Kapitel 1: Behöver vi filosofi?

Alan Woods bok Filosofins historia i svensk översättning av Hans Åkesson. Boken skrevs ursprungligen som ett appendix till boken Reason in Revolt men växte i omfattning till ett helt eget verk. I det första kapitlet besvaras frågan: behöver vi filosofi?

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.


Kapitel 1.

Behöver vi filosofi?

Innan vi börjar, så kanske du frågar: ”Är det verkligen värt besväret att bry sig om komplicerade frågor kring vetenskap och filosofi?” På den frågan finns två möjliga svar. Om den avser behovet av den kunskap som erfordras för att det dagliga livet, så är svaret uppenbart nej. Men om vi vill tillägna oss en rationell förståelse av världen vi lever i, de grundläggande processer som verkar i natur och samhälle, samt vårt sätt att tänka, då blir dessa frågor viktiga.

Underligt nog, så har alla en filosofi, därför att en filosofi är ett sätt betrakta världen. Vi tror alla att vi vet hur man skiljer rätt från fel och bra från dåligt. Ändå är detta komplicerade frågeställningar som sysselsatt många skarpa tänkare genom historien. När man konfronteras med sådana hemska händelser som; de sönderslitande krigen i forna Jugoslavien, massarbetslöshetens återkomst och blodbadet i Rwanda, så medger många att de inte förstår hur sådant kan hända eller tar sin tillflykt till vaga hänvisningar om den mänskliga naturen. Men vad är denna mystiska mänsklig natur, vilken anses utgöra källan för alla våra illdåd och som påstås vara evig och oföränderlig? Detta är en grundläggande filosofisk fråga, som många inte vågar påstå att de vet svaret på. Såvida de inte är religiöst lagda och vill hävda att Gud i sin stora vishet skapat oss på detta sätt. Varför någon skulle avguda en varelse som på detta sätt leker med sin skapelse är en annan fråga.

De som envist vidhåller att de inte har någon filosofi, misstar sig. Det har sagts att naturen avskyr vakuum. De som saknar en sammanhängande genomtänkt filosofisk ståndpunkt kommer oundgängligen att återspegla de idéer och fördomar som härrör från det samhälle och den miljö de lever i. Det betyder att i sitt sammanhang, kommer deras huvuden att vara fulla av idéer inhämtade från tidningar, television, predikstolar och klassrum. Idéer som troget speglar intresset och moralen hos det existerande kapitalistiska samhället.

De flesta människor brukar hanka sig fram i livet tills någon omvälvande händelse tvingar dem att omvärdera de idéer och värden de har vuxit upp med. Samhällskriser framtvingar ett ifrågasättande av många saker som de tidigare tagit för givna. Vid sådana tillfällen kan idéer som tidigare verkade fjärran plötsligt bli påfallande angelägna. Den som vill förstå livet, inte som en betydelselös räcka händelser eller rutiner utan bakomliggande tankar, måste befatta sig med filosofin, d.v.s. ett tänkande på ett högre plan än vardagens omedelbara problem. Endast på detta sätt kan vi höja oss till en nivå där vi till fullo kan bruka vår potential såsom medvetna mänskliga varelser, villiga och kapabla att ta kontroll över våra egna öden.

Det är allmänt känt att det som gör livet värt något kräver ett mått av ansträngning. Studier i filosofi, p.g.a. dess speciella karaktär, innebär vissa svårigheter, därför att de behandlar frågor långt bortom våra vardagliga erfarenheter. Även den terminologi som används är problematisk, därför ord att används på ett sätt som inte självklart motsvarar deras vanliga betydelse. Men detta gäller ju också alla andra fackområden från teknik till psykologi.

Det senare hindret är mer allvarligt. Under 1800-talet, när Marx och Engels först publicerade sina böcker om dialektisk materialism, kunde de förutsätta att många av deras läsare hade åtminstone baskunskaper i klassisk filosofi, inkluderande Hegel. Nu för tiden är det inte möjligt att göra ett sådant antagande. Filosofin intar inte längre den framträdande plats den hade förut innan dess roll av spekulation kring universum och livet ersatts av naturvetenskapen. Bruket av kraftfulla radioteleskop och rymdfarkoster gör alla gissningar om beskaffenheten och omfånget av vårt solsystem onödiga. Även mysterierna om den mänskliga själen blottläggs gradvis genom framstegen i neurobiologi och psykologi.

Detta förhållande är desto mer otillfredsställande inom de sociala vetenskapernas domän, huvudsakligen därför att strävan efter adekvat kunskap ofta undertrycks när vetenskapen gör intrång på de mäktiga materiella intressen som reglerar folks liv. De stora framsteg som gjordes av Marx och Engels inom områdena social och historisk analys samt nationalekonomi, faller utanför ramarna för detta arbete. Det räcker med att påpeka att trots de illvilliga, ständiga och talrika attacker som de redan från början utsattes för, så har marxismens teorier inom det sociala området varit en avgörande faktor för utvecklingen av de moderna samhällsvetenskaperna. Marxismens fortsatta vitalitet bekräftas av att attackerna inte bara fortsätter, utan tenderar att öka med tiden.

Under forna tider hade vetenskapen, som alltid varit nära knutet till produktivkrafterna, inte utvecklats till en sådan nivå att det var möjligt för män och kvinnor att förstå den värld de levde i. I frånvaron av vetenskaplig kännedom, eller de materiella förutsättningarna att införskaffa den, var de tvungna att stödja sig på det verktyg som var tillgängligt för att hjälpa dem att begripa världen och därmed kunna bemästra den – den mänskliga tankeförmågan. Kampen för att förstå världen är nästan identisk med mänsklighetens kamp att bryta sig loss från blott ett djurs levnadsnivå, till att bemästra naturens blinda krafter och vara fri, inte juridiskt, utan i ordets verkliga betydelse. Denna kamp går som en röd tråd genom hela människans historia.

Religionens roll

”Människan är helt sinnesrubbad. Hon vet inte hur man skapar en mask, men skapar dussinvis med gudar.” (Montaigne.)

”All mytologi övervinner, behärskar och formar vår föreställning om natur-krafterna och detta genom vår föreställningsförmåga. Därför försvinner de med framkomsten av verkligt herravälde över dem.” (Karl Marx, Grundriße)

Djur har ingen religion och förr i tiden påstods detta utgöra den huvudsakliga skillnaden mellan människa och best. Men detta är bara ett annat sätt att uttrycka att bara människor har medvetande i ordets riktiga betydelse. På senare tid har det förekommit en reaktion mot idén om människan som en speciell och unik skapelse. Detta är utan tvekan riktigt, i den meningen att människan utvecklats från djur och i många viktiga avseenden förblivit djur. Vi inte bara delar många kroppsliga funktioner med andra djur, men genetiskt är skillnaden mellan människor och schimpanser mindre än två procent. Detta är en förkrossande invändning mot kreationisternas dumheter.

Ny forskning med dvärgschimpanser har definitivt bevisat att de primater som är närmast människan är i stånd till mental aktivitet som i vissa avseenden är jämförbart med ett människobarns. Det är ett slående bevis på släktskapet mellan människor och de högsta primaterna, men här börjar analogin upphöra. Trots forskarnas alla ansträngningar, så har dvärgschimpanser i fångenskap aldrig kunnat tala eller forma ett stenverktyg som på minsta sätt liknar de enklaste redskap som de tidiga hominiderna skapade. De två procentens genetisk skillnad mellan människor och schimpanser markerar det kvalitativa språnget från djur till människa. Detta har inte utförts av en skapare, utan via hjärnans utveckling som en följd av manuellt arbete.

Det handlag som behövs för att göra även det enklaste stenverktyg, inbegriper en mycket hög nivå av mental förmåga och abstrakt tänkande. Förmågan att välja rätt typ av sten, förkasta andra, välja rätt vinkel för att knacka bort en flisa och att använda precis den rätta kraften ─ dessa är alla synnerligen komplicerade intellektuella handlingar. De innebär ett mått av planering och förutseende, som inte finns ens hos de mest avancerade primaterna. Emellertid, att använda och tillverka stenverktyg var inte resultatet av en genomtänkt plan, utan något som människans avlägsna förfäder tvingades till av nödvändighet. Det var inte tankeförmågan som skapad mänskligheten, utan den mänskliga tillvarons nödtvång som ledde fram till en förstorad hjärna, tal och kultur, med religion inräknad.

Behovet att förstå världen var nära sammanbundet med behovet att överleva. De tidiga hominiderna upptäckte att man kunde använda sig av stenskrapor för att stycka och flå döda djur med tjock hud. Därmed fick de en avsevärd fördel över dem som inte kunde komma åt hela det rika upplaget av fett och proteiner. De som förbättrade sina stenredskap och arbetade ute där man kunde finna det bästa råmaterialet, hade en bättre överlevnadschans än de som inte gjorde detta. Med utveckling av tekniken följde utveckling av tänkandet och behovet att förklara naturfenomenen i ens omgivning. Under årmiljoner har våra förfäder genom trial and error börjat fastställa ett visst förhållande mellan saker. De började göra abstraktioner, d.v.s. att generalisera utifrån erfarenhet och praktik.

Under århundraden har den centrala frågan för filosofin varit förhållandet mellan varat och tanken. De flesta lever sina liv utan att bekymra sig om detta problem. De tänker, agerar, samtalar och arbetar, utan att besväras det minsta. Dessutom, skulle det aldrig falla dem in att betrakta de två mest grundläggande mänskliga aktiviteterna såsom åtskiljda när de i praktiken är oupplösligt förenade. Även den mest elementära handling, om vi bortser från enkla biologiskt bestämda reaktioner, kräver ett mått av tänkande. Detta gäller i viss mån inte bara människor utan även djur, som en katt som ligger orörlig i väntan på en mus. Den mänskliga planeringen och tänkandet har dock en kvalitativt högre egenart än någon mental aktivitet hos även de mest avancerade människoaporna.

