Den bolivarianska revolutionen i Venezuela står inför tider av svåra prövningar. Högeroppositionen, uppbackade av USA, har bedrivit en fullskalig kampanj för att ”byta regim”. Våldsamma protester har under de senaste två månaderna blivit vardagsmat och resulterat i över 50 dödsoffer. De chavistiska regeringsanhängarna har tagit över gatorna för att försvara regeringen och den bolivarianska revolutionen. President Maduro förvånade alla genom att sammakalla en konstituerande församling. För att få en bättre överblick över situationen och vad den kan leda till har Investig’Action intervjuat Jorge Martín, som är sekreterare för solidaritetskampanjen ”Hands Off Venezuela”.
(Den här artikeln publicerades ursprungligen av Investig’Action i två delar. Här publiceras båda delarna.)
Du var i Venezuela för några veckor sedan. Hur stämde den verklighet du mötte ihop med den som presenteras för en av västerländsk media?
Det finns ett antal olika poänger att ta upp här. För det första sprider medierna bilden att det i Venezuela finns grupper bestående av fredliga demonstranter i opposition, som kämpar för demokrati – medan regeringens repressioner har mördat över 50 personer. Detta är felaktigt. Det pågår stora oppositionsdemonstrationer, som har pågått i drygt två månader och dragit mycket folk. Men i många fall har de urartat i våldsamma strider där oppositionsdemonstranterna, eller förtrupper till oppositionen, har använt skjutvapen, egentillverkade bomber, vapen, raketgevär och liknande tillhyggen mot polisen – men också mot skolor, statliga byggnader, bostadsprojekten Misión Viviendas och kollektivtrafik. De har till och med ställt upp brinnande barrikader utanför mödravårdscentraler. Det har också förekommit skottlossningar från oppositionen mot civila, och överhuvudtaget mot chavister.
Så det är knappast några fredliga förkämpar för demokrati…
Nej, det är inte korrekt att säga att detta är fredliga oppositionella demonstranter. Det är inte korrekt att säga att de vill ha demokrati, eller att de vill ha val. Faktum är att deras egna ledare har erkänt att de vill ha en ”regimförändring”. Till exempel skrev Maria Corina Machado en artikel i peruanska El Comercio där hon sa ”det första steget är att störta regeringen. Sen kan vi tala om att hålla val i ett annorlunda, institutionellt sammanhang”, någonting sådant.
En annan sak jag vill säga är att dessa protester inte äger rum över hela landet, inte ens över hela huvudstaden. De är koncentrerade till ett litet antal stater och regioner, av vilka de flesta är styrda av guvernörer eller borgmästare i opposition. Särskilt gäller detta i Táchira, Mérida, Barinas, Carabobo, Lara och i östra Caracas. Befinner du dig i Caracas kan du gå igenom hela din vardag utan att någonsin springa på en oppositionsdemontration, eller något våld, eftersom det koncentrerats till Altamira, i Chacao – den östra delen av staden, där medel- och överklassen bor.
Detta betyder att protesterna inte har spridit sig utanför oppositionens inflytandebastioner?
Detta är någonting väldigt talande som man ser i Caracas, att oppositionen inte har lyckats med ett av sina huvudmål – nämligen att dra in människor från Barrios, det vill säga kullarna runt Caracas där stadens arbetarklass och fattiga bor, in i protesterna. Och detta undergräver idéerna om att de här protesterna är motiverade av svält och brister. Det finns problem med brist på basprodukter och det har det gjort i många år, men trots detta är det de människor som drabbats hårdast av dessa som fortfarande försvarar den bolivianska revolutionen. Samtidigt är det människor ur medel- och övre medelklassen, som inte påverkas lika mycket av de ekonomiska svårigheterna, som huvudsakligen deltar i dessa demonstrationer mot regeringen.
Den sista saken som står i kontrast till den bild media ger är att det har varit enorma bolivarianska demonstrationer organiserade av chavister. Den nittonde april ägde en väldigt stor demonstration rum, och på första maj var det en jättelik demonstration som jag hade tillfälle att delta i. Det var en demonstration som utgick från fyra mötesplatser runt om i stan, varefter folk marscherade till Bolívaravenyn. Bolívaravenyn är ganska lång och var helt full av folk i 4-5 timmar, med vågor av folk som kom och gick, så det måste ha varit hundratusentals personer där. Alla var inte från Caracas, utan grupper av arbetare var ditresta från andra delar av landet för att delta i första maj-demonstrationen. Den visade tydligt på det utbredda stödet för den bolivarianska revolutionen. Dessa stora demonstrationer har i sin tur följts upp av mindre demonstrationer nästan dagligen. Kvinnor, ungdomar, bönder, etc. har gått ut för att försvara den bolivarianska revolutionen och protestera mot högeroppositionens försök att störta den. Och detta varken visas eller refereras till i media, så i vanlig ordning ges en extremt ensidig bild av vad som händer i Venezuela.
