Donald Trump välkomnade det nya året på sitt egna, unika vis: omringad av sin sociala och politiska klick på sin exklusiva klubb Mar-a-Lago i Florida, tillsammans med ett högst representativt urval av befolkningen i USA – alltifrån filmstjärnor till miljardärer.
”2018 kommer att bli ett fantastiskt år” försäkrade Trump sina gäster när han steg in i den guldbeströdda festsalen på Mar-a-Lago tillsammans med sin stelt leende fru Melania och den nickedocka som ska vara hans son Barron, och passade samtidigt på att förutspå att börsen kommer att fortsätta stiga och affärerna strömma till USA ”i raketfart”.
Detta var ljuv musik för de välbärgade gästernas öron, som suktar efter de saftiga vinster och skattelättnader som deras förkämpe lovat att leverera. Denna oförglömliga scen skulle ha passat väl in i filmen ”Gudfadern”.
Året 2017
Men innan vi firar det nya året, är det vår plikt att begrava det gamla – och detta först efter att ha genomfört en grundlig obduktion. ”Jag tror att detta år antagligen medför de största politiska riskerna sedan andra världskrigets slut”, konstaterade Brian Klaas, doktor i jämförande politik vid London School of Economics, i en intervju med CNBC i januari förra året.
Detta var ingen dålig gissning. Tänk bara för ett ögonblick på vilken slags omvälvningar som ägt rum de senaste 12 månaderna. Det har skett en serie politiska jordbävningar. Och trots den triumferande självsäkerheten hos Vita Husets senaste ockupant, kommer året 2018 knappast att bli särskilt mycket lättare för kapitalismen.
Trotskij beskrev en gång politisk teori som det som gör det möjligt att förutse händelser och inte tas på sängen av dem. Men 2017 såg vi mycket förvåning, inte minst från borgarklassens så kallade experter. Vem hade 12 månader tidigare kunnat föreställa sig att det skulle gå så dåligt för det konservativa Torypartiet i Storbritannien, i en valrörelse där de till en början hade 20 procents ledning över Labour – och att den påstått ”ovalbara” Jeremy Corbyn skulle sluta året som den mest populära politikern i Storbritannien?
Vem hade trott att ledarna för den katalanska självständighetsrörelsen vid årets slut skulle ställa upp i ett val från en fängelsecell, och att Kataloniens president skulle befinna sig i Bryssel som politisk flykting?
Vem hade trott att de två största partierna i Frankrike inte ens skulle ta sig vidare till presidentvalets andra runda? Och vem hade trott att de amerikanska republikanerna skulle förlora ett val i Alabama, ett säkert fäste för den konservativa, religiösa högern?
Vem hade trott att Mugabe skulle förpassas till historiens skräphög efter årtionden av diktatur, eller att Jacob Zuma skulle förlora kontrollen över ANC i Sydafrika?
Dessa är bara några av de politiska jordbävningar som skakat världen de senaste 12 månaderna. De är betydelsefulla händelser tagna var för sig. Men ur ett marxistiskt perspektiv är de symptom på världskapitalismens allmänna kris, som kommer till uttryck i politisk instabilitet överallt, inte minst i det mäktigaste kapitalistiska landet – USA.
Borgarklassens pessimism
Kapitalets seriösa strateger kommer ofta till samma slutsatser som marxisterna, om än naturligtvis från sin egen klass’ perspektiv. Det finns inte en enda seriös borgerlig analytiker som delar den optimistiska bild som Trump målar upp – tvärtom.
Eurasia Group, ett respekterat konsultföretag som ger råd åt kapitalister om möjliga faror på världsskala, varnar i sin nyligen publicerade årliga bedömning av de största geopolitiska riskerna för att världen rör sig mot kris och ett tillstånd av ”geopolitisk depression”. De säger att Donald Trumps presidentskap självt medverkar till instabiliteten genom att spä på de nationella och internationella motsättningarna, och genom att riva ner den världsordning som med stor möda byggts upp under årtionden.