Detta faktum är oskiljaktigt förbundet med förmågan till abstrakt tänkande, vilket gör det möjligt för människor att nå bortom den omedelbara situationen som våra sinnen förmedlar. Vi kan föreställa oss situationer, inte bara i det förflutna (även djur har minne, som t.ex. en hund som kryper ihop vid åsynen av en käpp) utan även i framtiden. Vi kan förutse komplexa situationer, planera och därmed bestämma ett visst resultat. Vi kan i viss utsträckning bestämma våra egna öden. Fastän vi normalt inte tänker på det, så representerar detta en enorm erövring, vilken skiljer ut mänskligheten från resten av naturen. Professor Gordon Childe uttryckte detta så här:

”Vad som utmärker det mänskliga tänkandet är att det kan nå oändligt mycket längre från den aktuella situationen än vad andra djurs tankeverksamhet någonsin lyckats med.” [1]

Från denna förmåga härstammar all vår mångfald av civilisatoriska skapelser: Kultur, konst, musik, litteratur, vetenskap, filosofi och religion. Vi kan även ta för givet att allt detta inte ramlat ner från himlen, utan är produkterna från miljoner år av utveckling.

Den grekiske filosofen Anaxagoras påstod i en lysande slutledning att människans själsliga utveckling berodde på händernas frigörande. I sin betydelsefulla essä Arbetets andel i apans förvandling till människa, pekade Engels exakt ut hur denna övergång gick till. Han påvisade att den upprätta ställningen, händernas frigörande till arbete, handens utformning med motsatt tumme till fingrarna som möjliggör fasthållande, var ett fysiologiskt villkor för redskapstillverkning, vilket i sin tur var det främsta incitamentet till hjärnans utveckling. Talet som i sig självt inte går att skilja från tanken, uppstod ur kraven från den gemensamma produktionen, behovet av att utföra komplicerade arbetsuppgifter genom samarbete. Dessa teorier av Engels har på ett slående sätt bekräftats av de senaste paleontologiska upptäckterna, vilka indikerar att hominida människoapor framträdde i Afrika långt tidigare än man förut trott och att de hade hjärnor inte större än en modern schimpans. Det vittnar om att hjärnans utveckling kom efter tillverkningen av verktyg och som ett resultat av den. Sålunda är det inte sant att ”I början var Ordet”, utan istället som den tyske diktaren Goethe proklamerade – ”I början var Handlingen.”

Förmågan att inveckla sig i abstrakt tänkande går inte att skilja från språkförmågan. Den berömde fornhistorikern Gordon Childe gjorde följande iakttagelser:

”Att draga slutsatser och över huvud att tänka – och det gäller också schimpansen – måste innebära psykiska skeenden, vilka vi kan kalla föreställningar. En visuell föreställning, en tänkt bild t.ex. en banan, blir lätt en bild av en viss banan, i ett visst sammanhang eller omgivning. Ett ord däremot är, som vi sade, allmännare och abstraktare, i och med att det utesluter alla de tillfälliga egendomligheter, som ger sin särprägel åt varje verklig banan. Föreställningar om ord (bilder av de ljud eller de muskelrörelser som uppstår när ordet yttras) blir synnerligen lätthanterliga symboler att tänka med – ett slags tankens spelmarker med olika valörer. Tänkandet med ordsymboler har just egenskapen att vara abstrakt och allmänt – en egenskap som djurens tänkande tycks sakna. Människor kan tänka, likaväl som tala om den klass av föremål som kallas bananer. Schimpansen kommer aldrig längre än den där bananen i det där röret. På så sätt har det sociala verktyg som kallas språket bidragit till vad som något pretentiöst beskrivs som människans frigörelse från slaveriet under de konkreta tingen.” [2]

Den tidiga människan skapade så småningom en generell idé om t.ex. växt eller djur. Detta uppstod ur konkreta iakttagelser av många olika växter och djur. Men när vi använder det generella begreppet växt, så föreställer vi oss inte en särskild blomma eller buske, utan vi föreställer oss det som är gemensamt för alla växter. Vi tar tag i en växts själva essens, dess innersta väsen. Jämförd med detta, så förefaller de individuella egenskaperna hos en särskild växt, sekundära och instabila. Det som är beständigt och allmänt, är bevarat i den generella föreställningen. Vi kan faktiskt inte föreställa oss en växt som sådan, till skillnad mot en-skilda blommor och buskar. Begreppet växt är en abstraktion av vårt medvetande. Trots det, så är den ett djupare och sannare uttryck om vad som är viktigt i en växts natur när den befriats från alla sina sekundära egenskaper.

Men, den tidiga människans abstraktioner skapades utan något som tillnärmelsevis liknar en vetenskaplig metod. De var famlande försök, liksom ett barns gissningar och hypoteser, ibland felaktiga, men alltid orädda och fantasifulla. För den tidiga människan var solen ett mäktigt väsen som ibland värmde dem och ibland brände dem. Jorden var en sovande jätte. Elden var ett uppretat djur som bet den som vidrörde det.

De tidiga människorna lärde känna fenomen som blixt och åska. Detta måste ha skrämt dem, likaväl såsom det fortfarande skrämmer djur och folk. Men till skillnad från djuren, så sökte människorna en generell förklaring till fenomenen. I avsaknad av vetenskaplig kunskap, så blev förklaringen alltid övernaturlig – någon gud som hamrade på ett städ. I våra ögon ter sig sådana förklaringar endast lustiga, liksom ett barns naiva förklaringar. Icke desto mindre, på sin tid var de extremt viktiga hypoteser – ett försök att finna en förnuftig orsak för ett fenomen, en förklaring där man särskiljde mellan den omedelbara upplevelsen och något man såg som var helt annorlunda.

Den typiska formen för primitiv religion är animism – idén om att allting, levande eller dött, har en själ. Vi kan observera detta i reaktionen hos ett barn som smäller till ett bord som det stött ihop med. På samma sätt bad den tidiga människan och vissa stamfolk än idag, ett träd om förlåtelse innan de högg ner det. Animism tillhör en period när mänskligheten ännu inte helt har separerat sig själv från djurens värld och naturen i allmänhet. Människornas bundenhet till djurvärlden bekräftas genom de energiska och vackra grottmålningarna, där hästar, hjortar och bisonoxar är avbildade med en sådan naturlig likhet som knappast kan återges av en modern artist. Människans barndom kan vi inte längre erinra oss. Vi kan bara föreställa oss psykologin hos dessa avlägsna förfäder. Genom att kombinera arkeologiska upptäckter med antropologi, är det möjligt att rekonstruera, åtminstone i huvuddragen, den värld från vilken vi härstammar.

I sin klassiska antropologiska studie över uppkomsten av magi och religion, skriver Sir James Frazer:

”En vilde har knappast någon uppfattning av den skillnad, som mera framskridna folk vanligen göra mellan det naturliga och det övernaturliga. För honom regeras världen alltid i stor utsträckning av övernaturliga krafter, d.v.s. av personliga väsen, vilka handlar efter impulser och motiv liknande hans egna och vilka såsom han själv kunna påverkas av vädjanden till deras barmhärtighet, deras önskningar och deras farhågor. I en på detta sätt uppfattad värld kan man inte se någon gräns för sin förmåga att påverka naturförloppen till sin förmån. Böner, löften, eller hotelser kunna skaffa honom gynnsamt väder och ymnig skörd från gudarna, och om, såsom han stundom tror, en gud råkat taga gestalt i hans egen person, behöver han inte ens vända sig till något högre väsen. Han, vilden, äger inom sig själv all den makt som behövs för att befordra hans egen och hans medmänniskors välgång.” [3]

Idén att själ och kropp existerar åtskilda har sitt ursprung i en fjärran barbarisk tid. Bevekelsegrunden för detta är ganska enkel. När vi sover, tycks själen lämna kroppen och irra runt i våra drömmar. Eftersom döden har likheter med sömnen (”dödens andra jag” som Shakespeare uttryckte det), kan resonemanget utvidgas till idén om själens fortsatta existens efter döden. Den primitiva människan drog slutsatsen att det finns något inne i dem som är skiljt från deras kroppar. Detta är själen, som styr kroppen och kan utföra alla sorters otroliga bedrifter, även när kroppen sover. De märkte även att kloka ord föll från gamla människors munnar och drog slutsatsen att medan kroppen dör bort så lever själen vidare. För folk som inte var obekanta med folkförflyttningar kunde döden synas vara en själens långa vandring där reskost och utrustning inte fick fattas.

Till en början hade dessa andar inget fast tillhåll. De bara vandrade omkring och orsakade vanligtvist problem för de levande, vilka tvingades till extraordinära åtgärder för att lugna dem. Här har vi har ursprunget till religiösa ceremonier. Så småningom uppstod idén att man kunde få hjälp av dessa andar genom bön. I detta skede var inte religion (magi), konst och vetenskap åtskiljda. I avsaknad av möjligheter att förvärva verklig makt över omgivningen, så försökte den tidiga människan uppnå sina intentioner genom en magisk förbindelse med naturen och därmed underkasta den sin vilja.

Den primitiva människan intog en mycket praktisk hållning gentemot andeväsen och fetischer. Böner avsågs ge resultat. En man kunde göra en bild med sina egna händer och knäfalla i bön framför den. Om hans önskan inte infriades, kunde han förbanna och slå bilden för att framtvinga med våld det som inte gick med lock och pock. I denna främmande värld av drömmar och vålnader, denna religions värld, tolkades alla händelser som verk av osynliga andar. Varje buske eller vattendrag var levande väsen, snälla eller elaka. Varje tillfällig händelse, varje dröm, plåga och sinnesförnimmelse vållades av en ande. Religiösa före-ställningar fyllde det tomrum som avsaknaden av kunskap om naturlagarna lämnade. Inte ens döden ansågs som en naturlig händelse, utan som en påföljd för någon kränkning av gudarna.

