten och den privata äganderätten till produktionsmedlen hindrar samhällets framåtskridande. Produktionens möjligheter kan bara utnyttjas till fullo genom att utplåna de nationella barriärerna och etablera ett förbund av Europas och hela världens arbetarstater. Sådana stater, med statligt ägande och arbetarstyre, är ett nödvändigt övergångsstadium på vägen till socialismen. Det är dessa omständigheter som dikterar proletariatets strategi och taktik, avspeglade i dess medvetna ledarskap. Med Marx’ ord: ”arbetarna har inget fosterland”, och därför, ”arbetare i alla länder – förena er”.

Det var med utgångspunkt i dessa idéer som Marx först organiserade Första internationalen som ett verktyg för att förena arbetarklassens medvetna skikt på internationell skala. Inom Första internationalen fanns brittiskt fackföreningsfolk, franska radikaler och ryska anarkister. Vägledd av Marx, utgjorde internationalen stommen i byggandet av arbetarrörelsen i Europa, England och Amerika. På dess tid darrade borgerligheten för det kommunistiska hotet som det uppenbarade sig i internationalen. Den skaffade sig djupa rötter i Europas viktigaste länder. Efter Pariskommunens sammanbrott genomgick kapitalismen en uppgång internationellt. Under dessa omständigheter resulterade kapitalismens press på arbetarrörelsen i interna strider och splittring. Anarkisternas intriger tilltog i styrka. Kapitalismens framväxt under det organiska uppsvinget påverkade organisationen internationellt. Under dessa förhållanden beslöt Marx och Engels 1876, efter att först ha flyttat dess högkvarter till New York, att det för tillfället var bäst att upplösa internationalen.

Marx och Engels arbete bar frukt i proletära massorganisationer i Tyskland, Frankrike, Italien och andra länder, såsom Marx förutsett. Detta banade i sin tur väg för organiseringen av en international vilande på marxismens principer och omfattande större massor. Sålunda föddes Andra internationalen 1889. Men Andra internationalen utvecklades till stor del inom ramen för ett organiskt uppsving för kapitalismen och medan de i ord hyllade marxismens idéer, hamnade socialdemokratins ledarskikt under kapitalismens tryck. Ledarna för de socialdemokratiska partierna och för fackföreningarna smittades av den härskande klassens vanor och livsstil. Vanan att kompromissa och diskutera med den härskande klassen blev en andra natur. Deras sätt att tänka formades av att de avgjorde tvister genom kompromisser. De trodde att den stadiga ökningen av levnadsstandarden, som åstadkoms av massorganisationernas press, skulle fortsätta i all evighet. Ledarna reste sig ett steg högre än massorna i sina levnadsvillkor. Det påverkade toppskikten av politiker och fackföreningsfolk. ”Levnadsförhållandena avgör medvetandet” – och de årtionden av fredlig utveckling som följde Pariskommunen 1871 förändrade karaktären hos massorganisationernas ledarskap. Medan de stödde socialism och proletariatets diktatur i ord och hyllade internationalismen i fraser, hade de i praktiken övergått till att stödja nationalstaten. Vid Baselkonferensen 1912 beslöt Andra internationalen, mot bakgrund av växande motsättningar inom världsimperialismen och ett oundvikligt världskrig, att med alla medel, inbegripet generalstrejk och inbördeskrig, motsätta sig försöken att kasta in folken i en meningslös slakt. Lenin och bolsjevikerna, tillsammans med Luxemburg, Trotskij och andra av rörelsens ledare, deltog i organiseringen av Andra internationalen som medlet att frigöra mänskligheten från kapitalismens bojor.

År 1914 slöt de socialdemokratiska ledarna i nästan alla länder upp till stöd för sina egna härskande klasser i kriget. Så överraskande var krisen och förräderiet mot socialismens principer, att till och med Lenin trodde att den upplaga av Vorwärts, den tyska socialdemokratins huvudorgan, som gav sitt stöd till krigskrediterna, var förfalskad av den tyska generalstaben. Internationalen hade nesligen brutit samman vid sin första viktiga prövning.

Tredje internationalen

Lenin, Trotskij, Liebknecht, Luxemburg, MacLean, Connolly och andra ledare degraderades till ledare för små sekter.1 Världens internationalister 1916 kunde, som deltagarna på Zimmerwaldkonferensen skämtsamt sade, ”samlas i ett par järnvägsvagnar”. Att förräderiet kom så oväntat ledde till ett läge där internationalisterna, som var isolerade och svaga, tenderade att bli en aning ultravänsteristiska. För att skilja sig från ”socialpatrioterna” och ”socialismens förrädare” måste de framhålla marxismens fundamentala principer – imperialismens ansvar för kriget, nationaliteternas rätt till självbestämmande, behovet av att erövra statsmakten och avskiljande från reformismens politik och praktik. Lenin hade klargjort att allt prat om första världskriget som ”ett krig för att få slut på krigen” var en skadlig lögn som arbetarpartiernas högsta pampar uppfunnit. Om kriget inte följdes av en serie lyckosamma socialistiska revolutioner, skulle det följas av ett andra, ett tredje, till och med ett tionde världskrig fram till dess att mänskligheten sannolikt utrotats. Skyttegravarnas lidanden och blodsutgjutelser för monopolistmiljonärernas profiter skulle oundvikligen leda till att folken revolterade mot den kolossala slakten.

Marxismens principer fick upprättelse genom den ryska revolutionen 1917, under bolsjevikernas ledning. Den följdes av ett antal revolutioner och revolutionära situationer 1917–1921. Den nya internationalen bildades officiellt 1919, men dess unga krafter var bräckliga och omogna. De var för svaga för att kunna dra tillräckliga fördelar av situationen, där den ryska revolutionen ledde till en radikal våg och bildandet av kommunistiska masspartier i de flesta västeuropeiska länder. I de första radikaliseringsvågorna vände sig arbetarna till sina traditionella massorganisationer. På grund av oerfarenhet och brist på förståelse för marxistisk teori, metod och organisation, och på grund av sin omognad, var de unga kommunistpartierna oförmögna att dra fördel av situationen. På detta sätt gavs kapitalismen möjlighet att tillfälligt stabilisera sig.

I den revolutionära situationen i Tyskland 1923 gick tillfället att ta makten förlorat på grund av ledarnas politik. Ledarskapet gick igenom samma kris som bolsjevikpartiets ledarskap 1917, och därigenom missades tillfället att gripa makten. Efter detta skyndade den amerikanska imperialismen till den tyska kapitalismens hjälp, av fruktan för ”bolsjevism” i Västeuropa. Att revolutionen hejdades i Europa på detta sätt banade vägen för att Sovjetunionen skulle urarta, till följd av sin isolering och efterblivenhet, och Tredje internationalen korrumperas och ruttna bort.

År 1924 började stalinbyråkratins konsolidering och dess beslagtagande av makten i Sovjetunionen. En process liknande den som hade ägt rum när Andra internationalen urartade under flera årtionden skedde nu på kort tid i Sovjetunionen. Eftersom de tagit makten i ett efterblivet land, förberedde sig marxisterna med övertygelse för den internationella revolutionen som den enda lösningen på Rysslands och hela världens arbetares problem. Men 1924 framträdde Stalin vid makten, som representant för den byråkrati som hade lyft sig själv över arbetarnas och böndernas nivå.

Eftersom ”konst, vetenskap och statsskick” var reserverat för dem, kom de privilegierade skiktens uråldriga intressen i förgrunden, i stället för Marx och Lenins idéer om folkflertalets deltagande i samhällets styre och driften av industrin. Hösten 1924 förde Stalin, i strid med marxismens och bolsjevismens traditioner, för första gången fram den utopiska teorin om ”socialism i ett land”. Internationalisterna, under Trotskijs ledning, bekämpade denna teori och förutspådde att den skulle leda till den kommunistiska internationalens sammanbrott och att dess sektioners urartade och blev nationalistiska.

Teori är inte ett tomt begrepp utan en vägvisare för kampen. Teorier som lyckats få masstöd måste representera intressena hos och pressen från grupper, kaster eller klasser i samhället. Teorin om ”socialism i ett land” representerade på detta sätt ideologin hos Sovjetunionens ledande kast – det skikt av byråkrater som var nöjda med revolutionens resultat, och inte ville att dess privilegierade ställning skulle störas. Det var denna åskådning som nu började förändra den kommunistiska internationalen från att vara ett instrument för den internationella revolutionen, till att bli blott och bart en gränsvakt för Sovjetunionens försvar, som förutsattes vara strängt upptagen med att bygga socialismen på egen hand.

Vänsteroppositionen

Uteslutningen av Vänsteroppositionen i kommunistpartierna, som stod för internationalismens och marxismens principer, ägde nu rum. Nederlagen för den brittiska generalstrejken och den kinesiska revolutionen 1925–27 beredde vägen för denna utveckling.2 På detta stadium var det fråga om ”misstag” i Stalins, Bucharins och deras anhängares politik. Det handlade om deras ställning som det privilegierade lagrets ideologer och den enorma pressen från kapitalismen och reformismen. Dessa misstag från ledarskapet hade dömt andra länders arbetarrörelser till nederlag och katastrof.

Efter att ha misslyckats med sina försök till försoning med reformisterna i väst och den koloniala bourgeoisien i öst svängde nu Stalin och hans anhängare till en ultravänsterposition och drog den kommunistiska internationalens ledarskap med sig. De splittrade de tyska arbetarna i stället för att arbeta för en enhetsfront för att förhindra fascismen att ta makten i Tyskland, och beredde på det sättet vägen för Hitlers seger genom att förlama det tyska proletariatet. Sovjetunionens degenerering och Tredje internationalens förräderi banade i sin tur väg för den stalinistiska kontrarevolutionens brott och förräderi i Sovjetunionen.

Förutom de nationaliserade produktionsmedlen, monopolet på utrikeshandeln och den planerade produktionen, återstår ingenting av arvet från oktoberrevolutionen. Utrensningarna, detta ensidiga inbördeskrig i Sovjetunionen, hade sina motsvarigheter i kommunistiska internationalens partier. Hitlers seger och nederlagen i Spanien och Frankrike var resultaten av denna utveckling. 1924–27 hade Stalin grundat sin ställning på en allians med kulakerna och ”NEP-männen” i Sovjetunionen och ”byggandet av socialismen i snigelfart”.3 Samtidigt stod stalinisterna utomlands för en ”neutralisering” av kapitalisterna och en försoning med socialdemokraterna för att ”avvärja” krigshotet. Vänsteroppositionen i Sovjetunionen, som hade ett program för en återgång till arbetardemokrati och införandet av femårsplaner, kunde slås tillbaka på grund av de internationella nederlagen för proletariatet, vilka orsakats av den stalinistiska politiken.

Från att ha krupit inför socialdemokraterna och andra av ”Sovjetunionens vänner” internationellt, svängde kommunistiska internationalen över till ”den tredje periodens” politik. Depressionen 1929–33 skulle, sa man, vara ”kapitalismens sista kris”, medan fascismen och socialdemokratin var tvillingar. Dessa ”teorier” banade väg för den internationella arbetarklassens fruktansvärda nederlag.

Den politik som företräddes av Vänsteroppositionen i Ryssland vann samtidigt över de mest medvetna medlemmarna i världens mest betydelsefulla kommunistpartier. Oktoberrevolutionens lärdomar, ett verk av Trotskij, behandlade lärdomarna från 1923 års misslyckade revolution i Tyskland. Det allmänna programmet för oppositionen hemma och utomlands besvarades inte bara i det ryska partiet med uteslutningar utan även i internationalens huvudsektioner. Det uppstod oppositionsgrupper i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Spanien, USA, Sydafrika och andra länder. Oppositionen hade vid denna tid ett program för att reformera Sovjetunionen och internationalen, och för antagandet av en korrekt politik i motsats till opportunismen 1923–27 och äventyrspolitiken 1927–33.

Dessa splittringar var, som Engels hade sagt i ett annat sammanhang, en hälsosam utveckling i den meningen att Vänsteroppositionen försökte hålla fast vid bolsjevismens bästa traditioner och den kommunistiska internationalens ideal. Ledarskapets kris var en kris för internationalen och för hela mänskligheten. Alltså var dessa splittringar ett sätt att upprätthålla marxismens ideal och metoder. Under den första tiden av sin existens uppfattade Vänsteroppositionen sig som en sektion av kommunistiska internationalen, om än uteslutna, och stod för att reformera internationalen.

Massorna, och till och med proletariatets medvetna skikt, lär sig bara genom de stora händelsernas skola. All historia visar att massorna aldrig överger sina gamla organisationer förrän dessa har genomgått sitt eldprov genom händelsernas utveckling. Fram till 1933 arbetade internationalens marxistiska gren fortfarande för att reformera Sovjetunionen och kommunistiska internationalen. Om de skulle kvarstå som livskraftiga organisationer eller inte skulle historiens prövningar visa. Alltså betraktade sig oppositionen orubbligt som en del av internationalen, trots att de formellt stod utanför.

Det var Hitlers makttillträde och kommunistiska internationalens vägran att lära sig nederlagets läxa som gjorde den utdömd som ett verktyg för arbetarklassen i kampen för socialism. I stället för att analysera anledningarna till att politiken med ”socialfascismen” blev så ödesdiger, deklarerade kommunistiska internationalens sektioner tvärtom att Hitlers seger var en seger för arbetarklassen. Så sent som 1934 fortsatte man samma självmordspolitik i Frankrike, med enad handling tillsammans med fascisterna mot ”socialfascisterna” och ”radikalfascisten” Daladier.4 Om den politiken varit ”lyckosam” skulle den ha berett vägen för en fascistisk kupp i Frankrike i februari 1934.

Fjärde internationalen

Detta svek, och de fruktansvärda konsekvenser som Hitlers maktövertagande fick, ledde till en omvärdering av kommunistiska internationalens roll. En international som kunde begå förräderiet att offra det tyska proletariatet till Hitler utan att ett enda skott avlossades och utan att någon kris uppstod i dess led, kunde inte längre tjäna proletariatets behov. En international som kunde hylla denna katastrof som en seger kunde inte fullfölja sin roll som proletariatets ledning. Som verktyg för världssocialismen var Tredje internationalen död. Den hade urartat till ett fullständigt och fogligt redskap för Kreml, till en bulvan för den ryska utrikespolitiken. Det var nu nödvändigt att förbereda organiserandet av en Fjärde international, obefläckad av de brott och förräderier som besudlade de reformistiska och stalinistiska internationalerna.

Precis som efter Andra internationalens sammanbrott, kvarstod de revolutionära internationalisterna som små och isolerade sekter. I Belgien hade de ett par parlamentsledamöter och en organisation på ett par tusen, i Österrike och Holland samma sak. Den nya internationalens krafter var svaga och omogna, men icke desto mindre hade de Trotskijs vägledning och stöd, och perspektiv på stora historiska skeenden. De hade skolats på basis av en analys av erfarenheterna från Andra och Tredje internationalen, från de ryska, tyska och kinesiska revolutionerna, från den brittiska generalstrejken och från de andra stora händelser som hade följt på första världskriget. På den grunden skulle kadrer skolas och tränas till att bli den nya internationalens oumbärliga ryggrad.

Det var under denna tid som entrismens taktik utvecklades, med utgångspunkt i rörelsens historiska isolering från socialdemokratins och kommunismens massorganisationer. För att vinna de bästa arbetarna var det nödvändigt att hitta ett sätt att påverka dem. Det kunde endast göras genom att arbeta tillsammans med dem i massorganisationerna. Med början i ILP i Storbritannien utarbetades entrismens taktik för användning i socialdemokratins massorganisationer.5 Detta skedde när masspartierna befann sig i en krissituation och rörde sig åt vänster. Med en revolutionär kris under uppsegling i Frankrike gick de där in i Socialistpartiet. I Storbritannien följdes inträdet i ILP, som befann sig i ett läge av ständig vacklan och oro efter brytningen med Labourpartiet, av att många trotskister på Trotskijs inrådan inträdde i Labour. I USA gick man in i Socialistpartiet.

Förkrigsperioden var framför allt en tid av förberedelser och orientering och utväljande av kadrer eller ledande element, för att tränas och stålsättas teoretiskt och praktiskt i massrörelserna.

Den entristiska taktiken betraktades som en kortsiktig utväg, som påtvingades revolutionärerna på grund av deras isolering från massorna och omöjligheten för små organisationer att vinna gehör och finna stöd hos arbetarmassorna. Syftet var att arbeta bland de radikala krafter som sökte revolutionära lösningar, och som i första hand skulle vända sig till massorganisationerna. Men hela tiden, i alla lägen, skulle marxismens huvudidéer föras fram och revolutionens fana, det vill säga marxismens idéer, bevaras och försvaras. Det var en fråga om att vinna erfarenhet och förståelse, att bekämpa både sekterism och opportunism. Det var ett sätt att utveckla ett flexibelt angreppssätt, med ett obevekligt upprätthållande av marxismens principer, som ett sätt att förbereda kadrerna för de annalkande stora händelserna.