Eurasia Group uttrycker sin rädsla för att de liberala (det vill säga borgerliga) demokratierna lider av en ”brist på legitimitet som inte skådats sedan andra världskriget”, att ledarna har tappat sin förankring i den politiska verkligheten, och att detta politiska sammanbrott skapar förhållanden där vilken större händelse som helst kan få förödande konsekvenser för världsekonomin och världsmarknaden.
Rapporten inleds med en mening som skulle ha kunnat vara ett direkt svar på Trumps entusiastiska bedömning av ekonomin (om det inte vore för att den måste ha skrivits långt innan nyårsfesten): ”Ja, marknaderna går uppåt och ekonomin går inte dåligt, men medborgarna är splittrade. Regeringarna regerar inte särskilt mycket, och den globala ordningen håller på att bryta samman.”
Rapportens slutsats kunde inte vara mer olik den som dras av mannen i Vita Huset: ”Den globala utvecklingen har haft sina upp- och nedgångar sedan vi startade Eurasia Group för 20 år sedan. Men om vi måste välja ett troligt år för en stor, oväntad kris – den geopolitiska motsvarigheten till 2008 års finanskrasch – känns 2018 som det året.”
Trump-faktorn
År 2017 började med att Trump svors in som president den 20 januari. Detta i sig var en politisk chock av oerhörda mått. Men det är givetvis fel att skylla all världens elände på en enda man. Om man kunde göra det, skulle lösningen på den nuvarande krisen vara mycket enkel: att göra sig av med Trump och ersätta honom med en mer ”ansvarsfull” president (det vill säga en från Demokraterna). Men det finns ingen anledning att tro att situationen skulle vara mycket bättre under Hillary Clinton eller någon annan av den politiska ”mittens” hjältar.
Att försöka förklara stora historiska processer genom individers handlingar är att trivialisera historien på ett sätt som inte håller för ens den ytligaste granskning. Marxismen söker efter den mänskliga historiens drivkrafter i djupare processer som äger rum under ytan, och som utgör det grundläggande ramverk som mänskliga aktörer spelar sina roller inom. Men även om den i slutändan är avgörande, uttömmer en sådan grundläggande analys inte på något sätt frågan.
Om försöken att förklara historien utifrån den roll som stora individer spelar är alldeles för förenklande för att kunna tas på allvar, så är det precis lika simplistiskt och felaktigt att förneka individers roll i historien. Marx förklarar att människor skapar sin egen historia, men att de inte agerar fritt utan begränsas av objektiva faktorer, som ligger bortom deras kontroll och ofta även är osynliga för dem. Enskilda individers handlingar kan kraftigt påverka omständigheterna, och därigenom händelsernas slutresultat på ett eller annat sätt.
Donald Trump är ett intressant exempel på detta fenomen. Den härskande klassen i USA var inte nöjd med valet av Trump. De är fortsatt missnöjda och de försöker göra sig av med honom. Det finns flera olika anledningar till detta. I över hundra år har det politiska livet i USA baserats på två grundpelare: Republikanerna och Demokraterna. Systemets stabilitet grundade sig på denna balans.
Trump är en multimiljardär, men han är också hutlöst egoistisk och en skicklig demagog. Paradoxalt nog vände sig Trump till de fattigaste väljargrupperna i sin valkampanj. Han talade mycket om arbetarklassen, vilket är extremt ovanligt i amerikanska valkampanjer. Givetvis var det hela en enda stor lögn, men genom att ta upp frågan om de stängda fabrikerna och gruvorna lyckades han väcka hopp hos många desperata människor. Miljoner amerikaner som tröttnat på ett system som dömt dem till fattigdom och arbetslöshet kände sig berörda.
I verkligheten är Trump bara ännu en företrädare för storkapitalet. Faktiskt visar han kapitalismens verkliga och fula ansikte öppet, vilket företrädarna för den så kallade politiska ”mitten” försöker gömma bakom en leende maskerad. Trump har kastat av sig masken, och därför avskyr etablissemanget honom.