När media visar en ensidig bild och förskönar oppositionens aktioner, vilken roll spelar då den internationella solidariteten och framförallt, vad försöker ”Hands Off Venezuela” göra?
”Hands off Venezuela” har från början haft som mål att höras genom det brus av medialögner, snedvridningar, halvsanningar och manipulationer som omger Venezuela. Bara för att ge ett exempel, hade BBC World News häromdagen en huvudnyhet på sin hemsida som löd:
”Två till demonstranter har dödats i Venezuela. Siffran på dödsoffer bland regeringskritiska demonstranter har under de senaste sju veckorna stigit till 42 döda.”
Och detta stämmer uppenbarligen inte. Människor har dött till följd av regeringens repressioner, men i majoriteten av dessa då 42 – nu över 50 – har så inte varit fallet. Majoriteten av de som omkommit har dött till direkt följd av oppositionens politiska våld: till exempel av skottlossningar från oppositionens linjer, eller som ett indirekt resultat av det. Så vår uppgift är att försöka sprida den sanna informationen till aktivister i arbetarrörelsen, vänsteraktivister, studentaktivister och så vidare, i syfte att motverka medias lögner. Vi ska också, i så stor utsträckning vi kan, försöka hålla medierna ansvariga. Men att sprida sanningsenlig information från en motsatt position är väldigt viktigt, så att människor kan få en bild av vad som egentligen pågår i Venezuela. Det är en av solidaritetsrörelsens viktigaste uppgifter just nu.
För att gå tillbaka till en av dina poänger så nämnde du att oppositionsdemonstrationerna inte spridit sig till Barrio-området, och att de under två månader knappt vunnit någon mark. Hur tror du att deras strategi ser ut nu?
Det är lite svårt att säga, eftersom många olika faktorer spelar in. Men jag skulle säga att vi redan har nått en punkt där oppositionssupportrarna börjar bli trötta och frustrerade av att de inte kommer någon vart. Som du säger så har de demonstrerat i nästan 60 dagar och ännu inte nått några av sina mål. Framför allt har de inte lyckats hitta något verkligt substantiellt stöd för sina protester i områden där arbetarklassen eller de fattiga bor, och de har inte heller lyckats krossa staten. Trots att oppositionsledarna hela tiden vänder sig till armén och försöker uppmuntra den att störta regeringen, har det inte skett några rörelser där. Bortsett från några uttalanden från statsåklagaren, som oppositionen hävdar står på deras sida, har inga större sprickor uppstått i de statliga institutionerna. De har inte lyckats knuffa ut regeringen, eller fått några eftergifter beviljade som de skulle kunna framhålla som en seger.
De har praktiskt taget stängt in sig själva i en återvändsgränd. Det jag ser nu är att en sektion av oppositionsdemonstranterna, och en del av ledarna för dem, radikaliserar protesterna till att bli mer våldsamma. De har börjat använda terroristmetoder. För några dagar sedan attackerade de Nationalgardets baracker i Táchira och tände eld på dem. I San Antonio de los Altos har så gott som alla låst in sig i sina hem till följd av allt upproriskt högervåld på gatorna. Demonstranterna har tagit kontrollen över staden under några dagar, med stöd från den lokala borgmästaren. Liknande situationer har uppstått i delar av Táchira, i delar av Mérida, Barinas och Barquisimeto. Det är den sortens strategi de har.
Men jag tror också att ifall de inte lyckas mobilisera eller nå sina mål, så kommer en del av dem att röra sig mot förhandlingsbordet med regeringen, och det kommer att skapa en stor splittring inom oppositionen. Man får inte glömma att oppositionsledarna inom de egna leden redan är väldigt misstrodda på grund av deras agerande i oktober/november förra året. De kallade då i korthet ihop till stora demonstrationer och lovade att regeringen skulle störtas – men vände sedan tvärt och gick in i förhandlingar, varifrån de inte fått igenom någonting.