Arbetarklassens nederlag i Tyskland, Frankrike och i spanska inbördeskriget, nederlagen under den första tiden efter kriget, vilka helt och hållet berodde på Andra och Tredje internationalens politik, banade i sin tur väg för andra världskriget. Förlamningen av Europas arbetare gjorde, i förening med världskapitalismens nya förvärrade kriser, att andra världskriget var helt oundvikligt. Det var i den atmosfären som Fjärde internationalens grundningskonferens ägde rum 1938.

Trotskijs perspektiv

Dokumentet som antogs på grundningskonferensen visar i sig självt anledningen till grundandet. Fjärde internationalens övergångsprogram är kopplat till idén om massarbetet, som i sig är sammanlänkat med idén om den socialistiska revolutionen, genom övergångskrav utifrån dagens motsägelsefulla verklighet. Till skillnad från socialdemokratins minimi- och maximiprogram förs idén om ett övergångsprogram fram, ett program för övergången från kapitalismen till den socialistiska revolutionen. Det är en antydan om tidsperiodens betydelse som en period av krig och revolutioner. Alltså måste allt arbete knytas till den socialistiska revolutionens idé.

Trotskijs perspektiv var om ett krig som i sin tur skulle provocera fram revolution. Problemet med stalinismen skulle lösas på ett eller annat sätt, antingen genom att Sovjetunionen pånyttföddes genom en politisk revolution mot stalinismen, eller att en segerrik revolution i något av de viktiga länderna avgjorde situationen på det internationella planet. Med proletariatets segerrika revolution skulle problemet med både den stalinistiska och reformistiska internationalen lösas av händelserna själva.

Denna villkorliga prognos blev aldrig verklighet, även om den grundade sig på en grundläggande förståelse för skeendena i klassamhället. På grund av krigets speciella militära och politiska händelser stärktes stalinismen tillfälligt. Den revolutionära vågen i Europa under och efter andra världskriget förråddes denna gång av stalinisterna på ett värre sätt än Andra internationalens ledare förrådde den revolutionära vågen efter första världskriget.

Internationalen höll fast vid de principer som hade utarbetats och utvecklats av kommunistiska internationalens första fyra kongresser, och erfarenheterna av stalinismen, fascismen och de stora händelserna fram till andra världskriget, något som den måste göra också i dag. Trotskijs tanke att driva igenom Fjärde internationalens grundande 1938 byggde på stalinismens och reformismens sammanbrott som revolutionära riktningar inom arbetarklassen. Båda hade blivit stora hinder för arbetarklassens frigörelse, och från att ha varit redskap för att förgöra kapitalismen hade de blivit oförmögna att leda proletariatet till seger i den socialistiska revolutionen.

Frågan om nya partier och en ny international var en fråga om de omedelbart framförliggande perspektiven. Ett nytt världskrig skulle åstadkomma en ny revolutionär våg i industriländerna och bland de koloniserade folken. Problemet med stalinism i Ryssland och resten av världen skulle på detta sätt lösas genom de revolutionära perspektiven. Under sådana omständigheter var det absolut nödvändigt att förbereda sig såväl organisatoriskt som politiskt för de stora händelser som stod på dagordningen. Trotskij förutsåg 1938 att det om tio år inte skulle finnas något kvar av de gamla förrädarorganisationerna, och att Fjärde internationalen skulle ha blivit den avgörande revolutionära kraften på planeten. Det var inget fel på den grundläggande analysen, men varje prognos är villkorlig: mängden av faktorer – ekonomiska, politiska, sociala – kan alltid resultera i en annan utveckling än den som förutsetts. De revolutionära krafternas svaghet har i högsta grad varit en avgörande faktor i världspolitikens utveckling under de mer än trettio år som förflutit sedan Trotskij gjorde sin analys. Utan Trotskijs vägledning och närvaro tolkade tyvärr de ledande byråkraterna i ”Fjärde internationalen” Trotskijs idé bokstavligt och inte som en utarbetad tes.6

Utvecklingen efter kriget och Fjärde internationalens ”ledares” roll

Kriget utvecklades annorlunda än vad till och med de största teoretiska genier kunde ha förutsett. Vår tendens har förklarat processen i många dokument. Hitlers segrar under krigets första period berodde bland annat på stalinisternas politik under perioden före kriget. Attacken på Sovjetunionen och nazisternas brott och bestialiteter (fascismen är imperialismens kemiskt destillerade inre väsen, som Trotskij en gång förklarade), utan någon kontroll eller motvikt från den tyska arbetarklassen, som var slagen till marken och rättslös inför nazismens monster, betydde att Sovjetunionens arbetare och bönder såg det som sin viktigaste uppgift att besegra nazisthorderna snarare än att befria och återuppbygga arbetardemokratin i Sovjetunionen genom en politisk revolution. Konsekvensen blev att stalinismen tillfälligt stärktes, vilket utsträcktes under en hel historisk period.

Kriget i Europa blev till största delen ett krig mellan det stalinistiska Ryssland och det nazistiska Tyskland. Den angloamerikanska imperialismen missbedömde situationen fullständigt. De hade föreställt sig att Sovjetunionen antingen skulle besegras, i vilket fall de senare skulle slå ut ett försvagat Tyskland och kliva fram som världssegrare, eller också skulle Sovjetunionen bli så försvagat av den blodiga massakern på östfronten att imperialisterna skulle kunna diktera världspolitiken, världsdiplomatin och världens delning helt efter eget huvud.

Trotskijs förutsägelse visade sig korrekt i den meningen att andra världskriget följdes av en ännu större revolutionär våg än första världskriget. Men i de europeiska länder där kommunisterna, efter anfallet mot Ryssland, spelat huvudrollen i motståndet mot nazisterna slöt sig massorna till kommunistpartiet och i många länder även till socialdemokratin. Redan på detta stadium kunde man i de dispyter som började äga rum se konturerna till sammanbrottet för den nyfödda internationalens ledare.

1944 var det nödvändigt att omorientera rörelsen till att förstå att en lång period av kapitalistisk demokrati i väst och stalinistisk dominans i Ryssland stod för dörren. I Revolutionary Communist Partys dokument gjordes det klart att nästa period i Västeuropa var en period av kontrarevolution i demokratisk form. Detta berodde på omöjligheten för borgerligheten att behålla sin makt i Västeuropa utan hjälp av stalinismen och socialdemokratin.

Det internationella sekretariatet (ISFI) slingrade sig.7 Socialist Workers Party (SWP) i USA och några av de andra ledarna kompromissade i frågan och hävdade tvärtom att den enda styrelseform borgerligheten kunde upprätthålla i Europa var militärdiktatur och bonapartism. Oförmögna som de var att förstå den vändning som hade ägt rum i den historiska utvecklingen, kunde de inte förstå att det stalinistiska Ryssland gick stärkt ur kriget, och att imperialismen inte var på offensiven, utan tvärtom på defensiven.

Alliansen mellan den angloamerikanska imperialismen och sovjetbyråkratin dikterades av en ömsesidig rädsla för en socialistisk revolution i världens industrialiserade länder. Samtidigt gjorde den revolutionära våg som svepte över Europa och världen det omöjligt för den angloamerikanska imperialismen att dra fördel av situationen genom en intervention, inte ens på en skala motsvarande interventionen 1918, vid en tidpunkt då den var som starkast i förhållande till Ryssland, och Ryssland som svagast. Imperialismen var kraftlös på grund av den revolutionära vågen. Utan att förstå de förändrade styrkeförhållandena och betydelsen av den enorma revolutionsvågen, förklarade det internationella sekretariatet i en resolution till världskonferensen 1946 till och med att ”enbart diplomatisk press” kunde ”återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen”!

De ändrade förhållandena i Östeuropa och Kina

Medan ISFI (Fjärde Internationalens Internationella Sekretariat) helt saknade perspektiv i sin syn på Västeuropa, var deras ståndpunkter i de teoretiska problem som rörelsen stod inför gällande synen på Östeuropa ännu värre. De förstod inte vilken knuff framåt som Röda Arméns framryckning gav revolutionen, en knuff som den ryska byråkratin utnyttjade för sina egna syften. Efter att ha utnyttjat den, ströp de revolutionen. Under dessa förhållanden var det inte fråga om att stalinisterna skulle kapitulera för kapitalismen, utan om att de skulle genomföra revolutionen och sedan stöpa om den i stalinistiskt bonapartistisk form.

”Alliansen” mellan klasserna i Östeuropa liknade den i Spanien under folkfronten, som inte var en allians med kapitalisterna utan med kapitalistklassens skugga. Men i Spanien tillät de skuggan att vinna substans. Den verkliga makten i Spanien överlämnades till kapitalistklassen, men i alla länder i Östeuropa kontrollerades maktcentrum, armén och polisen, av stalinistpartierna, och de tillät sina koalitionspartner utöva någon makt endast skenbart.

Stalinisterna utnyttjade den revolutionära situationen i alla dessa länder; där den härskande klassen tvingats i landsflykt tillsammans med nazistarméerna när dessa drog sig tillbaka, eftersom de fruktade att massorna skulle hämnas för att de kollaborerat med nazisterna. När nazisttrupperna retirerade föll statsorganisationen samman. Armén och polisen flydde eller gömde sig. På så sätt blev Röda armén den enda väpnade makten i Östeuropa. Medan de balanserade mellan klasserna, byggde den bonapartistiska klicken en stat som inte liknade Ryssland 1917, utan Stalins Ryssland. En stat skapades med Moskva 1945 som förebild.

Dessa nya historiska fenomen var ett dolt kapitel för internationalens så kallade ledare, trots att de förutsetts i Trotskijs verk. De utropade att Östeuropas länder var statskapitalistiska, medan Sovjet, naturligtvis, fortfarande kvarstod som en degenererad arbetarstat. En sådan ståndpunkt var helt oförenlig med en marxistisk analys. Om Östeuropa var kapitalistiskt, där produktionsmedlen hade nationaliserats och en produktionsplan upprättats, då var det absurt att vidhålla att Sovjet, där samma förhållande av byråkratisk diktatur existerade, var någon slags arbetarstat. Förhållandena var väsentligen desamma.

Alltså var dessa ”ledare” oförmögna att förstå perspektiven, både för Väst- och Östeuropa, och oförmögna att basera de revolutionära kadrernas skolning på dessa perspektiv. Viktiga krafter i Frankrike och andra länder sjabblades bort i diskussionerna kring dessa frågor.

Men vad gäller den näst största händelsen i mänsklighetens historia, den kinesiska revolutionen, var deras ståndpunkter om möjligt ännu sämre. Utan att förstå det bondekrig som fördes av Mao Zedong och hans följeslagare, utan att räkna med styrkeförhållandena i världen, nöjde de sig på den tiden att upprepa idéer som de hittat i Trotskijs verk men inte förstått. De påstod att Mao strävade efter att kapitulera för Chiang Kai-shek8 och att det var en återupprepning av revolutionen 1925–27. I själva verket var drivkraften bakom inbördeskriget först och främst jordfrågan, och de kinesiska stalinisternas ständiga fredserbjudanden baserades på jordreform och expropriering av det ”byråkratiska kapitalet”, ett program som Chiang omöjligt kunde acceptera. ISFI förstod inte att nya perspektiv öppnades upp som en konsekvens av Kinas erfarenheter efter revolutionen 1925–27 och den kinesiska bourgeoisiens totala oförmåga att lösa den demokratiska revolutionens problem, problemen med Kinas nationella enande och kampen mot imperialismen, som tog sig uttryck i kriget mot Japan.

Å ena sidan hade man passiviteten hos den kinesiska arbetarklassen, å den andra bondekriget som följde de linjer som utvecklats i Kina många gånger tidigare under loppet av det senaste årtusendet. Dessutom var imperialismen paralyserad på grund av det revolutionära uppsvinget efter andra världskriget. Alla dessa faktorer gjorde det möjligt för händelseutvecklingen att gå i en ny riktning. Revolutionary Communist Party (RCP) förutsade 1947, i ett dokument som analyserade händelserna i Kina [In Reply to David James], de steg Mao skulle ta i händelse av en seger i inbördeskriget, en seger som var oundviklig under dåvarande omständigheter.

Vid denna tid deklarerade Kinas kommunistiska partis ledare att Kina stod inför femtio år av ”kapitalistisk demokrati”. De hade en allians med de så kallade ”nationella kapitalisterna”, men en marxistisk analys borde inte ta detta speciellt allvarligt. Makten låg i Röda arméns händer. På grund av det förutsåg vi att Mao efter östeuropeisk modell skulle balansera mellan klasserna och, under de ändrade förhållandena nationellt och internationellt, bygga en stat lik den ryska där Stalin slutade, och inte där Lenin började. Följaktligen var Kina på väg mot en bonapartistisk arbetarstat redan från revolutionens början. Ledarna för det Internationella Sekretariatet och den kinesiska sektionen vidhöll att Mao skulle kapitulera för kapitalismen och Chiang Kai-shek. Inte ens efter de kinesiska stalinisternas fullständiga seger förstod ISFI dess betydelse, utan förklarade att Kina, liksom Östeuropa, var statskapitalistiskt, även om de inte definierade termen.

Sedan propagerade de för storslagna revolutionära perspektiv i Kina och Östeuropa. Mao skulle inte kunna vidmakthålla sitt ”kapitalistiska styre” länge. I Östeuropa befann sig de ”statskapitalistiska” staterna i ett stadium av omedelbar kris, som skulle leda till att de omkullkastades. De förstod inte att regimerna i Östeuropa och Kina, utan eventuella händelser i de stora kapitalistiska länderna eller en segerrik revolution i Ryssland, skulle behålla kontrollen över sina länder i åtminstone ett eller två decennier till.

De fortsatte upprepa att världskriget skulle lösa revolutionens problem. En av dessa ledare höll fast vid att, eftersom kriget ännu inte löst problemen, så ”pågår kriget fortfarande”. Efter andra världskriget förklarade de genast att ett nytt världskrig skulle bryta ut. Varje år, från 1945 och framåt, skulle ett kärnvapenkrig komma med socialismen som följd. I något utspädd form för de fram denna tanke även i dag. Vid varje imperialistisk kris, eller kris mellan imperialismen och Sovjetbyråkratin, tar de fram djungeltrummorna och trummar ut samma grånade budskap. Fram till denna dag har de inte förstått att frågan om krig i modern tid är frågan om styrkeförhållandena mellan klasserna, att endast definitiva nederlag för arbetarklassen i de viktiga kapitalistiska länderna, speciellt USA, kan lägga grunden för ett nytt världskrig. (Se våra dokument i frågan, särskilt världsperspektiven.)

Östeuropa och de stalinistiska staterna

Att deras idéer blev motbevisade av händelseutvecklingen, i kombination med deras vägran att analysera sina misstag, ledde som vanligt in ISFI i motsatta och ännu värre misstag. Från att ha förklarat att Kina och Östeuropa var kapitalistiska stater, gick de nu över till den andra ytterligheten.

Efter att den nationella byråkratin i Jugoslavien under Tito hade kommit i konflikt med den ryska byråkratin, upptäckte de nu i Jugoslavien en ”relativt sund arbetarstat”. Eftersom de inte förstod denna konflikts natur, i vilken kritiskt stöd borde ha getts till jugoslaverna, började de nu idealisera ”hjälten Tito” och förklara att en ny international kunde startas på jugoslavisk mark.

Efter att ha tvingats ändra sin karakterisering av Kina som en kapitalistisk stat till att det var en arbetarstat, förklarade de att även Kina var en ”relativt sund arbetarstat”! De tog inte med i beräkningen under vilka förhållanden och på vilket sätt revolutionen hade ägt rum i Kina, Kinas omätliga efterblivenhet i jämförelse med Ryssland, det faktum att arbetarklassen inte hade spelat någon oberoende roll i dessa stora händelser och därför hade förblivit passiva, att kapitalismen för en hel historisk period, låt vara tillfälligt, hade lyckats stabilisera sig i västvärlden, och att den socialistiska revolutionen inte var nära förestående i västvärldens viktigaste länder. Dessa faktorer ledde till att de kinesiska stalinisterna och den kinesiska byråkratin fick ett ännu hårdare grepp om den kinesiska staten och det kinesiska folket än till och med den ryska byråkratin hade uppnått. Den socialistiska revolutionen behöver framför allt arbetarklassens medvetna deltagande och efter revolutionen arbetarnas medvetna kontroll och demokratiska medverkan i industrins och statens drift. Än i dag har ISFI:s ”ledare” inte förstått problemet och betraktar fortfarande Kina och Jugoslavien som ”relativt sunda arbetarstater” som bara behöver reformeras i likhet med Ryssland 1917–23, och inte alls en politisk revolution, som Trotskij förstod och förklarade.

