För 70 år sedan besegrade de kinesiska bönderna och arbetarna landets borgarklass och godsägare i en mäktig revolution. Detta blev början på en process som ledde till kapitalismens avskaffande i ett av de största länderna i världen. Mitt under de stora händelserna förklarade den brittiske marxisten Ted Grant hur Mao, med stöd av bönderna, kunde besegra Chiang Kai-Shek och gripa makten.
Efter den kinesiska Röda arméns spektakulära framryckningar diskuterar diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar möjligheten att Chiang Kai-sheks regim står inför ett fullständig sammanbrott. Den samlade kapitalistiska pressen skriver i dystra ordalag om utsikten om ett stalinistiskt herravälde över norra och centrala Kina fram till Yangtse.
Bara tre år efter att den japanska imperialismen föll samman har Röda armén erövrat Manchuriet och stora delar av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanjing och den rikaste staden i Kina, Shanghai, som har en befolkning på fem miljoner invånare, kommer i snabb takt inom Röda arméns räckhåll. Redan nu kontrollerar stalinisterna ett territorium med mer än 170 miljoner invånare.
De brittiska kapitalisterna, vars investeringar i Kina uppgår till 450 miljoner pund, är bestörta över att förlora detta lukrativa område för investeringar. Den amerikanska imperialismen, inom vars intressesfär Kina föll när de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget, har gett Kuomintang-regeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bibehålla den Kina som föremål för imperialistisk exploatering.
Men de amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare bistånd bara är att kasta pengar i sjön. Trots att man hade fördelen av ett militärt och tekniskt övertag under inbördeskrigets inledande faser efter världskrigets slut, har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangs regim representerar, under Chiang Kai-sheks diktatoriska styre, feodalherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterst korrumperad klick militärer som förtrycker arbetarna och bönderna och lever gott på sina uppdragsgivare.
Chiang träder fram
Chiang Kai-shek kom till makten efter nederlaget i den kinesiska revolutionen 1925-27, där han spelade rollen som ledare för arbetarklassens bödlar. Han lyckades med detta på grund av den politik som fördes av Stalin, Bucharin och det kinesiska kommunistpartiet.
På den tiden byggde deras politik ut på att bilda ett block med de kinesiska feodalherrarna, kapitalisterna och krigsherrarna, i enlighet med vad man påstod låg i den antiimperialistiska kampens intresse. Följden blev att man saboterade arbetarnas försök att ta över fabrikerna och böndernas försök att ta över jorden. En ”kommunistisk” arbetsmarknadsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
En sympatiserande sektion
Det kapitalistiska Kuomintang accepterades i den Kommunistiska internationalen, med status som en sympatiserande sektion. I Trotskijs Tredje internationalen efter Lenin avslöjas stalinisternas roll i en förklarande anmärkning:
”Genom ett godkännande från Sovjetunionens kommunistiska partis politbyrå, med Trotskij som enda avvikande röst, anslöts Kuomintang i början av 1926 till Komintern som ett sympatiserande parti. I februari 1926deltog en ledare för Kuomintangs högerflygel, Hu Han-min, som delegat för broderpartiet Kuomintang på Kommunistiska internationalens exekutivkommittés (EKKI) sjätte plenum. Chiang Kai-sheks hantlangare, Shao Ki-tze, var delegat på EKKI:s sjunde plenum, i november 1926. (Protokoll, Tyska utgåvan sid 403f)” (Londonutgåvan, 1936)
Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över staden. Chiang påbörjade genast förberedelser för att mörda dem. Han konspirerade med imperialisterna för att krossa arbetarna.
I stället för att förbereda för strid gav stalinisterna sitt fulla stöd till Chiang. I den franska upplagan av Kominterns officiella organ International Press Correspondence den 23 mars 1927 stod det på sidan 443: ”Långt ifrån att splittras, som imperialisterna påstår, har Kuomintang bara stålsatt sina led.”
Den 30 mars skrev de:
”En splittring av Kuomintang och sammandrabbningar mellan proletariatet i Shanghai och de revolutionära soldaterna är i nuläget fullständigt uteslutet … Chiang Kai-shek … som egenhändigt deklarerat att han kommer underkasta sig partiets beslut … En revolutionär som Chiang Kai-shek kommer inte, såsom imperialisterna gärna vill få oss att tro, att gå över till Chang Tao-lin (den nordkinesiska krigsherren) för att bekämpa befrielserörelsen …”
Chiang började med att organisera en statskupp, massakrerade den kinesiska arbetarklassens främsta förkämpar, förbjöd fackföreningar, bondeorganisationer och kommunistpartiet och berövade massorna alla rättigheter.
Massorna var fullständigt besegrade och resten av kommunistpartiets ledning flydde till landsbygden för att där försöka organisera ett bondekrig.
Bondearmén höll ut
Gerillakampen kastade fram ledare med anmärkningsvärt militärt skarpsinne. Mao Zedong, Zhu Dei och andra lyckades gäcka de mäktiga militära styrkor Kuomintang hade uppbådat mot dem.
Trots en felaktig politik som ledde till den ena katastrofen efter den andra, genomförde man en av världshistoriens mest uppseendeväckande militära prestationer med den nästan 100 mil långa reträtt då Mao drevs från södra och centrala Kina till bergsmassiven runt Yenan där man bildade en ”sovjet”-republik. Trots Chiangregimens alla försök att driva bort dem lyckades de stå emot det ena angreppet efter det andra. Hemligheten bakom deras framgång var att jorden omfördelades till bönderna i detta lilla område som enligt vissa beräkningar befolkas av cirka 10 miljoner människor.
Korrupt Chiang-regim
Under perioden mellan krigen gjorde Chiangs regim bördorna värre för arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta skattmasar in skatter från bönderna 80 år i förväg.
Den kraftlösa Kuomintangregimen, vars omättliga militär dränerade rikedomarna, visade sig oförmögen att föra ett revolutionärt krig mot det imperialistiska Japans överraskningsangrepp.
Chiangs regim inordnade sig efter mutor och polisterror. På två decennier urartade den så fullständigt, inifrån och ut, att den hade tappat det mesta av sitt stöd även inom medelklassen.
Kriget förändrar situationen
Efter Japans sammanbrott föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i stalinisternas händer, med visst stöd från den ryska röda armén i Manchuriet som hjälpte stalinisterna att lägga beslag på japanskt krigsmateriel.
Den kinesiska röda armén hade fört ett gerillakrig mot det japanska militärväldet under hela kriget och hade ett strategiskt gynnsamt läge för att besätta vissa områden när Japan föll samman. Till och med under kriget var det som främst sysselsatte Chiang den sociala oron i hemlandet, hur han skulle handskas med stalinisterna och arbetarna och om det inte hade stått klart att Japan var på väg att förlora är det högst troligt att han skulle ha kapitulerat och gjort en kompromiss med den japanska imperialismen.
En döende regim
Den amerikanska imperialismen understödde Chiang genom en strid ström av krigsmateriel och andra förnödenheter, och till och med direkt militär intervention av den amerikanska flottan och flygvapnets transporter av Kuomintangs trupper till Manchuriet och norra Kina. Inledningsvis hade Chiang framgångar, men till ingen nytta. Han ledde en döende regim, mer arkaisk än till och med den ryska tsarens regim. Regimen var så rutten att stora delar av förnödenheterna såldes till stalinisterna mot guld, medan ministrar och andra tjänstemän i Chiangs regering stoppade en stor del av de dollar som skulle finansiera kriget i egna fickor. Det var bara en liten del av allt krigsmateriel och förnödenheterna som verkligen nådde de nationalistiska trupperna vid fronten.
De militära befälhavarna intrigerade oavbrutet mot varandra, precis som i alla utdömda regimer. Till exempel ströp Chiang förnödenheterna till generalen Fu Tso Yi, den ende framträdande general på den nationalistiska sidan som uppvisade någon verklig förmåga, av rädsla för att han skulle utmanövrera honom. Generalerna blev lätta byten för befälhavarna i den Röda arméns överlägsna strategiska och taktiska förmåga.
De sociala frågorna
Den huvudsakliga orsaken till de kinesiska stalinisternas framgång har redan påpekats av Mao Zedong: de sociala frågorna. ”Jord till bönderna” var den paroll som precis som under den ryska revolutionen blev dödsstöten för de feodala godsägarna och deras korrupta regim. Till stora delar har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Detta är den avgörande skillnaden mellan 1927 och i dag. Det är detta som har gjort att den armé som Chiang försökte använda för att krossa upproret bland bönderna har runnit ut i sanden. Chiangs arméer består av bönder – de fattigaste bönderna dessutom – de som inte har tillräckligt med pengar att fly värnplikten genom att muta tjänstemännen.
”Man binder ihop dem”
Till och med News Chronicle (11 december 1948) medger:
”Det råder missnöje bland den nationalistiska arméns manskap. Chiangs meniga får ungefär fem pence i månaden.
I vissa byar binder man ihop de värnpliktiga när de skall föras till barackerna och låser dörrarna och vagnarna när de färdas med tåg så att de inte kan fly.”
Självklart deserterar de och tar med sig sina vapen, i så stor omfattning att det till och med rör sig om hela divisioner, när de konfronteras med stalinisternas program för jordreform.
Stalinisternas jordreform
Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs det att en jordbrukslag skulle genomföras med följande bestämmelser:
”Punkt 1. Jordbruksystemet med feodal och halvfeodal exploatering skall avskaffas. Ett jordbruksystem grundat på ’jord till den som brukar jorden’ skall upprättas.
Punkt 2. Godsägarnas äganderätt till jorden skall avskaffas.
Punkt 3. Äganderätten till jorden avskaffas för nedärvda helgedomar, tempel, kloster, skolor, institutioner och organisationer.
Punkt 4. Alla skulder som har uppkommit på landsbygden innan denna reform av jordbrukssystemet förklaras ogiltiga.”
En del av punkt 10, som riktar sig direkt till soldaterna och till och med Kuomintangs officerare, lyder som följer:
”Avsnitt c. All personal i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelseorgan och alla folkliga organisationer som är hemmahörande på landsbygden skall, för sig och sin familj, ges jord och egendomar motsvarande en bondes.
Avsnitt d. Godsägare och deras familjer skall ges jord och egendomar motsvarande en bondes.
Avsnitt e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer, Kuomintangs partimedlemmar och annat fientligt manskap skall ges jord och egendomar motsvarande en bondes.”
Ett av de utmärkande dragen i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Det är sant att det, till följd av Chiang-arméernas sammanbrott, trots de repressiva förhållandena har förekommit utbredda strejkkamper i de större städerna Shanghai, Kanton, Hankou och Nanjing. Det står hur som helst klart att arbetarna, när det inte finns något massalternativ, kommer att sluta upp under stalinisternas fana när de närmar sig de större städerna längs med Yangtze. Arbetarna har aldrig stött Chiang Kai-sheks regim.
Varje socialistisk arbetare kommer helhjärtat att applådera feodalismens och de kapitalistiska storbolagens undergång i denna viktiga del av Asien, trots att det sker under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga återverkningar är lika betydelsefulla som själva oktoberrevolutionen.
Man skulle inte kunna ge en bättre marxistisk analys om det eländiga tillståndet för världens kapitalistklass än den som uttrycks i The Times ledare den 10 november 1948:
”I bästa fall är detta undantaget som bekräftar regeln (Xuzhou som nationalisterna höll då men som nu fallit) efter flera månader av framgångar som har förändrat styrkeförhållandena – militärt, ekonomiskt, ideologiskt – till kommunisternas fördel. Deras allt starkare grepp över stora områden i norra och centrala Kina har en mycket mer djupgående innebörd än den japanska invasionen för tio år sedan, eftersom kommunisterna – med den betydelsefulla ryska hjälpen som de fått eftersom de är och förblir marxister — har enat och organiserat den inhemska revolutionära rörelsen. Den nuvarande omvälvningen måste i sin omfattning och sina alltför uppenbara konsekvenser snarare jämföras med den ryska revolutionen 1917 – från vilken den helt klart har sitt direkta ursprung. Vidare framgångar för kommunisterna ger dem ett bredare inflytande och, när situationen mognat, större framgång för den makt man har som bundsförvant. Sovjetunionens efterlängtade planer att förmå det underutvecklade Asiens miljoner att ansluta sig till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sachalin skulle få sin största kvantitativa förstärkning.
… För att bygga upp sina divisioner kan de basera sig på bönderna, vars stöd de har lyckats vinna genom att expropriera och fördela det mesta av godsägarnas jord. Än så länge blomstrar kommunisternas jordreformer påtagligt, därför att de inte behöver livnära så många stora städer; livsmedlen har till stor del behållits på landsbygden.
I några områden har befälhavaren skoningslöst skjutit eller fängslat de som han bedömt vara antikommunister – i andra har det visats tolerans och få saker har ändrats i den traditionella livsföringen. Affärsmän och andra har till och med erbjudits ett val att stanna eller ge sig av. Denna uppvisning av tolerans verkar vara den skarpsinniga kommunistiska ledaren Mao Zedongs politik. I hans skrifter och tal framstår han som en orubblig marxist, men en som erkänner att Marx analys om revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa i slutet på förra århundradet inte strikt kan tillämpas på Kinas i huvudsak jordbrukande och primitiva stat. Det förefaller som att han har beslutat sig att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först ska det vara ett system med relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter den inledningsvis misslyckade krigskommunismen. Det är detta stadium som han, inte utan framgång, proklamerar för tillfället i hopp om att inte bara vinna bönderna utan också lindra många stadsbors oro. I andra hand, när det första steget är uppnått, planerar han att ta ytterligare steg mot den marxistiska socialismen.”
Det är givetvis felaktigt att kalla Maos politik för marxistisk eller kommunistisk. Den stalinistiska politiken i Ryssland, Östeuropa och Kina etiketteras som marxism av alla kapitalistiska journalister i dag. Det är en förvrängning av marxismen. Icke desto mindre inser The Times att de kinesiska stalinisternas taktik kommer likna de östeuropeiska stalinisternas.
Två sidor av samma mynt
Även om man ger sitt stöd till feodalismens krossande i Kina, måste det understrykas att det, på grund av det stalinistiska ledarskapet, bara kommer att resultera i en fruktansvärd karikatyr av den marxistiska föreställningen om en revolution. Det kommer inte att utvecklas någon verklig demokrati, utan en totalitär regim lika brutal som Chiang Kai-sheks. Precis som regimerna i Östeuropa ser Mao Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå en enorm ekonomisk utveckling. Men massorna, både arbetarna och bönderna, kommer att få se sig förslavade av byråkratin.
Stalinisterna införlivar i sin regim före detta feodala officerare, kapitalistiska element och det byråkratiska tjänstemannaväldet i städerna som kommer att inta privilegierade och inflytelserika positioner.
På grundval av en så efterbliven ekonomi kommer, med hjälp av underlåtandet att nationalisera jorden, en omfattande skiktning äga rum bland bönderna (likt den under NEP efter ryska revolutionen) och tillsammans med de kapitalistiska elementen i handeln, och även lätt industri, kommer det att lägga grunden för en kapitalistisk kontrarevolution. Man måste hålla i minnet att på grund av den efterblivna utvecklingen i Kina är proletariatet svagare i relation till bönderna än vad som var fallet i Ryssland under NEP. Till och med i Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder, även om de kapitalistiska elementen var svagare, fanns ändå på liknande sätt risk för en kapitalistisk omstörtning under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära tyranniet kommer påtvinga dem det asiatiska barbariet och den gamla regimens grymheter, öppnar dörren för denna möjlighet. Det förefaller emellertid troligare att de kapitalistiska elementen kommer att besegras, till följd av den historiska tendensen till att kapitalismen försvagas på världskala. Världsimperialismens maktlöshet visas av det faktum att de medan de direkt intervenerade mot den kinesiska revolutionen 1925-27, ser de i dag bara hjälplöst på medan Chiang-regimen kollapsar.
Det är högst troligt att Stalin kommer att få en ny Tito på halsen. De skarpare kapitalistiska kommentatorerna spekulerar redan om detta, även om det är en klen tröst för dem. Mao kommer att ha en kraftfull maktbas i Kina med sina 450-500 miljoner invånare och sina potentiella resurser, samt det masstöd som hans regim tveklöst kommer att ha i inledningsskedet. De konflikter som sålunda är på väg att bryta ut kommer att bistå världens arbetarklass med ytterligare ett exempel som hjälper dem att förstå stalinismens verkliga natur.
Förändrade styrkeförhållanden
Styrkeförhållandena i världen håller på att förändras på ett avgörande sätt. Den kinesiska revolutionens effekter, oavsett den förvrängda form den tar, kommer oundvikligen att bereda vägen för omvälvningar i ett Asien som redan är ansatt av koloniala befrielsekrig och inbördeskrig mellan klasserna i det asiatiska samhället. Imperialismen kommer att försvagas på ett irreparabelt sätt.
För många årtionden sedan skrev Marx att en revolution i Kina skulle kunna vara en föraning om kapitalismens kollaps i Europa. Ledaren i Daily Telegraph den 30 november 1948 skrev om sina onda aningar om dess effekter på Västeuropa:
”Till och med nederlaget för det kommunistiska försöket att få kontroll över Västeuropa kan knappast kompensera för förlusten av Kina, med dess enorma befolkning och, i Manchuriet, värdefulla industriella potential.”
I Shanghai, Kanton och andra städer, har trotskisterna etablerat grupper bland arbetarna med ett väldigt stort inflytande i några av de illegala fackföreningarna. De håller fast vid Marx och Lenins principer. De bygger en tradition för den marxistiska rörelsen som i det långa loppet kommer att leda till störtandet av stalinismens byråkratiska regim med revolutionära medel, och bildandet av en hälsosam arbetarstat där den demokratiska kontrollen kommer att ligga i massornas händer.
Ted Grant, Socialist Appeal, Januari 1949.
Publicerades ursprungligen under titeln ”Stalinist land programme wins peasants – Ciang’s conscripts roped to prevent escape” (”Stalinisternas program för jordreform vinner bönderna – Chiang binder fast rekryter för att de inte ska fly”).