Mätningarna, till exempel från Hinterlaces, visar ständigt att människor inte litar på oppositionens ledarskap…
Ja. Dessutom börjar oppositionens demonstrationer bli alltmer impopulära, på grund av hur våldsamma de är. Häromdagen upptäckte till exempel demonstranterna en ”infiltratör” och tände eld på honom. Demonstrationerna börjar försvåra människors vardag. Det är svårt att ta sig till jobbet, till skolan och så vidare. Därför finns det nu en växande massa av människor som inte nödvändigtvis stödjer regeringen, men som tar avstånd från oppositionens våld. Så det jobbar också emot dem.
Det spelar också en tredje gruppering i händerna. De senaste månaderna har det varit mycket prat om Lorenzo Mendoza, som blivit en framträdande figur. Han äger Grupo Polar, och även om han deltog i en del av oppositionsdemontrationerna i oktober har han på det senaste varit lågmäld. En av Hinterlaces mätningar visade att han kunde ha varit den föredragna kandidaten i oppositionens primärval – hellre än någon av de konkurrerande politiska ledarna. Det finns människor som leker med tanken att eftersom regeringen varit en ekonomisk katastrof, så kanske lösningen vore att låta en affärsman sköta landet. Och en del människor kommer säkert falla för den idén. Och så finns det två andra okända faktorer. En av dem är Henry Falcón, som är guvernör i delstaten Lara. Han är en föredetta chavist som senare rört sig över till oppositionens sida. Den andra är Manuel Rosales, som var oppositionens presidentkandidat 2006. För ett par år sen flydde han landet till följd av en arresteringsorder på grund av korruptionsanklagelser. Han återvände senare, frihetsberövades en kort period och har nu frigivits. Jag tror det finns en möjlighet att en del av dessa människor kanske kommer att försöka nå en kompromiss av något slag med regeringen.
Å andra sidan – situationen skulle också kunna urarta i ett inbördeskrig. Om den våldsamma delen av oppositionen radikaliserar sina terroristaktiviteter skulle chavisterna kunna svara med våld. I delar av landet har det redan hänt och där det, om så bara för några dagar, uppstått situationer då lag och ordning totalt satts ur spel.
Vilken motivering ser du att oppositionsledarna skulle ha till att trappa upp våldet?
Det är tydligt att oppositionsledarna vill störta regeringen, och att de tror att de har sin chans nu. De har också ett internationellt stöd då Trump tydligt ställt sig på deras sida, och där den colombianske presidenten Santos spelar en nyckelroll. Han har tidigare låtsas ha en vänlig inställning till den venezuelanska regeringen, särskilt under fredsförhandlingarna med FARC, men han har nu brutit de banden och uttalat sig mot Venezuela. Han har också gjort en del provokativa drag, som att skicka beväpnade bilar till gränsen. En av oppositionens idéer är att öppna en humanitär korridor vid Colombias gräns, som också skulle kunna dras in i spelet. Oppositionsledarna tror att de har en chans att komma till makten, och de vill inte ha val. Det går inte att säga. De vill störta regeringen och skapa ett nytt ramverk, där det kanske kommer finnas val – eller inte.
Låt oss spola tillbaka tiden lite. Det här nya försöket att störta regeringen började med högsta domstolens beslut att sätta sig i nationalförsamlingens ställe – eller det var åtminstone den officiella förevändningen. Det ledde i sin tur till att människor som tidigare försvarat den bolivarianska revolutionen att nu komma med anklagelser om auktoritarism. Hur ser din analys ut gällande detta?
Jag vill understryka två olika poänger i relation till detta. En är att när man ska ta ställning till Venezuela kan man inte fokusera på detaljer i konstitutionen, eller vem som bröt mot den och den regeln – utan man måste fokusera på den grundläggande klassfrågan. Vilkas klassintressen representeras av oppositionen? Och om oppositionen skulle segra, är det en rörelse mot demokrati eller till förmån för arbetarklassens och de fattigas intressen – eller inte? Det har tydligt visat sig att det inte är det, utan skulle bli ett massivt bakslag. Att ha den ingången är grundläggande för alla vidare analyser.
Sen kan man också titta på detaljerna hos konstitutionen, och alla sådana saker. Om du tittar på detaljerna kommer du i de allra flesta fall att försvara den bolivarianska regeringen och dess ageranden – också från ett helt lagligt/institutionellt perspektiv. Möjligtvis med undantag för att de regionala guvernörsvalen ställdes in förra året. Detta gjordes mot bakgrund av den rådande ekonomiska krisen i landet, vilket är ett giltigt skäl, och också för att det fanns en rörelse mot en ny folkomröstning. Så det ena liksom spelade ut det andra, plus att detta är någonting som gjorts förut. Men jag skulle, utifrån ett helt borgerligt demokratiskt perspektiv, säga att det enda stora brottet mot den konstitutionella legaliteten som skett i Venezuela är senareläggningen av regionalvalen.