På detta sätt förstärkte de misstagen i sin tidigare uppfattning genom att bryta mot några av marxismens grundläggande idéer, men nu från det motsatta hållet. De upprepade denna process likt stalinisterna före dem: ett vacklande från den ena ståndpunkten till den andra vid varje viktig vändpunkt. De använde aldrig den marxistiska metoden, som hade inneburit att de analyserade händelserna från sin ursprungliga ståndpunkt, rättade till felen och beredde vägen för en förbättrad förståelse på grundval av detta. Varje förändring i inriktning, varje taktisk förändring som plötsligt lades fram som nya uppenbarelser från ovan, skulle spridas bland de trogna i förhärligande tal och dokument. Detta är en av de viktigaste faktorer som utgjorde huvudanledning till deras totala oförmåga att orientera sig korrekt när händelserna utvecklade sig. En sådan ärlig beslutsamhet kan bara uppnås av dem som tror på sig själva, på sina idéer och på sin politiska auktoritet. Endast på ett sådant sätt kan den revolutionära rörelsens kadrer byggas, skolas och stärkas inför den stora uppgift som väntar mänskligheten.

Efter att ha insisterat på att hela Östeuropa och Kina var någon egendomlig form av statskapitalism som aldrig definierades, analyserades eller förklarades vände de nu i den motsatta riktningen: utan förklaring och analys gjorde de helt godtyckligt en fullständig helomvändning. Efter att den jugoslaviska regimen hade brutit med Stalin på grund av den jugoslaviska byråkratins egenintressen, fann de i Tito en ny räddare för Fjärde internationalen. Jugoslavien förvandlades till en ”relativt sund arbetarstat”.

I stället för att inse nödvändigheten att ge kritiskt stöd till det jugoslaviska folkets kamp mot nationellt förtryck, men samtidigt förklara den nationella byråkratins intresse av splittringen, idealiserade de den senare. Däremot ansåg de att det fortfarande behövdes en politisk revolution i Ryssland. (De måste ha ansett att det berodde på någon avlägsen historisk orsak, eftersom Trotskij sagt att den behövdes. De förklarade inte varför. Deutscher9 lyckades åstadkomma en övergång och upptäcka att en politisk revolution inte behövdes i Ryssland.) ISFI upptäckte nu att en socialistisk revolution hade ägt rum i Jugoslavien under kriget och efterkrigstiden.

Till följd av allt detta ansåg de, att medan den ryska revolutionen varit isolerad, gjorde den ryska revolutionen att revolutionen i Jugoslavien inte varit isolerad. De sade att anledningen till att stalinismen utvecklats i Ryssland var att det var det enda land där revolutionen hade segrat. Nu, när revolutionen hade utvidgats, var det inte tal om att en liknande deformeringsprocess skulle äga rum. Därför, avslutade de triumferande, kunde det inte bli någon upprepning av stalinismen i Jugoslavien, och följaktligen var Jugoslavien en sund arbetarstat med smärre deformationer. De började organisera internationella arbetslag för att bistå med ”uppbyggandet av socialismen” i Jugoslavien.

ISFI:s propaganda var lika okritisk och berömmande som den stalinistiska propagandan för att besök av ungdomslag skulle ”bygga socialismen i Ryssland”. Hela episoden är ett tecken på denna tendens sociologiska ”metod”. Mandel & Co förde fram samma resonemang vad gäller den så kallade kulturrevolutionen i Kina, och naturligtvis fram till denna dag vad gäller Kuba.10

I verkligheten var det helt annorlunda. Först och främst var det Sovjetunionens efterblivenhet, tillsammans med dess isolering och nederlaget för hela världens arbetarklass, som ledde till att stalinistbyråkratin kom till makten i Ryssland. Men efter att en gång ha kommit till makten blir själva byråkratin, med statsmakten i sina händer, en oberoende faktor i situationen. Det fanns ingen grundläggande skillnad mellan stalinistbyråkratin i Jugoslavien och den i Ryssland. Tito-klicken började där Stalin hade slutat. Inte vid något tillfälle existerade en arbetardemokrati liknande den i Ryssland 1917–23. Rörelsen i Jugoslavien under kriget hade huvudsakligen karaktären av ett bondekrig för nationell befrielse. Staten som bildades var en totalitär enpartiregim efter mönster från Ryssland med sin utvecklade stalinistiska apparat.

Jugoslavien var ett mycket efterblivet land. Som en konsekvens av detta införlivades i den jugoslaviska statsapparaten delar av den gamla härskande klassen, i diplomatin, armén och resten av statsapparaten.

Det var, naturligtvis, samma process som den som hade ägt rum i Ryssland. Utan arbetarnas demokratiska kontroll och styre kan det inte bli tal om en sund arbetarstat. En rörelse mot socialism i en övergångsekonomi kräver arbetarklassens medvetna deltagande och kontroll. Under dessa omständigheter ger alltså liknande orsaker och villkor av nödvändighet samma resultat. Bortsett från en eller annan säregenhet, skiljde sig den jugoslaviska regimens grundläggande kännetecken inte från den ryska stalinismens. Det skulle vara en total revision av marxismen att påstå motsatsen.

Alla de tendenser som anammade denna inställning har till denna dag inte omvärderat sina teoretiska ståndpunkter i ljuset av händelseutvecklingen. Från Pablo, genom hela raden av ”ledare” som Posadas, Healy, Mandel och Hansen, har inget försök gjorts att omvärdera deras teoretiska misstag.11 Följaktligen har de lyckats skuffa ihop de mest märkvärdiga idékombinationer i sina skrifter. Healy finner det helt konsekvent att karakterisera Kuba som statskapitalistiskt, medan han välkomnar den så kallade nya versionen av Pariskommunen i Kinas kulturrevolution. Voix Ouvriere-tendensen i Frankrike [numera Lutte Ouvriere], som fortfarande håller fast vid ISFI:s uppfattning från 1945–47, finner det fortfarande efter 35 års händelser, helt förenligt att säga att Ryssland är en degenererad arbetarstat, med att säga att Östeuropa, Jugoslavien och Kuba är kapitalistiska stater. Alla dessa tendenser kallar Syrien och Burma för kapitalistiska stater. Det Förenade Sekretariatet självt, genom alla sina krokvägar, betalar priset för en bristande teoretisk ärlighet genom att fördjupa alla tidigare misstag.

Än i denna dag fortsätter deras oklarhet i frågan om behovet av en politisk revolution i Kina och Jugoslavien. Majoriteten tror att dessa är ”relativt sunda arbetarstater”, och att ingen politisk revolution behövs, utan bara reformer.

Utvecklingen i staliniststaterna

Under loppet av det förra kvartsseklet har tendensen kring Förenade Sekretariatet (USFI)12 helt och hållet förlorat sin teoretiska förankring. Efter att ha blivit överrumplade av händelseutvecklingen, har de alltid reagerat empiriskt och impressionistiskt, kapitulerat för den omedelbara verkligheten, utan att inse den framtida utvecklingen av grupperingar och tendenser, som under omständigheterna är oundviklig. Det gäller inte bara i förhållande till Tito i Jugoslavien, som beror på en felaktig analys och brist på förståelse för den proletära bonapartismen, utan också i förhållande till alla stora händelser i stalinistblockets länder. Rörelsen i Ungern 1956, som tog sig uttryck i att man helt och hållet kastade byråkratin över ända och började en allmän politisk revolution, kunde de inte göra annat än stödja. Annars hade de övergivit alla anspråk på att följa trotskismens traditioner. Men detta hindrade dem inte att klumpa ihop denna rörelse i samma kategori som den i Polen vid samma tid.

De insåg inte att det i Ungern var fråga om en nästan total undergång för det så kallade kommunistpartiet, och början till en organisering av en ny arbetarrörelse. De ungerska arbetarna var inte, efter erfarenheterna av den stalinistiska diktaturen, redo att för ett ögonblick tolerera grundandet av en ny totalitär staliniststat under revolutionens lopp.

I Polen utvecklades händelserna litet annorlunda. Den nationella kampen mot den storryska byråkratins förtryck, avleddes av en del av de polska byråkraterna in på ett nationellt stalinistiskt stickspår. Utan att förstå detta, såg ISFI:s ledare i Gomulka en representant för ”demokratisk kommunism”.13 De insåg inte att han representerade den del av den polska byråkratin som ville bli ”herre i sitt eget hus”, relativt oberoende av den ryska byråkratin. Att det inte var någon större skillnad mellan den delen och den reformistiska delen av den ryska byråkratin stod inte klart för dem. I verkligheten ville Gomulka lika lite som Chrusjtjov förnya revolutionens grund eller återgå till ett Ryssland av 1917.14 Det hör dessutom till saken, att den polska byråkratin motsatte sig försöken att grunda en socialistisk demokrati i Ungern. Därför urartade den potentiella politiska revolutionen i Polen längs nationellt stalinistiska linjer. Precis som sina nationalistiska stalinistbröder i Ryssland, kunde de polska byråkraterna svänga från repression till reform och tillbaka igen, medan den stalinistiska apparaten förblev intakt. ISFI såg i Gomulka början till en total förändring i Polens situation, precis som de hade illusioner om avstaliniseringen i Sovjetunionen. Vid varje stadium i händelseutvecklingen har de sökt efter någon slags Messias, som skulle kunna rädda dem från isolering och brist på styrkor med massbas. Varje gång har de dömts till besvikelser och motgångar.

ISFI lät inte nöja sig med att de redan bränt fingrarna på maoismen en gång tidigare. Konflikten mellan Ryssland och Kina, vilken tog dem på sängen, resulterade i att deras illusioner om maoismen stärktes. De dammade av den ”undangömda” idén att Kina var en sund arbetarstat med smärre brister, en stat som bara behövde reformer men inte omstörtas (se fotnot). Mao skulle bli den nye räddaren. De missförstod fullständigt betydelsen av ”kulturrevolutionen” i Kina.15

Trotskij hade redan förklarat att proletär bonapartism ibland vilade på arbetarna och bönderna för att rensa ut de värsta överdrifterna hos den snåla och rovgiriga byråkratin. När femårsplanerna introducerades i Ryssland, stödde sig Stalin för en tid på arbetarna och bönderna, och skapade till och med entusiasm bland arbetarna för vad de ansåg vara en socialistisk uppbyggnad. Men detta förändrade inte stalinismens karaktär, metoder eller politik. Det förändrade inte den statliga regimens karaktär. Att göra individer eller till och med en del av byråkratin till syndabockar innebar verkligen inte att någonting grundläggande ändrades, utan förstärkte bara det byråkratiska styret. På det sättet förändrade maoismen och ”kulturrevolutionen” inte något grundläggande i Kina.

Mao, vars makt vilade på arbetarna och bönderna, angrep delar av byråkratin som hade samlat privilegier och materiell standard i en långt större utsträckning än vad Kinas svaga produktivkrafter kunde vidmakthålla. Skillnaden mellan arbetarna och bönderna å ena sidan, och de byråkratiska skikten å den andra, hade nått en sådan omfattning att den provocerade fram starkt missnöje bland arbetarna och bönderna. Om arbetarna och bönderna skulle utnyttjas för att bygga ut den tunga industrin, producera kärnvapen och öka produktionen, var det nödvändigt att skära ner dessa privilegier, om än bara tillfälligt. Men ”kulturrevolutionen” organiserades uppifrån, från början till slut. Att tala om nya upplagor av Pariskommunen i Shanghai, Peking och Kinas övriga städer, var att dra Kommunens och ryska revolutionens traditioner i smutsen. Denna erfarenhets oundvikliga slut var, precis som med Gomulka i Polen, att byråkratins makt stärktes. Längs denna väg fanns ingen utväg för de kinesiska och polska massorna. ISFI:s ständiga sökande efter vägar varigenom problemen ska lösas som av någon magisk kraft, är ett tecken på småborgerlig verklighetsflykt, vilken ersätter marxistisk analys med en hysterisk tilltro till den ena eller andra individen eller tendensen.

Kapitulationen för olika slags stalinism och utopism vid varje skede i händelseutvecklingen, gjorde allvarlig skada i skapandet av en livsduglig rörelse. I Italien var det således ”trotskisterna”, eller rättare sagt deras så kallade ledare, som hjälpte till att skapa en stor maoistisk rörelse med 100 000 medlemmar. Genom att entusiastiskt och okritiskt publicera maoismens arbeten och sprida dem inom kommunistpartiet, skapade de en grund för maoismen i Italien. Dessa tendensers ledare gjorde särskilda resor till kinesiska ambassaden i Schweiz för att skaffa detta ”värdefulla” material. Konsekvensen av detta okritiska anammande av maoismen blev att de nästan inte vann en enda medlem av de 100 000, utan tvärtom förlorade medlemmar till maoisterna! Sådant är straffet för teoretisk förvirring, och för en svag tendens blir det alltid särskilt hårt. Ännu värre var den förvirring och demoralisering som såddes i deras egna led. I denna situation hade det riktiga varit att kritisera såväl de moskvavänliga opportunisterna som maoisternas cyniska och oansvariga ställningstaganden, med början hos ledarna i Peking, samtidigt med en kamratlig inställning till kommunistpartiets bas, vare sig de var för Mao eller inte.

Den koloniala revolutionen – Algeriet

ISFI, som var nedslagna av sin bristande framgång (huvudsakligen beroende på objektiva omständigheter, delvis på felaktig politik), och som vanligt under sådana förhållanden, skyllde de detta på arbetarklassen. I praktiken sade de att arbetarna i väst hade blivit förstörda och ”amerikaniserade” av välståndet. Deras politik visade att det också var vad de trodde. De sökte därför efter en ny lyckobringare som kunde förnya och återuppliva internationalens och arbetarklassens framgångar. De fann sin undergörare i den koloniala revolutionen.

Vår tendens har nyligen publicerat dokument som förklarar den koloniala revolutionens betydelse och dess utveckling. Här räcker det med att konstatera att omvälvningarna i den så kallade tredje världen beror på kapitalismens och imperialismens oförmåga att utveckla produktivkrafterna i dessa områden till sin maximala nödvändiga och möjliga nivå. Men givet förhållandena i världen, med starka bonapartistiska arbetarstater och maktbalansen mellan imperialism och icke-kapitalistiska stater, har utvecklingen i dessa områden följt ett säreget mönster. Det är därför mer än någonsin nödvändigt att med orubblig beslutsamhet hålla fast vid Trotskijs idéer om den permanenta revolutionen, att lära av erfarenheterna från Kina, Jugoslavien och Kuba, och att vidhålla en skiljelinje mot alla borgerligt och småborgerligt nationalistiska, stalinistiska och reformistiska tendenser.

I Algeriet knöt ISFI-tendensen nästan helt och hållet upp sig till FLN16, även om den visade sig bättre än Lambertisternas17 (OCI i Frankrike) och Healyiternas (WRP i England), som stödde MNA18, vilka från början stod något till vänster om FLN men slutade som agenter för den franska imperialismen. Det var riktigt att ge kritiskt stöd till FLN men att helt låta sektionens arbete underordnas den nationalistiska rörelsen kunde bara betyda att tendensens svaga styrkor i Algeriet skulle gå förlorade i frihetskriget. För de algeriska trotskisterna var det nödvändigt att både ge fullt stöd åt den rättfärdiga kampen för nationellt oberoende från fransk imperialism och att samtidigt upprätthålla internationalismens principer. Bara på det sättet skulle kampen för nationell frigörelse kunna förenas med den franska arbetarklassens kamp, och möjligheten öppnas för ett socialistiskt Algeriet förenat med ett socialistiskt Frankrike. De franska socialdemokratiska och stalinistiska organisationernas förräderi, som innebar att den algeriska revolutionen fick en nationalistisk inriktning, var ingen ursäkt för att överge marxism-leninismens utarbetade idéer i frågan.

Det borde ha stått klart att det efter en seger över Frankrike, i sig självt ett stort steg framåt, skulle vara omöjligt att bygga en arbetardemokrati i ett land som Algeriet. Resultatet skulle bli antingen en borgerlig eller en proletär version av bonapartism, nästan helt utan industri, med en befolkning som var decimerad på grund av kriget och utan ett revolutionärt klassparti. Alla dessa faktorer, och framför allt avsaknaden av hjälp från den franska och internationella arbetarklassen, betydde att ingen verklig lösning, förutom imperialismens avlägsnande, kunde uppnås för den algeriska befolkningen.

De illusioner ISFI spred om arbetarkontroll på de övergivna franska jordgodsen visade en total brist på teoretiskt grepp över denna fråga. Arbetarkontroll måste på grund av sin själva natur utgå från industriarbetarna, och inte från de till hälften bonde-, till hälften lantarbetarorganisationer som övertog kontrollen då de franska direktörerna hade flytt. Det var i bästa fall fråga om primitiva versioner av idealiserade kooperativ, och inte exempel på arbetarkontroll eller arbetarstyre. Till hela sin natur var de tillfälliga företeelser utan någon verklig framtid. Under förutsättning att den socialistiska revolutionen inte spred sig till de utvecklade länderna, var deras öde att förbli en intressant kuriositet i den samhälleliga utvecklingen, som visade de halvproletära jordbruksarbetarnas instinktiva strävan, liksom varit fallet i många liknande rörelser i många länders historia i tider av massuppvaknande.

