Polisen har skjutit ännu en obeväpnad svart man. Denna gång i Kenosha, Wisconsin. I videoinspelningen från skjutningen kan man se hur Jacob Blake, med två poliser tätt efter sig, går runt sin bil för att öppna dörren till förarsätet. En av poliserna griper tag i Blakes skjorta bakifrån, och drar honom baklänges för att hindra honom från att kliva in i bilen. Därefter börjar de nästan omedelbart skjuta. De skjuter Blake i ryggen sju gånger. Vad som inte syns i videon – som nu blivit viral – är att Blakes små barn satt i baksätet när detta hände. Blake skickades till sjukhus, och hans pappa har uppgett att han nu är förlamad från midjan och neråt.
Samma kväll utbröt protester i Kenosha. Kenosha är en liten stad mitt emellan Chicago och Milwaukee, vid Lake Michigan. Invånarantalet är bara strax under 100 000. Under demonstrationernas andra kväll intensifierades ilskan och fordon, butiker och myndighetsbyggnader brändes. Polisen svarade med att resa barrikader och besvarade demonstranterna med tårgas och våld.
Tills nyligen hade det varit mycket svårt att föreställa sig en sådan social explosion i en sömnig pendlarstad som Kenosha. Men sommarens massiva Black Lives Matter-demonstrationer har visat den ilska som miljontals människor känner inför den vidrigt orättvisa värld vi lever i.
Skillnaderna mellan stad och landsbygd i Amerika, som tidigare verkade oöverstigliga, bryts nu ned. Stora som små samhällen drabbas av den borgerliga statens våld, och allt fler får nu erfara brutal repression, antingen själva eller på video. Scener som tidigare sällan visats i media delas nu brett. Washington står handfallna. Efter att de i månader både totalt misslyckats med att hantera en pandemi, och sedan överhuvudtaget inte lyckats hindra den förödande ekonomiska kris den utlöst, har välvilligheten gentemot regimen kraftigt minskat.
Inom 48 timmar hade demonstrationerna i Kenosha börjat sprida sig över landet. Protester hölls i Madison, New York och Minneapolis, där fem demonstranter arresterades. I Minneapolis har demonstrationer pågått sedan mordet på George Floyd, men under de senaste veckorna har de varit mindre och arresteringar, våld och skadegörelse uteblivit. Polisens snabba framträdande under de senaste dagarnas protester och deras snabba agerande i Kenosha tyder på att de desperat vill försöka kväva rörelsen i sin linda, innan den ökar i omfång igen.
När protesterna hade pågått i tre dagar eskalerade situationen ytterligare. Sent på kvällen, då demonstrationerna i stort sett upplösts för natten, sköt en mindre grupp beväpnade män som ”vaktade” en bensinmack mot demonstranterna. De dödade två, och skadade en tredje.
Dessa ”garden” har överhuvudtaget ingenting att göra med de självförsvarskommittéer och tillhörande patruller som upprättades i Minnesota, under rörelsen som följde efter George Floyds död. Dessa kommittéer organiserades spontant, framförallt i fattiga och svarta områden, och som ett naturligt svar på behovet av att skydda de verksamheter som arbetare måste kunna förlita sig på. Dessa patruller var i de flesta fall beväpnade, men de enda skjutningar som inträffade under Minneapolisdemonstrationerna skedde innan dessa patruller satts upp. ”Vakterna” i Kenosha bestod av personer ur extremhögern som ville hjälpa Trump att upprätthålla ”lag och ordning” genom att leka vilda västern.
Wisconsins guvernör Tony Evers vill efter detta fördubbla antalet trupper ur Nationalgardet på gatorna. Om man ska gå efter tidigare erfarenheter kommer dessa styrkor att användas för att utöka repressionen mot demonstranterna, inte mot alternativhögern. Vi måste också minnas att vi inte bara har Donald Trump att tacka för extremhögerns framväxt, utan också Clinton, Obama och Biden. Trump är bara en konsekvens av den politiska polariseringen och det ruttnande kapitalistiska systemet.
Det är heller inte oviktigt att attacken skedde långt efter att demonstrationen skingrats. Dessa reaktionära ynkryggar vet att de, beväpnade eller ej, inte skulle ha en chans mot demonstrationen då den var som störst.
Frågan om arbetarnas kollektiva självförsvar mot den borgerliga statens officiella såväl som inofficiella styrkor ställs nu på dagordningen överallt. Självförsvarskommittéer skulle kunna organiseras i varje kvarter i Kenosha, vilket skulle skydda och stärka arbetarklassens enhet. Men vi kan inte förlita oss på att rörelsen spontant ska bilda dessa strukturer. Inte ens i Minneapolis utvecklades de helt spontant, utan mindre – men etablerade – grupper som NAACP och AIM existerade redan. De hade demonstranternas förtroende, och tog initiativ till att expandera de grupper som fanns och bygga nya. Detta visar varför ett revolutionärt ledarskap som förberetts sedan innan och agerar från en oberoende klasståndpunkt är så viktigt.
Poliserna som sköt Jacob Blake har nu 30 dagar på sig att lämna in sina rapporter om vad som hänt, medan de från avstängdhetens bekvämlighet väntar på att ovädret ska dra över. Men sommarens protester ligger nära i minnet. Kvällen innan Blake sköts utbröt protester mot polisvåldet också i Lafayette, Louisiana, efter att polisen mördat Trayford Pellerin utanför en närbutik. Samtidigt har demonstrationerna i Louisville, Portland och Minneapolis fortsatt dra ut folk på gatorna, om än i mindre omfattning än tidigare.
Myndigheterna uppmanar fortsatt folk att vänta på rättvisan, på att ”lagen ska ha sin gång”. Detta innebär alltså en uppmaning att lita på samma statsapparat som begick mordet från första början. Derek Chauvin, polisen som mördade George Floyd, ska till domstol den 8 mars 2021. Man hoppas att tillräckligt med tid då ska hinna passera för att folk helt enkelt ska glömma bort det. Men nu skördar polisterrorn nya offer varje vecka. De kan inte bara trycka på ”snooze” om och om igen och förvänta sig att folk ska somna. Polisfackets uppmaning om att vi ska ”vänta tills vi har all fakta” ringer för döva öron. Allt fler drar nu slutsatsen att samhället behöver förändras från grunden, och en vädjan om att ”vänta” kommer inte få något gehör.
Många Demokrater har fördömt skjutningen på Twitter. Joe Biden har krävt en utredning. Innan Blake sköts kallade borgmästaren i Kenosha, som är Demokrat, rasismen för en nationell hälsokris. Men befolkningen landet över har nu sett exakt hur myndigheterna hanterar nationella hälsokriser, som covid-19: genom storvulna uttalanden, men ingen handling av substans.
Den myriad av olika kriser som drabbat arbetare och fattiga har under de senaste månaderna, i stad efter stad, lett till sociala explosioner. Dessa har nu kommit till lilla Kenosha. Bilar och byggnader brinner, och det regnar tårgas och gummikulor.
President Trump kritiserade Oregons guvernör för att han inte satte in Nationalgardet tidigare mot Portlands ”Wall of Moms” (”mur av mammor”). Wisconsins guvernör, som är Demokrat, var däremot snabb med att kalla in dem för att ”hålla ordning”. De båda partierna håller alltså i praktiken med varandra om att det är rimligt att lägga enorma resurser på att hålla en beväpnad styrka på stand-by, för att kunna sätta in den mot arbetarklassen ifall den gör uppror.
Martin Luther King sa en gång att ”uppror är de ohördas språk”. Så länge det kapitalistiska Demokratiska partiet bara erbjuder kosmetiska förändringar i ett försök att tysta ropet ”I can’t breathe!” (jag kan inte andas!), kommer återkommande, stora explosioner av ilska att vara det nya normala.
Men så länge rörelsen saknar en ledning har den heller ingen riktning. Så länge det inte finns något konstruktivt utlopp för ilskan som byggts upp lämnar bristen på organisation rum för oberäkneliga grupper, individer eller provokatörer som kan förvirra rörelsen och rikta in den på skadegörelse. Som marxister försvarar vi inte vi privategendom från vandalism på samma sätt som kapitalisterna gör. En brinnande bil eller bank är ingenting mot det lidande som miljarder människor utsätts för i ett system byggt på privategendom. Men vandalism erbjuder ingen väg framåt och ut ur detta system som hotar att dra ner hela mänskligheten i avgrunden.
Fackföreningarna i Wisconsin och Illinois måste ta upp ledningen för rörelsen. Bara i dessa två stater finns en miljon fackligt anslutna arbetare. Fackledningen borde använda sin stora mängd medlemmar, och sina massiva resurser, för att bilda lokala självförsvarsgrupper för arbetare. Dessa borde sedan kopplas ihop regionalt och nationellt. De borde omedelbart börja förbereda för generalstrejker i staterna. Sådana åtgärder skulle kunna begränsa statens möjlighet att använda våld. I Minnesota, Oregon och över hela landet skulle arbetare lyssna till en sådan uppmaning till handling. Detta skulle förbereda för en nationell generalstrejk – vilket hade ifrågasatt hela den rådande ordningen.
Istället försöker fackföreningarna nu kanalisera rörelsens energi in i en röst på Demokraterna och Joe Biden – en segregationsivrande välfärds-”reformator” som avfärdat varje blygsamt förslag om att delvis avfinansiera polisen. För att inte nämna hans kompanjon Kamala Harris, Kaliforniens tidigare ”top cop”. Miljontals arbetare har gått ut på gatorna runt om i landet, drivna av känslan att en attack mot en, är en attack mot alla – det är dags för fackledningen att ansluta sig.
Bekämpa rasismen med arbetarsolidaritet – förbered för en generalstrejk!
Bryt med bägge de rasistiska, kapitalistiska partierna – kämpa för ett socialistiskt massparti för arbetarklassen!