Under större delen mänsklighetens tillvaro, så har mäns och kvinnors huvuden varit fyllda av liknande tankegångar och inte bara i vad folk betraktar som primitiva samhällen. Liknande vidskepligheter finns ännu idag i föga förändrad form. Under en tunn fernissa av civilisation lurar primitiva, irrationella böjelser och idéer vilka har sina rötter i en fjärran förgången tid – halvt glömda men ännu inte övervunna. De kommer inte heller att vara slutgiltigt utplånade ur mänskligt medvetande förrän män och kvinnor grundlagt en fast kontroll över villkoren för deras tillvaro.

Arbetets delning

Frazer påpekar att delning mellan manuellt och mentalt arbete i det primitiva samhället alltid är förenat med inrättandet av en kast för präster, shamaner eller magiker:

”Det sociala framåtskridandet består, såsom vi veta, till huvudsaklig del av en småningom skeende differentiering av olika arbetsuppgifter eller, enklare uttryckt, av arbetets fördelning. Det arbete, som i det primitiva samhället utföres av alla och lika illa eller nästan lika illa av var och en, fördelas så småningom på olika klasser av yrkesmän och utföres mer eller mindre förträffligt. I den mån de materiella eller andliga produkterna av detta specialiserade arbete komma alla till del, njuter hela samhället frukterna av denna stegrande specialisering. Magikerna eller medicinmän synas ha utgjort den äldsta yrkesklassen i samhällsutvecklingen. Ty trollkarlar påträffas i varje primitiv stam som vi känna till, och bland de ursprungligaste vildarna, såsom t.ex. Australiens infödingar, äro de den enda yrkesklass som existerar.” [4]

Dualismen som separerar själen från kroppen, tanken från materien, tänkandet från görandet, fick en kraftig skjuts framåt av utvecklingen mot arbetsdelning vid ett givet stadium i den sociala utvecklingen. Separationen mellan mentalt och manuellt arbete är ett fenomen som sammanfaller med samhällets uppdelning i klasser. Den markerar ett stort framsteg i människans utveckling. För första gången befrias en samhällsminoritet från tvånget att arbeta för livets uppehälle. Innehavet av denna högst värdefulla vara, fritid, innebar att man kunde ägna hela sitt liv till att studera stjärnorna. Såsom den tyske materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach förklarade, så tog en äkta teoretisk vetenskap sin början i kosmologin:

”Djuret är känsligt bara för den ljusstråle som omedelbart påverkar dess liv; medan människan betraktar strålen, för honom fysiskt likgiltig, från en avlägsen stjärna. Endast människan har rent intellektuella, oegennyttiga glädjeämnen och passioner. Endast människans öga firar teoretiska festivaler. Det öga som vänds mot den stjärnbeströdda himlen och betraktar lönlöst och utan fara dess ljus, har ingenting gemensamt med jorden och dess behov – detta öga ser i ljuset dess egen natur och det egna ursprunget. Ögat är himmelskt till sin natur. Härav höjer människan sig själv ovan jorden blott med ögat. Därav börjar teori med himlaskådning. De första filosoferna var astronomer.” [5]

Även om utgångspunkten vid detta tidiga stadium var bemängd med religion och med den prästerliga kastens intressen och krav, så markerade detta den mänskliga civilisationens födelse. Detta förstod Aristoteles, som skrev:

”Dessa teoretiska konstarter, utvecklades dessutom på platser där män hade gott om ledig tid: matematik, till exempel, uppkom i Egypten, där en prästerlig kast åtnjöt den nödvändiga mängden fritid.” [6]

Kunskap är en källa till makt. I alla samhällen där konst, vetenskap och statsstyre är ett monopol för ett fåtal, kommer denna minoritet att använda och missbruka denna makt för sina egna intressen. Nilens årliga översvämningar var en fråga om liv eller död för Egyptens invånare, vilkas skörd berodde av detta. De egyptiska prästernas förmåga att förutsäga, på grundval av astronomiska observationer, när Nilen skulle svämma över sina banker måste i stor grad ha förhöjt deras prestige och makt över samhället. Skrivkonsten som är en storslagen uppfinning, var en för prästerna svartsjukt bevakad hemlighet. Så här uttrycker Prigogine och Stengers det:

”Sumererna upptäckte skriften; de sumeriska prästerna spekulerade över om framtiden, på något fördolt sätt, kunde stå inskriven i de händelser som inträffade runt omkring oss i nuet. De till och med systematiserade denna tro, i en blandning av magiska och rationella element.” [7]

Den tilltagande arbetsdelning ledde till en oöverbryggbar klyfta mellan den intellektuella eliten och majoriteten av mänskligheten, som var dömda till manuellt arbete. Den intellektuelle, vare sig denne är en modern teoretisk fysiker eller var en babylonisk präst, känner bara till ett sorts arbete, det mentala arbetet. Under årtusendenas lopp, så har det mentala arbetets överlägsenhet över det grova manuella arbetet blivit en så ingrodd föreställning att den förvärvat en fördoms seghet. Språk, ord och tankar förlänas en nästan mytisk makt. Kultur blir ett monopol för en privilegierad elit, vilken svartsjukt vaktar dess hemligheter för att bruka och missbruka denna position för sina egna intressen.

Under forna tider gjorde inte den intellektuella aristokratin några försök att dölja sitt förakt för fysiskt arbete. Följande utdrag kommer från en egyptisk text känd som Satiren om yrkena, vilken skrevs omkring 2000 f.v.t. Man förmodar att den skildrar en faders uppmaningar till sin son, vilken han skickar till en skrivarskola för att utbildas till skrivare:

”Jag har sett hur betungad den arbetstyngde mannen är – lägg hela din själ i skrivandet. Och jag har märkt hur man räddas från sina plikter (sic!) – se ingenting överträffar skrivandet…

Jag har sett metallarbetaren arbeta vid öppningen till ugnen. Hans fingrar var nästan som krokodilen; han luktade värre än fiskrom…

Byggnadsarbetaren bär lera… Han är smutsigare än ogräs eller grisar av att bära på sin lera. Hans kläder är stela av lera…

Pilmakaren, har det eländigt när han går ut i öknen (för att leta flintspetsar). Det han ger till sin åsna är mer värt än dess arbete efteråt…

Tvättaren tvättar vid (flod)stranden och är  granne med krokodilen…

Se, det finns inget yrke där man inte har någon herre – utom skrivaren; han är herre…

Se, det finns ingen skrivare som är utan mat från kungahusets egendom – liv, välmåga, hälsa!… Hans far och hans mor prisar gud, för han har kommit på de levandes väg. Se dessa saker – Jag (har lagt fram dem) för dig och dina barns barn.” [8]

Samma ståndpunkt var allmänt rådande hos grekerna. Xenofon säger:

”De så kallade hantverkskonsterna bär ett socialt stigma och betraktas med rätta som förnedrande i våra städer. Ty dessa sysselsättningar skadar sina utövare och sina övervakare genom att tvinga dem till ett stillasittande inomhusliv och till att i somliga fall tillbringa hela arbetsdagen vid öppen eld. Denna fysiska degeneration leder också till en försvagning av själsförmögenheterna. De som arbetar inom dessa yrken saknar för övrigt tid att ägna sig åt vänskap och medborgarskap. Därför betraktas de som dåliga vänner och dåliga patrioter, och i somliga städer, särskilt de mer krigiskt sinnade, är medborgarna förbjudna att ägna sig åt hantverk.” [9]

Den radikala skilsmässan mellan mentalt och manuellt arbete förstärker illusionen av att idéer, tankar och ord har en oberoende existens. Denna missuppfattning ligger till grund för all religiös och filosofisk idealism.

Det var inte gud som skapade människan som sin avbild, utan tvärtom män och kvinnor vilka skapade gudarna som avbilder av människan. Ludwig Feuerbach sa att om fåglar hade en religion, skulle deras gud ha vingar.

”Religion är en dröm, i vilken våra egna föreställningar och känslor uppfattas såsom separata existenser, varelser utanför oss själva. Det religiösa psyket skiljer inte mellan subjektiv och objektiv – det har inga tvivel; det har förmågan, inte att urskilja andra saker än sig själv, men att betrakta sina egna föreställningar som utanför sig själv och som distinkta väsen.” [10]

Detta förstod redan män som Xenofanes från Kolofon, som skrev:

”Homeros och Hesiodos har tillskrivit gudarna alla människans skamliga och vanhedrande handlingar: stöld och äktenskapsbrott och att svika varandra[…] Etiopierna framställer sina gudar som svarta och uppnästa, och trakerna sina som gråögda och rödhåriga… Om djur kunde måla och skapa människors verk, då skulle hästarna måla hästlika, korna kolika gudar och bilda sådana gestalter som de själva äger.” [11]

Nästan alla religioner har en skapelsemyt, som alltid återger scenerier från verkliga livet, t.ex. bilden av krukmakaren som ger form åt formlös lera. Gordon Junker anser att skapelseberättelsen i Första Moseboken återspeglar det faktum att vattnet ”i begynnelsen” verkligen skiljdes från land i Mesopotamien, men inte genom något gudomligt ingripande:

”Det land uppå vilket Babyloniens stora städer skulle resa sig, hade bokstavligen skapats. Den förhistoriska föregångaren till bibelns Erech var byggd på en plattform av vass, korsvis lagd uppå uppslammad dy. Hebréernas Första Mosebok har gjort oss bekant med en mycket äldre tradition där tillståndet för de forntida sumererna – var ett kaos där gränserna mellan vatten och torra land fortfarande var obeständiga. En viktig händelse i Skapelsen är separeringen av dessa element. Trots det, så var det ingen gud, utan proto-sumererna som skapade sig land. De grävde kanaler för att bevattna fälten och de dränerade kärr.  De dikade och reste vallar mot översvämningar för att skydda män och boskap. De gjorde de första uthuggningarna i vassruggarna och utforskade kanalerna mellan dem. Enträgenheten med vilket minnet från denna kamp har bevarats i traditionen är ett mått på den ansträngning som påbördades de gamla sumererna. Deras belöning var en säker tillgång på näringsrika dadlar, ymniga skördar från de dränerade fälten och ständigt bete för flockar och hjordar.” [12]

Människans första försök att förklara världen och sin plats i den, var bemängd med mytologi. Babylonierna trodde att guden Marduk skapade ordning ur kaos, skiljde land från vatten och himmel från jord. Bibelns skapelseberättelse hämtades av judarna från Babylonien och införlivades senare i den kristna kulturen. Det vetenskapliga tänkandets verkliga historia börjar när män och kvinnor lär sig att undvara mytologin och strävar efter en rationell förståelse av naturen utan att blanda in gudar. Från den stunden börjar den verkliga kampen för att befria mänskligheten från materiellt och andligt förtryck.