Boumediennes19 kupp i juli 1965 kom som en överraskning för ISFI, trots att en sådan händelseutveckling, på ett eller annat sätt, var oundviklig i Algeriet. I alla de koloniala länder där kampen för att kasta ut de imperialistiska herrarna lyckats, har liknande processer ägt rum. Även om dessa länder har uppnått politiskt oberoende, är de fortfarande ekonomiskt beroende av de industrialiserade länderna. Den politiska frigörelsen markerar naturligtvis ett oerhört steg framåt i de koloniala folkens utveckling. Icke desto mindre har nationellt oberoende i en värld med imperialistisk dominans över världshandeln å ena sidan, och den stalinistiska bonapartismens styrka å den andra, inneburit att nya och omfattande problem tornat upp sig för dessa folk. Den infödda borgerligheten är oförmögen att lösa dessa problem. Det är på grund av detta som militärregimer av ett eller annat slag har tagit makten i de förra koloniala områdena i Afrika, i Latinamerikas halvkoloniala områden och i de flesta asiatiska länder. Dessa regimers kriser har tvingat dem att röra sig antingen mot proletär eller kapitalistisk bonapartism.

Samtidigt som ISFI betonat den koloniala revolutionens roll för att lösa Fjärde internationalens problem, har de varit blinda för denna revolutions dialektik. Den koloniala revolutionens hela utveckling har antagit en förvriden form på grund av revolutionens eftersläpning i väst (Amerika och Japan inräknade). De marxist-leninistiska styrkornas svaghet, till följd av de historiska faktorer som skisserats tidigare, var ett faktum som spelade en stor roll i denna utveckling. Den koloniala världens revolutionära mognad har därför resulterat i sociala omvälvningar med alla slags märkliga abnormiteter. Det var det marxistiska ledarskapets plikt att förstå denna process och vägleda marxismens unga och svaga krafter i den koloniala världen. I stället misslyckades ISFI (trots Trotskijs lärdomar från kommunistpartiets erfarenheter av Kuomintang i Kina, och de rika erfarenheterna från Jugoslavien, Kina, Ryssland och länderna i Afrika) med att dra de nödvändiga slutsatserna, och böjde sig för den mäktiga koloniala revolutionen. Det är bättre att delta än att opponera sig. Men att helt smälta samman med de småborgerliga nationalisterna och kapitulera för medelklassens utopister, innebar att låta den revolutionära förtruppen upplösas av nationalismens epidemiska smitta.

Latinamerika – Kuba

Den fullständiga bristen på marxistisk metod visas av ISFI:s inställning till den kubanska revolutionen. Den kubanska revolutionen, sade de, är ett exempel på marxistisk metod. I verkligheten var Castros armé hopsamlad på ett borgerligt demokratiskt program, och bestod huvudsakligen av lantarbetare, bönder och trasproletärer. Castro började som borgerlig demokrat, med USA som sitt idealsamhälle. Arbetarklassen grep in när kampen befann sig i sitt slutskede. När Castro marscherade mot Havanna proklamerade arbetarna en generalstrejk till hans stöd. Havannas fall betydde sammanbrott för Batistaregimens20 hatade armé och polis. Makten låg säkert i händerna på Castros gerillasoldater.

Att regimen utvecklades därhän att den tillintetgjorde kapitalismen och godsägarväldet, var inte resultatet av en genomtänkt, medveten process. Tvärtom var det den amerikanska imperialismens misstag som drev Castro till exproprieringar.

Med 90 procent av ekonomin ägd av amerikanska kapitalister, tvingade den amerikanska härskande klassen igenom en blockad mot Kuba, vid en tidpunkt då Castro bara genomförde borgerligt demokratiska reformer. De monopol som kontrollerade Kuba protesterade mot de skatter Castro ville införa för att få pengar till reformer. Fastän dessa skatter var lägre än de skatter företagen betalade på det amerikanska fastlandet, protesterade de högljutt och vädjade till Washington om stöd.

Som vedergällning för blockaden beslagtog den kubanska regimen amerikanska tillgångar på Kuba. Det betydde att nio tiondelar av jordbruket och industrin hamnade i statens händer. Den kubanska regimen fortsatte sedan med att nationalisera även den återstående tiondelen. Förebilder fanns i Kina, Jugoslavien och Ryssland, och en regim bildades efter dessa modeller. Inte vid något tillfälle har arbetardemokrati funnits på Kuba. Regimens bonapartism förkroppsligas i Castros styre och i mötena på Revolutionstorget där massornas enda bidrag är att säga ”Sí” till Castros manande tal. Kuba har hela tiden förblivit en enpartistat utan sovjeter och utan arbetarkontroll över industrin och staten.

Staten har följaktligen blivit mer och mer byråkratiserad. Det var oundvikligt på grund av revolutionens isolering och hur revolutionen utvecklades. Arbetarmilisen har avväpnats och klyftan mellan arbetarklassen och byråkraterna, speciellt de högre byråkraterna, vidgas ständigt. Utvecklingen av en statsapparat över huvudet på och oberoende av massorna fortskrider snabbt. Bakom kulisserna försöker Castro förhandla fram en överenskommelse med USA-imperialismen för erkännande och hjälp. En överenskommelse är förmodligen ofrånkomlig framöver. Det kommer att betyda slutet för de ”revolutionära appeller” Castro riktar till Latinamerika. De kubanska ledarna kommer att mer och mer begränsa sig till att hålla sig innanför öns smala stränder i sitt förhållande till världens nationer och klasser.

Som det nu är, ger den stalinistiska byråkratin i Ryssland hjälp med en miljon pund om dagen. Utan detta stöd skulle regimen på Kuba inte överleva. Vore det en regim med arbetardemokrati skulle Sovjetunionens byråkrati inte ge en enda kopek. Det är bara för att regimen, i sin huvudsakliga inriktning, mer och mer liknar alla andra bonapartistiska arbetarstater, som byråkratin kan tillåta sig lyxen att ge Kuba broderligt bistånd.

Med utgångspunkt i en felaktig teoretisk grund, kan misstagen bara staplas på varandra. Förenade Sekretariatet (USFI) är fullständigt blint för de processer som äger rum på Kuba. De vägrar inse regimens oundvikliga urartning och förfall efter totalitärt mönster, och envisas med sin reaktionära dröm om ett Kuba, ett jordbrukande och efterblivet Kuba, på väg mot socialismen. Tydligen anser de att det bara behövs smärre reformer för att Kuba ska bli ett mönster av arbetardemokrati! De talar aldrig om en politisk revolution som skulle betyda arbetarkontroll över industrin och staten, utan i stället tragglas myten om reformer som ska installera en arbetardemokrati. Arbetarklassens kontroll över industrin och staten anser de kan uppnås genom att man övertalar Castro om att det är nödvändigt!

Å andra sidan argumenterar de på det mest dunkla sätt för att arbetarkontroll redan existerar, och att Kuba faktiskt är mera demokratiskt än Ryssland 1917–23. I verkligheten skulle Castro, om han mot förmodan skulle försöka införa någon form av arbetarkontroll, avlägsnas av byråkratin. Dessutom tror Castro, som saknar ideologisk bakgrund, att den slags regim han bygger är socialistisk. Han skulle inte kunna spela den roll han gör utan ideologiska skygglappar. Men sekteristerna, som slipper utsätta sig för pressen från byråkratins intressen, dukar inte desto mindre under för denna variant av stalinism och tar frivilligt på sig skygglapparna.

Till denna dag har USFI-tendensen ingenting lärt och allting glömt. Ett helt kvartssekels erfarenheter har gått dem förbi. I Latinamerika upprepar de misstagen från Algeriet, och står fast vid värderingen av Kina, Jugoslavien och Kuba. Nu har Bolivia blivit den magiska kraft med vilken situationen i världen ska förändras. De går samman med den småborgerliga gerillan i ett försök att upprepa den kubanska erfarenheten. Castro, ”den omedvetne trotskisten”, marxismens nya Messias, är det exempel de vill överträffa. Utan att ta hänsyn till de ändrade omständigheterna och villkoren, den härskande klassens och imperialismens beredskap, stödjer de äventyr liknande Che Guevaras, som på konstlad väg försökte införa gerillakriget bland bönderna.21

Che Guevaras hjältemod får inte göra oss blinda för hans teoretiska bankrutt. Att sträva efter att upprepa den castroistiska politiken på Kuba i andra Latinamerikas länder är att begå ett brott mot den internationella arbetarklassen. Den marxistiska litteraturen är fylld av förklaringar av de olika samhällsklassernas roll: proletariatets, böndernas, småborgerlighetens och borgerlighetens. För USFI är detta tydligen något helt okänt. Marxismen har förklarat att det är proletariatet som spelat den ledande rollen i den koloniala revolutionen. Proletariatet tvingas till samverkan i produktionsprocessen. De är tvungna att sammansluta sig för att skydda sig mot exploatörerna. Det är på grund av detta som proletariatet är den enda kraft som kan genomföra den socialistiska revolutionen.

Men till och med proletariatet är blott föremål för exploatering, tills det blir en klass för sig, i stället för enbart en klass i sig.22 Denna medvetenhet utvecklas ur klassens erfarenheter och i dess kamp för bättre villkor. Även här behövs partiet och arbetarklassens ledarskap. Bönderna, småborgarna och trasproletariatet kan inte spela någon självständig roll. Där småborgerliga intellektuella och före detta marxister organiserar kampen på basis av ett bondekrig, kan graden av medvetande på grund av kampens natur bara bli låg. Om bönderna, småborgarna och trasproletariatet i Jugoslavien och Kina, organiserade i nationella och sociala frigörelsearméer, trots detta kunde tränga undan ruttna halvfeodala regimer, är det bara på grund av den historiska process som vi redan förklarat i många av våra dokument.

Det är sant att Lenin hade förutsett möjligheten av att det stamindelade Afrika kunde gå direkt till kommunismen. Men det kunde endast ske med hjälp av och medverkan från socialismen i de utvecklade länderna. Det kunde inte ske på grundval av deras egna tillgångar. Den materiella grunden för socialism existerar inte i något av de koloniala länderna. Det är bara genom produktivkrafternas utveckling i världsskala tillsammans med det kapitalistiska systemets förfall, som grunden kan läggas för den socialistiska revolutionen i världens efterblivna delar. De självlärda ”marxisterna” vänder upp och ner på marxismens läror. De antar narodnikernas23 och socialistrevolutionärernas24 politik i Ryssland. Omedvetet anpassar de dessas idéer om de olika klassernas roll i samhället. För Bakunin25 var bönderna och trasproletariatet samhällets mest revolutionära klasser. Denna uppfattning grundade sig på anarkisternas hela metod och teori. Med detta följde också idén om individuell propaganda genom handling, det vill säga genom terror och individuell expropriering.

Gerillaism och marxism

Det är i hela denna miljö, och med kommunistpartiernas och reformisternas ännu större svek i Latinamerika, som gerillakrigets program för landsbygden och, vilket är ännu värre, ”stadsgerillan” har utvecklats. Unga, svaga trotskistiska krafter, förvirrade av de senaste 25 årens krokvägar har kastats in i denna röra. I Latinamerika borde de lära ut marxismens grundläggande och elementära idéer till de medvetna delarna av de intellektuella, studenterna och, framför allt, arbetarklassen. Rörelsen för nationell och social frigörelse i Latinamerika, i Brasilien, Argentina, Uruguay, Chile, Guatemala och Latinamerikas övriga länder kan endast uppstå ur en massrörelse bland arbetare och bönder. Desperata uppgörelser och kidnappningar, bankrån med mera, kommer bara att resultera i att unga, modiga och ärliga krafter utplånas till ingen nytta. Det är inte deras sak att ensamma kämpa mot den härskande klassens styrkor, mot armén och polisen, utan kontakt med den verkliga kampen för att kasta oligarkins och polisens korrupta klickar över ända.

Det kan tyckas svårare, och är på sätt och vis svårare, men endast genom att organisera framför allt arbetarklassen i kampen för social och nationell frigörelse, kan en socialistisk revolution med möjligheter till en sund utveckling komma till stånd. På grund av de historiska faktorernas komplexitet och det säregna styrkeförhållandet mellan klasskrafterna i världen kan det teoretiskt inte uteslutas att ett bondebaserat gerillakrig kan lyckas. Då skulle dock inte proletariatet vara den ledande kraften, vilket ledde till segern 1917, utan det skulle i bästa fall resultera i en seger liknande Kinas och Kubas.

En proletär massrörelse är fullt möjlig i dessa länder. Generalstrejkerna i Chile, Argentina och Uruguay under den senaste tiden bevisar detta. En revolutionär marxistisk tendens måste byggas på dessa perspektiv, med förberedelser för en massresning som höjdpunkten för rörelsen i städerna. Det skulle kunna leda till den socialistiska revolutionens seger, vilken under dessa förhållanden snabbt skulle sprida sig till hela Latinamerika.

Det är med den ryska revolutionens lärdomar som proletariatets kadrer måste utbildas och utvecklas, för att inte följa exemplen från de kinesiska, kubanska och jugoslaviska revolutionerna, utan i stället från den ryska av år 1917. Marx idé om den proletära revolutionen i städerna, med stöd i ryggen av bondekriget, måste vara det ideal som de ska arbeta för. Huvuduppgiften i dessa länder är att tålmodigt förklara proletariatets ledande roll i kampen för arbetarmakt och socialism.

Det är inte en urban gerilla26, utan arbetarklassens masskraft, beväpnad och organiserad, som måste ställas mot den kapitalistiska staten. Liksom mot militärpolisdiktaturer, måste den organiserade arbetarklassen ställas upp som murbräcka. Har de väl övertygats om att det är nödvändigt, kommer proletariatet att hitta de nödvändiga vapnen. Armén, som hetsas mot dem, består i huvudsak av bönder och skulle splittras vid mötet med massrörelsen och gå över till revolutionens sida. Bondearmén kan vinnas över med programmet för den agrara revolutionen och den nationella revolutionen mot imperialismen som etsats fast på arbetarklassens baner.

Att kapitulera för trycket från den misströstande småborgerlighetens anarkism är att förråda marxismens uppgift. Marxismens uppgift är att polemisera, på ett vänligt sätt, mot idealister som, även om de är allvarligt menande, leder sig själva och revolutionen mot en ödesdiger återvändsgränd. En oförsonlig kamp måste föras mot anarkismens metoder och politik. Detta har inte de så kallade trotskisterna gjort – långt därifrån! I stället för ett klart klassperspektiv med rötter i seklers klasserfarenheter och i nationella befrielserörelser, har dessa, den marxistiska traditionens befläckare, med hull och hår svalt de idéer som framförs av marxismens teoretiska fiender och deras degenererade efterföljare.

Det är inte i linje med marxismens traditioner att stödja en rörelse med bondekrig skilt från och oberoende av arbetarklassens rörelse, som är den avgörande faktorn. Marxisters ansträngningar och arbete måste till största delen koncentreras till städerna och proletariatet. Alltid och under alla förhållanden måste naturligtvis andra förtryckta klassers kamp stödjas av marxister.

Argumenten för bondegerillarörelsen har åtminstone en tillstymmelse till meningsfullhet med hänsyn till de senaste 30 årens erfarenheter. Men även i detta fall är marxisters uppgift inte bara att kasta kapitalistregimer över ända, utan också att lägga grunden för mänsklighetens socialistiska framtid. Kapitalismens och godsägarsystemets förintelse i de koloniala länderna är ett oerhört stort steg framåt, som lyfter hela mänskligheten till en högre nivå. Men just genom att bönderna som klass är hjälplöst oförmögna att ta sig an de framtida socialistiska uppgifterna, kommer de bara att lyckas med att lägga nya hinder i sin väg.

Bondekrigets seger kan, till följd av styrkeförhållandena i världen och kapitalismens och imperialismens kris i de underutvecklade länderna, resultera i någon slags deformerad arbetarstat. Den kan inte resultera i arbetarnas och böndernas medvetna kontroll av industrin, jordbruket och staten, eftersom den materiella basen för socialism inte skapats i de före detta koloniala och de halvkoloniala länderna. I den utsträckning möjligheter existerar till sådana säregna skapelser, beror det på produktivkrafternas mognad för socialism på världsskala. Den nödvändiga teknologin, produktionskapaciteten och naturtillgångarna finns på världsscenen. Det är det som skapat möjligheterna, inte bara för att upprätta proletariatets diktatur i en sund form, utan också för uppkomsten av vanställda arbetarstater som Kina, Jugoslavien och Kuba. Men där revolutionen genomfördes i förvrängd form eller, som var fallet med den ryska revolutionen, i en sund form men under förhållanden av efterblivenhet och isolering, betyder diktaturens förfall till stalinistisk bonapartism att en privilegierad elit och en statsmaskin oberoende av arbetarnas och böndernas kontroll, reser sig över dessa länders proletariat. Det betyder att arbetarna måste betala priset för detta genom en ny politisk revolution innan de kan börja övergången till socialism. I Kina, Jugoslavien, Kuba och Ryssland kommer proletariatet att behöva genomföra en politisk revolution innan statens och tvångsväldets bortdöende kan börja. Alla dessa problem är kopplade till världsrevolutionens problem.