När det kommer till högsta domstolen var deras beslut helt rättfärdigat av det faktum att nationalförsamlingen bryter mot ett domstolsbeslut. Nationalförsamlingen hade varnats under en ett års-period och har två gånger avvisat domstolens förslag om att ogiltigförklara valet av tre ledamöter i delstaten Amazonas på grund av valfusk. Om oppositionen vill skulle de bara kunna acceptera det och på så vis utlösa en ny valomgång i Amazonas. De skulle vara favorittippade till att vinna dessa val och då ha en lagenlig nationell församling, som inte skulle bryta mot domstolsbeslut.
Å andra sidan har det också skrivits artiklar, till exempel i Lucha de Clases och Venezuelanalysis, som argumenterar för att den liberala/borgerliga demokratin inte är ett heligt system som till vilket pris som helst måste bevaras. Det kommer inte att vara kompatibelt med att bygga socialism.
Från ett marxistiskt perspektiv är det självklart att du inte kan ta över ett färdigt statsmaskineri och använda det som ett institutionellt ramverk, till tjänst för de arbetande massorna. Men under de cirka 15 år som Chávez satt vid makten fanns många möjligheter att göra det – med andra ord, att från ett demokratiskt perspektiv röra sig mot ett avskaffande av den borgerliga staten.
Till exempel fanns det många tillfällen då chavisterna hade en stor majoritet i nationalförsamlingen. Det fanns till och med ett tillfälle då oppositionen bojkottade valet till nationalförsamlingen (2005), och alltså inte ens fanns representerade. Chávez kunde vid den tidpunkten ha genomfört en lag, och det gjorde han också vid flera tillfällen, om att alla produktionsmedel skulle nationaliseras utifrån en demokratisk plan och använda detta för att uppmuntra formationen av arbetarkommittéer, kommunala råd, och sedan sammankalla en nationalförsamling av representanter från de kommunala råden och arbetarkommittéerna – som sedan skulle kunna ta makten. Det kunde ha skett ett mer eller mindre fredligt maktöverlämnande från den gamla staten till den nya.
Innan Chávez dog sa han i sitt sista tal att det fanns två uppgifter som ännu inte fullbordats i den bolivarianska revolutionen. Den första var att röra sig mot en socialistisk ekonomi, eftersom Venezuela fortfarande hade en kapitalistiskt ekonomi. Han var mycket tydlig gällande detta. Det andra var att man skulle byta ut den gamla borgerliga statsapparaten från den fjärde republiken, vilken fortfarande var i drift, mot en kommunal stat – en stat baserad på kommunerna. Om man så vill, kan man uttrycka det som att du behöver en revolutionär stat baserad på revolutionära folkråd i grannskapen och bland arbetarna i fabrikerna. Och det var någonting som aldrig gjordes, vilket nu är ett stort problem. På många plan reproduceras fortfarande den kapitalistiska statens kännetecken: även hos institutioner och ministerier som skapades under den bolivarianska revolutionen, och som är fullproppade med personer som anser sig vara chavister. Det faktum att detta aldrig genomfördes under alla dessa år då situationen var betydligt mer gynnsam än idag ligger nu som ett ok över revolutionens axlar.
Så du säger att det finns motsägelser inom chavismen. Eftersom det finns en rörelse mot fördjupad organisering inom kommunerna, men dessa kommuner i många fall kommer att stöta sig med staten eller de lokala organen – vilka i många fall själva består av chavister…
Det stämmer. Man kan säga att det inom den bolivarianska rörelsen finns en kamp mellan de revolutionära elementen, byråkratin och reformisterna. Byråkratin och reformisterna försöker förhindra och blockera de revolutionära initiativen från massorna, samtidigt som de revolutionära initiativen är det enda som gång på gång räddat revolutionen. Men ju längre den här situationen fortlöper, desto svårare är det för människor att fortsätta mobilisera – särskilt i en situation av allvarlig ekonomisk kris.