En revolution i sättet att tänka

Filosofins uppkomst utgör en definitiv revolution i människans sätt att tänka. För detta har vi, liksom så mycket annat i den moderna civilisationen, att tacka de antika grekerna. Även om betydande framsteg har åstadkommits av indier, kineser och senare av araber, så var det grekerna som utvecklade filosofi och vetenskap till sin höjdpunkt före renässansen. Historien om grekernas tänkande under fyra århundraden, från mitten av 600-talet f.v.t., är en av världshistoriens mest imponerande skildringar.

Här finner vi en lång rad hjältar och banbrytare bland dem som utvecklat tänkandet. Grekerna förstod att jorden var rund, långt innan Columbus. De gjorde gällande att människan hade utvecklats från fiskar långt innan Darwin. De gjorde enastående upptäckter inom matematiken, speciellt i geometri, som därefter inte gjorde några framsteg under ett och ett halvt tusen år. De skapade mekaniken och konstruerade till och med ångmaskiner.

Det som var så överraskande nytt med detta sätt att betrakta världen var frånvaron av religion. Tvärtemot egyptier och babylonier, av vilka de lärde sig betydligt, så tog inte de grekiska tänkarna sin tillflykt till gudar och gudinnor för att förklara naturfenomen. För första gången så sökte män och kvinnor klarlägga naturens förlopp enbart med begrepp från naturen. Detta är en av de mest betydande historiska milstenarna för utvecklingen av människans tänkande. Från denna punkt börjar den verkliga vetenskapen.

Filosofins uppkomst

Västerlandets filosofi föddes under en klar blå himmel vid det Egeiska havet. Under 700 och 600-talet f.v.t. expanderade ekonomin i det östra Medelhavsområdet mycket hastigt. Detta var en föränderlig tid. Grekerna på de joniska öarna, som i dag ligger utanför Turkiets kust, bedrev en livaktig handel med Egypten, Babylonien och Lydien. Pengar var en nymodighet från Lydien som spred sig till Europa via Egeiska havet omkring 625 f.v.t. De innebar en enorm stimulans för den gryende handeln, vållade skuldsättning och slaveri för vissa samt rikedom för andra.

Den tidiga grekiska filosofin utgör den verkliga startpunkten för filosofin. Den är ett försök att komma bort från ålderstigna skrank av vidskepelse och myter, att onödiggöra gudar och gudinnor, så att människan för första gången kunde möta naturen och verklighetens män och kvinnor.

Med den ekonomiska revolutionen följde nya samhällsmotsättningar. Det gamla patriarkala samhället bröt samman och framkallade en sammanstötning mellan fattig och rik. Den gamla aristokratin konfronterades med massornas missnöje och motståndet från tyrannerna, vilka ofta var oliktänkande adelsmän själva och alltid angelägna om att ställa sig i spetsen för folkliga revolter. En period av förändringar och osäkerhet inträdde och människor började ifrågasätta sina gamla uppfattningar.

Läget i Athen vid denna tid har beskrivits av Andrew Burn:

”Under de dåliga åren måste de (bönderna) låna av rika grannar. Men med penningens inträde betydde detta att istället som förr låna en säck spannmål i bästa grannsämja, måste man nu låna pengar till spannmål, som innan skördetiden betingade höga priser, i tillräcklig mängd för att överleva bristperioden eller betala höga räntesatser, på en nivå som väckte sådan indignation i Megara. Omkring 600 f.v.t., när rika män exporterade till de goda marknaderna på Egina och i Korint, så gick de fattiga hungriga. Många förlorade också sin jord, som intecknats som säkerhet för lån eller än värre sin frihet. Fordringsägarnas slutliga drag mot en låntagare utan betalningsförmåga bestod att ta honom och hans familj som slavar[…] Lagen var hård. Den var en lag för de rika.” [13]

Dessa lagar stiftades av en viss Drakon, vilkens namn levt vidare i uttrycket drakoniska lagar.

Det oroliga 6:e århundradet f.v.t. var en nedgångsperiod för de joniska republikerna i Mindre Asien och den präglades av samhällskriser och bitter klasskamp mellan fattig och rik, herre och slav.

”I Miletos”, skriver Rostovtsev, ”segrade först folket och dödade aristokraternas kvinnor och barn. Därpå fick aristokraterna överhand och brände sina fiender levande, i det de upplyste torgen med levande facklor.” [14]

Sådana förhållanden rådde i de flesta andra grekiska städer i Mindre Asien under denna period. Dåtidens hjältar hade inget gemensamt med senare tiders ideal för filosofer, vilka satt i sina elfenbenstorn isolerade från resten av mänskligheten. Dessa ”vise män” var inte bara tänkare utan också män av handling, inte bara teoretiker utan också praktiker med verklighetssinne. Den förste i denna skara, Thales från Miletos (omkr. 640-546 f.v.t.), vet vi nästan ingenting om, men det hävdas uttryckligen att han började ägna sig åt filosofi först sent i livet och att han även ägnade sig åt handel, ingenjörskonst, geometri samt astronomi (det sägs att han förutsåg en solförmörkelse som skulle ha ägt rum 585 f.v.t.).

Så mycket är säkert om de tidiga grekiska filosoferna att de alla var materialister. De vände ryggen åt mytologin och strävade efter att finna principer för naturens förlopp genom att observera just naturen. Senare tiders greker kallade dem hylozoister, vilket kan översättas som ”de som tror att materien är levande.” Denna uppfattning om materien som rör sig av egen kraft är påfallande modern och långt mera framskriden än 1700-talets mekaniska fysik. Frånvaron av moderna vetenskapliga instrument gav dock deras teorier ofta en prägel av inspirerade gissningar. Men om man inbegriper deras brist på hjälpkällor, så är det häpnadsväckande hur nära de var en verklig förståelse av naturens förlopp. Följaktligen förfäktade filosofen Anaximandros (omkr. 610-545 f.v.t.) att människan och alla andra djur hade utvecklats från en fisk, som övergav vattnet för torra land.

Man kan förledas tro att dessa filosofer var religiösa bara därför att de använde ordet gud (theos) i samband med urämne. John Burnet hävdar att gud hade samma betydelse som gamla Homeriska epitet såsom tidlös, odödlig m.fl. Även Homeros använde ordet i flera olika betydelser. I Hesiodos verk Theogonien framgår det att många gudar aldrig dyrkades, utan var bara behändiga personifieringar av naturfenomen eller mänskliga begär. Primitiva religioner betraktade himlen som gudomlig och åtskiljd från jorden. De joniska filosoferna bröt radikalt med detta synsätt. Under det att man byggde på upptäckter av babyloniska och egyptiska kosmologer, så förkastade man det mytologiska elementet, som blandade samman astronomin med astrologin.

Den grekiska filosofins allmänna riktning innan Sokrates syftade till att avslöja naturens underliggande principer. Schwegler beskriver detta:

”Naturen såsom det omedelbarast givna, det närmast till hands liggande och påtagligaste lockade tidigast forskningsbegäret. Man föreställde sig, att en oföränderlig princip måste ligga till grund för naturens ständigt växlande former och mångfaldiga företeelser. Vilken är denna princip? Vad är tingens yttersta grund? Så frågade man sig. Eller närmare bestämt: vilket är naturens grundelement?” [15]

Det gavs många olika tolkningar. Thales, t.ex. hävdade att allting består i grunden av vatten. Detta var ett stort steg framåt i det mänskliga tänkandet. Visserligen hade babylonierna långt innan framlagt idén om att alla ting har sitt ursprung i vattnet. Deras skapelsemyt blev modell för hebréernas skapelseberättelse i Första Moseboken. ”Allt land var hav”, säger legenden, ända tills babyloniernas skapelsegud Marduk skiljde landet från hav. Skillnaden här är att det inte finns någon Marduk, ingen gudomlig skapare som befinner sig utanför naturen. Istället förklaras naturen för första gången i enbart materialistiska begrepp, d.v.s. med begrepp hämtade från naturen självt.

Idén om naturens reducerbarhet till vatten är inte så långsökt som man i förstone kan tycka. Förutom det faktum att jordens yta utgörs till största delen av vatten, något som grekerna i Jonien mycket väl visste, så är vatten livsviktigt för alla former av liv. Det mesta av våra kroppar består av vatten och vi skulle mycket snart dö om vi blev utan det. Dessutom, vatten växlar form när det övergår från flytande till fast eller till ånga. Om detta kommenterar Burnet:

”Det är inte svårt att se hur meteorologiska iakttagelser ledde Thales fram till dessa uppfattningar. Av allt det vi känner till så tycks vattnet vara det mest mångskiftande. Vi är bekant med det i fast, flytande och förångad form, så Thales kan mycket väl tyckt sig se ett skeende inför sina egna ögon, där världen utvecklas från vatten och tillbaka till vatten igen. Fenomenet med förångning leder till antagandet att himmelskropparnas eld underhålls av den fukt de drar till sig från havet. Även idag säger en del att ‘solen drar till sig vatten’. Vattnet kommer tillbaka som regn, så de tidiga kosmologerna ansåg att det blev till jord. Något som kan tyckas naturligt för dem som var bekant med Egyptens floder som bildade Deltat och Mindre Asiens störtfloder, som förde med sig stora slamavlagringar.” [16]

Anaximandros

Thales kom att följas av andra filosofer som utvecklade olika teorier om materiens grundläggande struktur. Anaximandros sägs ha kommit från Samos, där den berömde Pythagoras också levde. Det berättas att han i skrift behandlat naturen, fixstjärnorna, jordklotet och mycket annat. Han lät göra en slags karta, som visade gränslinjen mellan land och vatten och låg bakom ett antal precisionsredskap bl.a. ett solur och en stjärnkarta.