I Latinamerika betyder antagandet av klassfientliga teorier och urvattningen av de grundläggande idéerna om den permanenta revolutionen, att man överger marxism-leninismens idéer. Det betyder att man överger hela den marxistiska traditionen. Om man, under de mycket svåra förhållandena i Latinamerika, Asien och Afrika, inte håller fast vid marxismens grundläggande idéer, hamnar man i ett träsk av småborgerlig nationalism, anarkistisk verklighetsflykt och stalinistisk cynism parad med bristande tro på proletariatets egen kraft. Framför allt betyder det att man överger perspektiven om världsrevolution, som den marxistiska internationalismen grundar sig på. Att man överger internationalismen för de småborgerliga dåden innebär att man överger trotskismens program.

I Latinamerika, särskilt i Brasilien, Chile, Argentina, Uruguay och Mexiko, är proletariatet starkt nog att spela en ledande roll i revolutionen. Det är hit marxismens krafter måste koncentreras. Intellektuella och studenter, som bryter med sina medelklasstraditioner och förstår kapitalismens och imperialismens dödläge, måste undervisas i denna anda. Det är bara genom en kamp mot alla andra tendenser som trotskismen kan förbereda de nödvändiga kadrerna, särskilt bland de medvetna arbetarna, så att de kan leda revolutionen till seger.

I första hand måste en hård kritik mot den byråkratiska utvecklingen på Kuba och castroismens våldsamma ytterligheter bli en väsentlig del i den ideologiska återupprustningen av Latinamerikas revolutionärer. Medan man försvarar den kubanska revolutionens insats och understryker dess positiva sidor, måste man samtidigt också föra fram dess negativa drag såsom de uppfattas av medvetna arbetare och ungdomar. Bara på det sättet kan castroismens vänsteristiska ”barnsjukdom” i Latinamerika lyckosamt bekämpas.

Masspartier, entrism, arbetsmetoder

I frågan om entrism grundar sig mandelisternas politik lika litet på principer som de andra delarna av deras ideologiska bagage. I Storbritannien togs frågan om inträde [i massorganisationerna] upp strax efter kriget på grund av att de såg framför sig en ekonomisk kris och uppkomsten av en stark och växande vänsteropposition inom Labourpartiet! Precis motsatt Trotskijs idé om att vinna över medvetna arbetare genom att stå för fasta politiska principer, försökte de vinna över de medvetna individerna utan ett orubbligt politiskt program. De urvattnade sitt program för att hitta ett sätt att anpassa sig till de vänsterreformistiska ledarna.

Inte vid någon tidpunkt höll ISFI-ledningen fast vid marxismens fullständiga program, utan antog tvärtom ett program anpassat till individuella reformister som bara representerade sig själva. De antog vad de kallade en politik med ”djup entrism”. De blandade ihop objektiva och subjektiva faktorer, och utan att ta hänsyn till hur medvetenhetsutvecklingen bland massorna fungerar, förklarade de för sina medlemmar att de skulle organisera en vänsterflygel med massförankring. Om det var möjligt att organisera en rörelse helt på grundval av trick, manövrar och taktik, då skulle den stalinistiska förvrängningen av marxismen vara korrekt.

Om man bortser från den oriktiga politik som ISFI förde, är utvecklingen av massmedvetenhet inte godtycklig ens med aldrig så korrekt strategi, politik och taktik. Den följer sina egna lagar, vilka beror på medvetandets molekylära utvecklingsprocess på grundval av erfarenheter och händelser. Mandelisternas försök (delvis framgångsrikt) att utmåla sig själva som vänsterreformister (en anpassning till omgivningen) resulterade i att de till stor del verkligen blev ”vänsterreformister”. I det långa loppet är en sådan politik ödesdiger och lägger grunden till en rekyl i riktning mot vänsterextremism som liksom opportunismen härrör dels från oförmågan att stå fast vid principer, dels från oförmågan att se den objektiva situationen som den är och sammanlänka den subjektiva faktorn med den objektiva händelseutvecklingen.

Naturligtvis kommer inte enbart händelser lösa problemet med organisationens tillväxt. Marxisterna kommer bara att kunna bli starkare i den mån de förstår de objektiva processerna och organisationen orienterar sig på basis av den verkliga medvetenhetsutvecklingen hos de avancerade arbetarna. Vänsterflygeln, som masstendens, kommer först och främst att utveckla sig längs vänsterreformistiska och centristiska linjer. De revolutionära styrkorna kan spela en roll i vänsterkrafternas utveckling, men det är de förvirrade vänsterreformisterna och centristerna som tillsammans kommer att hamna i ledande ställning i massrörelsen. De kommer oundvikligen att utgöra ledarskapet i de tidiga stadierna, och endast erfarenhetens skola plus marxistisk kritik kommer att leda till att de ersätts med marxistiska kadrer.

Till denna dag har internationalens ”ledare” inte förstått denna frågas ABC. I Storbritannien har de ständigt proklamerat omedelbart världskrig varje år. De apade efter Labourledarnas opportunistiska propaganda i valet 1951 och förklarade att en seger för Churchill27 skulle betyda världskrig! I stället för att höja medvetandenivån hos de arbetare de kunde nå, lyckades de alltså bara med att förbrylla dem. 1951 förklarade de återigen att det var en fråga om socialism eller fascism i Storbritannien inom 12 månader. Man skulle kunna tro, efter att ha läst deras och deras före detta elevers, Socialist Labour Leagues material (senare Workers Revolutionary Party), att de aldrig läst Trotskijs eller andra marxistiska teoretikers skrifter beträffande klasskrafternas rörelser.

Frågan gäller inte den härskande klassens nycker i ett givet tillfälle, som när man väljer att ta bilen i stället för att åka tåg. Det är snarare en fråga om förhållandena inom och mellan klasserna, medelklassen, arbetarklassen och den härskande klassen själv.

Inte bara i Storbritannien, där de aldrig tillgodogjort sig lärdomarna av sina erfarenheter, utan överallt där denna taktik förts ut, har ISFI-tendensen skändligen misslyckats med att uppnå sina syften.

Detta misslyckande berodde på att det långa ekonomiska uppsvinget i de viktiga kapitalistiska länderna under kvartsseklet lett till en förnyelse av socialdemokratin i länder som Tyskland och Storbritannien, och av stalinismen i länder som Frankrike och Italien. På grund av sitt teoretiska dödläge, och själva den objektiva situationen, utvecklade ISFI-tendensen en teori om allmänt inträde i de socialdemokratiska och kommunistiska partierna, beroende på vilket av dem som var starkast. Det var en efter omständigheterna riktig taktik. Men olyckligtvis arbetade de, precis som i Storbritannien, efter en opportunistisk taktik. I de franska och italienska kommunistpartierna anpassade de sig till stalinismen, utan att lägga fram en kraftfull, revolutionär leninistisk linje. Också under svåra omständigheter skulle det ha varit möjligt att ställa de stalinistiska ledarnas politik i jämförelse med Marx’ och Lenins.

Entrismen påtvingades av den objektiva situationen och de revolutionära krafternas svaghet, men de använde taktiken på ett helt opportunistiskt sätt. Som en följd av det gjordes inga stora framsteg i Frankrike och Italien, och de lämnade kommunistpartierna med i stort sett samma antal personer som de gått in med. Som alltid vacklade de mellan en opportunistisk anpassning till ledarskapet och en ultravänsterposition, och blockerade på så sätt vägen till partiernas bas. I de socialdemokratiska partierna kapitulerade de för vänsterreformismen: i Tyskland, Storbritannien, Holland och Belgien. Detta kunde inte ge några resultat, så de antog en resolution som i praktiken sade att dessa partier inte längre existerade som arbetarnas masspartier och antog en helt ultravänsteristisk politik i förhållande till dem. Olyckligt nog för ISFI, behöll kommunistpartierna i Frankrike och Italien, och socialdemokratin i andra länder, fortfarande stödet från den övervägande delen av arbetarklassen, och som en följd av det märkte de knappast dessa ultravänsteristers missnöje, och märkte knappast att de hade lämnat partierna.

Keynesianism i stället för marxism

Under den period som följde direkt på andra världskriget var ISFI i stort sett i alla frågor skyldiga till en barnslig ultravänsterinställning. De förnekade möjligheten till ett ekonomiskt uppsving i efterkrigstidens Europa och i världskapitalismen, det uppsving som måste komma genom att stalinisterna och reformisterna lade den politiska grunden för ett återupprättande av kapitalismen. De påstod att kapitalistländernas ekonomier inte kunde återuppbyggas. Vi fick höra att vi stod ansikte mot ansikte med efterkrigsdepressionen, som kapitalismen inte kunde hitta någon väg ut ur! De förlöjligade våra argument när vi citerade Lenin för att påpeka att om kapitalismen inte omkullkastas, hittar den alltid en utväg. När deras påståenden motsades av verkligheten, predikade de ”marxistiskt” att det fanns ett ”produktionstak”. Det taket var den högsta nivå kapitalismen hade nått under förkrigsperioden. Tråkigt nog, för våra självutnämnda marxistiska ekonomer, sprängdes snart ”taket” genom världsekonomins stegring.

De påstod att det var omöjligt för den amerikanska imperialismen att ge hjälp till sina rivaler. Hur kunde Amerika stötta upp sina rivaler, skrattade de ironiskt, skulle de kapitalistiska filantroperna28 stödja sina konkurrenter? Med andra ord hade de inte den minsta uppfattning om styrkeförhållandena mellan klasser och nationer eller mellan Ryssland och Amerika. Deras ekonomiska analys vid den här tiden var på samma nivå som stalinisternas under kapitalismens ”tredje period” på 1930-talet.

Nya tider, nya gudar. Under de följande åren gjorde de, till följd av att deras primitiva ”teorier” omintetgjorts av erfarenheterna, en ny helomvändning. Det var inte så att deras analys hade varit fel, ansåg de, utan kapitalismen hade tydligen förändrats. I tysthet trodde de att den marxistiska analysen av krisen inte längre var relevant. De vågade inte förklara detta öppet, av rädsla att fördömas som revisionister. Men de accepterade inte desto mindre keynesianismens grundläggande teser att depression kan undvikas genom statsingripanden och underbalansering av statsbudgeten.29 Det kan visas genom att man refererar till deras viktigaste ekonomiska dokument under en period av två årtionden. Det slås helt klart fast i deras dokument från världskongressen 1965 Kapitalismens utveckling i Västeuropa och revolutionära marxisters uppgift: ”Om detta uppsving fortsätter under 1965 och första halvan av 1966, är det troligt att ingen allmän tillbakagång kommer att äga rum i Västeuropa. Men om däremot en recession bryter ut i USA 1965 eller under början av 1966, är det troligt att denna skulle sammanfalla med en allmän recession i Västeuropa och för första gången sedan andra världskriget skulle en synkronisering inträffa mellan alla de viktiga kapitalistländernas ekonomiska cykler. Men även i det senare fallet skulle det bara bli en tillbakagång och inte en allvarlig ekonomisk kris liknande de 1929 eller 1938. Anledningen till detta, vilket analyserats rikligt i internationalens tidigare dokument, är den möjlighet imperialismen har att ’betala av’ kriserna genom att öka statsutgifterna till priset av en kontinuerlig minskning av penningvärdet.” (Sidan 3, vår kursiv.)

Denna inställning förkastas i dag allmänt av seriösa borgerliga ekonomer. USFI-tendensen förklarade inte hur det ekonomiska uppsvinget utvecklats, utan anpassade sig i stället till pressen från de borgerliga ”teoretikerna”. (För en utförlig förklaring se ”Will there be a slump?” och världsperspektiven.) USFI kommer att ändra sin inställning också på denna punkt, nu när deras idéer helt har misskrediterats. De blev helt tagna på sängen av den ekonomiska utvecklingen, och som en följd av detta anpassade de sig till alla socialdemokratiska, stalinistiska och till och med borgerliga tankegångar, och skapade ett totalt hopkok av idéer som de felaktigt utgav för att vara marxistisk teori.

Frågan om krig och fred

I våra dokument från efterkrigstiden förklarade vi att det inte var tal om ett nära förestående mellanimperialistiskt världskrig, eller ett omedelbart världskrig riktat mot Sovjetunionen, och att detta berodde på den revolutionära våg som följde på andra världskriget. Borgarklassen i Västeuropa kunde stabilisera sig endast genom att bevilja demokratiska rättigheter och, som en följd av det, tillåta existensen av och förstärkningen av arbetarklassens kraftfulla massorganisationer. Följaktligen existerade inte längre de politiska förutsättningarna för ett angrepp på den ryska eller den kinesiska revolutionen. Samtidigt hade inom några få år efter andra världskrigets slut styrkeförhållandena, vad beträffar de konventionella styrkorna i Europa, drastiskt ändrats till Sovjetunionens fördel, beroende på den av trycket från soldaterna och hemmaopinionen påtvingade demobiliseringen av angloamerikanska trupper.

Med 200 divisioner mobiliserade, nästan fyra gånger så mycket som västmakterna, skulle ryssarna om det blev ett konventionellt krig i Europa svepa fram mycket fortare än Hitlers styrkor svepte genom Frankrike, och ockupera hela Västeuropa. Med en förkrossande överlägsenhet i stridsvagnar, flygplan och gevär, skulle de styrkor som Västeuropa kunde mobilisera sopas bort på ett par dagar i Tyskland och ett par veckor i Frankrike.

I Asien är Kina den största militärmakten på fastlandet, och på samma sätt skulle de kinesiska styrkorna kunna svepa över hela Asien, förutsatt att man kunde uppnå styrkan hos ett revolutionärt eller halvrevolutionärt krig genom att vinna över bönderna. Till följd av detta har styrkeförhållandena i världen förändrats drastiskt till imperialismens nackdel. Utan att ha lärt någonting i Lenins och Trotskijs skola, kunde USFI:s förträffliga strateger bara fortsätta repetera klichén ”kapitalism betyder krig”, något som en tolvårig skolpojke skulle kunna förstå efter att ha läst Lenins verk. Men den formeln talar inte om hur, när eller under vilka betingelser världskrig bryter ut. Som vägvisare för strategin och taktiken säger den oss ingenting. Särskilt under modern tid är krig inte bara en fråga om relationerna mellan stormakterna, utan framför allt om förhållandet mellan klasserna. Det är bara i och med en blodig och avgörande uppgörelse med arbetarna som ett världskrig skulle kunna möjliggöras.

Arbetarnas nederlag i Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien, och krossandet av deras organisationer, öppnade vägen för andra världskriget. Efter andra världskriget har arbetarnas styrka växt enormt, och imperialisterna måste följaktligen vara försiktiga.

Det är sant att lokala krig mot den koloniala revolutionen och mellan småstater har ägt rum varje år sedan andra världskriget. På samma sätt var det efter första världskriget, ett krig varje år ända till den slutliga massakern började 1939.

Utöver alla andra faktorer finns problemet med kärnvapen och andra fruktansvärda förstörelsevapen. Kapitalisterna för inte krig för nöjes skull, utan för att utvidga sin makt, inkomst och profit. Krigets idé är inte att förinta fienden, utan att besegra honom. Man vinner inget på att göra slut på fienden och att själv bli tillintetgjord. Att utplåna arbetarklassen, vilket kärnvapenkrig skulle betyda, skulle vara att döda den gås som lägger guldäggen. Ömsesidig undergång skulle också betyda att den härskande klassen gick under.

Följaktligen är de enda som skulle välja den vägen fullständigt desperata och otillräkneliga totalitära fascistregimer. Här är det återigen en fråga om klasskamp. Borgarna vill ogärna lägga sitt öde i händerna på nya diktatoriska dårar som Hitler och Mussolini. Innan de kunde göra det skulle det i vilket fall som helst krävas att arbetarklassen led ett blodigt nederlag.

Att arbeta med ett perspektiv om världskrig innebar alltså inte bara en brist på förståelse för alla olika inblandade sociala och militära krafter utan det var också ett program genomsyrat av den djupaste pessimism. Att inbilla sig att ett världskrig kunde lösa den socialistiska revolutionens problem, var att visa samma lättsinne som stalinisterna i Tyskland, som inbillade sig att fascisternas maktövertagande i Tyskland skulle underlätta socialismens seger. I verkligheten skulle världskrigets utbrott betyda ett avgörande nederlag för arbetarklassen. En kärnvapenmassaker skulle troligen betyda en ömsesidig utplåning av såväl länder som klasser. I bästa fall skulle en handfull överlevande möjligen lyckas skapa något slags slavstat och återigen börja den nödvändiga utvecklingen av de materiella produktivkrafterna som, tillsammans med arbetarklassen, är de absolut nödvändiga förutsättningarna för socialism. Posadisterna har bara dragit ut Mandels, Healys och Pablos idéer till sin spets.

I vilket fall som helst, kunde de inte se de motsättningar som fortfarande existerar mellan imperialisternas intressen. De västeuropeiska kapitalistmakterna, inklusive Storbritannien, var inte intresserade av en seger för den ideala kapitalismen, eller för den amerikanska imperialismen, utan för sina egna historiska anspråk. Ett världskrig skulle, i bästa fall, betyda att Västeuropa blev förstört, precis som Korea och Vietnam förstördes av amerikanska bomber. Därför hade dessa imperialistmakter inget intresse av ett krig de inte kunde vinna, ett krig som skulle utkämpas på deras territorium och som, även i det lyckligaste fallet, bara skulle bli till fördel för den amerikanska imperialismen.