Jag ska ge ett exempel. Under några år fanns en väldigt stark och livskraftig rörelse för arbetarkontroll, särskilt i basindustrierna i Guyana. Chavéz hade helgmöten med arbetarnas representanter från alla stora stål- och aluminiumfabriker – SIDOR, ALCASA, VENALUM och liknande – och arbetarnas krav handlade om arbetarkontroll. Och Chavéz höll med. ”Jag satsar min framtid på arbetarklassen” (”me resteo con la clase obrera”) sa han, och han utnämnde bara fabriksföreståndare som valts av arbetarna själva. Det här var inte ett perfekt exempel på arbetarkontroll, det fanns många problem, det var ett försök att röra sig i den riktningen. Men nu är inga av dessa valda fabriksföreståndare längre kvar på sin post. De har alla ersatts – i regel av officerare från militären. I många fall är dessa extremt korrupta och har totalt undertryckt de revolutionära initiativen hos arbetarna i dessa fabriker. Detta orsakar demoralisering, skepticism och att människor drar sig ur rörelsen, vilket försvagar revolutionen.
Upplever du att detta är ett återkommande problem?
Det här händer på alla olika nivåer. I valet i december 2015 till exempel, då oppositionen vann mycket mark, skedde en stor rörelse inom vänsterchavismen. Människor var mycket kritiska, de ville ha ett större deltagande, de lade skulden för förlusten på ledarna. Bland annat hade kandidaterna inte valts underifrån utan nominerats ovanifrån. Maduro reagerade genom att tala till de människor som demonstrerade utanför Miraflores palats, och han sammankallade först det kommunala parlamentet och sedan ”Congreso de la Patria” (”faderlandskongressen”).
Men alla dessa initiativ har bara varit meningslösa diskussionsklubbar där människor går på möten och lyssnar på föreläsningar av olika representanter från regeringen eller tjänstemän från PSUV. De får inte tillfälle att göra sina röster hörda och framförallt inte chansen att vara med och fatta några beslut. Därför har många blivit demoraliserade och skeptiska till dessa organ. Detta är en faktor som nu tynger Maduros uppmaning till en konstituerande församling, där folk undrar om de kommer få se en återupprepning av detta eller om de kommer att få en ärlig chans att välja sina egna representanter.
Låt mig ställa en annan fråga om den konstituerande församlingen. Kan det vara så att de chavistiska ledarna inser att de står upptryckta mot väggen, och att den enda vägen framåt är att radikalisera? Även indirekt, om det inte finns någon möjlighet till dialog med oppositionen, kan det vara så att radikalisering är den enda vägen framåt?
Jag kan inte uttala mig om vad det bolivarianska ledarskapet tänker. Det Maduro sade på Första maj-demonstrationen var att han inte fått något svar från oppositionen när han försökt inleda en dialog. Därför hade regeringen tagit ett steg i riktning mot att inleda en dialog med folket – att detta var det enda sättet att samla alla i ett valt organ, som skulle kunna skapa förutsättningar för fred. Så det finns ett sådant element, ett närmande till att mobilisera massorna, i samma anda som den ursprungliga konstituerande församlingen 1999 som var väldigt vida spridd, och gav upphov till mycket debatt.
Men samtidigt, när man ser på en del av de frågor som har satts upp på listan för vidare diskussion av den konstituerande församlingen, finns ingen indikation om att idén är att radikalisera revolutionen. Det finns till exempel en del som behandlar ekonomin, vilken praktiskt taget säger att Venezuela måste bygga en ”post-olje”-ekonomi som fungerar för alla ägandeformer som existerar idag. Det betyder att den kapitalistiska ekonomin kommer att fortsätta. Regeringen har lagt ett förslag till företagsägare om att delta i den konstituerande församlingen – de kommer att få sina egna representanter valda dit.
Ja, det har lagts många förslag till dessa ”patriotiska affärsmän”, vilket i sig är en motsägelse…
Exakt. Så i det här fallet tror jag att det är en fortsättning, snarare än en förändring från den tidigare policyn om att lägga förslag till kapitalistklassen om att investera, vara resonliga och upphöra med sina försök att störta regeringen. Och dessa förslag kommer med eftergifter – som kan handla om förhöjda priskontroller, att överlämna hårda valutareserver till privata kapitalister för att importera till förmånsräntor, subventioner för produktion och investeringar, och så vidare. Det här är en policy som har misslyckats konstant i 17 år.