Etablissemanget frågade sig om de skulle kunna kontrollera denna galna miljardär, vars seger de inte önskade, men inte heller kunde förhindra. De behövde inte undra särskilt länge. Den 45:e presidenten visade snabbt var han stod. Han hade kampanjat på ett löfte om att han skulle ”sköta saker annorlunda”, och han har hållit vad han lovat.
Han har lyckats förvärra alla existerande motsättningar på världsskala: mellan USA och Kina, mellan USA och Europa, mellan USA, Kanada och Mexiko. Han har intensifierat konflikten mellan Israel och palestinierna och skapat en vanvettig krigsatmosfär gentemot Nordkorea, som gjort Sydkorea och Japan till måltavlor för ”Raketmannen” i Pyongyang.
Trumps utrikespolitiska äventyr saknar med all sannolikhet motstycke i den internationella diplomatins historia. Han snubblar omkring och är ständigt ute på hal is. Hans oavbrutna ström av skandalösa tweets utgör en mullrande bakgrund till hans kakafoni av motsägelsefulla och ofta obegripliga utrikespolitiska misstag, som chockat och gjort stora delar av etablissemanget förtvivlade både hemma och utomlands.
”Amerika först”-doktrinen är bara en ny version av den isolationism som alltid varit en del av den amerikanska politiska traditionen. Men USA:s politiska allierade oroar sig för att Trump, när han lovar att ”Make America Great Again”, menar att den ska bli ”Great” på deras bekostnad. Och de har inte fel. Om det tidigare funnits hårfina sprickor i den så kallade västalliansen, har dessa nu utvidgats till gapande raviner.
Eurasia Groups president Ian Bremmer och ordförande Cliff Kupchan varnar för att USA:s globala maktställning har försvagats kraftigt, och att Trumps unilaterala (att en nation agerar ensamt, ö.a.) inställning att skärma av sig sår förvirring bland både allierade och rivaler. Eurasia Group menar att ”’Amerika först’, och dess politiska följder har underminerat den USA-ledda ordningen, samtidigt som inget annat land står berett eller visar intresse för att bygga upp den […] vilket ökar de globala riskerna betydligt.” Detta är en träffsäker sammanfattning av situationen.
Radikalisering i USA
Dessa bedrifter är verkligen imponerande efter bara 12 månader i Vita Huset. Trumps entré på världspolitikens scen vore i sig tillräckligt för att skapa allvarlig oro hos det amerikanska och internationella etablissemanget. Men det finns ytterligare ett skäl till att den härskande klassen inte är några Trump-anhängare. Den grundläggande mekanikens lagar lär oss att varje aktion får en lika stor motsatt reaktion. Skiljelinjerna i den amerikanska politiken och samhället fanns redan där – de uppfanns inte av Trump. Men med sina ord och handlingar har han intensifierat de skarpa splittringarna i samhället, och provocerat fram en märkbart ökad radikalisering.
Trumps ankomst till Vita Huset blev startskottet för en rekordstor våg av massdemonstrationer över hela landet. Women’s March blev sannolikt den största protestdagen i USA:s historia. Mellan 3,3 och 4,6 miljoner människor demonstrerade i Los Angeles, Washington D.C., New York, Chicago, Seattle, och i andra städer i USA. Detta var ett smakprov på vad som komma skall.
Året slutade med Republikanernas brakförlust i Alabama, ett konservativt och starkt republikanskt fäste, där Trump vunnit med över 30 procents marginal i presidentvalet. Detta var ännu ett politiskt jordskalv som varken experterna eller opinionsundersökningarna förutsett.