Ett konventionellt krig skulle för amerikanerna vara en skrämmande framtidsutsikt. Att starta i Calais och arbeta sig över kontinenten till Shanghai, Calcutta och Vladivostok, skulle vara en omöjlig uppgift. Kärnvapenkrig skulle för första gången betyda krig på amerikansk mark. Det skulle betyda att deras hemmabas förstördes – Amerikas städer och industriella makt. Temat ”krig-revolution” var alltså inte bara reaktionärt, utan också ren fantasi. Denna tendens (USFI) ställningstagande visade att de var totalt okunniga om de verkliga sociala faktorernas förhållande till kriget, ett problem som de än i dag inte har förstått. Vid varje kris, vid varje konflikt mellan Sovjetunionen och USA-imperialismen har de höjt rösten och skränat om ”nära förestående världskrig”.

I verkligheten var både Vietnamkriget och Koreakriget30, precis som de andra krigen under efterkrigsperioden, lokala och avsiktligt begränsade genom överenskommelser mellan imperialisterna och de kinesiska och ryska byråkraterna. Under hela perioden har imperialismen befunnit sig på reträtt gentemot den inbrytande koloniala revolutionen och gentemot Sovjetunionens militära, industriella och strategiska styrka.

Ultravänsterism och studentism

Efter att ha uppnått dåliga resultat med sin variant av entrism, svängde USFI-tendensen nu över till en ultravänsteristisk kurs i kapitalistländerna i väst. Utan att ha dragit ordentliga slutsatser av entrismen i de socialdemokratiska och kommunistiska partierna övergick de nu till en ultravänsteristisk politik i Tyskland, Frankrike och Italien. De lyckades dock kombinera detta med ett mått av opportunism. Wilsonregeringen31 1964 innebar tillkomsten av en ”vänstersocialdemokratisk regering”, skrev en av USFI:s anhängare i Storbritannien. Hans åsikter försvarades ivrigt av hans kollegor, och förkastades inte av deras tendens. Händelserna själva skulle dock snart medföra att deras illusioner i detta avseende togs ifrån dem. Vid samma tidpunkt lyckades de hitta en fundamental skillnad mellan Wilsonregeringen i Storbritannien och Willy Brandts32 i Västtyskland.

Längre kan man knappast komma i eklekticism.33 Skillnader mellan individer är oväsentliga, även om det finns några viktiga skillnader mellan Wilson och Brandt. Att USFI:s förkämpar förde en opportunistisk politik i brittiska Labourpartiet var bara ett litet steg från fruktlösa ultravänsteristiska äventyr.

I Tyskland vägrade de arbeta med den socialdemokratiska massrörelsens ungdom, och vände i stället sin uppmärksamhet mot studentrörelsen. Detta var en taktisk fråga, ett misstag men likafullt en taktik. Ett visst mått av uppmärksamhet borde ha ägnats åt studenterna, men med huvudmålet att lära dem förstå nödvändigheten av att vända sig till arbetarrörelsen. Arbetarklassen i Tyskland måste, liksom deras bröder i Storbritannien, genomgå erfarenheten av en socialdemokratisk regering, för att förstå reformismens oförmåga att lösa deras problem. Den tyska arbetarklassen har kastats tillbaka av erfarenheterna av fascismen och av reformisternas och stalinisternas politik. Den kan inte tillägna sig revolutionära idéer utan att först pröva sina egna ledare i praktiken i reformistiska regeringar.

Återigen fostrades studenter, som skulle kunnat bli värdefulla, felaktigt av USFI. De underblåste deras fördomar i stället för att ta sig an det nödvändiga arbetet med marxistisk skolning. Detta innebar att de vunna studenterna så småningom blev modfällda och försvann. Det denna tendens anklagar arbetarklassen för, är i själva verket tendensens egen oförmåga. I detta fall lyckades de, som alltid, åstadkomma sämsta resultat med äventyret. I Västtyskland skulle en huvuduppgift varit att nå de socialdemokratiska arbetarna, i synnerhet ungdomen. Det är en uppgift de är oförmögna att genomföra på grund av sina tidigare misstag.

Inte bara i Västtyskland, utan också i Frankrike, Italien, Amerika och över hela världen, har de hängivit sig åt vad som skulle kunna kallas studentism. Det finns en progressiv sida av studenternas brott med den borgerliga ideologin, något som blivit ett världsfenomen. Denna sida skulle naturligtvis ha erkänts och utnyttjats för att värva de bästa studenterna till marxismen. Framför allt skulle det ha förklarats för studenterna att detta fenomen var ett symptom på kapitalismens sociala kris. Det är ett symptom på den rörelse åt vänster som generellt sett omfattar hela världen. I koloniala länder, i avancerade kapitalistländer och bonapartistiska arbetarstater kan samma fenomen observeras.

Det är en barometer som visar en annalkande social kris. Men om inte radikaliseringen slår rot i fackföreningarna och arbetarrörelsen, är den dömd att bli ofruktsam och verkningslös. Om inte studenterna kan erhålla skolning i marxistiska idéer och metoder, kommer rörelsen att bli resultatlös och urarta till olika former av utopism och anarkism. Studentarbete kan utgöra en värdefull grogrund för spridningen av revolutionära idéer – men bara på marxismens grundval och med en förståelse för studenternas begränsade roll i samhället.

Händelserna i Frankrike i maj 1968 bjöd en ny och kanske avgörande prövning för alla tendenser i den revolutionära rörelsen. Eldprovet för alla revolutionärer är revolutionen. I denna smältdegel kommer mycket snart de revolutionära idéernas guld att skiljas från mindre ädla metaller och legeringar. Eftersom de förnekat möjligheten av en revolution i väst, under en hel historisk period, togs USFI naturligtvis på sängen av de franska händelserna. Från en djupt pessimistisk inställning till arbetarklassens möjligheter i västländerna, sadlade de om till den mest oansvariga ultravänsterism. Deras fullständiga oförmåga att inse att kommunistpartierna kommer att fortsätta spela en avgörande roll under en historisk period, dömer dem till fullkomlig sekterism. Att inbilla sig att alla de revolutionära processer, som började utvecklas i Frankrike, skulle få sin upplösning inom några dagar eller veckor, var att inte begripa revolutionens ABC. De hade inte förstått att de revolutionära styrkornas svaghet var en viktig faktor i situationen; inte heller hade de förstått nödvändigheten av att närma sig kommunistpartiets massor. I stället ledde deras behov att ställa sig in hos studentvänstern, med dess vilda och oklara idéer, till en hel rad av ultravänsteristiska utfall och åtgärder. Bojkotten av valen och den därpå följande bojkotten av kårvalen var ren och skär oansvarighet, som bara kunde spela kommunistpartiets ledarskap i händerna, som fortfarande stöddes av en överväldigande majoritet av arbetarklassen.

Det faktum att kommunistpartiet skulle komma att ta igen sina förluster genom att utgöra ett alternativ till Gaullistpartiet, tog USFI aldrig med i beräkningen. Än i denna dag har de underlåtit att förbereda sina anhängare för en oundviklig upprepning av folkfrontspolitiken, som borgerligheten kommer att ta sin tillflykt till för att bryta udden av en ny offensiv från arbetarklassens sida. Vår tendens har till fullo analyserat revolutionens utveckling i Frankrike, som ännu bara befinner sig i sin linda, och det är onödigt att upprepa alla dessa tankegångar här. Det behöver endast tilläggas, att alla tendenser inom den revolutionära vänstern i Frankrike är på tillbakagång för närvarande, beroende på deras oförmåga att analysera och förstå skiftningarna mellan ebb och flod i revolutionen, att perioder av lugn, till och med av reaktion, kommer att bereda väg för massornas revolutionära mobilisering och förnyad revolutionär offensiv.

Erfarenheten visar, inte bara i Frankrike utan också i andra länder där kommunistpartiet är det dominerande arbetarpartiet, att endast en massutsplittring ur dess led kan lägga grunden för utvecklingen av ett revolutionärt massalternativ. I länder där socialdemokratin är den dominerande kraften gäller motsvarande för socialdemokratin. De senaste fem till sju årtiondenas historiska erfarenheter visar tillförlitligheten hos denna analys.

Stridsfrågorna vid världskongressen 1965 vid vilken USFI uteslöt den brittiska sektionen har dokumenterats utförligt i vår tendens material. Dokumenten gällande vår uteslutning visade deras oförmögenhet att tolerera en verklig och ärlig marxistisk tendens inom sina led. Deras vägran att diskutera, eller tillåta existensen av en marxistisk flygel inom sin medlemskår, visar de verkliga processerna inom USFI och deras genomgripande böjelse för småborgerlig sekterism, utopism och opportunism.

Historien om den ceylonesiska organisationen [numera Sri Lanka] ger en lärorik lektion i vad som händer när en revolutionär tendens inte drar lärdomar från varje enskild period. Den var den enda massorganisationen inom Fjärde internationalen och arbetarklassens massparti på Ceylon. Men just därför var den offer för alla möjliga urartningstendenser och för pressen från fientliga klasskrafter, på samma sätt som alla massorganisationer. Det så kallade internationella ledarskapets felaktiga politik under tjugofem år betydde att de saknade kontroll över parlamentsledamöterna och ledarskapet på Ceylon. Eftersom de bara existerade som små grupper i större delen av världen, kunde USFI bara besitta en politisk auktoritet och inte en organisatorisk. Utfattiga på politisk auktoritet som de var, kunde deras kraftlösa försök med organisatoriska åtgärder bara mötas av förakt.

USFI störtade in i ett huvudlöst stöd för en splittring när Lanka Sama Samaja Party34 intog en opportunistisk position i sin inställning till en koalitionsregering 1964. En sådan splittring kunde bara leda till en isolering av de revolutionära krafterna och att de utlämnades till vanmakt och ultravänsterism. Konsekvensen blev att LSSP återvann sin styrka och den del som bröt sig ur splittrades och förföll. Den omedelbara uppgiften för varje gruppering inom eller utanför LSSP skulle ha varit att vända sig till arbetarnas massorganisationer, i detta fall LSSP självt. Men politisk auktoritet kan endast erhållas genom att under en period av år och decennier demonstrera att det revolutionära ledarskapets idéer är korrekta, liksom dess metod och analys. Men detta är naturligtvis något som med mer än önskvärd tydlighet saknats. De försökte ersätta en sådan verklig auktoritet, en sann auktoritet, med administrativa åtgärder, vilket enbart resulterade i en rad förnedrande och försvagande splittringar.

Behovet av marxistisk teori

Vid 1965 års USFI-kongress lade de fram en ”ny” teori, den om kapitalismen och ”den starka staten”. Det var en utvidgning av deras teori från 1945 att bonapartistiska stater stod på dagordningen i Västeuropa – att kapitalismen inte längre kunde tillåta existensen av demokratiska rättigheter och att därför endast diktaturregimer kunde upprättas i Västeuropa. De återupplivade denna teori, som de aldrig officiellt hade övergett, genom en ny version av ”den starka staten”. I Frankrike, Tyskland, Storbritannien, överallt skulle bourgeoisien ersätta demokratin med bonapartistiska regimer.

Denna analys tog inte hänsyn till styrkan och makten hos arbetarklassens organisationer, de förändrade styrkeförhållandena mellan klasserna, småborgerlighetens vacklan och att bourgeoisien under dessa förhållanden inte kunde påtvinga samhället sin vilja, utan tvärtom att samhället hade en tendens att vridas åt vänster. Försöken att genomföra pris- och inkomstpolitik har tenderat att brytas upp i de mer betydande kapitalistiska länderna. Staten hade inte fått diktatorisk makt, med undantag för Grekland (av speciella orsaker), utan tendensen har tvärtom varit i den motsatta riktningen.

I några länder har det funnits en tendens till massradikalisering och ingenstans har bourgeoisien funnit det möjligt att befästa sitt styre med hjälp av militär-polisstater. Rörelsen mot radikalisering bland studenterna, till vilka de ställde så stort hopp, är en rörelse i motsatt riktning. Den enda nyliga ”starka staten” i Europa, det vill säga de Gaulles35, sveptes bort av arbetarmassornas första verkliga rörelse. I vilket fall som helst var de Gaulles bonapartism den mest demokratiska bonapartism som någonsin existerat. Det var ingen tillfällighet. Dess svaghet var ett uttryck för den enorma latenta makten inom arbetarklassen.

Själva utvecklingen av industrin har i sin tur betytt en enorm förstärkning av arbetarklassens makt. Innan det kan bli tal om steg mot en avgörande reaktion måste det ske en blodig uppgörelse med arbetarklassen. Men detta betyder i sin tur att bourgeoisiens öde sätts på spel i kampen. Därför kommer det att vara med yttersta motvilja som bourgeoisien beträder den vägen. Ingenstans finns i dag de starka fascistiska organisationer som existerade under mellankrigstiden, speciellt på 1930-talet. Efter erfarenheterna av de fascistiska galningarna är det endast med yttersta motvilja som bourgeoisien kommer att underordna sig ett fascistiskt maktutövande.

Å andra sidan är en ”stark stat” i bonapartistisk form inte förmögen att upprätthålla sin makt under någon längre tid utan en massbas. På dagordningen står alltså kanske reaktionära metoder och lagar från den kapitalistiska statens sida, men inte militär-polisdiktaturer. Över hela den kapitalistiska världen, i denna kapitalismens skymning, är det inte ”starka stater” utan svaga och paralyserade stater som arbetarklassen och den revolutionära rörelsen har att möta.

Hela taktiken hos den ”utomparlamentariska oppositionen” i Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien är uttryck för opposition bara i ord. De är snarare uttryck för medelklass- och anarkistiska idéer än för marxistiska. Uppgiften för studenter och radikala i allmänhet är först och främst att skola sig i marxismens sunda idéer, i stället för revolutionsromantikens tomma skryt, och på så sätt komma närmare massorna. USFI:s kapitulation inför denna radikalism i ord är ett uttryck för en total avsaknad av förståelse av klasskampens dialektik och för det sätt klassuppvaknandet sker på. Uppgiften är att på en och samma gång upprätthålla teoretisk fasthet och taktisk flexibilitet för att kunna närma sig arbetarklassen. Hela USFI-tendensens historia är i detta avseende inte särskilt ärofull.

Vi har nu kastats tillbaka till ett läge liknande det vid startpunkten – små grupper som kämpar mot en hel ström av opportunistiska tendenser. Historiskt har den marxistiska rörelsen kastats långt tillbaka genom isoleringen från massrörelsen.

I ett avseende kan vi skatta oss lyckliga i historisk mening. Om USFI i stället för betydelselösa sekter hade haft organisationer med 10 000–50 000 medlemmar i Frankrike, USA och andra länder skulle en enorm skada gjorts i massrörelsen, på grund av ultravänsterismen hos denna gruppering och de olika grupperingar som finns omkring den. Det skulle ha varit som Kominterns politik i dess ultravänsterfas under 1930-talet då politiken, den ansvarslösa attityden mot massorganisationerna, resulterade i en isolering från arbetarklassen. På det sättet lades grunden för Hitlers seger i Tyskland. På sitt eget sätt har de upptåg som gjorts av alla tendenser i Frankrike starkt underlättat för ledningarna inom kommunistpartiet och reformisterna att återvinna sin prestige och sitt grepp över arbetarklassen. I andra länder har de, om de haft någon effekt överhuvudtaget, lyckats medverka till studenternas isolering från arbetarrörelsen.

Den teoretiska okunnigheten och de grundläggande politiska bristerna hos denna klick, som påstår sig representera internationalen, kan spåras till perioden efter kriget. Efter att ha lärt sig väldigt lite av Trotskij, var de oförmögna att omorientera rörelsen till stora händelser. Om de vid denna tidpunkt genomfört en ärlig självkritik av sina misstag och orsakerna till dessa, kunde de ha byggt rörelsen på en fast grundval. Men efter att ha bränt sina fingrar genom att upprepa vad de trodde var Trotskijs recept bestämde sig dessa kockar för att ”revolutionens kokbok” inte dög längre, och fullföljde sedan sitt verk genom att utan minsta uppståndelse vräka ut de stora mästarnas läror genom fönstret. De övergav marxismens teoretiska idéer och fortsatte rätt och slätt på basis av empirism och impressionism.36

Vår uppgift, nationellt och internationellt, kvarstår i grunden densamma som under de senaste två generationerna. Uppgiften är att försvara och utveckla marxismens grundläggande revolutionära idéer. Orsaken till sekternas urartning, av vilka de viktigaste är de som samlats kring USFI:s fana, ligger i den senaste periodens historiska utveckling. Trycket från kapitalismen, reformismen och stalinismen i en period av kapitalistiskt uppsving i väst, tillfällig konsolidering av stalinismen i öst och den koloniala revolutionens förvrängda form, vilket har förklarats i tidigare material, var orsaker till urartningen av alla de sekter som påstått sig vara den Fjärde internationalen.

