En månad in på det nya året rasade de största protesterna i Ryssland på nästan ett årtionde. Enligt Reuters protesterade 40 000 i Moskva medan tiotusentals gick ut på gatorna i 198 städer och byar i protest mot förtryck och korruption.
Tusentals demonstrerade över hela Ryssland den 23 januari och 31 januari. Den omedelbara orsaken till protesterna var arresteringen av oppositionsledaren Navalnyj, som återvände till Ryssland den 17 januari och nästan direkt blev arresterad.
Protesterna den 23 januari gick i huvudsak lugnt till men den 31 januari sattes rekord i antal arresterade: 5,754 demonstranter arresterades i 84 olika städer. I början på februari rapporterades det att totalt 10 000 demonstranter fängslats. Den oberoende organisationen OVD-Info, som bevakat massdemonstrationer i Ryssland sedan 2011, förklarade i början av februari att de arresterade har suttit fängslade under usla förhållanden, utan mat eller tillgång till toalett.
Även om protesterna bröt ut i samband med Navalnyjs gripande har protesterna djupare orsaker. Den ryska arbetarklassen har fått lida enormt under pandemin. Arbetslösheten låg på 6,4 procent i början av 2021 som är den högsta nivån sedan 2012. Antalet som lever under fattigdomsgränsen ökade till 20 miljoner, eller 13,5 procent av befolkningen. Trots den rådande ekonomiska krisen har de största ryska kapitalisterna ökat sina tillgångar till ungefär 27 miljarder dollar vilket gör Ryssland till ett av de mest ojämlika länderna i världen.
Vi har inga illusioner om Navalnyj och hans liberala politik. Det kommer inte lösa det underliggande problemet vilket är kapitalismen och dess motsättningar. Även om vi inte stödjer Navalnyjs politik är vi kategoriska motståndare till den ryska statens repression mot politiska aktivister.
Putin och hans diktatoriska regim har länge förgripit sig på regimkritiker, journalister och vänsteraktivister i förhoppning om att tysta ner de som öppet vågar kritisera staten. ”Nätverks”-fallet är ett exempel från förra året då ett fåtal antifascister dömdes upp till 18 års fängelse efter de erkänt under tortyr att de tillhörde en icke-existerande organisation. Förtrycket mot vänsteraktivister är en viktig faktor till den underliggande vreden bland den ryska befolkningen. Detta förklarar de generella kraven att politiska fångar ska släppas fria.
I augusti 2020 blev Navalnyj förgiftad av den ryska säkerhetstjänsten. Efter en lyckad behandling i Berlin lyckades Navalnyj tillsammans med Bellingcat, Der Spiegel och CNN i december 2020 avslöja personerna inom säkerhetstjänsten som var ansvariga för dådet. I korta drag ringde Alexej Navalnyj till en av agenterna. Agenten trodde han pratade med en överordnad inom säkerhetstjänsten och kände sig därmed trygg att prata fritt om Navalnyj och förgiftningen. Avslöjandet spelades in och publicerades på sociala medier.
Den ryska staten har länge försökt svartmåla och angripa Navalnyj. Navalnyj blev två gånger dömd för bedrägeri och många ansåg detta som politiskt motiverat för att begränsa hans möjligheter att ställa upp i framtida val. Detta är exakt vad som hände 2018 när han nekades att ställa upp i presidentvalet. Den 2 februari dömdes Navalnyj återigen till 3,5 års fängelse i koppling till tidigare bedrägerifallen trots att Europadomstolen ogiltigförklarat de tidigare fallen, och att den ryska staten redan betalat ut kompensation till honom med anledning av detta.
Denna repression är inte ett tecken på styrka. De visar tvärtom tydligt Putinregimens desperation och rädsla för framtida klasskamp och den växande radikaliseringen inom den ryska arbetarklassen.
Att den stalinistiska byråkratin återinförde kapitalismen i Ryssland under nittiotalet har inneburit att klyftorna ökat enormt och blivit lika illa som de var innan den ryska revolutionen, under tsarregimens förtryckarregim. Samtidigt har den ryska kapitalismen misslyckats med att hantera pandemin. Putin har tillsammans med sina vänner i den ryska oligarkin plundrat landet under många år samtidigt som arbetarklassen fått lida. Problemen kommer inte lösas med några mindre reformer. Ett revolutionärt program är den enda vägen framåt.
- En arbetardemokrati för majoriteten.
- Expropriering av oligarkernas egendom.
- En demokratiskt planerad ekonomi.
- Mötesfrihet, pressfrihet, rätt att strejka och delta i fackföreningar.
- En socialistisk omvandling av samhället.