I likhet med Thales, så kom Anaximandros att undersöka den faktiska världens beskaffenhet. Och som Thales före honom var hans utgångspunkt strikt materialistisk utan tillflykt till gudar eller andra övernaturliga företeelser. Men till skillnad från Thales så sökte han inte lösningen i någon form av materia såsom vattnet. Enligt Diogenes:

”Han åberopade Gränslösheten (det obestämda) som princip och grundämne. Han angav inte vatten, luft eller något liknande.” [17]

Hegel kommenterade detta:

”Det är principen om alltings blivande och avtynande, med jämna mellanrum uppstår i den oändliga världar eller gudar för att återigen dö bort i den.” [18]

Med detta fick studiet av universum för första gången ett vetenskapligt fotfäste och möjliggjorde de tidiga grekernas enastående upptäckter och framsteg långt före sin tid. Tidigt kom upptäckten att jorden är rund och inte vilar på någonting, att jorden inte var universums mittpunkt utan kretsade med andra planeter runt centrum. Enligt den samtida Hippolitos så skulle Anaximandros ha hävdat att jorden hänger fritt och ingenting håller den på plats, eftersom allting befinner sig på samma avstånd från den och därför att den är rund och ihålig som en pelare, så att vissa befinner sig på ena sidan av jorden och andra på den andra sidan. [19] De utformade också en korrekt teori om mån- och solförmörkelse.

Trots brister och luckor så uppvisar dessa idéer ett överraskande vågat och nytt synsätt på naturen och universum. Utan tvivel kom de närmare sanningen än medeltidens fördunklande mystik, då tanken återigen blev fjättrad av religiösa doktriner. Dessutom var dessa betydande framsteg inte enbart grundat på gissningar utan resultatet av noggranna överväganden, undersökningar och experiment. Anaximandros föregrep Darwins evolutionsteori med 2000 år genom sina häpnadsväckande antaganden inom marinbiologin. Historikern Andrew R Burn håller för troligt att dessa inte var tillfälligheter utan produkten av ett vetenskapligt studium.

”Det förefaller som att han undersökte embryon och fossiler, såsom en av hans efterföljare med visshet gjorde, men vi vet inte säkert.” [20]

Anaximandros utlöste en omvälvande revolution för det mänskliga intellektet. I stället för att begränsa sig till den ena eller den andra substansen, introducerade han idén om generell materia — materien som ett filosofisk begrepp. Denna universella substans var evig och obegränsad, under ständig förändring och utveckling. Tillvarons alla myriader av former som vi uppfattade genom våra sinnen var yttringar av en och samma grundläggande substans. Denna idé var så ny att många fann den obegriplig. Plutarkos klagade över att Anaximandros inte pekade ut vilket ämne som var Gränslösheten. — vatten, jord, luft eller eld. Men det var ju just det som var kärnan i denna epokgörande idé.

Anaximenes

Den siste av de tre stora joniska materialisterna var Anaximenes (omkr. 585-528 f.v.t.). Det sägs att han föddes när Thales ”blomstrade” och att han själv ”blomstrade” vid Thales död. Han var yngre än Anaximandros. I likhet med Thales, men tvärtemot Anaximandros, så utgick han från en substans nämligen ”luften” som det absoluta ämne från vilket allt är uppbyggt och slutligen sönderfaller i. Anaximenes använde ordet luft (aer) i en annan betydelse än man gör idag. Det inbegrep ånga, dimma och även mörker. Många översättare föredrar därför ordet töcken istället.

Vid första anblicken förefaller denna idé vara ett steg bakåt i jämförelse med Anaximandros antagande om en generell materia. Men Anaximenes världsbild var faktiskt ett framsteg.

Anaximenes försökte visa hur luft, den universella substansen, kunde omvandlas genom processer han kallade förtunning och förtätning. När luft förtunnades blev den till eld, när den förtätades blev den vind och vid ytterligare förtätning moln, vatten, jord och slutligen sten. På detaljnivå var hans världsbild undermålig jämfört med Anaximandros. (Han trodde t.ex. att världen var format som ett bord). Trots det innebar hans synsätt ett nytt framsteg, eftersom han försökte komma längre än till allmänna påståenden om materiens beskaffenhet. Han strävade efter att ange en mer precis bestämning inte bara kvalitativt utan också kvantitativt genom förtunnings och förtätningsprocesserna. Med professor Farringtons ord:

”Lägg märke till att logiken, begreppsbildningen och abstraktionsförmågan förbättras steg för steg när dessa filosofer i tur och ordning kämpar med sitt problem. Det var ett stort steg framåt i det mänskliga tänkandet som togs när Thales reducerade mångfalden av ting till en enda första princip. Ännu ett stort steg togs då Anaximandros som sin första princip valde inte ett synligt ämne som vatten utan ett abstrakt begrepp det obestämda. Men Anaximenes var fortfarande inte nöjd. Då Anaximandros sökt förklara hur olika ting kunde uppstå ur det obestämda, lämnade han ett svar som inte var någonting annat än en metafor. Han beskrev förloppet som en isärskiljning. Anaximenes kände på sig att det behövdes någonting mer och kom så fram till de komplementära begreppen förtunning och förtätning, vilka förklarade hur kvantitativa förändringar kunde åstadkomma kvalitativa skillnader.” [21]

Med den tidens tekniska nivå var det inte möjligt för Anaximenes att närmare bestämma egenskaperna för de observerade fenomenen. Det är lätt att peka ut svagheter, även rena absurditeter, i hans uppfattningar. Men det vore att missa det väsentliga. De tidiga grekiska filosoferna kan inte beskyllas för att ha brustit i att presentera en innehållsrik och detaljerad världsbild, något som bara blev möjligt genom de följande tvåtusen åren av ekonomiska, teknologiska och naturvetenskapliga framsteg. Dessa det mänskliga tänkandets stora pionjärer lämnade i arv den enastående bedriften att ha brutit med gamla religiösa vanföreställningar och lägga den grund som gjorde vetenskaplig och kulturell utveckling möjlig.

Vidare utvecklade dessa stora revolutionerande tänkare en syn på universum som i många avseenden ligger nära sanningen. Deras problem kom sig av utvecklingsnivån inom produktion och teknologi. De saknade möjligheter att testa sina hypoteser och ge dem en fast grund. De föregrep mycket som endast skulle fullt ut klarläggas av den moderna vetenskapen, som förfogade över en långt mer framskriden forskning och teknik. Därför var luft för Anaximenes endast en bekväm term för materien i sin enklaste och mest grundläggande form. Eller som Erwin Schröder, en av den moderna fysikens grundare, skarpsinnigt påpekade:

”Hade han sagt dissocierad vätgas” (vilket man knappast kunde ha förväntat sig att han skulle ha sagt) ”skulle han inte vara långt ifrån vårt nuvarande synsätt.” [22]

De tidiga joniska naturfilosoferna hade sannolikt kommit så långt man kan komma med spekulativt resonerande om naturens förlopp. Förvisso gjorde man storartade generaliseringar som pekade i rätt riktning, men för att gå vidare var det nödvändigt att underkasta saker en mer detaljerad undersökning, att analysera naturen del för del. Detta arbete sysselsatte Aristoteles och de grekiska tänkarna från Alexandria. Men en viktig del av denna uppgift bestod i att observera naturen med ett kvantitativt tillvägagångssätt. Här kom de pythagoreiska filosoferna avgjort att spela en huvudroll.

Redan Anaximenes hade varit inne på detta när han försökte klarlägga förhållandet mellan naturens kvantitativa och kvalitativa förändringar (förtunning och förtätning). Men denna metod hade nu nått vägs ände och var utan möjlighet till vidareutveckling. John D. Bernal beskriver det så här:

”Den ursprungliga joniska skolans triumf var att den uppställt en bild av hur världen kommit till och hur den fungerade utan gudars ingrepp eller planering. Dess grundläggande svaghet var dess vaghet och dess rent deskriptiva och kvalitativa karaktär. I sig själv kunde den inte leda någonstans. Inget konkret kunde göras med den. Det som behövdes var införandet av antal och mängd i filosofin.” [23]

Från materialism till idealism

Den antika grekiska filosofins uppgångsperiod präglades av de samtidiga stora samhällskriserna. Betecknande var att de gamla föreställningarna ifrågasattes inbegripet de förhärskande trosföreställningarna. En religion i gungning ledde till framväxten av ateistiska riktningar och uppkomsten av ett genuint vetenskapligt synsätt grundat i materialism. Dock försiggick, som så ofta i samhället, en utveckling åt motsatt håll. Jämsides med den rationalistiska och vetenskapliga strömningen fanns också dess motpol — en tilltagande trend mot mysticism och irrationalitet. Ett fenomen som i mycket liknar det som tilldrog sig under samhällskrisen för den sena romerska republiken, då orientaliska religioner snabbt bredde ut sig och kristendomen ursprungligen bara var en i raden.

För den stora massan av bönder och slavar, som levde i en period av sociala oroligheter, föreföll Olympens gudar vara långt borta. Det var en religion för överklassen. Livet efter detta erbjöd ingen framtida befrielse från lidandet. Den grekiska underjorden var ett dystert ställe bebott av vilsna själar. De nya kulterna med sina mimiska danser och körsånger (den grekiska tragedins faktiska ursprung), sina mysterier (från verbet myo, som betyder att hålla sin mun stängd) och löften om ett liv efter döden var mycket mer lockande för massorna. I synnerhet var Dionysoskulten populär. Dionysos var vinguden (romarnas motsvarighet var Bacchus) och ceremonierna innebar ofta rena dryckesorgier. Detta tedde sig betydligt mer tilltalande än Olympens gamla gudar.

