Pandemin är inne i sin värsta fas hittills. I Sverige har mer än 11 000 människor dött och pressen på vården är större än någonsin. ”Folk är redan oerhört hårt belastade, man jobbar tills man brister och går sönder… ingen annan kan nog föreställa sig hur det är. Att jobba så mycket och samtidigt vara omgiven av nöd och död och livshotande tillstånd. Det tar aldrig slut”, sa IVA-sjuksköterskan Charlotta Dickman till Västerbotttens-Kuriren.
I flera regioner är personalbristen så stor att den innebär ”allvarlig påverkan på liv och hälsa”, enligt de senaste rapporterna från länstyrelserna till Regeringskansliet. Över julen aktiverades krislägesavtalet i sex regioner, och för många inom vården byttes den välbehövda julledigheten mot långa pass och beordrad övertid. Under fjolårets första åtta månader arbetade svenska sjuksköterskor över 2 miljoner timmar övertid, motsvarande 1600 helårsanställda sjuksköterskor.
Den 12 december var beläggningen inom intensivvården i Stockholm 101 procent, vilket ledde till att 75 planerade barnoperationer på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick ställas in. ”Det här drabbar landets sjukaste barn”, sa en läkare till Aftonbladet. Situationen innebär också en oerhörd press på IVA-personalen: i stället för att ha hand om en patient, kan en ensam sjuksköterska nu ansvara för tre patienter.
Ansvariga politiker och tjänstemän har gång på gång upprepat att man trots det ansträngda läget lyckats hålla sig under gränsen för vad sjukvården klarar av. Men under pandemins början var trycket på vården oerhört. Bristen på skyddsutrustning, testkit och syrgas ledde till en extrem situation, med sjukskrivningar, utbrändhet och uppsägningar som resultat.
Den andra vågen har inneburit nya larm från personal som beskriver att prioriteringarna av IVA-platserna blivit hårdare. Den 14 december sa Björn Persson, verksamhetschef för intensivvård på Karolinska, till DN att han ”aldrig varit med om så hög beläggning på regionnivå” och att ”tröskeln för att alla som behöver intensivvård oavsiktligt höjs”.
Flera studier har visat att de som arbetar inom covidvården riskerar att drabbas av såväl fysisk utmattning från långa och krävande arbetspass, som utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom. En ny studie visar att 40 procent av intensivvårdspersonalen på engelska sjukhus uppvisar symptom på posttraumatisk stress, efter att dag ut och dag in behöva se människor dö utan anhöriga i deras närhet.
Årtionden av nedskärningar och privatiseringar
Vårdkrisen började inte med corona, utan är följden av flera decennier av systematiska nedskärningar och privatiseringar. Enligt Socialstyrelsen hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser år 1993 men bara 574 stycken 2018 – lägst antal per invånare i hela EU. Antalet akutsjukhus minskade samtidigt från 115 till 71. Sett i förhållande till BNP är i dag uppskattningsvis mellan 200 000–300 000 färre anställda i välfärden jämfört med 1990.
Som en sjuksköterska beskrev den ökade pressen: ”Människor höll på att gå under i tio års tid innan den här puckeln.” En stor studie från 2019 visar att var tredje sjuksköterska har symtom på utbrändhet redan under det första året efter examen, och efter fem år funderar var femte sjuksköterska på att lämna yrket.
Under 2019 fick sjukhus i Stockholm vid flera tillfällen gå upp i stabsläge på grund av brist på vårdplatser och personal som gjorde att akutsjukvården svämmade över. Samma år genomfördes två stora varsel på Stockholms sjukhus, på först 550 anställda i början av året, och senare ytterligare 350 undersköterskor och 250 läkare. ST-läkarna Laura Björnström och Akil Awad grundade då Stockholms sjukvårdsupprop i syfte att samla in vittnesmål från sjukhuspersonalen om händelser där patientsäkerheten varit hotad eller skada uppstått i onödan. Initiativet kom att växa explosionsartat och hundratals vittnesmål strömmade in från vårdpersonalen i Stockholm, om brist på tid, plats och personal som gjort att patienter farit illa eller i värsta fall avlidit.
I december 2019 demonstrerade tusentals vårdarbetare mot varslen och nedskärningarna utanför Stockholms landstingshus. Från vårdpersonalens håll var budskapet tydligt: nedskärningarna och varslen leder till att personalen blir utbränd och att patienter kan skadas eller dö i onödan. Men det borgerliga styret i regionen ignorerade varningarna.
När coronapandemins första våg drabbade Stockholm med full kraft låg varslen fortfarande kvar. Som Stockholms sjukvårdupprop uttryckte det: ”Hjältar i dag – uppsagda i morgon”. I september meddelade Karolinskas sjukhusdirektör Björn Zoëga att det senaste varslet på Karolinska hävts – inte till följd av att man insett att det var ohållbart att varsla när personalen går på knäna, utan för att att man redan uppnått sitt mål och blivit av med tillräckligt många genom naturliga avgångar.
Miljardregn över företagen – fortsatt kris i vården
Om besparingarna fortsätter kommer det, som Laura Björnström och Akil Awad uttryckte, inte ”finnas någon sjukvårdspersonal kvar, som inte sagt upp sig, blivit sjukskriven, utbränd eller posttraumatiserad”.
Men i region efter region planeras ytterligare nedskärningar de kommande åren. Inom hälso- och sjukvården i Stockholm ska man genomföra kostnadsminskningar med 4,3 miljarder under 2021–23, vilket motsvarar nedskärningar med 6,4 procent under en treårsperiod. I Norrbotten behöver budgeten minskas med 8 procent under 2020–22. Särskilt allvarligt är läget på Akademiska sjukhuset i Uppsala som i januari 2020 konstaterade att man utöver de generella sparkraven på 1,9 procent behövde skära ned med ytterligare 5,2 procent.
Det är arbetarklassen som får lida när vården urholkas. Enligt statistik från 2019 fanns det i Vasastan i centrala Stockholm en allmänläkare på 1900 invånare, medan det i Tensta bara fanns en på 2600. Är man rik finns det alltid en dyr privatklinik att gå till. I april slog Myndigheten för vård- och omsorgsanalys fast att privata kliniker låter dem med privat sjukvårdsförsäkring gå före i kön.
Privata vårdbolag, som prioriterar vinster framför människors hälsa, har fortsatt att berika sig under pandemin: I april, när det saknades tester för den vårdpersonal som stod i frontlinjen, erbjöd Camilla Läckbergs Hedda Care coronatester för tusen kronor styck till alla som kunde betala. Nätläkare som Kry och doktor.se, som ägs av riskkapitalbolag, tar emot miljarder i bidrag från landstinget, för att sedan dela ut vinst till sina ägare genom bonus- och optionsprogram.
Nyligen tilläts Kry köpa Medhelp som sköter sjukvårdsrådgivningen 1177 i Stockholm, vilket på sikt kan ge dem monopolställning på marknaden när de kan hänvisa patienter till sina egna nätdoktorer eller nyöppnade vårdcentraler. Två läkare kommenterade köpet i Dagens Medicin:
”Vi befarar att den oberoende sjukvården i Sverige är på väg att avvecklas till förmån för ett oligopol med ett fåtal vårdkoncerner som äger stora delar av vårdkedjan och håller i taktpinnen för sjukvårdens utveckling. Dessa har sedan som mål att uppmuntra till vårdkonsumtion, locka till sig de lönsamma patienterna och överlåta resten till övriga vårdgivare.”
Kampen för att rädda vården
Politikerna och regionledningarna har gjort en sak tydlig: nedskärningarna kommer att fortsätta efter pandemin. Det faktum att vårdpersonalen slitit ut sig för att rädda liv under hela pandemin och ofta fått betala med sin egen hälsa är inget som fått politikerna att ändra sig. Det enda sättet att stoppa de vansinniga nedskärningarna i vården är genom kamp.
Som ett första steg måste alla anställningsstopp hävas, och nyanställningar göras för att täcka upp för all övertid. Ingen inom vården ska tvingas till övertid för att täcka upp för den systematiska underbemanningen. För att lösa den akuta personalbristen måste lönerna höjas för både sjuksköterskor och undersköterskor – och framförallt måste arbetsvillkoren radikalt förbättras. Det enda sättet att locka tillbaka alla dem som flytt yrket är att säkra villkor som garanterar att ingen bränner ut sig.
För att finansiera detta måste de privata vårdbolagens plundring av välfärden förbjudas omedelbart. Inte en krona ska gå till de parasitära kapitalisterna. Dessutom måste staten skjuta till medel motsvarande de som i dag ges som bidrag till storföretagen.
Det finns pengar i samhället som hade kunnat användas till en verklig upprustning av vården. Ta bara Sandvik AB som inledde det nya räkenskapsåret med att dela ut 8 miljarder till aktieägarna – trots att man tagit emot 300 miljoner i statligt coronastöd under 2020. Enbart det hade räckt till att anställa 15 000 undersköterskor i ett år. Som en sjuksköterska sa i början av krisen: ”Kan man sjösätta 300 miljarder varannan dag i stödpaket, ja, då vore det väl fan om man inte kunde se till att ha en rimlig vård i vårt dagliga samhälle… det finns uppenbarligen resurser när det kniper.”
Men dessa pengar kommer kapitalisterna inte att lämna ifrån sig frivilligt. Därför måste vi ta kamp emot det kapitalistiska systemet och för att expropriera kapitalisternas företag och rikedomar. Först när arbetarklassen har makten över samhället och ekonomin kommer vi att kunna rusta upp vården till nivåer där ingen personal behöver bli utbränd och ingen patient far illa.