Det är för tidigt att säga hur länge Trump kommer att klara sig. Hans viktigaste stödpunkt är Demokraternas politiska bankrutt och att en betydande rörelse från arbetarklassens sida hittills låtit vänta på sig. Den nuvarande regeringen skulle kunna klamra sig fast vid makten, trots det oöverträffade spektakel som den öppna sprickan hos den härskande klassen utgör. När har vi någonsin tidigare sett en öppen konflikt mellan en amerikansk president å ena sidan, och media, FBI, CIA och hela USA:s underrättelsetjänst å den andra?
Trots herr Trumps självsäkra förutsägelser kommer år 2018 att föra med sig nya politiska omvälvningar av denna sort, som i grund och botten speglar den instabilitet som är utmärkande för den nuvarande perioden av världsomfattande kapitalistisk kris.
Frankrike och Storbritannien
För marxister är det inte svårt att förstå innebörden i dessa politiska omvälvningar. Kapitalismens kris uttrycker sig som allmän instabilitet – ekonomisk, social och politisk. Tio år efter finanskraschen 2008 är borgarklassen inte ens i närheten av att lösa den ekonomiska krisen. Alla regeringarnas försök att återställa den ekonomiska jämvikten har bara tjänat till att förstöra den sociala och politiska jämvikten.
Detta kan vi se i land efter land. Både Trump och Bernie Sanders är, trots att de är väldigt olika, uttryck för samma fenomen – precis som Jeremy Corbyn i Storbritannien, Mélenchon i Frankrike, Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Alla återspeglar det allmänna missnöje, den ilska och frustration som sjuder under ytan i samhället. Detta skapar allvarlig oro bland borgarklassen och dess strateger.
Framväxten av ”allt giftigare stämningar mot etablissemanget” underminerar tilltron till de demokratiska ländernas politiska institutioner, men också medierna och valsystemet i USA. Om dessa institutioner försvagas kan det leda till instabilitet, auktoritarianism, oförutsägbara politiska beslut och konflikter.
Det som vi ser i USA och överallt annars, är att den politiska mitten kollapsar. Den lilla icke-representativa elit som har makten, är givetvis allt annat än nöjda med detta. De ser helt korrekt den ökande polariseringen till höger och vänster som ett hot mot sina intressen.
Därför blev de förståeligt nog lättade när en nästan okänd ”mitten”-kandidat, Emmanuel Macron, besegrade Marine Le Pen i maj och blev Frankrikes yngste president någonsin. Inte ett enda av de traditionella partierna gick vidare till den andra valomgången. Media gjorde en stor sak av detta och hävdade bland annat att Macron vunnit en absolut majoritet. Det stämmer inte. Den absoluta majoriteten utgjordes av de 70 procent av befolkningen som inte röstade på honom. Media skyndade sig också att glömma det faktum att den mest populära politikern i Frankrike var vänsterns Jean-Luc Mélenchon.
Sanningen är att den politiska mitten är ett påhitt. Samhället delas allt mer upp mellan den lilla grupp som kontrollerar systemet, och den överväldigande majoritet som blir allt fattigare och i ökande grad befinner sig i öppet uppror mot det. Idén om att ”erövra den politiska mitten” kom från Tony Blair (grundaren av ”New Labour” och brittisk premiärminister 1997–2007) .
Idén är barnsligt enkel: att söka samförstånd mellan partier som baserar sig på olika klasser. Det finns dock ett smärre problem. Ett sådant samförstånd är omöjligt, eftersom dessa klassers intressen är helt motsatta – faktum är att de är oförenliga. Denna antagonism kan tillfälligt döljas under perioder av ekonomisk uppgång, men blir smärtsamt uppenbar i situationer som den nuvarande, då kapitalismen befinner sig i djup kris.
Brexit-omröstningen i juni 2016 slungade blint in Storbritannien i osäkerhetens mörker. Det var ännu en politisk jordbävning, vars konsekvenser vi endast kan börja ana nu. I ett desperat försök att förbättra Storbritanniens svaga förhandlingsposition utlyste Theresa May ett nyval. Detta beslut baserades på antagandet (som varenda människa verkade hålla med om) att Torypartiet omöjligen skulle kunna förlora detta val.