Å andra sidan kan sägas att i delar av de chavistiska organisationerna har den konstituerande församlingen setts som ett verktyg som man kan använda för att delta i och radikalisera revolutionen. I alla rapporter jag har tagit del av har man kunnat se att mötena som organiserats på arbetsplatser och i grannskap för att diskutera den konstituerande församlingen har varit välbesökta. Människor är intresserade och vill delta, trots att det finns en viss skepticism kring om byråkratin kommer att tillåta folket att välja sina egna representanter och därigenom på allvar komma till tals i församlingen.
För att sammanfatta – hur tror du att situationen kommer att utvecklas under de kommande månaderna?
Det är svårt att säga. Jag skulle säga att det stora problemet i Venezuela, vilket i mångt om mycket är roten till allt, är att den bolivarianska revolutionen har förlorat mycket av sitt forna stöd. Vi måste identifiera varför det har skett. Detta avslöjades i december 2015, i valet till nationalförsamlingen. Om man bortser från valet till den konstitutionella folkomröstningen 2007, var detta första gången som den bolivarianska revolutionen förlorade ett val. Skälet till detta var inte främst att människor gått över från att stötta chavismen till att stötta oppositionen, utan att många människor avstod från att rösta. Medan bolivarianerna förlorade ungefär en miljon röster mellan presidentvalet och valet till den nationella församlingen, var oppositionens tillväxt betydligt mindre.
På ett sätt är den ekonomiska krisen en förklaring till allt detta. Men det handlar inte bara om den ekonomiska krisen i sig, utan också om regeringens hantering av den. Många människor kan inte ens se om regeringen har en strategi eller inte. Ena dagen lutar de sig mot de privata företagens ekonomiska krig, och nästa dag bjuder de in företagen till samarbete – och ger dem då pengar, eftergifter, subventioner och så vidare. Det finns också den påverkan som korruptionen, byråkratin och reformismen har haft på den bolivarianska revolutionens toppskikt, vilket, liksom jag tidigare nämnt, har lett till skepticism, pessimism och till och med cynism hos stora skikt av befolkningen som tidigare stöttade revolutionen helhjärtat. Och detta är huvudproblemet. Många människor vet att de går igenom en svår period, och de är förberedda på att acceptera det – så länge de inte ser chavistiska ledare och tjänstemän leva i lyx. Det går emot den bolivarianska revolutionens själva livsnerv.
Den här situationen kan bara vändas genom åtgärder som verkligen gör upp med landets ekonomiska problem. Och det innebär ett radikalt skifte – både när det kommer till regeringens politik i frågan, och sättet på vilket politik förs. Just nu sker allting mycket byråkratiskt och toppstyrt. Även om stora mobiliseringar äger rum deltar inte folket direkt i organiseringen av dem, eller är med och diskuterar rörelsens strategier. De tillåts bara att svara, eller inte svara, på uppmaningar från ledningen. Så jag tror att så länge dessa fundamentala problem inte blir lösta kommer regeringen till sist att falla. Antingen störtas de av oppositionen, eller slås ut i ett val. Maduro har sagt att på gott och på ont är det presidentval nästa år. Men de kommer att äga rum under oerhört dåliga förhållanden, och så som situationen ser ut just nu är det mycket troligt att chavismen kommer att förlora.
Vilka skulle konsekvenserna bli ifall oppositionen kom till makten?
Detta oroar mig verkligen. En situation där oppositionen reser sig och tar makten vore en renodlad katastrof. De skulle lösa den ekonomiska krisen – men arbetarna skulle få betala priset. De skulle genomföra massiva nedskärningar i de offentliga utgifterna och förstöra alla sociala institutioner, privatisera kollektiva boenden, genomföra IMF:s vanliga paket av åtstramningar, och så vidare. De skulle få tillbaka varor till hyllorna – men till priser som ingen skulle kunna betala. Det skulle innebära ett massivt bakslag, likt dem vi redan sett i Argentina och Brasilien, men i högre utsträckning eftersom den den bolivarianska revolutionen nådde djupare och bredare än vad som var fallet i Argentina och Brasilien med deras tidigare regeringar. Detta kommer åtföljas av lynchmobbar mot alla som liknar eller kan misstänkas vara en anhängare av chavismen, en massiv utrensning i statsapparaten och dess institutioner, samt förföljelser och undertryckande av demokratiska rättigheter för majoriteten av den chavistiska arbetarklassen och de fattiga. Detta är ganska uppenbart. Och det är utifrån detta perspektiv som jag ställer mig kritisk mot regeringens förehavanden, eftersom det sätt på vilken den just nu agerar inte försvarar den bolivarianska revolutionen – utan leder den rakt i fördärvet.