Ökad övervakning, hårdare straff för unga och fler ordningsvakter, är en del av det 34-punktsprogram som regeringen lade fram i augusti för att bekämpa gängkriminaliteten. Men ingenting pekar på att det skulle göra situationen bättre.
I augusti 2019 öppnade Stefan Löfven upp för samtal om gängkriminaliteten med alla partiledare utom Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Trots att det inte finns någon avgörande skillnad mellan deras och regeringens politik, hoppade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna snabbt av, för att få fria händer att kritisera regeringen. I slutändan lade regeringen fram ett program på 34 punkter för att öka repressionen mot arbetarklassens unga.
De flesta förslagen handlar om hårdare straff för unga och ökade befogenheter för polisövervakning. Ett förslag som skulle slå hårt mot unga är nummer 11, slopad straffrabatt för 18–20 åringar. I dag är minimistraffet ett år i fängelse för en ung person som tidigare är dömd för grov brottslighet. Det föreslås nu höjas till två år.
Ett annat (nummer 12 och 20) är så kallad ungdomsövervakning för de straffade ungdomar som ligger i riskzonen för brottsåterfall. De förbjuds att vistas på vissa platser under vissa tidpunkter samt helghemarrest, där man förbjuds att gå ut och detta skulle kontrolleras av fotboja. ”Detta för att personen inte ska befinna sig i miljöer och på platser där risken för återfall är stor”, skriver regeringen. Det betyder att unga som dragits in i kriminalitet där de bor skulle inte få vistas i sina hemtrakter där ens vänner och familj bor.
Man vill även ge polisen större befogenheter att läsa krypterad information från privatpersoners datorer och telefoner, samt att genomföra hemlig avlyssning och kameraövervakning. Detta var ett lagförslag som var på tapeten redan 2005. Då ansågs det vara för integritetskränkande för privatpersoner, vilket gjorde att lagförslaget slopades. Men nu verkar man inte längre bry sig om privatpersoners integritet.
Under det senaste året har vi sett partierna fullkomligt tävla om vem som kan lägga fram hårdast förslag mot kriminaliteten samtidigt som en nedrustning av sociala åtgärder sker lavinartat. Men den polisiära upprustningen löser ingenting.
Det som behövs är verkliga förebyggande åtgärder – som upprustning av miljonprogrammen, fler billiga hyresrätter, fast anställning med vettig lön och en massiv satsning på välfärden. Och inte minst behövs en arbetarrörelse som tar kamp för detta och mobiliserar mot rasismen i stället för att anpassa sig till den.
Det går inte att bota cancer med en huvudvärkstablett. Vi behöver en socialistisk revolution där vi exproprierar kapitalisternas storföretag och banker och använder resurserna för samhällets bästa. Det är endast så vi kan gå till botten med kriminaliteten och sätta stopp för den.