Opinionsmätningarna gav Tories ett försprång på 20 procentenheter över Labour. Alla medier var överens om att Labour inte hade en chans under den vänsterinriktade Jeremy Corbyns ledning. Låt oss komma ihåg att Labours högerflygel, som har majoritet i parlamentet, under två års tid har gjort allt i sin makt för att bli av med Corbyn. De har haft det fulla stödet från massmedia, som drivit en smutskastningskampanj mot Labourledaren som saknar motstycke.
De misslyckades. Men de förberedde sig åter igen för att kasta ut honom så snart Labourpartiets förlust, som de innerligt önskade och självsäkert förväntade sig, skulle tillkännages. Till allas häpnad förde Labour valkampanjen på ett vänsterprogram och började öka snabbt. Det konservativa partiet förlorade sin parlamentariska majoritet och den påstått ovalbara Jeremy Corbyn blev Storbritanniens mest populära politiker.
För inte så länge sedan var Storbritannien ett av Europas mest stabila länder. Nu har det blivit ett av de mest instabila. Resultatet i Brexit-omröstningen och det jäsande missnöjet i Skottland är båda symptom på ett djupt missnöje som länge existerat, men som inte fått uttryck. Genom Jeremy Corbyns person har detta missnöje fått ett politiskt uttryck som innebär en stor vänstersväng. Detta medför stora möjligheter för den marxistiska tendensen i Storbritannien, som varit ensamma om att förstå detta fenomen, som varenda en av de pseudo-trotskistiska sekterna förnekat under årtionden.
Katalonien
Krisen i katalonien speglar den återvändsgränd som den spanska kapitalismen står inför, och är en konsekvens av de svek från stalinismen och reformismen som ledde till den usla konstitutionen från år 1978. Detta svek gjorde att den spanska härskarklassen kunde bevara centrala delar av den gamla Francoregimen bakom en ”demokratisk” fasad.
Idag, 40 år senare, straffar detta sig. Det katalanska folket har fått erfara den spanska demokratins verklighet, i form av de polisbatongslag som fallit som regn över obeväpnade och försvarslösa medborgare – män och kvinnor, unga och gamla – vars enda ”brott” var att vilja rösta om sitt lands framtid.
Ledarna för denna rörelse gjorde sitt allra bästa för att övertala Rajoys högerregering i Madrid att de, självfallet, inte överhuvudtaget menade allvar med självständigheten. De ”proklamerade” ett självständigt Katalonien, men tillkännagav också att det ”inte skulle genomföras”. De betedde sig som generaler som mobiliserat en armé, förberett för krig, provocerat fram ett anfall från fienden, för att sedan vifta med den vita flaggan. Ett mer effektivt sätt att totalt utplåna sina truppers moral är svårt att föreställa sig.
Om de katalanska ledarna hade hoppats att denna manöver skulle rädda dem från deras fienders vrede, tänkte de tyvärr helt fel. Svaghet inbjuder angrepp. Madrids styrkor såg snabbt till att arrestera självständighetsrörelsens ledare, som sattes i fängelse, anklagade för att ha planerat ett fullskaligt uppror. Kataloniens självständiga regeringsmakt avskaffades sedan och direktstyre infördes för att krossa resterna av självständighetsrörelsen. Kataloniens president Carles Puigdemont tvingades fly till Belgien.
De katalanska borgerliga nationalisterna trodde naivt att de skulle få stöd från EU, men denna illusion slogs snabbt i spillror. Bryssel och Berlin meddelade dem på tydligast möjliga vis att ett självständigt Katalonien inte skulle erkännas av Europa. Det visar hur mycket EU:s ledares demokratiska ord är värda.
Om det härskande partiet PP trodde att de kunde lösa problemet genom att använda rå styrka, så misstog de sig. Marx förklarade att revolutionen behöver kontrarevolutionens piska. Lördagen den 21 oktober demonstrerade 450 000 i Barcelona, och tiotusentals samlades i andra städer runt om i Katalonien för att begära frihet för sina fängslade ledare.
Valet den 21 december blev som ett slag i ansiktet på den spanska regeringen. Detta val ägde rum under undantagstillstånd. Valet sammankallades av den spanska regeringen efter att den avsatt den katalanska regeringen och upplöst det katalanska parlamentet. Åtta ledande kandidater från olika partier som förespråkar självständighet sitter antingen i fängelse eller har tvingats gå i exil, och förhindrades därför från att delta i kampanjen. De straffades till och med av fängelsemyndigheterna för att ha smugglat ut meddelanden, som lästes eller spelades upp under valmöten. Allt detta gjordes med hjälp av artikel 155 från 1978 års konstitution.
Trots dessa förutsättningar, var valdeltagandet på 81,94 procent det högsta någonsin – inte bara i ett katalanskt parlamentsval, utan i hela landet. Det spanska regeringspartiet PP reducerades till tre ledamöter i Katalonien, och självständighetsblocket i parlamentet vann återigen en majoritet i det katalanska parlamentet. Vi är alltså i exakt samma läge som tidigare.
Vad som än händer under de kommande månaderna kommer ingenting att vara sig likt, varken i Spanien eller Katalonien. Krafter har släppts lös som kommer att slita isär det falska och hycklande ”konsensus” som snuvade folket på ett demokratiskt alternativ till den hatade Francoregimen. Rajoy och hans PP är de sanna arvtagarna till denna regim, som brutalt förtryckt det spanska folket tidigare, och som fortsätter att förtrycka dem än idag.
Kataloniens massrörelser är bara det första symptomet på en revolt mot denna diktatur. Samma kampanda kommer förr eller senare att uppenbara sig i hela landet.
Rikedomar och fattigdom
Det missnöje som växer överallt är ett uttryck för extrem polarisering: den kapitalkoncentration som Marx förutspådde för länge sedan, och som febrilt förnekats av ekonomer och sociologer ända sedan dess.
Vem kan numera förneka sanningen i Marx förutsägelse? Kapitalkoncentrationen har pågått exakt som den marxistiska teorin förutsåg. Färre än 200 företag kontrollerar nu världshandeln. Obscena mängder kapital är koncentrerat i få händer. Under bara 2017 ökade världens miljardärer sina sammanlagda rikedomar med en femtedel.
Enligt Josef Stadler, global chef för Ultra High Net Worth-avdelningen vid UBS är ”ojämlikheten i rikedomar på sin högsta nivå sedan 1905”. Den rikaste procentenheten på planeten äger halva världens rikedomar, enligt en rapport i frågan som belyser det växande gapet mellan de superrika och alla andra.
En rapport från Credit Suisse visade att de rikaste människorna i världen ökade sin rikedom från 42 procent vid finanskrisen 2008 till 50,1 procent 2017. Detta motsvarar 140 000 miljarder amerikanska dollar. Rapporten förklarar att:
”Den översta procentens andel har ökat ända sedan [krisen]. 2013 passerade den nivån från år 2000 och har nått nya höjder varje år sedan dess.” Banken förklarade också att ”global ojämlikhet i rikedomar onekligen har legat på en hög nivå och fortsatt att stiga efter krisen.”
Denna ökning i rikedom hos de redan väldigt rika har lett till uppkomsten av 2,3 miljoner nya dollarmiljonärer under det senaste året, vilket innebär att det totala antalet nu är 36 miljoner. ”Antalet miljonärer föll under krisen 2008, men återhämtade sig snabbt därefter och är nu nästan tre gånger större än antalet år 2000.”
Dessa miljonärer – som står för 0,7 procent av världens vuxna befolkning – kontrollerar 46 procent av världens tillgångar, som numera uppgår till hela 280 000 miljarder dollar.