Men en förklaring är ingen ursäkt. Nödvändigheten har två sidor. Den tidigare urartningen av Andra och Tredje Internationalerna, som var en följd av såväl objektiva som subjektiva faktorer, rättfärdigade inte de ledare som hade övergett marxismen. Den rättfärdigade varken reformism eller stalinism. I likhet med detta finns det inget försvar för de brott av sekterism och opportunism som, under mer än en generation, begåtts av ledarna inom den så kallade Fjärde internationalen. Det är en sak att göra ett tillfälligt misstag. Misstag kommer att göras av de mest revolutionära och förutseende tendenser. Men ständig återupprepning, ett ständigt sicksackande mellan opportunism och ultravänsterism upphör att vara misstag och blir till en tendens. Det är denna tendens’ historia vi analyserat. En tendens som, i likhet med stalinisterna och före dem reformisterna, vägrar att analysera sina misstag för att kunna rätta till dem.

En tendens av denna karaktär kan inte höja sig upp till de uppgifter historien ställt. Den kommer att i oändlighet fortsätta med sina splittringar och manövrer, med diktat som inte har något som helst samband med en verklig auktoritet som uppnåtts på basis av politiska erfarenheter. En tendens av denna karaktär kan aldrig fullfölja bolsjevismens traditioner, trotskismens traditioner. Den är som ett historiens gödsel, som när det inte plöjs ner i jorden inte ger någon gröda utan i stället luktar när det lämnas uppe. Många av de yngre medlemmarna kan kanske lyckas bryta sig loss från denna förgiftande miljö och hjälpa till i bygget av den nya internationalen. För en revolutionär masstendens är det nödvändigt att inte bara basera sig på marxismens tradition, metod och politik. Det är också nödvändigt att den baserar sig på den aktuella utvecklingen. Så var det med bolsjevikerna.

Men för en liten revolutionär tendens är det viktigt och en absolut nödvändighet att upprätthålla de grundläggande idéerna, samtidigt som man medvetet och öppet bidrar till dem på basis av erfarenheterna. I annat fall betyder det att den revolutionära tendensen som kraft är död. Om en sådan tendens inte kan dra lärdom i ljuset av händelseutvecklingens erfarenheter, är den dömd att förbli en sekt och rörelsen tvingas gå igenom ytterligare nederlag och upplösning. Ur historisk synvinkel finns absolut ingen ursäkt för USFI:s upprepade politik av felaktigheter. Misstag är allvarliga, men att misslyckas att rätta till misstagen är ödesdigert.

Lenin och Trotskij var alltid noga med att in i minsta detalj korrigera varje teoretiskt misstag, för att kunna behålla teorins skärpa som ett slags bolsjevismens rakblad. En tendens som USFI har aldrig nått upp till de uppgifter historien ställt. Stalinisterna och reformisterna har massorganisationer. Marxisterna har revolutionär teori, vilket de historiskt kan omvandla från liten kvalitet till revolutionär kvantitet. Utan varken massorganisation eller marxistisk teori kan det inte bli tal om någon framtid. USFI-tendensen är historiskt utdömd. Vid varje stadium av händelseutvecklingen har de brittiska marxisterna i allmänhet agerat korrekt. Vad gäller de grundläggande frågorna kan dokumenten publiceras och stå som viktiga bidrag till marxismen under en period av tjugofem år.

De trotskistiska krafternas misslyckande att bygga en livskraftig international kan förstås mot bakgrund av hela epokens erfarenheter. En epok som på en och samma gång var revolutionär och kontrarevolutionär och med ett proletariat som ställdes inför de formidabla hinder som de socialdemokratiska och stalinistiska organisationerna representerar. Det var oundvikligt att det skulle bli stora svårigheter i arbetet att skapa revolutionära masstendenser.

Den nya period som öppnats med den franska revolutionen 1968 innebär en ny fas i proletariatets utveckling. Massinitiativ och massaktioner kommer att sätta de mäktiga stalinistiska och socialdemokratiska organisationerna på prov. I denna utveckling kommer inom massorganisationerna att uppstå en revolutionär eller halvrevolutionär flygel, men de är dömda till en hel serie katastrofala splittringar såväl till vänster som till höger. Under denna process kommer arbetarna att testa inte bara de reformistiska och stalinistiska massorganisationerna utan också hela raden av sekteristiska och centristiska tendenser – maoisterna, castroisterna, guevaraisterna och de övriga tendenser som växt upp på grund av att det inte funnits en massförankrad revolutionär referenspunkt. Händelseutvecklingen kommer att avslöja den politiska otillräckligheten och fruktlösheten hos alla varianter av reformism och stalinism. De färska krafterna inom den nya generationen, inte bara bland studenterna utan än viktigare inom arbetarklassen, kommer att söka en revolutionär väg.

På basis av händelserna kommer revolutionära masstendenser i väst att formas inom kommunistpartierna, i de länder där stalinismen är huvudströmningen, och inom de socialdemokratiska partierna där reformismen är en masstendens. Den period som Trotskij självsäkert förutsåg för den omedelbara efterkrigsperioden, öppnar sig nu under annorlunda historiska omständigheter. Marxismens idéer, som vi har upprätthållit under en hel generation, kommer att börja få masspublik inom klassen.

Nationellt och internationellt kan vår tendens’ idéer vinna masstöd under denna epok. Vår kamp för att bygga rörelsen kommer att få internationellt genomslag. Vår uppgift består i att bygga en livskraftig tendens i Storbritannien, som har resurser och auktoritet för att bli hörsammad bland avancerade krafter världen över. Det är omöjligt att anvisa en detaljerad väg för hur detta ska gå till, men med initiativförmåga och framåtanda kan vi lyckas sprida vår tendens’ inflytande.

Under första världskrigets mörka år reducerades marxisterna till små grupper som vardera bara bestod av en handfull, men på basis av händelseutvecklingen genomförde de en segerrik revolution i Ryssland 1917 och lade grunden för byggandet av revolutionära masspartier. Historiskt upprätthöll bolsjevikerna hårdnackat de revolutionära idéerna tack vare Lenins och Trotskijs inflytande. Genom ett ogynnsamt historiskt förlopp sveptes dessa idéer undan. I en ny historisk epok kommer idéerna, förstärkta av det senaste kvartsseklets rika erfarenheter, åter att få masspublik. De övriga tendenser som påstår sig vara trotskistiska kommer att sättas på prov. De kommer att reduceras till aska i händelsernas hetta.

Å ena sidan kommer kapitalismen i den utvecklade och underutvecklade världen att stå inför en återvändsgränd. Å andra sidan avslöjar stalinismen i de icke-kapitalistiska länderna mer och mer sin oförenlighet med nationalisering och planerad ekonomi. Denna återvändsgränd för bourgeoisien och den stalinistiska byråkratin avspeglas i deras teoretikers torftighet på det politiska och ekonomiska området. Stalinismens sammanbrott till motstridande nationella grupperingar i de länder de har makten och i de där de står i opposition, är ett tecken på stalinismens bankrutt.

Reformismen har å sin sida visat vilka ödesbringande konsekvenser den får i de länder där reformisterna sitter i regering liksom där de står i opposition. Dessa tendensers dominans inom arbetarrörelsen har utövat sitt korrumperande inflytande också på de små och svaga trotskistiska tendenserna. Men för dem finns ingen framkomlig väg, utan på basis av det stora revolutionära uppsving som ligger framför oss, kommer ungdomen attraheras av de trotskistiska idéerna. Trots att ingen revolutionär international existerade genomförde bolsjevikerna 1917 sin revolution enligt en internationals metod, idéer och i dess namn. De var internationalister in i märgen. Den viktigaste internationella uppgiften för de revolutionära marxisterna i Storbritannien är att bygga en slagkraftig revolutionär tendens som genomsyras av internationalismens principer och traditioner, och som kan bereda vägen för skapandet av den Fjärde internationalen.

Hur kommer internationalen att organiseras?

Lenin och Trotskij hade många gånger anledning påpeka att ett misstag, om det inte rättades till, kunde utvecklas till en tendens. Analysen i detta dokument visar att USFI under 25 år har vacklat från det ena misstaget till det andra, från en felaktig politik till dess motsats och sedan tillbaka fast nu på en högre nivå. Detta är kännetecknet för en helt igenom småborgerlig tendens. När det gäller denna gruppering har detta, åtminstone för dess högsta ledarskap, blivit av organisk natur.37 Detta mönster har formats av ett kvartssekels misstag och blivit en integrerad del av deras tänkesätt, arbetssätt och hela deras åskådning. Till och med att hedra denna tendens med att kalla den centristisk skulle vara att ge dem en komplimang.

I fallet med Andra internationalen, som är en massrörelse, har dess urartning förklarats av pressen från samhället, av slutet av 1800-talets och början av 1900-talets historia. Men den förklaras också genom ledningens frånskiljande från de vanliga medlemmarna och avstånd till massbasen.

Tredje internationalen bildades av den mest revolutionära masstendensen som världen någonsin skådat, en internationell och revolutionär masstendens. I en revolutionär epok (på en och samma gång revolutionär och kontrarevolutionär) urartade internationalen, för att inte tala om det ryska partiet. Detta har i många dokument förklarats som resultatet av trycket från byråkratin och dess upphöjande av sig själv ovanför massorna. Internationellt började Tredje internationalens urartning med vägran att lära sig av och analysera händelseutvecklingen och att rätta till den stalinistiska ledningens misstag. Detta var, bland många faktorer, inte det minst viktiga.

Trotskismen, den mest revolutionära och ärliga tendensen i historien, påbörjade sitt arbete framför allt med en analys av denna process. Utan ett masstöd redan från början kunde den endast fortsätta som revolutionär tendens genom en seriös inställning till teori och händelseutvecklingen. Detta är lärdomarna av Lenins verk, och kanske än mer av Trotskijs arbete och aktivitet under perioden av teoretisk tillbakagång och urartning. Efter att ha övergett detta värdefulla arv och utan korrigering från ett revolutionärt masstryck, uppkom USFI:s ansvarslöshet, och andra tendenser gick samma väg. Teoretiska frågor blev inte seriöst behandlade utan blev en fråga om den ledande klickens infall och hugskott. Tjugofem år av denna process har vittnat om att USFI är organiskt oförmögen att organisatoriskt och politiskt förändra sig i marxismens riktning.

Det skulle bjuda emot att dokumentera denna sinovjevitiska tendens’ organisatoriska manövrer.38 Det räcker att här nämna det dokument vi publicerade när vi uteslöts på USFI:s kongress 1965.39 Lenin kallade föraktfullt Andra internationalen för ett postkontor och inte en international. Denna klick kan inte ens upphöjas till ett postkontor. Såväl organisatoriskt som politiskt är den totalt bankrutt.

Hur kommer internationalen att byggas? Vi har i många gånger betonat att rörelsen i Storbritannien endast kommer byggas på basis av händelseutvecklingen. Detta gäller lika mycket i fråga om internationalen.

Vi har förklarat i många dokument hur händelseutvecklingen kommer att orsaka en kris i de socialdemokratiska och stalinistiska massorganisationerna. Händelserna både i väst och öst kommer att spela in. Men framför allt är det utvecklingen i världens industrialiserade nyckelländer som kommer att vara avgörande. En ny period öppnar sig i kapitalismens historia i väst och stalinismens i öst. Händelserna i Frankrike i maj 1968 och den nuvarande oron i Italien är bara en början. Krisen i förhållandet mellan klasserna har redan börjat visa sina konturer, inte bara i Europa utan också i Japan och USA liksom i andra viktiga centra.

Under händelsernas hammarslag är uppkomsten av centristiska massgrupperingar inom de stalinistiska och socialdemokratiska partierna oundviklig. Massutsplittringar från dessa partier kommer att stå på dagordningen under de kommande ett eller två årtiondena. Händelseutvecklingen i Ryssland kan omvandla den internationella situationen. Liknande gäller för USA och andra industriländer i väst. Uppkomsten av centristiska massgrupperingar, med ett stort inslag av arbetare som söker en revolutionär vägledning, ger en gynnsam miljö eller ett verkligt drivhus för de marxistiska idéernas mottagande. Vi måste internationellt försöka nå dessa krafter med hjälp av Trotskijs idéer och metoder.

Det är ur dessa masstyrkor, uppkomna inom massorganisationerna, som internationalens masstyrkor kommer att komma. Stora händelser kommer att göra våra idéer och vår politik alltmer acceptabel bland dessa skikt, speciellt bland arbetarna. Att nå dessa krafter måste bli en viktig del av vårt arbete i framtiden.

Händelseutvecklingen kommer också att göra de yngre och mer förnuftiga krafterna inom de andra tendenser som anser sig vara trotskister mer öppna för våra idéer. Under dessa villkor kommer många av de yngre att vinnas över.

Det kommer återigen att bli som under den spanska revolutionen, men det är i en period av en organisk kris för stalinismen och reformismen, som händelserna kommer att bryta fram till ytan. Arbetarklassen är i dag mycket starkare och den internationella reaktionen mycket svagare, vilket lägger grunden för en offensiv från arbetarnas sida. Sedan, efter en period av nederlag och reaktion i en eller annan form liksom viktiga segrar och framgångar, kommer en än större våg av arbetaroffensiv och vägen kommer därmed att röjas för skapandet av centristiska masstendenser.

Den ryska revolutionen utvecklades över nio månader; detta framför allt på grund av bolsjevikernas styrka. Den spanska revolutionen utvecklades över sex till sju år. På grund av de revolutionära styrkornas svaghet är i dag en än längre period av revolution trolig, vilket exemplet från Frankrike redan har visat. Det är i denna långa process som möjligheterna att gripa in är givna. De revolutionära krafter som kommer att utvecklas inom de centristiska masspartierna kommer att söka efter sammanhängande revolutionära idéer, politiska lösningar och arbetsmetoder.

Det är detta som gör det livsnödvändigt att betona behovet av att fortsätta att utvidga vårt internationella arbete. Vi måste utveckla och bredda vårt arbete bland kontakter, med de grupper och till och med individer som vi kan nå i andra länder. Vår kritik av och skillnad gentemot de övriga gruppernas politik kan ge oss möjligheter att vinna ett fotfäste. Sålunda förblir detta en viktig del av vår tendens’ aktivitet såväl nationellt som internationellt.

Men en viktig del av det internationella arbetet består i att bygga en livskraftig tendens i Storbritannien. Det är därför frågan om högkvarter, tidningens utveckling och anställda är av så livsviktig betydelse, inte bara för vårt nationella utan också för vårt internationella arbete. Huvudargumentet från USFI och övriga har aldrig varit en kritik av våra teoretiska ståndpunkter utan ett underkännande av vårt arbete. ”Vilka tror de att de är?” ”Vad har de åstadkommit?” ”De är oförmögna att bygga en tendens”, det var huvudinnehållet i det gift som de bakom kulisserna pumpade ut bland de unga kamraterna. Bygget av en livskraftig och mäktig tendens i Storbritannien skulle i praktiken inte bara visa riktigheten i våra idéer utan också i våra arbets- och organisationsmetoder. Deras förtal skulle tillbakavisas av praktiken. RCP:s kollaps innebar ett hårt slag mot rörelsen nationellt och internationellt, något som vi nu håller på att reparera.

Bolsjevismen växte internationellt genom oktoberrevolutionens seger. Det berodde i sin tur på den ryska partiorganisationen liksom på Lenins och Trotskijs teoretiska idéer och politik. Vi står här inför en liknande process, naturligtvis taget i sina rätta proportioner, i den meningen att det kvarstår oss att klara historiens prövningar och bygga en masstendens.

Långt mer än någon tidigare historisk period har vägen röjts för revolutionära utbrott i de industriellt utvecklade länderna, inte minst i Storbritannien. På basis av en revolutionär utveckling kommer de arbetare som söker sig mot marxismen ivrigt ta till sig idéerna. Ingripanden i andra länder under sådana förhållanden kan bli mycket fruktbart.

På ett sätt är vi i dag bättre förberedda för ett sådant ingripande än tidigare, eftersom vi har kamrater som redan behärskar de viktigaste europeiska språken. Deras tjänster kommer utan tvekan att behövas mer och mer under den kommande epoken. Men det är också en fråga om pengar och resurser. Vi har en omfattande kritik av amerikanska SWP, men på grundval av de revolutionära strömningar som nu är i sin linda i USA, och även om det huvudsakligen sker bland studenter för närvarande, har det rapporterats att SWP bara i New York har sextio anställda!

Som ett minimum för det nationella och internationella arbetet behöver vi minst ett dussintal anställda. Vi kan säga att med våra blygsamma framgångar har tendensens verkliga historia just börjat. Med en egen tidning, egna lokaler och fler anställda kan vi verkligen på allvar vända utvecklingen av vårt arbete mot det internationella fältet. Med sådana resurser kan vi påbörja publicerandet av detaljerade analyser av andra tendensers politik med syfte att påverka människor i andra länder. Vi kan börja med en publicering av detta material och våra egna analyser och teoretiska dokument, inte bara på engelska utan också på andra språk. Vi kan utföra ett seriöst arbete. Sålunda går uppgiften att samla de krafter som kan forma en ny international hand i hand med bygget av vår egen tendens.

Maj 1970.