Under det romerska imperiets nedgångsperiod, i likhet med den nuvarande kapitalistiska nedgången, utbredde sig alla slags mysteriekulter bemängd med nya exotiska riter importerade från Trakien, Mindre Asien och förmodligen Egypten. En betydelsefull roll intog Orfevskulten, en raffinerad variant på den dionysiska kulten, med många beröringspunkter till den pythagoreiska riktningen. I likhet med pythagoréerna trodde Orfevskultens utövare på själavandring. De hade speciella reningsriter som innebar att avstå från kött, undantaget vid heliga ceremonier. Deras uppfattning om människan var grundad på dualism – föreställningen om att kropp och själ är åtskiljda. Enligt dem var människan delvis himmelsk och delvis jordisk.

Dessa idéer sammanfaller så väl med den pythagoreiska läran att vissa skriftställare, som Bury, hävdar att pythagoréerna i själva verket var en gren av den orfeiska väckelsen. Det är en överdrift. Trots sina mystiska delar så åstadkom den pythagoreiska skolan ett viktigt bidrag till utvecklingen av det mänskliga tänkandet, särskilt inom matematiken. Den kan inte avfärdas som en religiös sekt. Trots det, så går det inte att komma förbi slutsatsen att pythagorismens idealistiska föreställningar inte bara var ett eko av en värld där religiösa livsåskådningar var gällande, utan att de tog sin utgångspunkt från den. Bertrand Russell spårar utvecklingen mot idealism tillbaka till mysticismen hos den orfeiska religionen:

”Ett element av mystik kom in i den grekiska filosofien med Pythagoras, som var en reformator av orfismen, liksom Orfevs själv var en reformator av Dionysoskulten. Från pythagoréerna kom det orfiska elementet in i Platons filosofi och genom platonismen i större delen av senare filosofi, som hade mer eller mindre utpräglat religiös tendens.” [24]

Delningen mellan manuellt och intellektuellt arbete tog sig extrema uttryck i och med slaveriets framväxt. Detta fenomen var direkt kopplat till Orfevskultens utbredning. Slaveri är en extrem form av alienering. Under kapitalismen alieneras den frie arbetaren från sin arbetskraft, vilken uppenbarar sig för honom som en separat och främmande kraft – kapital. Men under slaveriet mister slaven själva sin existens som människa. Han är ingenting, inte någon person utan ett ”redskap med röst”. Hans kropp, hans själ och avkastningen från hans arbete är någon annans egendom och denne förfogar fritt över dessa utan hänsyn till slavens önskemål. Slavens ouppfyllda begär, hans extrema alienering från världen och sig själv, framkallar en sinnesstämning där han förkastar allt världsligt. Den materiella världen är ond och livet är en jämmerdal. Ingen lycka kan sökas här. Bara döden kan befria en från vedermödorna. Själen kan bli fri när den befrias från sin fångenskap i kroppen.

Under alla nedgångsperioder för samhället, så har män och kvinnor två möjligheter. Antingen konfronterar man verkligheten och kämpar för förändring eller så ser man ingen utväg och resignerar inför sitt öde. Dessa två motsatta förhållningssätt avspeglas tydligt i två antagonistiska filosofier – materialism och idealism. Om vi vill förändra världen, så är det nödvändigt att förstå den. Vi måste möta verkligheten. Den käcka optimismen hos de tidiga grekiska filosoferna var utmärkande för detta synsätt. De vill veta, men i senare tider förändrades detta. Den gamla ordningens sönderfall, framväxten av slaveri och en allmän känsla av osäkerhet medförde en viss inåtvändhet och pessimism. I frånvaron av alternativ tilltog tendensen att se bort från verkligheten och söka en individuell frälsning genom mystiken. De lägre samhällsklasserna sökte sig till mysteriekulter såsom de kring Demeter, åkergudinnan, och Dionysos, vinguden, samt senare Orfevs. De övre klasserna var dock inte fullt skyddade från samtidens problem och detta var en tid full av problem. Blomstrande städer kunde förvandlas till aska över en natt och dess medborgare dödas eller säljas som slavar.

Staden Sybaris, en handelsrival till Kroton, var ökänd för sin rikedom och lyx. De övre klasserna var så förmögna att allehanda historier spreds om den ”sybaritiska” livsstilen. En typisk historia var den om en ung sybarit, som när han steg upp klagade över att ett rosenblad i hans säng var skrynkligt. Det berättades att vin pumpades genom rörledningar till kajen. Även med hänsyn till överdrifterna, så är det klart att det var en blomstrande stad, där de rika levde ett liv i allsköns lyx. Men de ökade klyftorna ledde fram till en ursinnig klasskamp.

Detta skedde under en period där arbetsdelningen var långt driven samtidigt med ett snabbt tilltagande slaveri och en ständigt ökande klyfta mellan fattig och rik. Industri och bostadskvarter låg helt åtskiljda, men höga murar och vakter kunde inte skydda de rika stadsborna i Sybaris. På samma sätt som i så många andra städer utbröt en revolution där en tyrann, Telys, tog makten med stöd av massorna. Kroton tog detta som en ursäkt för att förklara krig mot sin rival när den för tillfället var försvagad av inre splittring. Efter sjuttio dagars fälttåg föll Sybaris. A R Burn kommenterar:

”De utplånade den fullständigt och lät leda om den lokala floden över området, allt medan de överlevande skingrades mestadels till västkusten. Grymheten i detta krig kan bara förstås om man betraktar det som ett klasskrig.” [25]

Det är mot denna speciella bakgrund som vi måste betrakta den pythagoreiska filosofiskolans tillkomst. Liksom under det romerska imperiets nedgångsperiod, var en grupp inom den härskande klassen besatt av ängslan, oro och förvirring. De gamla gudarna erbjöd ingen tröst eller hopp om räddning, vare sig för rik eller fattig. Även det goda i livet förlorade sin lockelse för män och kvinnor som tyckte att de stod på randen till en avgrund. När sådana allmänt otrygga förhållanden rådde, där även de starkaste och framgångsrikaste stater kunde plötsligen störtas, då väckte Pythagoras lära anklang hos delar av den härskande klassen, trots eller tack vare dess asketiska karaktär. Denna rörelses esoteriska och intellektuella prägel lockade inte massorna, som till stor del istället drogs till den orfeiska kulten.

Pythagoras och hans skola

Det är mer korrekt att tala om skolan än om dess grundare, eftersom det är vanskligt att skilja ut filosofin hos Pythagoras från anhängarnas myter och villfarelser. Inga skriftliga efter-lämningar från hans egen hand finns kvar och det är tveksamt om det överhuvudtaget funnits några. Till och med Pythagoras existens har ifrågasatts. Det oaktat, så hade hans skola en djup påverkan på det grekiska tänkandet.

Pythagoras sägs vara född på ön Samos, liksom Miletos en blomstrande handelsstat. Samos lokale diktator (tyrann), Polykrates, hade tagit makten från jordägararistokratin och härskade med köpmannaklassens stöd. Om honom berättade historikern Herodotos, att han rånade alla män utan åtskillnad därför att han gjorde gällande att hans vänner blev mera tacksamma när han återlämnade deras ägodelar än de skulle ha blivit om han aldrig hade tagit dem! Som ung arbetade han som ”filo-sofos” (vishetsvän) under Polykrates beskydd. Han reste till Fenicien och Egypten, där han påstås ha blivit invigd i den egyptiska prästkasten. År 530 f.v.t. flydde han till Kroton i södra Italien för att undkomma inbördesstrider och det persiska hotet mot Jonien.

Det myckna överflödet av myter och sägner gör det nästan omöjligt att säga någonting bestämt om personen, men hans skola var helt visst en märklig blandning av matematiska och naturvetenskapliga utforskningar samt en religiös klostersekt. Brödraskapet levde efter strikta klosterliknande regler, t.ex. att inte äta bönor, inte plocka upp det som fallit, inte röra om i elden med något av järn, inte kliva över ett bräckjärn o.s.v. Det hela gick ut på att fly undan världen och söka frälsning genom ett liv av fridfull kontemplation grundad i matematiken, som antogs rymma mystiska egenskaper. Efter vad som troligen speglade orientaliska influenser, förkunnade man också en tro på själavandring.

I motsats till den frimodiga världsligheten hos de joniska filosoferna, har vi här alla elementen hos den efterföljande idealistiska världsåskådning som kom att utvecklas av Platon och övertas av kristendomen, som kom att hämma andan för vetenskapligt utforskande under århundraden. Den ledande tankegången bakom denna ideologi tecknas insiktsfullt av John Burnet:

”Vi är främlingar i denna värld och kroppen är en grav för själen, och likväl får vi icke söka undfly den genom självmord. Ty vi är Guds varelser, han är vår herde, och utan hans befallning har vi icke rätt att fly härifrån. I detta liv finns tre slags människor, liksom det finns tre slags folk som besöker de olympiska spelen. Den lägsta klassen är de som kommer för att driva köpenskap, den närmast högre är de tävlande. Men den högsta är de, som blott kommer för att se på. Den högsta reningen består alltså i vetenskaplig forskning och det är den människa, som ägnar sig däråt, den sanne filosofen, som mest fullständigt frigjort sig från åter-födelsernas hjul.” [26]

Denna filosofi med sina starka elitistiska och klosterlivsinbundna övertoner, visade sig bli populär bland Krotons välbärgade klasser, fastän det är tveksamt om många verkligen avstod från att äta bönor och liknande. Bakom allt detta låg tanken på en klar åtskillnad mellan kropp och själ, en idé som har sitt ursprung i en förhistorisk uppfattning om människans plats i naturen och som genom historiens lopp förts vidare i olika skepnader. Den dyker t.o.m. upp i en av Hippokrates avhandlingar.

