Detta är Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit på årsmötet 23-25 mars 2018, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige – och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver.
Det har gått snart tio år sedan Lehman Brothers krasch utlöste en global kris för kapitalismen. I land efter land har borgarklassen försökt lämpa över bördan för krisen på arbetarklassen. Arbetslöshet, nedskärningar, försämrade villkor och sjunkande reallöner, i kombination med krig, turbulens och politisk instabilitet gör att massorna tappar förtroendet för systemet och dess institutioner.
I alla länder har förtroendet minskat kraftigt för de partier som borgarklassen traditionellt lutat sig på – både för högerpartierna och de reformistiska arbetarpartierna. Borgarklassen tvingas luta sig mer på oberäkneliga element längre ut på högerkanten, samtidigt som ett utrymme skapas till vänster. Trump och Brexit, nationsfrågans återuppväckande i Katalonien och Skottland, och Corbyns eller Mélenchons snabba framgångar utgör snabba och plötsliga förändringar i situationen som återspeglar massornas första trevande försök att hitta en utväg ur krisen.
Kapitalismens organiska kris är ett internationellt fenomen, och samma grundläggande processer pågår därför i alla länder. Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå situationen i Sverige, som tillhör de länder där situationen inte är lika långt framskriden.
Hela den ekonomiska världssituationen hänger på en skör tråd, liksom den svenska. De snabba svängningarna på Dow Jones i början av februari, då man tappade rekordstora 1175 punkter över en natt, var bara ett förskalv inför den kommande jordbävning som en ny kris kommer att innebära. Liknande händelser kommer under den kommande perioden att öppna en ny och alltmer turbulent situation ekonomiskt, politiskt och socialt.
En återhämtning under en kris
Bakom den sociala och politiska krisen på världsskala ligger en organisk kris för det kapitalistiska systemet. En växande konkurrens om en krympande marknad, budgetunderskott och historiskt stora skulder tvingar borgarklassen att genomföra hårda attacker mot arbetarklassen. På så sätt lägger den ekonomiska situationen grunden för uppsvinget i klasskampen.
I de mest krisdrabbade länderna har enorma nedskärningar, privatiseringar och attacker mot arbetsvillkoren genomförts. I Grekland har det lett till det största fallet i levnadsstandard i modern historia, och i Spanien är situationen så svår att antalet som dör är fler än antalet som föds, vilket inte hänt sedan 30-talets inbördeskrig. Men även i ett land som Storbritannien har levnadsstandarden fallit snabbt – det snabbaste fallet sedan mitten på 1800-talet. Allt detta har gett upphov till en massiv radikalisering.
Sedan 2016 är världen inne i en ny högkonjunktur, men den ekonomiska återhämtning som skett är till och med svagare än den bleka återhämtningen under 30-talskrisen. Tillväxten har nått 3,7 procent men bara genom att världens största centralbanker artificiellt tillfört ekonomin enorma summor pengar genom låga räntor, kvantitativa lättnader och Kinas massiva statliga stimulanspaket på 586 miljarder dollar.
Marx och Engels förklarade redan i Kommunistiska manifestet att kapitalismens inre motsättningar leder till återkommande kriser.
”Det räcker att nämna handelskriserna, som genom sin periodiska återkomst allt hotfullare ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna förintas regelbundet inte bara en stor del av de tillverkade produkterna, utan till och med de redan skapade produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällsepidemi, som skulle ha förefallit alla tidigare epoker som en orimlighet – överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt tillbakakastat i ett tillstånd av tillfälligt barbari; en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel; industrin och handeln tycks utplånade, och varför? Därför att det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel.”
Överproduktionen är den grundläggande orsaken till krisen. Den beror på kapitalisternas tendens att expandera produktionen som om det fanns en oändlig marknad. Men marknaden kan inte expandera oändligt. Kapitalisterna kan bara sälja sina varor så länge arbetarklassen kan fortsätta konsumera, men arbetarklassen får enbart betalt för en del av det arbete de utför. Det begränsar arbetarklassens köpkraft.
Arbetarklassens obetalda arbete bildar de profiter som kapitalisterna lägger beslag på. Det produceras ständigt en mängd varor som ingen får betalt för. Det gör att förr eller senare uppstår en situation där det finns för många varor, som inte blir sålda. Det uppstår en överproduktionskris.
Borgarklassen har i grunden tre sätt att lösa överproduktionskrisen. Det första är att hitta nya marknader att investera i, vilket är uteslutet då varje skrymsle och vrå av planeten redan är indraget i den kapitalistiska produktionen. De olika nationalstaterna tvingas i stället försöka ta kontroll över marknader, handelsvägar och naturresurser på varandras bekostnad genom protektionism och krig, vilket förklarar de tilltagande konflikterna på världsskala.
Det andra sättet är att förstöra produktionsmedel för att minska överproduktionen, det vill säga fabriksnedläggningar och massuppsägningar. Detta pågår redan i de mest krisdrabbade länderna, men är trots dess stora omfattning inte i närheten av det som behövs. Förra gången krävdes det den sammanlagda effekten av två världskrig för att nå en tillräcklig omfattning på förstörelsen. Kapitalisterna lägger som allmän regel inte ned företag om de inte kan tjäna mer pengar på det, eller tvingas till det. Staten har gett företagen en artificiell livlina genom billiga krediter och låga räntor i syfte att undvika en allvarligare ekonomisk, politisk och social kris.
Det tredje sättet är attacker mot löner och villkor för att öka profiterna, vilket egentligen är det enda som återstår och det som de därför försöker genomföra i land efter land just nu. Borgarklassen tvingas dock gå varsamt fram för att inte riskera massiv klasskamp som motreaktion.
Sedan 2008 är kapitalismen inne i en organisk kris, där lågkonjunkturerna blir djupare och längre, medan högkonjunkturerna blir svagare och skakigare. Ekonomin som helhet stagnerar eller går bakåt. Systemet utvecklar inte längre produktivkrafterna som tidigare. Det syns tydligt i det faktum att produktiviteten på världsskala har slutat öka, och i flera länder till och med sjunker. Orsaken är att kapitalisterna inte investerar, om de inte kan få sålt vad de redan producerar. I USA och EU har investeringskvoten som andel av BNP minskat till under 20 procent för första gången sedan 60-talet.
Man har uppnått den skakiga tillväxten till ett högt pris, att man lagt grunden för en ännu större nedgång. De rekordstora totala skulderna världen över fortsätter öka och ligger nu på ofantliga 327 procent av BNP, eller 217 000 miljarder dollar. Dessa skulder ligger som ett berg på världsekonomins axlar, omöjliggör en varaktig sund uppgång, hotar att kasta ner världsekonomin i en ny kris när som helst – och uttrycker kapitalismens återvändsgränd på ett oerhört tydligt sätt. Trots enorma nedskärningar och attacker mot arbetarklassen har borgarklassen inte löst någonting.
Den svenska kapitalismens kris
Den svenska regeringen skryter gärna om att den svenska ekonomin är stark. Tillväxten under 2017 var 2,5 procent och arbetslösheten 6,7 procent, vilket är den lägsta arbetslöshetssiffran sedan 1990-talskrisen. Det råder stor brist på yrkesskicklig arbetskraft. Om det inte vore för att fackförbunden höll tillbaka skulle detta redan lett till en strejkvåg för att kräva högre löner och bättre arbetsvillkor.
Men den svenska högkonjunkturen står på svag grund. Den kan bara hålla i sig så länge som inte världsekonomin går in i en ny allvarlig nedgång, och den har sina egna inneboende motsättningar.
Den europeiska marknaden som helhet står för nästan tre fjärdedelar av den svenska exporten. Detta gör Sverige beroende av den europeiska ekonomins utveckling, som är allt annat än stabil. Det räcker att peka på statsskulderna i länder som Grekland, Spanien och Portugal, krisen i den italienska banksektorn eller Brexit för att bevisa detta. Detta innebär oundvikligen att borgarklassen ser dystert på framtiden.
Den svenska ekonomin har i likhet med andra länder kunnat vändas från lågkonjunktur till högkonjunktur tack vare stimulanser med en låg styrränta och kvantitativa lättnader, både i Sverige och internationellt. Ekonomin har också fått draghjälp från flyktingmottagandet, som inneburit en ökad offentlig konsumtion som fungerat stimulerande.
Sverige har den tredje lägsta styrräntan i världen på -0,5 procent, och Riksbankens kvantitativa lättnader har inneburit inköp av statsobligationer på sammanlagt 290 miljarder kronor. På detta sätt har man hållit nere priset på den svenska kronan i syfte att stimulera exportindustrin. Detta är en mild protektionism där man exporterar arbetslöshet genom att svenska varor blir billigare i förhållande till varor från andra länder.
Kronans låga värde är en stimulans för exportindustrin, men en lönesänkning för arbetare. Den syns inte direkt i lönekuvertet utan märks genom att importprodukter blir dyrare och att allt man konsumerar blir dyrare om man reser utomlands.
Det är en viktig orsak till att det svenska exportöverskottet är bland de största i EU på 4,6 procent. Detta motsvarar naturligtvis underskott på andra platser. Sverige är en mindre imperialistmakt, som slår ut andra länders industri genom varuexport. Det sker också en omfattande utlåning från svenska banker till utlandet, som totalt är nästan lika stor som Sveriges BNP, på runt 4000 miljarder kr.
Under normala förhållanden skulle tillgången på billiga lån i kombination med det stora exportöverskottet ha lett till stora investeringar i ekonomin, eftersom det borde betyda att det blir lönsamt att investera. Men inte under en organisk kris. Industriproduktionen har minskat med 16 procent på tio år, och produktiviteten i industrin stagnerar. Orsaken är de låga investeringsnivåerna, som låg under det historiska genomsnittet från krisens början och fram till 2016.
Det som kapitalisterna inte investerar används i stället till spekulation. Aktiemarknadens värde i förhållande till BNP idag är högre än före toppnoteringarna innan IT-bubblan sprack i början av 2000-talet och krisen 2008.
Hot om en bostadsbubbla
I kombination med låga räntor och spekulation har den enorma bostadsbristen – som nu gäller 255 av 290 kommuner – lett till en massiv ökning av bostadspriserna. Priserna på bostadshus har i snitt mer än tredubblats på 20 år, medan bostadsrättspriserna nästan sexdubblats. Detta innebär att folk tvingats låna allt mer pengar för att få någonstans att bo.
Den genomsnittliga skulden för nya bolånetagare har ökat snabbt, från redan rekordstora 300 procent av den disponibla inkomsten (årlig inkomst efter skatt) 2011, till 400 procent idag. Vinnarna på detta är bankerna, vars vinster mer än fördubblats som andel av BNP under de senaste 20 åren. Bolånen var den viktigaste orsaken till att de svenska storbankerna slog rekord med en vinst på 106 miljarder kronor under 2017. Vidare utgör bostadsmarknadens explosiva uppsving omkring 40 procent av Sveriges tillväxt och är därmed en stor faktor i den nuvarande högkonjunkturen.
Den höga skuldsättningen saknar historiskt motstycke, och såväl IMF och OECD som Riksbanken och Finansinspektionen har varnat för de risker detta medför. Men det är i praktiken bara tomma ord. Riksbanken och politikerna är maktlösa inför situationen, så länge de inte är villiga att dra åt tumskruvarna kring den enorma reservoar av billiga lån som ekonomin är beroende av genom att höja räntan.
Under hösten 2017 började larmrapporterna komma om att bostadspriserna börjat falla. Bostadsföretagens aktier rasade, och finanspressen fylldes av artiklar där borgerliga ekonomer spekulerade om prisernas och ekonomins framtid. Under 1990-talskrisen kollapsade bostadspriserna och regeringen tvingades gå in med 65 miljarder kr och rädda bankerna – med stora budgetunderskott och nedskärningar som följd. I dag ligger Riksbankens indikator för finansiell sårbarhet 50 procent högre än den gjorde strax innan 1990-talskrisen.
Det amerikanska kreditinstitutet Moody’s kommenterade i en rapport att en ”korrektion av bostadspriser kan bli omfattande både i storlek och varaktighet” på den svenska bostadsmarknaden. Sjunkande bostadspriser riskerar både att leda till att det blir svårt för bankerna att låna pengar, och att hushållen får svårare att betala tillbaka sina lån. Dessa hål i bankböckerna kommer staten att behöva gå in och täcka upp för att förhindra att de går i konkurs, vilket också bankerna kallt räknar med.
Sverige har den näst största finanssektorn i Europa i förhållande till BNP. Sedan 2002 har bankerna ökat från 200 till 400 procent av Sveriges BNP. Om staten räddar bankerna, kommer det att leda till stora budgetunderskott som arbetarklassen kommer att få betala för.
Oavsett om hela detta scenario utspelas, kan en snabb priskorrektion få stora effekter för klasskampen. Även om tempot pressats upp på arbetsplatserna de senaste 30 åren, arbetslösheten ökat och välfärden urholkats, har åtminstone de flesta arbetare kunnat glädja sig åt att se sin köpkraft öka genom dels reallöneökningar, men också ökad belåning. Den låga räntan har gjort det möjligt att ta stora lån, och gjort bostadssituationen hanterbar.
Andelen lån till rörlig ränta har ökat snabbt – och är nu uppe i rekordstora 67 procent. Detta saknar historiskt motstycke. Det räcker med en liten höjning av räntan för att arbetarklassens konsumtionskraft ska sjunka kraftigt. Om räntan höjs mycket kommer det mycket snabbt att leda till en katastrof för många arbetare. Detta har potentialen att utlösa en ny brant nedgång i ekonomin, med stora konsekvenser för klasskampen.
Brister i välfärden
1990-talets nedskärningar har aldrig helt stannat av, och har fortsatt även under Löfvenregeringen. Inom välfärden råder det konstant underbemanning, med ökade barngrupper i förskolan, fler elever per lärare i skolan och fler patienter eller vårdtagare per anställd i sjukvården, samtidigt som kraven och de administrativa uppgifterna ökar för de anställda.
Parallellt med nedskärningarna inom välfärden har privatiseringarna av vård, skola och omsorg gått långt. Sedan början på 2000-talet har de privata företagens andel av kostnaden för verksamheten i kommuner och landsting nästan fördubblats, till att nu utgöra 25 procent. Upphandlingarna blir en hård press på arbetarnas villkor, genom att de olika aktörerna tävlar genom att erbjuda lägst pris – alltså störst nedskärningar för samma verksamhet. Det följs åt av så kallade kvalitetskontroller i form av allt ifrån det så kallade Paragå-systemet för övervakning av personalen i Stockholms hemtjänst, till fler omdömen, prov och betyg i skolan. Resultatet är en urholkad välfärd och en högre press på de som arbetar inom välfärdssektorn.
Inför Vänsterpartiets kongress 2018 skrev Aron Etzler i partitidningen Rött att man ihop med regeringen genomfört ”reformer som byggt ut välfärden med någonstans mellan 50 och 70 miljarder”. Detta är direkt felaktigt. I oktober 2017 släppte SKL beräkningar på att det kommer att saknas 20 miljarder i välfärden 2019 och 59 miljarder 2021. Sverige har numera lägst antal vårdplatser per tusen invånare i Europa. Ytterligare nedskärningar i en redan ohållbar situation – det är den socialdemokratiska regeringens arv.
Den ökade pressen visar sig i en växande psykisk ohälsa. Nästan hälften av alla sjukskrivningar på längre än 14 dagar är orsakade av ångest eller utmattning, och andelen har mer än fördubblats på sex år. Inom förskolan har sjukfrånvaron fördubblats sedan 2010 enligt SKL, trots att regeringen infört hårdare regler för sjukfrånvaro. Personalen i sjukvården är hårdast drabbade, och undersköterskorna toppar sjukfrånvarostatistiken.
De årliga anslagen för sjukpenning har minskat med 10 procent mellan 2016 och 2018. Försäkringskassan tvingas därför avslå så många ansökningar som möjligt och göra allt hårdare och orättvisare bedömningar. Andelen avslag har ökat från 1 till 2,5 procent sedan kravet om att minska sjukskrivningstalen infördes hösten 2015. För de som redan är sjukskriva är siffran högre, där avslagen har tredubblats. Konsekvensen blir att svårt sjuka blir utan ersättning och riskerar att hamna i fattigdom.
Regeringen ger sig på de som är allra svagast i samhället. Det senaste är att en av deras utredare har föreslagit att kraftigt reducera rätten till assistans enligt en ny utredning av LSS, där barn under 12 år oavsett funktionshinder och äldre över 80 år inte längre ska ha rätt till assistans. Löfvens enda svar på detta har varit att ducka för frågan genom att säga att det inte är aktuellt ”nu”.
Det är ingen slump att det just är arbetare inom välfärden som varit bland de mest kampvilliga under de senaste åren – med läraruppropet, förskoleupproret, barnmorskeupproret, sjuksköterskornas kamp för högre ingångslöner, och så vidare. Den kamp mot nedskärningar som vi sett i Norrland med stora demonstrationer som kulminerade i ockupationen av Sollefteå BB, eller ockupationen av sjukstugan i Dorotea, är andra tydliga exempel.
Denna kamp har involverat hela samhällen, som till följd av utflyttning och nedläggning av glesbygden har en känsla av att man kämpar för hela bygdens överlevnad, och att politikerna inte förstår sig på vanligt folk. Frågan om välfärden är särskilt central i många arbetares medvetande och liv, och den kommer att stå högt på dagordningen under de kommande åren – och vara ett drivhus för radikaliseringen.
En ökad kamp – men fackförbunden håller tillbaka
Givet de allt sämre arbetsvillkoren, de allt mer otrygga anställningarna, arbetskraftsbristen inom flera sektorer och högkonjunkturen – och flera självständiga kampinitiativ från bland annat arbetare i välfärden – är detta en utmärkt situation att ta strid mot bemanningsföretagen, visstiderna och stressen. Men i avtalsrörelsen 2017 skrev de större fackförbunden i stället på treåriga avtal, som knappt hade några reallöneökningar att tala om, och utan större förbättringar.
De svenska fackföreningarna är samtidigt oerhört starka. Det är fortfarande 85 procent inom den privata sektorn och 90 procent av de offentligt anställda som har kollektivavtal. Organisationsgraden ligger på 69 procent, vilket är en kraftig minskning från 85 procent 1993, men fortfarande en hög siffra som saknar motstycke internationellt. Inför avtalsrörelsen 2016 skrev Arbetet att de tio största fackförbunden sammanlagt hade 25 miljarder kr i sina strejkkassor, vilket var tio miljarder mer än Svenskt näringsliv.
Fackföreningarna använder inte sin styrka till att kämpa tillbaka mot borgarklassens attacker, utan till att hålla tillbaka arbetarna. De har övergett tanken på strejken som påtryckningsmedel för att tvinga igenom förbättringar. Strejk ses som någonting fult och icke önskvärt, och de uttalar sig alltid defensivt i medierna.
Många lämnar fackförbunden i besvikelse när ledningarna skriver på usla avtal. Kommunalarbetaren rapporterade om några reaktioner de fått efter att Kommunal skrivit på ett nytt avtal för bussförarna i oktober 2017.
”Treårigt avtal utan de mest grundläggande förbättringarna vi hade önskat – vad finns kvar för bussförarna i Stockholm att göra nu inom en organisation som Kommunal?”
”Ni har ju inte lyckas med någonting. Man funderar på att gå ur förbundet.”
”Det är både tragiskt och sorgligt att Kommunal än en gång har sålt ut bussförarna till lägstbjudande.”
En busschaufför framhöll att man borde ha utnyttjat kampviljan från vårens manifestation: ”Det var stor uppslutning. Kommunal borde ta vara på det och lyssna på vad vi har att säga.” Denna åsikt är en genomgående trend när förbunden ställer upp läggmatcher, och leder till att förbunden läcker medlemmar.
Alla argument om att fackföreningsrörelsen är ”tillbakapressad” och därför inte kan ta strid är falska från början till slut. Detta är bara ett sätt för ledningarna att ursäkta sin egen passivitet. Hela försvagningen av fackföreningsrörelsen och de förlorade positionerna beror tvärtom på fackledningarnas klassamarbetspolitik.
Fackliga initiativ underifrån
Bundna till fredsplikt av kollektivavtal, har arbetare i flera sektorer i stället hittat andra metoder för att lösa sin allt mer omöjliga situation. Många yrkesgrupper har mobiliserat till manifestationer, i hopp om att väcka uppmärksamhet kring sin situation. Vårdupproret ägde exempelvis rum i september 2017 för andra året i rad, där sjukvårdsarbetare i stort sett utan facklig uppbackning organiserade manifestationer runt om i hela landet.
Behandlingen av Hamnfyran i Göteborg är ett talande exempel. I stället för att mobilisera solidaritetsaktioner har LO-ledningen och socialdemokratin gjort allt de kunnat för att isolera och krossa dem. Regeringens utredning om att inskränka strejkrätten är bara en fortsättning på dessa attacker, och något som länge stått högst på kapitalisternas önskelista. Men en sådan begränsning av strejkrätten skulle användas även mot andra fackförbund. Här har Socialdemokraterna öppet ställt sig på kapitalets sida. Det har också stött på skarpa och kritiska röster från fackföreningsrörelsen. 12 av 14 LO-förbund ställde sig kritiska i en rundringning som Arbetaren gjorde. Sista ordet är knappast sagt i frågan.
Busschaufförerna, pendeltågsstädarna, arbetarna på skandalbygget Nya Karolinska och sopgubbarna har också samlat stöd för sin sak. I nästan samtliga fall har det senaste årets manifestationer organiserats av arbetare inom offentlig sektor, och till stor del har det varit centrerat till Stockholm, där upphandlingssystemet snabbt nöter ner både anställningstrygghet och arbetsvillkor för arbetarna.
En vanlig metod har varit kollektiva uppsägningar. Det är kvalitativt annorlunda än en individuell uppsägning, eftersom man gör det som en kollektiv kampmetod, där man utnyttjar att det är mycket svårt för en arbetsgivare att starta om en hel verksamhet med helt ny personal. Den underlättas också kraftigt av högkonjunktur och brist på arbetskraft. Det har skett bland barnmorskor på flera sjukhus i Skåne, sopgubbarna Stockholm och deltidsbrandmän över hela landet. Detta är en radikal och kompromisslös metod, som visar det enorma missnöje som finns i många delar arbetarklassen.
Ett annat exempel på hur den fackliga ledningen vägrar organisera kamp är #metoo-rörelsen. Att många skrivit under uppropen visar att det finns en kokande ilska över sexuella trakasserier på arbetsplatser, men som facket fullständigt har misslyckats med att ta vara på och kanalisera till en organiserad kamp. Med en stark fackförening i ryggen som för kamp längs kollektiva linjer skulle fler våga säga ifrån. Facket borde ta kamp för rätten till heltid, mot otrygga anställningar och ofrivillig deltid – frågor där de varit skamligt passiva i flera årtionden.
Givet den fullständiga bristen på ledning uppifrån, är det mer än troligt att vi kommer att få se fler självständiga initiativ underifrån. Förr eller senare kommer detta med nödvändighet att få ett organiserat uttryck inom fackföreningarna, och leda till en hård kamp där den gamla byråkratin utmanas underifrån.
Ungdomens revolutionära potential
Ungdomar är de som fått lida mest av alla försämringar sedan 1990-talet. Dagens unga är den första generationen som har fått det sämre ställt än sina föräldrar, och känslan är att det hela tiden blir sämre.
Ungdomar i åldrarna 15–24 år innehar hälften av alla visstidsanställningar. Precis som för utrikes födda – där arbetslösheten är fyra gånger högre än för de som fötts i Sverige – används argumentet om att ”släppas in på arbetsmarknaden” för att sänka lönerna, öka tempot och försämra anställningstryggheten. Arbetsförmedlingen tillkännagjorde visserligen under slutet av 2017 att vi nu har den lägsta ungdomsarbetslösheten på tio år, men frågan är också vilka jobb man får.
En undersökning på uppdrag av TCO 2015 visade att 80 procent av de unga tycker att fast jobb är viktigt och att 37 procent tycker att osäkra anställningar är det mest negativa med arbetsmarknaden. Denna otrygghet har, tillsammans med nedskärningarna och den ökade pressen i skolan, gjort att den psykiska ohälsan ökat kraftigt bland unga. Mellan 2006–2016 ökade den psykiska ohälsan i åldrarna 10–17 år med 100 procent, medan den i åldrarna 18–24 år ökade med 70 procent.
Att anslutningsgraden till fackföreningar bland unga arbetare är halva den bland LO-arbetare i stort, beror inte på en bristande vilja att kämpa tillbaka. Enligt en avhandling från Stockholms universitet är unga, kvinnor och lågavlönade de som är mest positivt inställda till stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Detta visar att viljan att kämpa tillbaka finns där, men att man inte ser LO-förbunden som ett naturligt verktyg. Ansvaret för detta vilar återigen hos fackföreningarnas ledning.
Samma sak ser vi i politiken. Enligt Ungdomsbarometern från oktober 2016 var ungas politiska intresse högre än någonsin: det var 42 procent i åldern 15 till 24 år som var mycket eller hyfsat intresserade av politik. Detta förklarar många ungas entusiastiska deltagande i rörelser mot bland annat olika typer av förtryck – mot rasismen, fascismen, Sverigedemokraterna, slaveriet i Libyen, kvinnoförtryck genom #metoo-rörelsen och så vidare. Samtidigt uppgav två av tre att de helt saknar eller har mycket litet förtroende för politiska partier. Återigen vilar ansvaret på denna situation på ledningarna i arbetarrörelsen, som med få undantag har förhållit sig passiva till dessa rörelser.
Vi har sett en ökning av kamp under 2017 även om det fortfarande är relativt få demonstrationer. Men i de demonstrationer som varit märker man en oerhörd ilska och explosivitet, kombinerat med en avvisande inställning till de politiska partierna. Den skolstrejk vi såg mot utvisningen av afghaner i december 2017 berörde visserligen ett relativt litet antal skolor, men spred sig påfallande snabbt. Bland de ungdomar som deltog märktes en oerhört radikal stämning.
Under #metoo-rörelsen ägde endast ett fåtal mindre demonstrationer rum och rörelsen har tyvärr stannat vid tidningsartiklar och upprop på sociala medier. Men det har uttryckt en oerhörd frustration och ilska bland framförallt unga tjejer över att inget görs för att på allvar ta kampen mot sexuella trakasserier. Ännu har detta dock inte nått en politisk medvetenhet om behovet av kollektiv och facklig kamp för att slå tillbaka sexuella trakasserier på jobbet. Men dessa lager är öppna för att vinnas till en linje för stridbar klasskamp.
Utan ett revolutionärt program kommer dessa rörelser oundvikligen att lida nederlag. Det är omöjligt att lösa problemen med växande rasism, fascism, hårdare gränskontroller eller sexism i samhället inom kapitalismens ramar. Detta gäller i ännu högre utsträckning under en period då systemet befinner sig i kris.
Det finns en stor revolutionär potential bland de som engagerats i dessa rörelser. I synnerhet de som deltagit som mest aktivt och haft som störst hopp om förändring kommer att bli besvikna över de uteblivna framgångarna. Vissa kan tillfälligt demoraliseras, men de bästa kommer oundvikligen att försöka lära sig och förstå anledningen till bakslagen. Dessa skikt är vidöppna för marxismens idéer.
Flyktingar och kriminalitet som avledning
Refugees Welcome-rörelsen under sensommaren 2015 visade på den oerhörda kamp- och uppoffringsvilja som finns bland ungdomar och arbetare. Det visade också något som är mer ovanligt i Sverige – att man inte litade på att den svenska staten skulle ge flyktingarna den hjälp som de behövde. Regeringen tillförde inte tillräckligt stora resurser, och Stefan Löfven gjorde snart en helomvändning och började tala om systemkris istället för att inte bygga murar. Efter att ha blivit svikna av de politiker man trodde på saknade man en tydlig väg framåt, och Refugees Welcome-rörelsen dog ut.
Parallellt med Refugees Welcome-rörelsen växte Sverigedemokraterna till höger, och nådde sin hittills högsta notering på 20 procent i slutet på november 2015, strax efter Socialdemokraternas helomvändning. Att myndigheterna inte kunde hantera situationen ledde till en radikalisering på högerkanten, samtidigt som allt fler av de som tidigare varit tveksamma nu bestämde sig för att flyktingmottagandet var omöjligt.
Flyktingvågen sammanföll med terrorattackerna i Paris, vilket gav medierna ytterligare ursäkt att öka hetsen mot flyktingarna. Med en känsla av att ha vinden i seglen – och uppmuntrade av polisens passivitet – ökade också nazisterna sin aktivitet kraftigt. Under 2016 brann det i snitt två gånger i veckan på flyktingförläggningar, och även romska läger blev attackerade, medan polisen skyllde på de som bodde där.
Politiken har därefter fortsatt i samma riktning. Tiggeriet, gängkriminaliteten, situationen för flyktingar, terrorattentatet i Stockholm, det så kallade hotet från Ryssland och så vidare, används som ursäkter för samma saker: hårdare lagstiftning och större resurser och befogenheter till polis och militär. Till det ska man lägga en ökad press på att flyktingarna ska ”integreras”, som följs åt av ökade krav på att arbeta gratis (”göra praktik”), eller arbeta för 75 procent av lönen (”etableringsjobb”) och så vidare.
Alla partier tävlar nu om att ropa högst om flyktingpolitik och kriminalitet, och kräver höjda straff, hårdare tag och fler poliser. Socialdemokraterna har gjort lag och ordning till sin viktigaste valfråga, och Vänsterpartiet har krävt fler poliser i förhandlingen om vårbudgeten 2016.
Man pekar särskilt ut kriminaliteten i förorten som ett stort problem. Detta är ett sätt att avleda från de sociala problem som i själva verket är orsaken till kriminalitet, och i stället styra in frågan längs flyktingfientliga linjer. Under 2017 lade 20 moderata riksdagsledamöter fram en motion om att sätta in militär i förorten, vilket visar hur långt de är beredda att gå. Samma sak förespråkas av Sverigedemokraterna. Stefan Löfven sade i en tv-debatt där frågan kom upp först att det inte är deras ”förstahandsval”, men försökte några dagar senare släta över det hela genom att säga att ”militären ska [inte] ta över de polisiära uppgifterna” men att de ”inte kan utesluta att det finns mer att göra mellan myndigheterna, även mellan polisen och försvaret”.
Ingen talar om trångboddheten, den ofta undermåliga standarden som många hyresvärdar har, nedskärningarna i skolan, bristen på fritidsaktiviteter, eller för den sakens skull segregering och rasistisk diskriminering. Sverige har europeiskt rekord i hur stor skillnaden är i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda.
Det är detta som gör att en mycket liten grupp har dragits till gängkriminalitet som en sista desperat utväg. Det är just genom att ge alla unga i förorten jobb och utbildning som de kriminella gängens rekryteringsgrund skulle försvinna. Detta är precis vad den krisande kapitalismen omöjligt kan göra.
Politikerna försöker i stället demagogiskt utnyttja den oro och ilska som människor känner över kriminalitet och våld, och rikta den mot förorten och fattiga. Borgerligheten använder de sociala problemen som en ursäkt att stärka statens repressiva sida med fler poliser och en hårdare lagstiftning. Därmed förbereder man sig för att i framtiden kunna använda denna repression mot vänstern och i slutändan arbetarklassen i stort.
Även delar av den så kallade ”vänstern” har börjat anpassa sig till snacket om ”hårdare tag” och ”ordning och reda”. Dessa så kallade ”realister” verkar tro att det bästa sättet att försvara de svenska arbetarnas intressen, är att ena sig med deras förtryckare och förespråka att klassens mest förtryckta delar attackeras. Detta spelar en objektivt reaktionär roll.
Det enda som kan skära igenom den nuvarande hetsen där man ställer flyktingar mot välfärd, skulle vara ett klassbaserat socialistiskt program på revolutionär grund. Eftersom det inte existerar något sådant alternativ på riksplanet, medan nästan alla politiker verkar överens om att flyktingmottagandet är grundproblemet, bör det inte förvåna att vissa arbetare börjat acceptera denna retorik. Det beror inte på någon växande rasism inom klassen – detta är ett marginellt fenomen – utan på bristen på ett reellt politiskt alternativ.
Kampen mot rasism och fascism
Kampen mot fascism har potentialen att fungera enormt radikaliserande, i synnerhet på ungdomen. Detta såg vi till exempel i förspelet till valet 2014, då nazister attackerat vänstern med våld. I Kärrtorp demonstrerade 16 000–20 000 mot fascism och nästan 25 000 i resten av landet. I Malmö tog sig 10 000 ut efter en attack mot vänsteraktivister i anslutning till 8 mars. Under valrörelsen drog en demonstration mot den numera nedlagda nazistsekten Svenskarnas parti omkring 12 000 deltagare i augusti. Dessa har varit några av de största och mest radikala demonstrationerna under de senaste åren.
Under 2017 har den flyktingvänliga rörelsen börjat hämta sig efter att luften gick ur Refugees Welcome. Året inleddes av en skolstrejk på gymnasier i Stockholm, på initiativ av elever själva. Under sommaren inledde ungdomar från Afghanistan sittstrejker runt om i landet, med ett entusiastiskt svar från ungdomar i framförallt Stockholm. Och i december spred sig ytterligare en skolstrejk i raketfart, men nu över hela landet.
På initiativ av en eller ett fåtal elever gick tiotals och hundratals ut i strejk vid lunchtid i skola efter skola. I flera städer gick man i demonstrationer som präglades av ilska, men också en märkbar entusiasm. Man tog varenda tillfälle till att skrika slagord, och man lyssnade med spänning på talen – framförallt de mest radikala. Det gäller framförallt de allra yngsta deltagarna.
En annan viktig händelse var den stora antinazistiska demonstrationen i Göteborg den 30 september med runt 20 000 deltagare. Rörelsens omfattning och nazisternas aggressivitet tvingade här polisen att för första gången ändra taktiken och slå tillbaka nazisterna, som blottade hur svaga de i verkligheten är. Detta var den första direkta segern mot nazisterna sedan Kärrtorp 2013, och en långt tydligare och mer uppenbar seger. Massrörelsens styrka stärkte självförtroendet hos många radikala ungdomar och arbetare.
Det är tydligt att deltagarna i rörelserna under 2017 är betydligt mer skeptiska till samtliga politiker och myndigheter än tidigare. Det gäller framförallt de allra yngsta, som har minst bagage och vuxit upp under de värsta villkoren. De hårdare tagen mot flyktingar, polisvåldet, nedskärningarna, de hårda domarna mot vänsteraktivister och frikännandet av nazister och så vidare – allting tjänar till att öka förståelsen för vem staten och den socialdemokratiska ledningen egentligen tjänar. Inom dessa lager kommer vi att hitta den mest bördiga jorden för revolutionära marxistiska idéer.
”Kaosvalet” 2018
I en Novus-undersökning från januari 2017 säger 80 procent att politikerna blir allt mer avskärmade från väljarna. Det är 75 procent som säger att de är mer intresserade av makten än att lösa politiska problem och 61 procent som säger att politikerna inte lyssnar på väljarna. Novus kopplar samman detta med oron för framtiden, och att folk tror att framtida generationer kommer att få det sämre än en själv.
Vanliga människor upplever kapitalismens kris genom fallande levnadsstandard, men också att samhällets bärande institutioner inte verkar svara mot situationens behov. Detta gäller bankerna, företagen, myndigheterna, politikerna och de religiösa samfunden. Man börjar ifrågasätta dem, och leta efter sätt att förändra situationen. Detta är början av början på en revolutionär process, och det syns mer eller mindre tydligt på det politiska planet i form av polarisering och kraftiga rörelser till höger och vänster.
Nästan alla riksdagspartier har gått igenom en kris de senaste åren, går igenom en kris just nu eller står på randen till en djup kris. Under den nuvarande mandatperioden har en regeringskris varit nära vid tre tillfällen: innan decemberöverenskommelsen 2014, vid Anna Kinberg Batras flört med SD i januari 2017 och när alliansen riktade misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar sommaren 2017. Det är upplagt för ytterligare politiska kriser. DN beskrev det kommande valåret den 5 december i en ledare ”Ladda för kaosvalet 2018”:
”Även om det mesta kan hända före september nästa år kan en sak ändå slås fast: Maximal osäkerhet kommer att prägla valrörelsen. Nästan hälften av partierna är i kris, de kommer att styras av överlevnadsinstinkter. Ställningen mellan blocken har samtidigt knappt rubbats – i sig ett emfatiskt underkännande av de borgerliga. Trots att statsminister Stefan Löfven inte är särskilt populär har oppositionen inte lyckats framstå som mer trovärdig. […] Men nu är svensk politik också något av en röra. Treblockspolitiken går inte att önska bort. Både väljare och partier behöver göra sig mentalt förberedda för ett valår i kaos.”
Socialdemokratin
Den svenska socialdemokratin är unik i ett internationellt perspektiv sett till hur länge de suttit vid makten och hur djup förankring de har haft inom arbetarklassen. Men sedan 1980-talet har det pågått en kraftig högervridning som urlakat partiet på aktiva medlemmar och desillusionerat både gräsrötter och väljare. Resultatet är ett parti som är allt svårare att skilja ifrån den höger som det påstår sig utgöra ett alternativ till. Den socialdemokratiska partiledningen har gjort sig till ett villigt verktyg för att genomföra den härskande klassens diktat.
En ny vändpunkt var flyktingkrisen. Den socialdemokratiska partiledningens förräderi i denna fråga öppnade för en våg av främlingsfientlighet och splittring i arbetarklassen när den förklarade att hotet mot välfärden var invandring, inte kapitalismen. Det förberedde ytterligare framsteg för högern.
Magdalena Andersson har berömt sig med att ha fört ”Den stramaste finanspolitiken sedan Göran Perssons tid som finansminister”. Med andra ord anser hon själv att det är den stramaste sedan den så kallade budgetsaneringen efter 1990-talskrisen, då Socialdemokraterna först på allvar inledde de stora nedskärningar av välfärden som vi idag ser resultatet av. Dessa nedskärningar tog ny fart under den borgerliga regeringen, och har fortsatt även under Löfven.
Socialdemokraterna har i fråga efter fråga helt anammat en borgerlig politik: i flyktingpolitiken, försvarspolitiken, kriminalpolitiken, och så vidare. Runtom i landet genomför partiets företrädare privatiseringar av kommunala bolag, utförsäljning av allmännyttan och administrerar nedskärningar. I slutet av 2017 har de inlett diskussioner med högern om en höjning av pensionsåldern.
Partivänstern har visat sig fullständigt oförmögna att ta strid mot denna högersväng. De saknar självförtroende, och vågar inte avslöja högern och lägga fram ett eget alternativ. Vid avgörande vändpunkter kapitulerar de, som på den socialdemokratiska partikongressen 2013 då de först gjorde en stor affär av frågan om vinster i välfärden för att av oförklarlig anledning kapitulera i sista stund. På samma sätt gnäller de mycket men tar inte någon som helst allvarligt menad strid mot vare sig flyktingpolitiken eller linjen inför valet som fokuserar på ”lag och ordning”.
Högerpolitiken gör att klyftan växer mellan Socialdemokraterna och dess traditionella bas inom arbetarklassen. Det är graverande att SD i flera undersökningar varit största parti bland arbetarväljare. Det visar hur långt processen redan har gått. I synnerhet har Socialdemokraterna tappat bland yngre väljare, där de bara har omkring 22 procent.
Socialdemokraterna har ett något högre stöd än deras rekordlåga nivåer i mitten av mandatperioden. Det finns ingen entusiasm för deras politik, men de hjälps av att ha regerat under en högkonjunktur där de inte behövt genomföra några stora attacker mot arbetarklassen. Minnet av alliansregeringen 2006–2014 gör också att många fortfarande hellre ser en socialdemokratisk regering än en moderatledd regering.
Det är osannolikt att en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet återigen får makten. Förra gången kunde de bilda regering tack vare att MP fick 7 procent och att alliansen var splittrad och därmed inte hade något regeringsalternativ. Nu har Moderaterna tillkännagett att de är fast beslutna om att försöka bilda regering oavsett hur stort högerblocket blir och vilket valresultat de själva får. Miljöpartiet, som svikit alla sina viktigaste vallöften, ligger precis över fyra procent och riskerar samtidigt att åka ut ur riksdagen.
Finansminister Magdalena Andersson uttalade sig i november om att hon skulle vilja se en blocköverskridande budget om hon får fortsätta efter nästa val för att ”Sverige skulle må bra av det”. Och redan under förra valrörelsen talade Stefan Löfven om behovet av blocköverskridande överenskommelser under partiledardebatterna. Den senaste tidens högersväng, med uppgörelsen med höjd pensionsålder, utredningen om begränsningar av strejkrätten, förslagen om hårdare tag mot kriminalitet och sveket kring vinster i välfärden visar tydligt i vilken riktning som ledningen vill gå.
Detta förbereder för en svårare kris för Socialdemokraterna. I förlängningen riskerar de att gå samma öde till mötes som de andra socialdemokratiska partierna i Europa som tappat massivt i stöd eller nästintill utraderats som parti som straff för deras attacker mot arbetarklassen. Detta är en konsekvens av reformismen i en period där borgarklassen inte längre kan tillåta några reformer. Arbetarrörelsen tvingas välja mellan att ta kamp mot kapitalismen eller administrera den i borgarklassens intressen.
Krisen i högern och problemet SD
Till höger är situationen knappast mer stabil. Alliansen har rasat samman. Efter valet 2014 tvingades de mindre allianspartierna att försöka profilera sig mer självständigt för att inte tyna bort i Moderaternas skugga.
Kristdemokraterna försökte sno tillbaka röster från Moderaterna och Sverigedemokraterna genom att gå längre ut på högerkanten genom den konservativa abortmotståndaren Ebba Busch Thor. Men sedan 2015 har de legat stabilt under riksdagsspärren.
Liberalerna har haft en mer otydlig profil, men öppnat för att regera med Socialdemokraterna för att få till stånd en mittenregering som kan hålla SD och V ute. De ligger också i farozonen, med runt fem procent i opinionsundersökningarna.
Det enda partiet som lyckades växa var länge Centerpartiet, som huvudsakligen stal röster från Moderaterna efter Anna Kinberg Batras utspel om att regera ihop med SD. Efter partiledarbytet till Ulf Kristersson, har M återigen börjat hämta tillbaka detta tapp från C.
För att få en plats vid regeringens köttgryta har Sverigedemokraterna behövt bli ett parti som borgerligheten kan lita på, och de har numera accepterat i stort sett hela alliansens politik. Syftet är enligt Timbros Svend Dahl att ”göra tröskeln så låg det bara går för allianspartierna att bilda en regering med SD som parlamentariskt underlag.”
Men trots att Sverigedemokraterna sedan länge är det tredje största partiet i riksdagen, är de fortfarande det mest hatade partiet i Sverige. Anna Kinberg Batras utspel i januari 2017 om att samarbeta med Sverigedemokraterna ledde till att Moderaterna tappade fem procentenheter, från 22 procent i slutet av 2016 till 17 procent i juni 2017 och sedan till att hon tvingades avgå på Moderaternas partistämma i augusti.
Det kommer att bli omöjligt att lansera ett samarbete med SD innan valet, men efter valet är en annan fråga. Att alliansen inte kan vinna egen majoritet, i kombination med partiernas mer självständiga profilering, har lett till oenighet kring om de ska samarbeta med Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna, som lutar sig mer på retoriken om ”ordning och reda”, föredrar SD, medan Centerpartiet och Liberalerna istället profilerar sig starkare mot rasism och därför föredrar Socialdemokraterna.
Ett alternativ är att Moderaterna bildar minoritetsregering. Dagens Industri, den svenska borgarklassens kanske mest seriösa organ, skrev den 20 december:
”Allt mer talar för att Sverige för första gången på 90 år kan få en renodlad Moderatregering efter nästa val. […] Det skulle, om det blir verklighet, vara ett nytt kapitel i svensk politisk historia. Det handlar om en moderat regering, där möjligen Kristdemokraterna ingår om de klarar fyraprocentsspärren, men med Centerpartiet och Liberalerna utanför Rosenbad.”
DI påpekar att en renodlad Moderatregering är den regering som skulle kunna förhandla med flest partier i riksdagen och få stöd av flest partier. Den skulle kunna få stöd av och förhandla om budgeten med Centern och Liberalerna, den skulle få stöd av SD eftersom Centerpartiet är utanför, den kommer att kunna förhandla med Socialdemokraterna om flyktingpolitik, utrikespolitik och försvaret. Med C, L, KD och SD:s stöd skulle därför en sådan regering kunna bildas även om de rödgröna röstar mot. Men detta konstanta balanserande mellan partier skulle också göra regeringen svag.
Erfarenheten från Frankrike, Grekland, Storbritannien, USA och så vidare visar att det bara är i bristen på ett radikalt vänsteralternativ som missnöjespartier som SD kan vinna något större stöd hos småborgerligheten och de mest bakåtsträvande arbetarna. Retoriken bygger på att svenska arbetare ska få det bättre genom minskad invandring. Men såväl deras som de övriga borgerliga partiernas program kräver attacker på arbetarklassen, och det är vad de kommer att tvingas genomföra så snart de får en plats vid makten. Arbetarklassen kommer att lära sig den hårda vägen vilka deras verkliga gemensamma fiender är i klasskampen.
I avsaknad av ett kämpande alternativ kommer vi att se fortsatta skiften från höger till vänster och tvärtom. I perioder lyckas borgerligheten splittra arbetarklassen med hjälp av rasism, homofobi, sexism med mera. Det är inget som bör göra oss förvånade eller nedslagna. Det är viktigt att ha i åtanke att det inte handlar om någon djupt rotad rasism bland de flesta arbetare som röstar på rasistiska partier, utan om en oro för bostäder, välfärd, jobb och så vidare. Om arbetarklassen däremot erbjuds ett kämpande klassbaserat alternativ som bygger på solidaritet kan arbetarklassen vända ilskan mot systemet i stället för att vända sig mot varandra. Då kommer partier som SD att kunna sopas undan helt.
Oavsett vilken konstellation det blir, kommer den inte bara att fortsätta högerpolitiken, utan gå betydligt längre. Moderaternas högersväng under Ulf Kristersson speglar den politik som borgerligheten vill se. Några förslag de nu driver är marknadshyror, sänkta ingångslöner, att avskaffa LAS, mer övervakning, lägre sjukförsäkring och a-kassa under kortare tid, och ytterligare ett jobbskatteavdrag – det vill säga ytterligare skattesänkningar som i huvudsak kommer att gynna de rika och leda till ytterligare nedskärningar i välfärden.
Efter snart 30 år av försämringar, kommer det att bli mycket svårt för fackföreningarna att hålla tillbaka de arbetare som vill kämpa tillbaka mot denna politik, som för många kommer att göra en redan svår situation omöjlig. Detta är ett recept för klasskamp och ytterligare instabilitet.
Vänsterpartiet
Efter valet 2014 då Socialdemokraterna gjort det tydligt att de inte ville ha med Vänsterpartiet i regeringen påstod Jonas Sjöstedt att de skulle gå i opposition. I stället valde partiledningen att bli ett de facto stödparti. Efter att ha målat in sig i ett hörn, har de tvingats rättfärdiga detta med påståendet att S+MP-regeringen brutit med Reinfeldts högerpolitik. Men dessa påståenden är felaktiga. Medvetet eller omedvetet blir partiledningen på detta sätt tyvärr ett vänsteralibi till högerpolitiken.
Vänsterpartiet har haft många tillfällen att bryta med regeringen. Det borde varit självklart att bryta med dem när de införde gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd. Innan valet 2014 sade Jonas Sjöstedt att ett förbud mot vinster i välfärden var den fråga som man inte tänkte kompromissa om. Efter partikongressen 2016 sade Sjöstedt att ”Om inte vinstöverenskommelsen genomförs som överenskommet, då finns det inget budgetsamarbete.” Nu har regeringen gjort det tydligt att det inte ens blir någon vinstbegränsning inom vården – utan enbart vinsttak inom skolan. Vänsterpartiet har svalt det med hull och hår och svikit sitt viktigaste vallöfte från valet 2014.
Straffet för detta är att Vänsterpartiet knappt ökat från valresultatet på 5,7 procent som de fick 2014, utan har pendlat mellan 6–8 procent.
Vänsterpartiets ledning verkar helt ha tappat tron på socialism och på möjligheten till storskalig klasskamp. Det enda perspektivet de ser framför sig är att få igenom reformer i förhandlingar med Socialdemokratin och öka sitt röstetal.
Potentialen visas exempelvis i att Vänsterpartiets tåg på första maj i alla större städer samlade många gånger fler till sitt tåg än Socialdemokraterna. En majoritet stödjer också de frågor som Vänsterpartiet driver. För att nämna några exempel: 49 respektive 16 procent är för ett förbud respektive en begränsning av vinsterna i välfärden. Sifo 2017 har konstaterat att en majoritet är mot höjd pensionsålder. Novus har visat att fyra av fem väljare tycker att det är viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Oavsett partisympatier stödjer en majoritet uppfattningen ”att jämlika samhällen är bättre och att regeringen bör föra en politik för att minska klyftorna.”
Om Vänsterpartiet bröt med regeringen och lade fram ett radikalt program med verkligt stora satsningar – kombinerat med att ge stöd till och delta i exempelvis kamp mot fascism, rasism och all den arbetarkamp som pågår – skulle Vänsterpartiet kunna börja vinna ett entusiastiskt stöd hos de radikala ungdomar som deltagit i den antirasistiska kampen, hos hamnarbetarna, sopgubbarna och ockupanterna av Sollefteå BB. De skulle snabbt kunna vinna stöd från den mest radikala delen av arbetarklassen och sedan börja vinna över stöd från SD och Socialdemokraterna.
Vänsterpartiet har alla förutsättningar för att bli ett starkt oppositionsparti. Med ett radikalt socialistiskt program skulle de kunna utgöra ett vänsteralternativ till regeringen och högern. De hade kunnat återuppliva mer radikala krav som 6 timmars arbetsdag och 200 000 nya jobb i offentlig sektor, och mobilisera till landsomfattande kamp mot nedskärningarna. Målet hade behövt vara att utmana Socialdemokraternas dominans inom arbetarklassen, och vinna över missnöjda arbetare som antingen gått till SD eller som nu inte kommer rösta alls.
Reformismens kris
Kapitalismens kris innebär en kris för reformismen. De arbetarpartier som genomfört borgarklassens attacker har straffats hårt för det. Den grekiska socialdemokratin, Pasok, är nästintill utraderad som parti. Samma sak gäller Socialistpartiet i Frankrike. I Tyskland har Socialdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan 1890-talet, efter åratal av att delta i nedskärningsregeringar. I Italien finns det inget stort arbetarparti kvar.
Orsaken är att det inte finns något utrymme för reformer under en kapitalistisk kris. Borgarklassen är ute efter att återställa sina vinstnivåer genom att avskaffa allt det arbetarklassen uppnått sedan andra världskriget. Syrizas tid vid makten innan de kapitulerade visade vad som väntar en vänsterregering som försöker gå mot kapitalets vilja: kapitalflykt, ekonomisk utpressning och sabotage. Venezuela är ett annat tydligt exempel.
Borgarklassen kommer att använda all sin ekonomiska makt och sina påtryckningsmedel – och driva en aggressiv kampanj i borgerlig media – för att pressa varje regering till att föra en hård högerpolitik. Vad de kräver är lönesänkningar, nedskärningar, privatiseringar, attacker mot facken och arbetsvillkoren. Valet arbetarrörelsen står inför är att leda arbetarklassen i kamp mot borgarklassen eller ge upp och bli borgarklassens vapen mot arbetarklassen.
Att så många arbetarpartier genomfört enorma attacker utan att ens försöka göra motstånd beror på den oerhörda borgerliga urartningen i arbetarrörelsens ledning. Byråkratin har sedan länge gett upp tanken på att kämpa för ett socialistiskt samhälle. De har höjt sig över sina medlemmar och väljare och lever liv som är mer lika borgarklassens än arbetarklassen. De räds klasskampen och vad den kan innebära – att de blir utbytta mot mer kampvilliga ledare och förlorar sina privilegier.
Reformisternas försvar av kapitalismen har lett till uppkomsten av nya partier till vänster om de traditionella arbetarpartierna, som Podemos och Okuvade Frankrike. Men dessa nya formationer saknar en stark bas inom arbetarklassen och kan därför försvinna lika snabbt som de dök upp.
Om arbetarklassens kamp kommer att få ett uttryck inom Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, eller om de i slutändan kommer att ställas vid sidan när det uppstår någon ny formation är omöjligt att säga på förhand. Men arbetarklassen behöver massorganisationer i kampen mot kapitalismen. Massorna förstår sig inte på små organisationer, inte ens om de har en korrekt politik. De kan hålla med om idéerna, men inser att man behöver en stor organisation för att förändra samhället. Vi måste se saker ur massornas synvinkel, inte ur vår egen. Arbetarna ser till massorganisationer. Detta beror inte nödvändigtvis på att de stödjer deras politik, utan på att de i ett givet stadium inte ser något annat alternativ.
Därför måste marxister vara beredd på att ingripa i processen som den utvecklar sig konkret. Vi får varken låsa oss vid abstrakta scheman eller de gamla massorganisationerna. Processen kan få nya och oväntade uttryck under en period av kapitalistisk kris och extrem turbulens. Vi är på väg in i en period som skiljer sig kvalitativt från efterkrigstiden och är mer lik det stormiga 1930-talet, där nya formationer kunde uppstå och försvinna inom ett antal år. Därför måste vi förbereda oss på att tillämpa en flexibel taktik och göra snabba vändningar för att kunna anknyta till radikaliseringen inom klassen.
Den svenska revolutionen
Vi genomgår en period av kapitalistiskt förfall. Den ökade konkurrensen internationellt nödvändiggör hårdare angrepp mot den svenska arbetarklassen för att öka den svenska industrins konkurrenskraft. Det gäller oavsett vilken regering det blir 2018. Pensionsöverenskommelsen, flyktingpolitiken och angreppen mot strejkrätten är bara början på de attacker som kommer att behövas. Om bostadsbubblan spricker, eller en ny internationell kris bryter ut, kommer dessa attacker snabbt att anta en karaktär som arbetare kommer att uppleva som chockerande brutala.
Stora attacker mot arbetarklassen kommer inte vara en enkel uppgift att genomföra. Den svenska arbetarklassen är stark och har inte lidit något avgörande nederlag på över 100 år. LO och Socialdemokratin kommer att göra sitt yttersta för att hålla tillbaka klasskampen, men vid tillräckligt stor press underifrån kommer de att tvingas ta initiativ till strejker och demonstrationer. Långt innan dess kommer vi att se många självständiga initiativ från arbetarklassen som delvis kommer att äga rum utanför de traditionella strukturerna.
Från att ha medverkat till den svenska kapitalismens stabilitet kommer den tidigare höga levnadsstandarden att bli en revolutionär faktor. De illusioner som skapats eftersom svenska arbetare har en bättre levnadsstandard än i andra länder kommer i en period av djup kris och klasskamp att vändas till sin motsats. Att svenska arbetare har det bättre innebär att de har mer att förlora. När borgarklassen kommer att försöka avskaffa det som svenska arbetare tar för givet kommer de att provocera fram en enorm klasskamp.
De senaste åren har inneburit nya erfarenheter för den svenska arbetarklassen. Särskilt de äldre har vuxit upp med att kunna ta den politiska stabiliteten för självklar. Den period som vi nu går in i präglas av allt mer turbulens, osäkerhet och oro. När som helst kan en ny internationell kris utlösa en massiv nedgång i den svenska ekonomin.
Explosiva ungdomsrörelser, bittra fackliga strider, enorma angrepp på löner, arbetsrätt och oöverträffade nedskärningar i välfärden kommer att skaka den svenska arbetarklassens medvetande. De kommer att i ökande grad se igenom det kapitalistiska systemet och dess begränsningar. Detta har revolutionära implikationer.
Utan ett marxistiskt program kommer processen av förfall att fortsätta, och riskera att få katastrofala konsekvenser för hela mänskligheten. Den kapitalistiska plundringen av miljön hotar att ödelägga förutsättningarna för civilisationen självt, och tvinga tiotals miljoner människor på flykt. Vi kan redan idag se tecknen på ett barbari i fenomen som terrorism, skolskjutningar och krig. Behandlingen av flyktingar visar systemets verkliga ansikte, och vilka metoder kapitalisterna är beredda att ta till. Medelhavet är redan en massgrav.
Vi har inga alternativ. Arbetarklassen måste beväpnas med ett revolutionärt marxistiskt program. På grundval av att tillämpa den moderna tekniken inom ramen för en nationaliserad planerad ekonomi kan vi utrota all fattigdom, all okunskap och allt förtryck och barbari. På kort tid kan vi efter den socialistiska revolutionen bygga ett paradis på jorden.
Dessa frågor kommer att avgöras i vår livstid. Byggandet av marxismens styrkor i Sverige är en del av byggandet av den internationella marxismens styrkor, och med korrekta metoder och ett seriöst arbete finns det oöverträffade möjligheter. Vi måste bygga skyndsamt, för att vara beredda när det är Sveriges tur att skakas av en politisk jordbävning.