Det är ena sidan av myntet. På andra sidan spektrumet har var och en av världens 3,5 miljarder fattigaste vuxna tillgångar på mindre än 10 000 dollar. Tillsammans äger dessa människor, som står för 70 procent av världens arbetande befolkning, bara 2,7 procent av världens tillgångar. För miljoner människor är detta en fråga på liv och död.
Under 2017 räknar man att 83 miljoner människor i totalt 45 länder behövde akut livsmedelsbistånd – över 70 procent mer än under 2015. Under 2018 beräknas siffran ligga på 76 miljoner.
Jemen är ett särskilt skandalöst exempel på detta. Till följd av ett barbariskt och aggressivt krig från Saudiarabien och dess allierade, saknar 17 miljoner jemeniter mat på bordet. Tre miljoner barn, gravida och ammande mödrar är allvarligt undernärda. De hycklande medierna i väst har i stort sett ignorerat dessa ohyggliga brott som de saudiska gangstrarna – som medvetet använt svält som ett krigsvapen – gjort sig skyldiga till.
Behovet av den subjektiva faktorn
De senaste åren i Mellanöstern har medfört mörk reaktion: krig, inbördeskrig, blodspillan, religiös fundamentalism, massakrer och kaos. Nyckeln till denna situation går att finna i tre länder: Egypten, Iran och Turkiet. Detta är de länder i regionen där arbetarklassen är starkast och har revolutionära traditioner. På ytan verkar det som om reaktionen sitter stabilt vid makten i alla tre länderna. Men en sådan bedömning är allvarligt bristfällig.
De egyptiska massorna gjorde allt i sin makt för att förändra samhället. Det var frånvaron av ett ledarskap – det och inget annat – som ledde 2011 års otroliga rörelse in i en återvändsgränd. Och eftersom naturen avskyr vakuum, fylldes tomrummet snabbt av Sisi och de andra reaktionära generalerna. Till följd av detta har Egyptens arbetare och bönder återigen fått genomgå reaktionens hårda skola. Men förr eller senare kommer de att resa sig igen. Sisi-diktaturen är som ett korthus. Dess akilleshäl är ekonomin. Egyptens folk behöver bröd, arbete och boende, vilket generalerna inte kan förse dem med. Framtida explosioner är därför oundvikliga.
Även i Turkiet visades massornas revolutionära potential i upproret 2013. Det krossades så småningom, och Erdogan lyckades förleda massornas uppmärksamhet genom att spela på den turkiska nationalismen och påbörja ett skoningslöst krig mot kurderna. Men nationalismen kan inte ge miljoner fattiga turkar mat. Förr eller senare måste en reaktion mot regimen börja ta form. Och det finns tecken på att processen redan börjat. Vi måste hålla noga uppsikt över Turkiet under den närmaste tiden, som en av nycklarna till Mellanöstern.
Större delen av världens befolkning är ung. Och åtminstone 60 procent av alla ungdomar mellan 15 och 24 år är arbetslösa världen över. Dessa ungdomars bubblande missnöje är det som utlöste den arabiska revolutionen för några år sedan.
Nu ser vi precis samma fenomen upprepa sig på gatorna i städer runt om i hela Iran. Som vanligt uppstod denna rörelse plötsligt, utan förvarning, som en blixt från klar himmel. Det chockerade och förundrade alla självutnämnda experter, speciellt den så kallade vänsterns trötta gamla cyniker, vars främsta repertoar består i att vara skeptiska och ha en djupt rotad tro på att ingenting någonsin kommer att hända och att massorna aldrig kommer att röra på sig. Alla dessa ”smarta” människor gapade av förvåning åt en rörelse som, enligt dem, aldrig skulle äga rum.