”När kroppen är vaken, så är själen inte sin egen dräng utan den lyder då under kroppen. Dess uppmärksamhet delas då av olika kroppsliga sinnen — syn, hörsel, känsel, vakenhet och alla kroppsaktiviteter — vilka berövar själen dess oberoende. Men när kroppen vilar, så vaknar själen och blir sin egen herre och kan själv utöva alla aktiviteter som kroppen kan. Under sömn får kroppen inga sinnesintryck, men den vakna själen vet allting. Den ser det som kan ses, hör det som kan höras, vandrar, känner, sörjer, kommer ihåg — med ett ord alla kroppsliga och mentala funktioner kan under sömn utföras av själen. Därför besitter den stor visdom som rätt kan tolka dessa ting.” [27]

Till skillnad mot de joniska materialistiska filosoferna, vilka medvetet vände sig bort från religion och mytologi, så övertog pythagoréerna från den orfeiska mysteriekulten idén om att själen kunde lösgöra sig från kroppen när man försattes i extas (gr. ekstasis utträda). Enbart när själen hade lämnat sitt kroppsliga fängelse kunde den visa sitt sanna väsen. Död var liv och liv var död. Redan från sin begynnelse, tillsammans med sin siamesiska tvilling religionen, representerade den filosofiska idealismen en omkastning av det verkliga förhållandet mellan medvetande och vara, människa och natur, personer och ting. Denna har bestått i en eller annan form ända fram till i dag, med de mest förödande konsekvenser.

Den pythagoreiska läran

Trots den pythagoreiska lärans mystiska prägel var den ändå ett filosofiskt framsteg. Det är inget konstigt med detta. Det finns många tillfällen under människans tankeutveckling när strävan efter irrationella och ovetenskapliga mål ändå gagnat vetenskapen. Under århundraden gick alkemisterna upp i fruktlösa försök att upptäcka de vises sten. De lyckades aldrig, men under sina experiment gjorde de många viktiga upptäckter som blev grundstenar när de moderna naturvetenskaperna, särskilt kemin, började utvecklas.

Den grundläggande tendensen inom den joniska filosofin var en strävan till att generalisera erfarenheterna från den verkliga världen. Pythagoras och hans efterföljare försökte förstå naturen från en annan utgångspunkt. Schwegler förklarar detta så här:

”Den joniska filosofien visar redan under sin utveckling en strävan att abstrahera från materiens kvalitativa bestämdhet. Denna abstraktion gäller på ett högre stadium materiens oändliga konkretion i allmänhet; man tar icke längre hänsyn till materiens kvalitativa bestämningar såsom luft, vatten o.s.v., utan betonar endast dess kvantitativa bestämdhet och dess rumsförhållanden. Men dessa uttryckas genom talet, som alltså blir pytagoreernas princip.” [28]

Människans idéutveckling i allmänhet är nära förbunden med förmågan att göra abstraktioner ifrån verkligheten och att dra generella slutsatser utifrån ett antal enskildheter. Eftersom verkligheten är mångsidig, så finns det många möjliga tolkningar av den, enligt det ena eller andra brottstycket av sanningen. Under filosofins historia urskiljer vi många fall där stora tänkare tar fasta på en (1) aspekt av verkligheten och gör den gällande som den absoluta och slutliga sanningen och nästa generation tänkare avfärdar den för att i sin tur upprepa förloppet. Ändå representerar olika filosofiskolors upp och nedgångar en utveckling och berikande av det mänskliga tänkandet genom en process av ändlösa successiva approximationer.

Pythagoréerna utforskade världen med hjälp av tal och kvantitativa relationer. Pythagoras hävdade att ”allting är tal.” Denna idé var förbunden med sökande efter en underliggande harmoni i universum. De trodde att tal var den beståndsdel ur vilket allting utvecklades. Trots sin dragning åt mystik gjorde de viktiga upptäckter som kom att stimulera matematikens utveckling och då i synnerhet geometrins. De låg bakom taltermerna udda och jämna, där udda tal var maskulina och jämna feminina. Eftersom inga kvinnor släpptes in i brödraskapet, så förklarades de udda talen himmelska och de jämna jordiska. Även termerna kvadrat och kubik med avseende på tal myntades av pythagoréerna, som även upptäckte den harmoniska relationen mellan tonintervallen i den musikaliska skalan som uppträder när längderna för vibrerande strängar jämförs med de toner de avger.

För pythagoréerna kom dessa betydelsefulla upptäckter aldrig till någon praktisk användning. Deras intresse för geometri var blott riktad mot dess abstrakta och mystiska sida. Trots det kom de att utöva ett avgörande inflytande över efterföljande idéer. Ända till våra dagar har matematiken framstått som ett mystiskt och esoteriskt ämnesområde. Detta fördes vidare av den idealistiska filosofin hos Platon, vilken över ingången till sin skola lät prägla in ”Okunniga i geometri äga icke tillträde.” Professor Farrington skriver:

”Den pythagoreiska kosmologin är ytterst egendomlig och mycket betydelsefull. Pythagoréerna försökte inte som jonierna beskriva världsalltet som ett samspel mellan urämnen och fysikaliska processer. De beskrev det uteslutande med hjälp av tal. Aristoteles yttrade långt senare att de i talen såg både världsalltets form och världsalltets materia. Talen var det ämne som världen bestod av. De kallade en punkt för 1, en linje för 2, en yta för 3 och en kropp för 4, i enlighet med det minsta antalet punkter som behövdes för definition av varje dimension.” [29]

De tillmätte en magisk betydelse åt vissa tal — tre, fyra, sju. Särskilt viktigt var talet tio, som är summan av 1, 2, 3 och 4. Dessa vidskepligheter har fortlevt i den heliga treenigheten, Apokalypsens fyra ryttare, de sju dödsynderna och dylikt. Bernal tillägger:

”Den framträder också i den moderna matematiska fysiken var gång dess experter försöker göra Gud till den högste matematikern.” [30]

Vetenskapshistorien är full av styvnackade ståndpunkter, på gränsen till fanatism, i hävdandet av en speciell idéskola, vars förespråkare framställer sin sak som den absoluta sanningen och vilka faktiskt konkret uttrycker den maximalt möjliga kunskapsnivån vid en given tidpunkt. Endast vetenskapliga framsteg längre fram kommer då att blottlägga de inre motsägelserna och begränsningarna hos en viss teori, som då negeras av sin motsats, vilken i sin tur kommer att bli negerad och så vidare i all oändlighet. Denna process beskriver just dialektiken i vetenskapshistorien, vilken under århundraden gick par i par med filosofins historia och ursprungligen var de två praktiskt taget oskiljaktiga.

”Allting är tal”

Utvecklingen av den kvantitativa sidan vid utforskande av naturen var uppenbarligen utslagsgivande. Utan den blir naturvetenskapen kvar i ett stadium av generaliseringar, oförmögen till vidare utveckling. Men när ett sådant genombrott äger rum, så finns det samtidigt en tendens till överdrivna utfästelser i detta genombrotts namn, särskilt i fall som detta, när vetenskapen blir insnärjd med religion.

Pythagoréerna ansåg att talen – kvantitativa relationer – var fundamentala för allt. ”Allting är tal.” Naturligtvis är det många naturfenomen som kan beskrivas med matematiska termer. Men även de mest avancerade matematiska modellerna är bara approximationer av verkligheten. Den renodlade kvantitativa metodens otillräcklighet var uppenbar redan för länge sedan. Georg Wilhelm Friedrich Hegel var en övertygad idealist och en driven matematiker, men tvärtemot vad man skulle tro var han allt annat än förtjust i den pythagoreiska läran. Hegel öste galla över idén om att världen kunde reduceras till kvantitativa relationer.

Ända sedan Pythagoras har de mest vidlyftiga anspråk gjorts i matematikens namn och den har framställts som vetenskapernas drottning, den magiska nyckeln som öppnar universums alla dörrar. Befriad från all kontakt med den råa och materiella verkligheten, framstår matematiken som svävande i himmelen, där den uppnår en gudalik existens, underkastad enbart sina egna lagar. Därför kunde den store matematikern Jules Henri Poincaré, under det tidiga 1900-talet, hävda att vetenskapens lagar inte är relaterade till den verkliga världen överhuvudtaget, utan representerade godtyckliga konventioner avsedda som bekväma och ”ändamålsenliga” beskrivningar av världsliga fenomen. Nu för tiden finns det många fysiker som uttryckligen anser att giltigheten för deras matematiska modeller inte är betingas av empiriska bestyrkanden, utan av de estetiska kvalitéerna hos deras ekvationer.

Således har matematiska teorier å ena sidan varit en källa till enastående vetenskapliga framsteg, men å den andra sidan också upphovet till åtskilliga fel och missuppfattningar, vilka fått och fortfarande får djupa negativa konsekvenser. Det huvudsakliga misstaget består i försöket att reducera naturens komplexa, dynamiska och motsägelsefulla förlopp, till statiska, välordnade och kvantitativa formler. Pythagoréerna var först med att framställa naturen på ett formalistiskt sätt, där endimensionella punkter blir en linje och linjer blir ett plan och plan blir till en kub, en sfär osv. Vid första anblicken framstår den rena matematikens värld som en värld av absolut tanke, obefläckad av beröring från materiella saker. Men detta är långt ifrån sant som Engels påpekade. Det finns inget logiskt resonemang eller ”fritt val” bakom vårt användande av det decimala talsystemet, utan det beror på våra tio fingrar. Ordet digital kommer av det latinska digitus (sv. finger). Än i våra dagar räknar unga skolelever på sina materiella fingrar gömda under den materiella skolbänken när de svarar på ett abstrakt matematiskt problem. Med detta återupprepar barnen sättet på vilket den tidiga människan lärde sig konsten att räkna.

