Sedan 21 november har Colombia paralyserats av den största generalstrejken sedan 1977, och protesterna som följde pågår fortfarande. Massdemonstrationer och cacerolazos, marscher då demonstranterna högljutt slår på kastruller och stekpannor, har spridits från huvudstaden Bogotá till alla större städer. Colombia har anslutit sig till den flodvåg av demonstrationer och uppror som skakat Sydamerika de senaste månaderna, från Haiti och Ecuador till Chile och Puerto Rico.
Colombia har länge plågats av mord på politiska aktivister, våld mot utsatta grupper, nedskärningar och maffians droghandel. Enligt OECD är landet det fjärde mest ojämlika i världen.
Det som slutligen utlöste generalstrejken var ett nedskärningspaket från landets högerregering, med attacker mot arbetsrätten, pensionssystemet och nedskärningar i utbildningssystemet. Protesterna uttryckte ett missnöje som byggts upp under en lång period bland massorna, och har inneburit ett politiskt uppvaknande för hundratusentals arbetare och ungdomar.
Regeringen har svarat med att militarisera Bogotá och utfärda utegångsförbud i flera av landets stora städer. Polisen har utfört brutal repression. Den 25 november avled 18-åriga Dilan Cruz efter att ha blivit skjuten i huvudet med en tårgasbehållare av kravallpolisen ESMAD. Den 26 november tog sig kravallpolisen in på ett universitetsområde med pansarfordon och sköt på nära håll mot en fredlig studentprotest.
Redan innan protesterna inleddes sattes statliga byggnader och storföretag under bevakning, och räder genomfördes mot det Kommunistiska partiets högkvarter, mot diverse konstnärliga grupper och självständiga medier. Detta är bara några få exempel. Att repressionen inte avskräckt, utan bara lett till ökad ilska bland massorna, visar på regimens svaghet.
En ny generalstrejk utlystes den 27 november av den nationella strejkkommittén (en sammanslutning mellan de största fackföreningarna och vänsterorganisationer), med det tillagda kravet att avveckla ESMAD. Även denna gång var uppslutningen massiv. Tiotusentals människor marscherade i Cali, Medellín, Bucaramanga, Cúcuta, och i Bogotá var det centrala torget fyllt till bredden i flera timmar.
Presidenten Ivan Duque har varvat mellan att säga sig stå bakom demokratin, mana till ”nationellt samtal” med de stora fackföreningarna och hota med hårdare repression och bestraffningar mot de han beskyller för vandalism. Han är extremt impopulär. 69 procent av befolkningen är emot honom.
Nu har rörelsen styrkan att avsätta honom, men den saknar ett tydligt ledarskap med ett program som massorna kan ställa sig bakom.
Initiativ till att bilda folkliga råd och att sammankoppla dem nationellt väcks allteftersom protesterna fortsätter. Kvartersråd som representerar olika bostadsområden har redan uppstått spontant ur rörelsen. Den nationella strejkkommittén har kallat fackföreningar, kvartersråd och andra grupper kopplade till rörelsen till ett nationellt sammanträde den 7–8 december för att planera vidare mobilisering. Samtidigt är kvartersråden misstänksamt inställda till de mer etablerade nationella organisationerna, och det finns en oro för att rörelsen ska övertas ovanifrån. Under ett av kvartersrådens sammanträden den 26 november i Bogotá antogs ett uttalande om att ”dessa organisationer inte nödvändigtvis representerar de områden eller den massrörelse som de säger sig representera.”
Massrörelsens styrka i Colombia visar på missnöjet som medborgarna har burit under en lång tid. Det ekonomiska system som regeringen stöttar kan inte längre uppfylla massornas grundläggande behov. Nu har det colombianska folket tappat all tillit till regeringen. De vet att det enda de kan vänta sig från den är mer repression, mer misär och mer död, och att den enda vägen framåt är att gå på offensiven.
För att kunna stoppa högerregeringens attacker på arbetare och ungdomar krävs att den avsätts. För att detta ska bli möjligt måste råd för hela rörelsen bildas, som måste organiseras med tydliga demokratiska strukturer där massan är representerad. Genom dessa organ kan ett ledarskap med ett socialistiskt program formas, och det är bara genom ett sådant som Colombias folk på riktigt kan frigöra sig från förtryck och ojämlikhet.