”Men dessa demonstrationer är mindre än de 2009” försäkrar oss skeptikerna snabbt. Ja, mindre, men radikalare, häftigare, djärvare och mindre försiktiga. I ljusets hastighet gick demonstranterna från att ställa ekonomiska till politiska krav, från arbetslösheten och de höga levnadskostnaderna till att kräva hela regimens störtande. Demonstranterna rev ner affischer på högsta ledaren, Ayatollah Khamenei – en extremt farlig handling och som i stort sett saknar motstycke i Iran. Det finns till och med rapporter om att porträtt på den avlidna Ayatollah Khomeini blivit attackerade.
Vilka var dessa demonstranter? De var huvudsakligen unga, fattiga, arbetslösa människor, inte de universitetsstudenter som dominerat under alla tidigare protester. De var oorganiserade, tillhörde ingen politisk grupp och följde ingen politisk ideologi, förutom en: en brinnande vilja att förändra samhället. Detta är grunden för alla revolutioner.
Regimen skakades i sina grundvalar. Den förstår att denna rörelse, precis på grund av dess klasskaraktär, innebär ett mycket större hot än de miljoner som tog sig ut på gatorna i Teheran 2009. Dess vacklande verkar vid en första anblick svårt att förstå. Med tanke på demonstrationernas begränsade storlek, borde väl mullornas mäktiga repressiva apparat onekligen räcka mer än väl för att kväva denna rörelse – hur enkelt som helst?
Men trots detta har regimen i skrivande stund inte satt igång någon verklig repressionsvåg. Hunden skäller, men den bits inte. Varför? Det finns två huvudsakliga orsaker. Först och främst är regimen splittrad mitt itu och mycket svagare än förut. För det andra förstår de att det bakom de demonstrerande ungdomarna finns miljoner iranier som är trötta på åratal av fattigdom, arbetslöshet och stigande matpriser.
De har sedan länge tappat sin tilltro till mullorna, som låtsats stå för moral och ärlighet, men som är precis lika korrumperade som Shahens tjänstemän var. Minsta åtgärd mot demonstranterna skulle provocera fram ett ilsket svar, där miljoner skulle ta sig ut på gatorna igen – men denna gång skulle det vara arbetare, inte bara studenter och personer ur medelklassen.
Just nu är det svårt att förutspå framtiden för detta uppror. Dess svaghet är att det saknar organisation. Utan en tydlig handlingsplan och en grundlig förståelse för taktik och strategi, så riskerar rörelsen att tröttas ut av en serie okoordinerade aktioner som lätt kan urarta till meningslösa kravaller. Detta är precis vad regimen nervöst hoppas på. Återigen återkommer vi till den centrala frågan, om revolutionärt ledarskap.
1938 skrev Leo Trotskij att man kan reducera mänsklighetens kris till proletariatets ledarskaps kris. Många revolutionära rörelser har brutit ut under de senaste åren: i Egypten, i Turkiet, i Iran, i Grekland. Men varenda gång slogs massorna tillbaka på grund av att den subjektiva faktorn saknades. Om det funnits ens ett litet revolutionärt parti i Egypten när Mubarak störtades, skulle situationen sett helt annorlunda ut idag.
Det är viktigt att komma ihåg att bolsjevikerna i februari 1917 bara hade 8000 medlemmar i ett enormt land på 150 miljoner människor, där majoriteten var bönder. Men under loppet av bara nio månader hade de förvandlats till en mäktig kraft som kunde leda arbetarna och bönderna till att ta makten.
När vi nu påbörjar det nya året, kan vi vara säkra på att nya revolutionära situationer kommer att presentera sig i land efter land. Iran visar att skarpa och plötsliga förändringar är inneboende i hela situationen. Vi måste vara redo att ta varje chans till att sprida marxismens idéer, att bygga våra styrkor, att koppla an till massorna, med början i dess mest avancerade lager, och bygga marxismens styrkor överallt.
Vad beträffar de fega stackare, avfällingar och skeptiker som förnekar att en revolution är möjlig, kan vi bara rycka på axlarna och upprepa Galileo Galileis trotsiga ord: Eppur si Muove [Och ändå rör hon sig].