Den materiella grundvalen för matematikens abstraktioner var ingen hemlighet för Aristoteles. Han skrev:

”Matematikern skärskådar abstraktioner. Han eliminerar alla betydelsefulla kvaliteter såsom vikt, täthet, temperatur etc och kvar finns bara det kvantitativa och kontinuerliga (i en, två eller tre dimensioner) och de grundläggande egenskaperna.” [31]

På ett annat ställe skriver han:

”Matematiska objekt kan inte existera åtskilda från förnimbara (dvs. materiella) ting.” [32]

Och vidare:

”Vi har aldrig erfarit något som består av linjer, plan eller punkter, vilket vi skulle om dessa ting hade materiell substans. Linjer etc måste kanske finnas innan vi kan definiera kropp, men de kan inte på något sätt finnas innan materien.” [33]

Matematiken har utvecklats som en följd av påtagliga, materiella och mänskliga behov. Den tidiga människan hade bara tio räkneord, därför att hon likt småbarn räknade med hjälp av sina fingrar. Mayafolket i Mellanamerika utgjorde ett undantag då deras talsystem hade tjugo som bas i stället för tio. Möjligen använde de inte bara fingrarna utan också tårna när de räknade. De forntida människor som levde i primitiva jakt och samlarsamhällen, som saknade pengar och privat egendom, hade inga behov av stora tal. För att uttrycka tal större än tio, kombinerade man bara några av de tio räkneord som man förband med fingrarna. Således kan ett mer än tio uttryckas som ett-tio (undecim på latin eller på urgermanska ein-lifon ”en över”, som är ursprunget till räkneordet elva). Alla större tal är bara kombinationer av ursprungligen tio räkneord, undantaget fem tillägg — hundra, tusen, miljon, miljard och biljon.

Talens ursprung var känd redan av den framstående engelske materialistiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes:

”Det verkar också som om det fanns en tid när dessa talens namn inte var i bruk, och människor var hänvisade till att använda fingrarna på den ena handen eller båda när de ville räkna något. Det är därför som det numera inte finns mer än tio räkneord hos något folk och hos vissa bara fem, och sedan börjar man om igen.” [34]

Alfred Hooper har belyst detta:

”På grund av att den primitiva människan konstruerade samma antal räkneord som hon hade fingrar, så är vårt nuvarande talsystem decimalt, d.v.s. en skala med talet tio som grund och med oändliga repetitioner av de första tio räkneorden […] Om människan hade tolv fingrar istället för tio, så skulle vi nu tveklöst ha ett doudecimalt talsystem, d.v.s. ett som var grundat på talet tolv och med oändliga repetitioner av tolv som grundläggande räkneord.” [35]

Faktiskt så skulle ett duodecimalt system ha vissa fördelar över det decimala. Enär talet tio endast är jämnt delbart med två och fem, så kan tolv delas jämnt med två, tre, fyra och sex.

Romerska siffror är avbildningar av fingrar. Den romerska siffran för fem (V) motsvarar troligen vinkeln mellan en tumme och dess åtskiljda fingrar. Det latinska ordet calculus (till vilket vi kan härleda ordet kalkyl) betyder småsten, vilket hör samman med metoden att räkna med stenkulor på en kulram. Dessa och oräkneliga andra exempel belyser hur matematiken inte har uppstått ur fria mentala aktiviteter, utan är en produkt från en utdragen process av social evolution, försök och misstag, observationer och experiment, från vilket det gradvis lösgjort sig en kunskapsenhet av ett påfallande abstrakt slag.

På samma sätt kan vikt och måttenheter också återföras till materiella objekt. Våra gamla måttenheter fot och tum är åskådliga exempel på detta. Ursprunget till de grundläggande matematiksymbolerna + och − har inget med matematik att göra. Det var märken som medeltida köpmän använde vid beräkning av över eller underskott i sina varulager.

När den tidiga människan uppförde bostäder för att skydda sig mot elementen, sporrades hon att finna ut den bästa och mest praktiska metoden att kapa stockar så att deras ändar kunde passas ihop. Ur detta uppstod begreppet rät vinkel och konstruktionen av timmermannens vinkelhake. Behovet av att bygga hus på en så vågrät grund som möjligt, ledde till att det uppfanns sådana avvägningsinstrument som finns avbildade i egyptiska och romerska gravkammare. Det var sådana enkla men praktiska instrument som användes när pyramiderna  byggdes. De egyptiska prästerna hade samlat på sig en enorm mängd matematisk kunskap som ytterst kunde härledas till sådana praktiska verksamheter.

Själva ordet geometri röjer dess ursprungliga användning. Det betyder helt enkelt jordmätning. Det lovvärda med grekerna var att de skapade en alltigenom teoretisk form för dessa upptäckter. Men när de påstod att deras matematiska satser uteslutande var resultatet av logisk deduktion, då vilseförde man sig själv och framtida generationer. Ytterst så kan matematiken härledas till en materiell verklighet och skulle den förutan sakna tillämpningar. Även Pythagoras välkända sats, som varje skolunge känner till – att kvadraten av en rätvinklig triangels längsta sida är summan av kvadraterna för de övriga sidorna – hade sedan länge tillämpats av egyptierna.

Pythagoréerna bröt med den joniska materialistiska traditionen, som strävade efter att generalisera på grundval av erfarenheter från den verkliga världen. Pythagoréerna bedyrade att matematikens högre sanning inte kunde ha sin upprinnelse ifrån en sinnligt upplevd värld, utan enbart var resultatet av resonerande slutledningar, deduktion. Filosofen börjar med att uppställa en viss grundprincip, som antas vara sann. Därefter kan han genom flera led av logiska regler komma fram till en slutledning utan att använda andra fakta än grundprinciper eller sådana som härletts ur grundprinciper. Detta kallas för a priori-resonemang ifrån den latinska frasen som betyder ”från det som kommer före”.

Genom deduktion och bevisföring a priori försökte pythagoréerna upprätta en modell av universum som baserades på perfekta former i överensstämmelse med en gudomlig harmoni. Problemet är att i den verkliga världen finns det inga perfekta former. Pythagoréerna föreställde sig t.ex. himlakropparna som perfekta klot, som rörde sig i exakta cirklar. Detta var ett revolutionerande steg framåt på sin tid, men inget av dessa antaganden är dock sanna. Försöket att tillskriva universum en inre perfekt harmoni, att frigöra den från motsättningar, bröt snart samman även på det matematiska området. Inneboende motsatsförhållanden uppdagades och ledde till en kris för den pythagoreiska skolan.

Hippasos från Metapontion upptäckte vid mitten av 400-talet f.v.t. att den kvantitativa relationen mellan sida och diagonal i enkla geometriska figurer som kvadrater och liksidiga femhörningar var inkommensurabla, dvs. de kunde inte uttryckas som en kvot mellan två heltal. Kvadratroten ur två kan inte representeras med siffror, den är vad matematikerna kallar ett irrationellt tal. Den upptäckten skapade förvirring hos de pythagoreiska teoretikerna. Intill dess hade de hävdat att världen var uppbyggd av punkter med utsträckning. Även om det inte var möjligt att ange hur många punkter en sträcka på en linje bestod av, så antog man att de i alla fall inte var oändligt många. Om nu sida och diagonal på en kvadrat är inkommensurabel, så medför det att sidorna och diagonalen är oändligt delbara och att de små punkter som universum är uppbyggd av inte existerar.

Från denna tidpunkt punkt började nedgången för den pythagoreiska skolan. Den splittrades i två rivaliserande fraktioner. Den ena begravde sig i allt grumligare matematiska spekulationer, medan den andra försökte överbrygga motsägelserna med hjälp av sinnrika matematiska konstruktioner, vilka la en ny grund för utvecklingen av de kvantitativa vetenskaperna.

Översättning från engelska av Hans Åkesson.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.


Noter

1. Childe, V G. Människan skapar sig själv, s. 14.
2. Childe, V G. Människan skapar sig själv, ss. 14-15.
3. Frazer, J G. Den gyllene grenen, s. 22.
4. Frazer, J G. Den gyllene grenen, s. 131.
5. Feuerbach, L. The Essence of Christianity s. 5.
6. Aristoteles. Metaphysics, s. 53.
7. Prigogine & Stengers. Ordning ur kaos, s. 10.
8. Se Donaldson, Hur barn tänker s. 78.
9. Xenofon, Hushållaren. Citerat i Farrington, Grekisk vetenskap, s. 28.
10. Feuerbach, Ludwig. The Essence of Christianity ss. 104-105.
11. Burn, A R. The Pelican History of Greece, s. 132.
12. Childe, Vere Gordon. Man Makes himself, ss. 107-108.
13. Burn, A R. The Pelican History of Greece, s. 119.
14. Rostovtsev, History of the Ancient World. Citerat i Russell Västerlandets filosofi, s. 40.
15. Schwegler, A. Filosofiens historia i dess grunddrag, s. 13.
16. Burnet, J. Early Greek Philosphy, s. 49.
17. Diogenes Laërtios. Berömda filosofers levnad, ii:1.
18. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 185.
19. Anaximandros, DK12A11.
20. Burn, A R. The Pelican History of Greece, s. 130.
21. Farrington, B. Grekisk vetenskap, s. 37.
22. Burn, A R. The Pelican History of Greece, s. 131.
23. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 1, s. 160.
24. Russell, B. Västerlandets filosofi, s. 35.
25. Burn, A R. The Pelican History of Greece, s. 140.
26. Burnet, J. Early Greek Philosophy. Citerat i Russell, Västerlandets filosofi s. 47.
27. Hippokrates. Drömmar: i.
28. Schwegler, A. Filosofiens historia i dess grunddrag, s. 19.
29. Farrington, B. Grekisk vetenskap, s. 44.
30. Bernal, J D Vetenskapens historia, bd 1, s. 162.
31. Aristoteles. Metaphysics, s. 120.
32. Aristoteles. Metaphysics, s. 251.
33. Aristoteles. Metaphysics, s. 253.
34. Hobbes, T. Leviathan, s. 68.
35. Hooper, A. Makers of Mathematics, ss. 4-5.

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,124FansGilla
2,570FöljareFölj
1,340FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna