På grund av den ekonomiska krisen som utlöstes 2008 har Lukasjenkoregimen i Vitryssland genomfört privatiseringar och nedskärningar som slagit hårt mot de vitryska arbetarna. Under åratal har det byggts upp ett missnöje och en vrede, som förlöstes efter valet när hundratusentals gick ut på gatorna i hela landet och skakade regimen i sina grundvalar. Revolution har intervjuat Oleg Bulaev, från den ryska sektionen av IMT, som skrivit flera artiklar om situationen i Vitryssland.
Var befinner sig rörelsen idag?
Rörelsen befinner sig i ett oförutsägbart stadium. Regimen fortsätter att använda hård repression mot massorna. Lukasjenkos motståndare i den liberala oppositionen får uppmärksamhet i media, men visar på en total inkompetens till att lösa den politiska situationen.
Samtidigt har arbetarrörelsen ännu inte erbjudit något eget ledarskap för proteströrelsen i stort. De strejker som har brutit ut pågår fortfarande, men dess svaghet är att de endast ställer allmänna krav, utan konkreta idéer om vad som är nästa steg framåt. Detta är orsaken till att liberaler, med privatiseringar och ökade vinster för borgarklassen i sikte, åtminstone tillfälligt kunnat ta ledningen för protesterna. På gatorna råder det stor politisk förvirring.
Vad för roll spelar arbetarklassen?
De nuvarande protesternas utlösande faktor var valet den 9e augusti där den liberala kandidaten var Lukasjenkos huvudsakliga motståndare. Men utan de storskaliga strejkerna och uppvaknandet av arbetarklassen hade rörelsen reducerats till demonstrationer i Minsk och några andra städer som regimen lätt hade kunnat slå ner. Det är bara arbetarklassens politiska ingripande som öppnade möjligheterna för att omkullkasta regimen på riktigt. Liberalernas så kallade övergångsregering är en rökridå för reaktionen att kunna gripa makten efter ett potentiellt avsättande av den nuvarande regimen, som bara kan uppnås genom landets arbetarklass.
Idag är det dock endast en liten del av arbetarklassen som är redo att gå längre än de krav som den liberala oppositionen för fram. Många arbetare har fortfarande illusionen av att det går att fredligt komma till en överenskommelse och möta denna regim som är på krigsstigen. Denna svaghet kan spela en avgörande roll för arbetarklassens nederlag. Samtidigt finns det ett progressivt lager som för fram krav utifrån en självständig klassposition. Dessa elements inflytande på rörelsens utveckling får inte underskattas.
Vilket är IMT:s program?
Vi förespråkar att ena landets strejkkommittéer till ett självständigt politiskt organ som är kapabelt till att utmana regimens makt. Detta skulle vara startpunkten för att ställa socialism på dagordningen. En sådan rörelse skulle kunna bli en stor inspiration till arbetarrörelsen i Ryssland och en utlösande faktor för en explosion av klasskamp. Detta i sin tur skulle ha en stor inverkan på utvecklingen av klasskampen internationellt. Våra styrkor är inte stora, men vi kämpar med all kraft i rörelsen:
- För politisk generalstrejk!
- Ned med Lukasjenkos regim!
- Mot alla arbetarfientliga åtgärder!
- Rätt till arbetsorganisering, folkets rätt att avgöra sitt eget öde, mot politiskt förtryck!
- Släpp alla politiska fångar fria!
- Mot nedskärningar, privatiseringar, höjningen av pensionsåldern och otrygga anställningar!
- För arbetarråd och genuin demokrati för majoritetens, arbetarklassens, bästa!