 


 

1. James Connolly (1868–1916) var pionjär inom den irländska arbetarrörelsen och intog i likhet med MacLean (nedan) en internationalistisk hållning till första världskriget. Var några år i början av 1900-talet i USA, där han gjorde sig känd som en duglig arbetar- och fackföreningsledare. Återvände till Irland 1910 där han organiserade Labourpartiet. Ledare för det så kallade Påskupproret 1916 där han skadades, och blev därefter avrättad.

John MacLean (1879–1923) var socialistledare från Skottland som kastades i fängelse 1916 för sin antikrigspropaganda. Medlem i Labourpartiet.

2. Den brittiska generalstrejken ägde rum 3–12 maj 1926 med deltagande av 4 av 5,5 miljoner fackligt organiserade arbetare. Strejken förråddes av ledningen, och även vänsterledarna inom fackföreningsrörelsen, vilka stalinisterna och Tredje internationalen gav ett okritiskt stöd bland annat genom Anglo-ryska fackföreningskommittén.

3. Kulakerna var de rika bönderna i Ryssland, som blev ännu rikare genom den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). NEP infördes 1921 av bolsjevikerna som en tillfällig eftergift till kapitalistiska marknadskrafter för att få igång den krisartade situationen i jordbruket och industrin.

4. Edouard Daladier (1884–1970) var ledare för Radikalpartiet i Frankrike och premiärminister 1933–34, då han avgick efter ett fascistiskt kuppförsök. Försvarsminister under Blums (ledare för Socialistpartiet) folkfrontsregering. Återigen premiärminister 1938, då han var med om att underteckna Münchenöverenskommelsen med Hitler.

5. Independent Labour Party (ILP) bildades redan 1893. Spelade en viktig roll för bildandet av Labourpartiet till vilket det anslöt sig och utgjorde vänstern. Drabbades 1931 av uteslutningar ur Labourpartiet och bröt sig ur, men förlorade alltmer av sitt stöd. Återvände till Labourpartiet 1939.

6. [Ted Grant] Så sent som 1947, i ett samtal med J Stuart (Sam Gordon) som då var en av ledarna för ISFI, i vilket en av våra ledare försökte förklara de förändrade villkoren, avbröts han av med ”Åja, än är det bara 1947, det är fortfarande ett år kvar av Trotskijs prognos.” Hela händelseutvecklingen under kriget och efterkrigsperioden hade undgått honom och hans gelikar i ISFI.

1938 hade Workers International League (WIL) grundats. Detta var som en följd av uteslutningen av en grupp kamrater ur Militant-gruppen på en organisatorisk fråga. Senare samma år hade WIL vägrat att delta i en principlös sammanslagning mellan olika grupper, några entristiska och några icke-entristiska. Detta skulle ske med den avsiktligt tvetydiga formeln av enhet genom att tillämpa båda taktikerna, vilket enligt WIL skulle ha paralyserat den nya organisationen, och helt säkert en splittring. Detta var en formel för att ena tre organisationer till tio. Detta bekräftades av den senare händelseutvecklingen. J.P. Cannon, som hjälpte till att genomföra denna ”enhet”, bedrev tillsammans med ledarna för amerikanska SWP en formlig förföljelse mot dem som ledde WIL.

Vid Revolutionary Communist Partys (RCP) grundningskonferens 1944 förklarade deras [det vill säga Militant-gruppens] sympatisörer att i och med sammanslagningen av alla trotskistiska grupper fanns det nu inga åsiktsskillnader. Därför, förklarade de, hade deras ”internationalistiska” grupp upplösts. Detta hälsades av ett våldsamt skratt från konferensen, vilket orsakade upprörda protester från internationalens representant. Det hindrade inte internationalens representant Phelan [Sherry Mangan] att samma kväll ha ett hemligt möte med Healy och andra ledare från hans klick på dennes hotell för att avgöra hur man på lämpligaste sätt skulle bli av med RCP:s anti-internationalistiska ledning, vilken måste krossas!

RCP, vilket huvudsakligen bestod av WIL, gjorde snabba framsteg, bland annat tack vare stödet för en krigskoalition från ledarna för Labour, stalinisterna och fackföreningarna. RCP bedrev en flexibel taktik och lyckades med en korrekt metod och politik vinna ett visserligen blygsamt men viktigt stöd i alla landets viktigaste industriområden. Vid sin höjdpunkt var RCP en viktig beståndsdel av arbetarklassen. Orsakerna till dess kollaps är inte ämnet för detta dokument men kommer att behandlas när den brittiska trotskismens historia ska skrivas. [Se vidare Ted Grants History of British Trotskyism (Wellred Books, 2002) som går att hitta på www.stormklockan.nu.]

Här måste påpekas att WIL, som inte deltog på 1938 års grundningskonferens av Fjärde internationalen, hade inbjudits att skicka delegater men inte kunnat göra detta av ekonomiska skäl. Men man skickade ett uttalande, vilket förfalskades av Cannon för att på så sätt kunna avvisa WIL som sympatiserande sektion. Trots att WIL formellt stod utanför internationalen vid den tidpunkten attackerades man inte av Trotskij, som tvärtom skickade ett gratulationsbrev med anledning av dess introduktion till hans pamflett Lärdomar av Spanien och införskaffandet av en liten tryckpress.

I organisatoriska frågor har internationalen ansatts av arvet från sinovjevism och fraktionerande klickpolitik, av kohandlande och politik som koncentrerar sig på ”nyckelpersoner”, vilket bland andra Cannon gjort sig skyldig till, trots hans begåvning som arbetarledare. Sådana metoder uppkommer alltid på grund av teoretisk efterblivenhet och i sista hand felaktiga politiska ståndpunkter. En lednings uppgift, nationellt och internationellt, är att övertyga genom diskussioner och erfarenheter. Det går inte att använda organisatoriska påkar.

På Lenins och Trotskijs dagar, fastän de hade en enorm politisk auktoritet internationellt, eftersträvade de alltid att diskutera teoretiska frågor och att vinna över folk genom att övertyga dem, i stället för att tvinga på dem sina politiska ståndpunkter. Efter Trotskijs död, han som alltid betonade behovet av en obefläckad fana, har de sinovjevitiska metoderna smugit sig in i politiken hos de tendenser som påstår sig representera Fjärde internationalen. Men detta dokument avser inte att behandla organisatoriska frågor så mycket som de grundläggande politiska avvikelser från marxismens idéer som utvecklats under de senaste tre decennierna.

RCP och dess föregångare WIL gav politiska lektioner i hur organisatoriska frågor skulle lösas. RCP deltog i arbetarrörelsen med en flexibel taktik. Under de givna omständigheterna utförde de arbetet under sin egen fana, men riktade alltid in sig mot massrörelsen. RCP:s hela historia och vad de uppnådde måste skrivas. Ledningen för amerikanska SWP fortsatte klickpolitiken, de gick till och med så långt som att utnyttja sina ekonomiska påtryckningsmöjligheter, för att tillförsäkra sig att deras idéer skulle accepteras. Sålunda fortsatte de i liten skala den sinovjevitiska politiken även i detta avseende. (Ted Grant)

[James P. Cannon (1890–1974) var trotskismens grundare i USA. Han visade under 1930-talet vissa bra kvaliteter och hans Kampen för ett arbetarparti och Socialism inför rätta kan rekommenderas. Övers. anm.]

7. Fjärde internationalens internationella sekretariat (ISFI), Fjärde internationalens ledarskap, efter splittringen 1953 namn på en av de två konkurrerande fjärde internationalerna.

8. Chiang Kai-shek (1887–1975) var ledare för det borgerligt nationalistiska partiet Kuomintang, som understöddes av stalinisterna, och till och med utnämndes till sympatiserande parti till Komintern 1926. Denna skandalösa klassamarbetspolitik ledde till ett katastrofalt nederlag för den kinesiska revolutionen, med Chiang Kai-sheks massaker i Shanghai 1927 och krossandet av arbetarrörelsen.

9. Isaac Deutscher (1907–1967) har bland annat skrivit en trilogi om Trotskij (Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten och Den förvisade profeten). Motsatte sig bildandet av Fjärde internationalen 1938.

10. Ernest Mandel (1923–1995) var en av ledarna för USFI.

11. Michel Pablo (1911–1996) blev sekreterare i det internationella sekretariatet vid efterkrigskonferensen 1946. Var ett tag personlig rådgivare till ledarna för den algeriska befrielsekampen under 1950-talet, ett tag fängslad för denna verksamhet. I frågan om den sino-sovjetiska konflikten stödde han ryssarna och framför allt Jugoslavien. Bildade i början av 1960-talet egen fraktion och deltog vid ”återföreningskongressen” 1963. Bröt igen 1965 och bildade en ”egen” international.

J. Posadas (1912–1981) bröt med ISFI 1960 och bildade en ”egen” international. Inbjöds att delta 1963 men infann sig inte. Mest ”känd” för sin ståndpunkt om kärnvapenkriget som en förutsättning för världsrevolutionen! Ryssland skulle starta ett ”preventivt kärnvapenkrig”.

Gerry Healy (1913–1989) ledde den del av den engelska sektionen som var med om att bilda Internationella Kommittén 1953. Hans organisation kallades Socialist Labour League (SLL), senare Workers Revolutionary Party (WRP). WRP splittrades i åtta eller nio grupper 1985 efter anklagelser om grova missförhållanden inom organisationen, och ingenting av detta finns längre kvar.

Joseph Hansen (1910–1979) var en av ledarna för amerikanska Socialist Workers Party.

12. År 1953 skedde en av många splittringar. Tillsammans med Healy (Storbritannien) och Lambert (Frankrike), splittrade sig amerikanska SWP från ISFI. Dessa bildade Fjärde internationalens internationella kommitté. Namnet ISFI behölls fram till den så kallade återföreningskongressen år 1963. Då förenade sig amerikanska SWP återigen med ISFI, som bytte namn till Fjärde internationalens förenade sekretariat (USFI).

13. Gomulka (1905–1982) fördes till makten genom arbetarkampen i Polen 1956. Hade dessförinnan varit fängslad av de ”hårda” stalinisterna. Byråkratiserade och avskaffade på ett par år de spontant bildade arbetarråden. Tvingades avgå 1970 på grund av arbetarkampen i Östersjöområdet och avlöstes av Gierek (som också tvingats avgå på grund av arbetarnas kamp!).

14. Nikita Chrusjtjov (1894–1971) var ledare i Sovjetunionen efter Stalin. Avsattes genom en ”palatsrevolution”.

15. [Ted Grant] Vid USFI:s världskongress 1965 motsatte sig den marxistiska oppositionen följande formulering i dokumentet Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och situationen i den internationella kommunistiska rörelsen:

”I Kina kan kampen mot byråkratin och dess regim och för proletär demokrati inte vinnas på annat sätt än genom en antibyråkratisk kamp i en tillräckligt massiv skala för att kunna genomföra en kvalitativ förändring av den politiska styrelseformen.” (s. 8) Vi krävde att få veta om huruvida detta betydde att internationalen hade inställningen att den politiska revolutionen var nödvändig i Kina innan det kunde bli tal om en rörelse mot socialism. Maitan, som representerade ”majoriteten”, svarade att det gamla internationella sekretariatet (han själv, Frank, Mandel och Pablo) ansåg att den politiska revolutionen inte var nödvändig men att amerikanska SWP ansåg att den var det. Dokumentets formulering var därför en ”kompromiss”. (Ted Grant)

[Pierre Frank (1905–1984) var fransk ledare inom USFI. Har bland annat skrivit ”Fjärde internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia”, vilken inte på något sätt förklarar de motsättningar i grundläggande marxistiska frågor som funnits inom internationalen. Han döljer också de upprepade politiska svängar som företogs inom ISFI/USFI.]

16. FLN var den Nationella befrielsefronten i Algeriet.

17. Lambertisterna var den majoritet inom den franska sektionen som under ledning av Pierre Lambert (1920–2008) uteslöts ur ISFI år 1952. Bildade Organisation Communiste Internationaliste (OCI). Var med om att bilda Internationella Kommittén. Deltog inte på ”återföreningskongressen” 1963.

18. MNA var en nationalistisk rörelse i Algeriet.

19. Ben Bella (1916–2012) hade blivit det självständiga Algeriets förste president 1963, och avsattes genom en kupp 1965 av Houari Boumedienne (1932–1978).

20. Fulgencio Batista (1901–1973) var diktator på Kuba före revolutionen.

21. Che Guevara (1928–1967) var en av Castros närmaste män under den kubanska revolutionen. Lämnade kubanska kommunistpartiets centralkommitté 1965 för att inleda gerillakamp i dåvarande Angola. Anlände hösten 1966 till Bolivia, där han efter en misslyckad gerillakamp togs till fånga och dödades hösten 1967.

22. Det vill säga fram till dess att arbetarklassen blir organiserad och klassmedveten.

23. Narodniker var en så kallat ”populistisk” rörelse på ryska landsbygden i slutet av 1800-talet som försökte väcka bönderna till handling. De försökte basera sin variant av socialism på miren, de primitiva bykommunerna.

24. Socialistrevolutionärerna grundades 1900 och blev ett slags fortsättning på narodnikerna. Största inflytandet bland bönderna. Dess högerflygel leddes av Kerenskij, som ledde regeringen före oktoberrevolutionen. Vänsterflygeln deltog tillsammans med bolsjevikerna i den första regeringen efter oktoberrevolutionen men gick senare över till kontrarevolutionens läger.

25. Michail Bakunin (1814–1876) var anarkismens grundare. Marx kämpade mot Bakunins idéer och metoder i den Första internationalen.

26. Urban betyder baserad i städerna. Med andra ord handlar det här om en stadsgerilla.

27. Winston Churchill (1874–1965) var ledare för det Konservativa partiet i Storbritannien och premiärminister under kriget. Besegrades av Labourpartiet i valet 1945.

28. Filantrop – världsförbättrare. En person som ägnar sig åt välgörenhet.

29. John Maynard Keynes (1883–1946) var en borgerlig ekonom som menade att kapitalismens kriser kunde undvikas genom att staten investerade i lågkonjunkturer, genom en underbalanserad budget. På så sätt skulle man få hjulen att snurra igen.

30. Koreakriget pågick 1950–53. Efter attacken från nordkoreanska styrkor sommaren 1950 och hotet om att hela Korea skulle falla, intervenerade USA. Aktionen sanktionerades av FN. Detta kunde ha förhindrats av ryssarna genom ett veto – men dess representant infann sig helt enkelt inte till säkerhetsrådets sammanträde! En kompromiss uppnåddes 1953 och därmed en delning av Korea längs 38:e breddgraden.

31. Harold Wilson (1916–1995) var brittiska Labours ledare före Callaghan. Blev senare adlad för sina tjänster för kapitalet.

32. Willy Brandt (1913–1992) var förbundskansler i Västtyskland. Avlöstes av Schmidt efter en spionskandal. Var länge ordförande i SPD, det socialdemokratiska partiet i Västtyskland.

33. Eklekticism – ett hopkok av olika idéer.

34. Lanka Sama Samaja Party (LSSP) bildades redan i början av 1930-talet på marxistisk grund. Var redan i slutet av 1940-talet huvudkraften i den ceylonesiska (numera Sri Lanka) arbetarrörelsen. Splittrades 1976 då den marxistiska flygeln bildade NSSP (det vill säga Nya Arbetarpartiet), som var ett massparti.

35. Charles De Gaulle (1890–1969) tog makten 1958 i Frankrike och representerade en ”demokratisk” variant av den borgerliga bonapartismen. Var i inledningsskedet av majhändelserna 1968 beredd att ge upp och lämna landet. Men situationen stabiliserades på grund av reformisternas och stalinisternas svek när de gjorde upp ett avtal med borgarklassen bakom ryggen på arbetarna.

36. Empirism och impressionism betyder ungefär samma sak. Innebär att man enbart tar ställning utifrån isolerade händelser och från dem drar allmängiltiga slutsatser. Det leder till vacklan från ståndpunkt till ståndpunkt, att man låter sig styras av enbart de aktuella händelserna.

37. Organisk – till sin hela uppbyggnad och funktion.

38. Sinovjevism betyder att lösa politiska problem i en organisation med organisatoriska metoder. Ordet syftar på den ryske bolsjeviken Grigorij Sinovjev (1883–1936) som fram till 1927 var ordförande för Komintern. Han sysslade med organisatoriskt manövrerande, speciellt gentemot oppositionella sektioner. Sinovjev arbetade en tid tillsammans med Trotskijs vänsteropposition men kapitulerade för stalinismen och gjorde ”avbön”. Han avrättades av stalinisterna efter de så kallade Moskvaprocesserna på 1930-talet.

39. Alan Woods skriver i sin Ted Grant-biografi The Permanent Revolutionary (Wellred, 2013): ”Även om vi hade mycket små resurser bestämde sig kamraterna för att skriva ut hela dokumentet och skicka det till internationella sekretariatet, eftersom de inte litade på att de skulle distribuera våra idéer. Men när kamraterna kom fram [till kongressen] fick de reda på att dokumentet aldrig skickats ut.”

Ted Grant

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,124FansGilla
2,570FöljareFölj
1,338FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna