De 15 största finansfamiljerna i Sverige äger totalt 4855 miljarder kr, vilket är något mer än Sveriges totala BNP. Bara familjen Wallenberg äger 1950 miljarder kr. Detta hundratal individer utgör den svenska borgarklassens kärna.
Deras klass driver de företag vars vinstjakt förstör planeten, drar ut länder i konstanta krig och pressar ned våra arbetsvillkor och löner. Vi lever fortfarande under deras system och styre – kapitalismen.
I detta vidriga system sätts kapitalisternas jakt på privata vinster före allt annat. Det är ruttet i grunden, och kan inte lagas. Det måste avskaffas.
Klasskampen och kapitalismens kris
Sedan krisen 2008 har borgerliga och socialdemokratiska partier i hela världen genomfört nedskärningar i välfärden, försämrat de fackliga rättigheterna och anställningstryggheten och sänkt löner och pensioner.
Detta försök att ”lösa” krisen till de rikas fördel har gett upphov till en våg av klasskamp. Vi har sett generalstrejker från Grekland och Spanien till Indien och Finland, samt en rad revolutioner i Mellanöstern och norra Afrika.
Miljontals har varit ute i demonstrationer, från USA och Mexiko till Frankrike och Portugal. Ungdomar och arbetare över hela världen har börjat kämpa tillbaka.
Kring tidigare okända ledare har det vuxit fram enorma vänsterrörelser. I folks ögon har dessa ledare inneburit en brytning med den gamla politiken, och stått för någonting helt nytt. De har entusiasmerat hundratusentals människor genom en radikal politik.
Det gäller Podemos i Spanien, Corbyn-rörelsen i Storbritannien, Sanders-rörelsen i USA och Mélenchon i Frankrike. De tre sistnämnda är nu de mest populära politikerna i sina respektive länder.
Människor världen över har börjat leta efter ett alternativ till kapitalismen.
En kris för reformismen
Men de vänsterpartier som försökt administrera kapitalismens kris har blivit hårt bestraffade. Det gäller det franska Socialistpartiet, grekiska Pasok, spanska PSOE, men också det franska och italienska kommunistpartiet (där det senare har tillintetgjorts) med flera.
De svenska Socialdemokraterna är en del av samma trend. Efter att ha suttit fyra år vid makten och genomfört högerpolitik ser de nu ut att göra sitt sämsta valresultat på över 100 år. De har låtit Reinfeldts skattesänkningar för de rika ligga kvar och bara sett på medan nedskärningarna fortsätter i kommuner och landsting. Nu går de till attack mot strejkrätten och vill höja pensionsåldern. Inga vallöften i världen kan dölja detta.
Det blir allt svårare att se skillnad på de borgerliga och socialdemokratiska ledarna. Deras valparoll om lag och ordning är ytterligare ett steg i samma riktning. Kapitalismens kris innebär en kris för reformismen – idén om gradvisa förbättringar inom kapitalismen. Reformisterna kan inte längre leverera några reformer, utan bara försämringar.
Vänsterpartiet inför valet 2018
Samma radikalisering som sker i resten av världen sker också i Sverige, även om utvecklingen inte är lika långt framskriden här. Rörelsen kring #metoo, gymnasiestrejken för de ensamkommande från Afghanistan, den enorma antifascistiska demonstrationen i Göteborg 30 september och så vidare, är tidiga symptom.
Det naturliga alternativet för de som deltagit i dessa rörelser borde ha varit Vänsterpartiet. Men det stora problemet i valet 2018 är att det inte är tydligt vilket parti som står för någon avgörande förändring till det bättre.
Vänsterpartiets mål inför valet är att bilda en ”vänster”-regering med Socialdemokraterna och ett ”starkt Vänsterpartiet”. Men sanningen är att det inte kan bli tal om någon vänsterregering så länge den nuvarande S-ledningen sitter kvar. Vänsterpartiets valplattform ”Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste” verkar samtidigt bygga just på vad den nuvarande S-ledningen skulle kunna gå med på. Detta betyder att man i praktiken tvingas anpassa sig till vad borgarklassen kan acceptera.
Vänsterpartiets klassiska krav på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön har ersatts av ”försök med kortad arbetstid” på en arbetsplats i varje kommun och landsting. Arbetstidsförkortningen har blivit ett ”långsiktigt mål”. Detta är ett allvarligt misstag. Produktiviteten är mycket högre i dag än när 8-timmarsdagen infördes – men vinsterna hamnar i borgarklassens fickor. Naturligtvis kommer de att göra ett hårdnackat motstånd mot en sänkning av arbetstiden, men det visar bara att kapitalismen är ohållbar och att vi måste kämpa för socialism.
För att rädda miljön föreslår valprogrammet att man ska ”göra det enkelt för företagen att ställa om” genom ”stöd till investeringar” och att det ska erbjudas billiga statliga lån för ”gröna investeringar”. Men det är otillräckligt. I stor utsträckning finns teknologin redan där för att lösa problemen, men kapitalisterna vägrar att investera eftersom det inte är ”lönsamt”. Tvärtom blir de mycket rika på att plundra miljön. I stället för att försöka rädda miljön på kapitalistisk grund – en utopisk föreställning – måste vi framhålla att en socialistisk planerad ekonomi som styrs demokratiskt av arbetarklassen skulle kunna använda samhällets rikedomar för att lösa miljöproblemen.
Programmet föreslår investeringsstöd till billiga hyresrätter som en lösning på bostadsbristen. Men anledningen till att byggherrar och hyresvärdar inte investerar i billiga bostäder är att de inte anser sig göra tillräcklig vinst på det. Det finns redan ett statligt investeringsstöd, men byggbolagen tjänar ändå mer på att bygga för de rika. Lösningen är inte att försöka rikta företagens girighet åt ”rätt” håll, utan att förstatliga dessa företag och göra en statlig plan för bostadsbyggandet.
Eftersom kapitalismen är i kris, kommer borgarklassen att göra hårt motstånd mot varje förbättring av arbetarnas villkor. Det enda ärliga är då att förklara att det bara finns ett sätt att vinna reformer – och att det är genom klasskamp.
Vänsterpartiets valplattform saknar ett perspektiv om att bygga en kämpande rörelse för att tvinga igenom förbättringar. Arbetarklassen är faktiskt helt frånvarande i programmet. I stället talas det om ett diffust ”vi” som drabbas av högerpolitiken. Tanken att arbetarklassen skulle ta makten från kapitalisterna och avskaffa kapitalismen existerar över huvud taget inte.
För ett socialistiskt alternativ
Vi kommer inte att vinna majoritet för en socialistisk revolution i morgon. Erfarenheten visar att arbetarklassen som helhet måste gå igenom reformismens hårda skola innan den drar revolutionära slutsatser. Men under en kapitalistisk kris kan det gå mycket fort.
Vi uppmanar alla våra läsare att rösta på Vänsterpartiet, som är det enda parti som förespråkar förbättringar för arbetarklassen. Men en röst på Vänsterpartiet räcker inte. Det behövs en radikal brytning med det politiska etablissemanget. Man kan inte komma framåt genom kompromisser med arbetarrörelsens höger i den socialdemokratiska ledningen, som blivit ett medvetet språkrör för den härskande klassen. Kampen för socialism måste basera sig på arbetarklassen som mer än något annat behöver en väg ut ur kapitalismens återvändsgränd.
En socialistisk politik börjar med att man tar över de viktigaste delarna av ekonomin – storföretagen och bankerna – och underställer dem arbetarklassens demokratiska kontroll. Genom att upprätta en samhällelig plan för produktionen skulle vi på kort tid kunna avskaffa arbetslösheten genom att dela på jobben och sänka arbetstiden. Vi skulle kunna genomföra ett nytt miljonprogram för att lösa bostadsbristen. Och genom att använda den senaste teknologin skulle vi på kort tid kunna automatisera bort fler och fler jobb och därigenom börja frigöra hela mänskligheten.
Arbetarklassen är den överväldigande majoriteten, och när den väl enas bakom ett socialistiskt program kommer det inte att finnas någon stat, polis eller militär i hela världen som kan stå emot den. Men det revolutionära programmet har fortfarande inte vunnit majoritet inom arbetarrörelsen.
Valrörelsen kommer därför bara att bli början på att inspirera och organisera de radikala delarna av klassen och ungdomen. Tusentals ungdomar och arbetare i Sverige letar efter just revolutionära och socialistiska idéer. I morgon kommer det att vara tiotusentals, och med tiden miljoner som söker ett verkligt svar. Revolution och Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) kommer att stå i första ledet i kampen för att vinna dessa människor till den socialistiska revolutionen.
Den avgörande kampen kommer inte att äga rum i förhandlingar med Socialdemokraterna i riksdagen, utan på gator, torg och arbetsplatser – överallt där arbetare och unga kämpar tillbaka. Vår paroll i detta val är mycket enkel: ”Rösta på Vänsterpartiet – organisera dig för socialistisk revolution!” Kampen står givetvis mot högern, kapitalismen och den härskande klassen – men vi slåss inte bara för smulor från de härskandes bord. Vi vill ta över hela bageriet.