Det mest kaotiska presidentvalet i den femte republikens historia har precis avslutats. I slutet av den första omgången av presidentvalet var det redan klart vem som skulle vinna den andra omgången. Miljontals vänsterväljare röstade motvilligt på Emmanuel Macron för att besegra Marine Le Pen.
Det måste sägas att ingen av ledarna för vänstern eller fackföreningarna gav dem ett konkret alternativ för hur de skulle göra när de fick välja mellan två högerkandidater. De flesta av vänsterns ledare uppmanade bara till att rösta på ”En Marches” kandidat Macron. Men han har inget starkt stöd. De 20,7 miljoner som röstade på honom är inte en homogen massa som stödjer hans politik. De som röstade på Fillon, Macron, Hamon och Mélenchon i den första omgången, och som sedan röstade på Macron i den andra omgången, är en blandning av höger- och vänsterväljare från alla klasser.
Macron förbereder sig nu på att inleda en oförsonlig offensiv mot majoritetens levnadsstandard och arbetsförhållanden. Den 25 april uttryckte Pierre Gattaz, ordförande för den största arbetsgivarorganisationen i Frankrike (MEDEF), sitt stöd för Macron, och varnade för att ”Frankrike inte har råd med ytterligare fem år av halvmesyrer.” Det vill säga att alla de attacker mot arbetarklassen som François Hollandes förra regering genomförde – arbetslagen, Macron-lagarna, nedskärningarna och de flera tiotals miljarder euro i subventioner som betalades ut till storföretagen – allt detta var enbart ”halvmesyrer” jämfört med vad borgarklassen verkligen behöver. Utan tvekan kommer den nya presidenten att lydigt genomföra deras diktat.
Fram till andra omgången av valen till nationalförsamlingen kommer Macron utan tvekan att vara otydlig om vad hans politiska program verkligen innehåller. Om han lyckas få en majoritet i nationalförsamlingen, kommer han därefter att ta av sin mask och avslöja mycket mer hårda kontrareformer än de han har tagit med i sitt officiella program. Han kommer mer eller mindre att anta samma program som François Fillon förde fram – med andra ord det som borgarklassen behöver för att försvara sina företags ”konkurrenskraft” och profitmarginaler, under rådande krisförhållanden i den franska kapitalismen. Arbetarklassens organisationer måste förbereda för detta redan idag, utan att slösa någon tid!
Men det kan inte stanna vid en mobilisering. Utgången i valet till nationalförsamling den 11 och 18 juni är inte givna på förhand. Den mäktiga dynamiken hos Jean-Luc Mélenchons rörelse Upproriska Frankrike, som gjorde att han nästan fick 20 procent i presidentvalets första omgång, kan fortsätta att växa. Upproriska Frankrike måste nu lansera en djärv och radikal kampanj med en tydlig plan för hur man ska vinna. Dess kandidater har en god möjlighet att gå vidare till andra omgången i en rad olika valkretsar.
Socialistpartiet kommer å andra sidan att gå in i alla möjliga allianser och skandalösa överenskommelser med Macrons rörelse, som för sin del kommer att söka stöd hos högern. Denna motbjudande mittenröra kommer att ge stora möjligheter för vänstern.
Upproriska Frankrike kan också fortsätta att vinna över väljare från Nationella Fronten. En detaljerad undersökning av resultatet från den första omgången i presidentvalskampanjen visar att Mélenchons radikala kampanj kan dra till sig en betydande andel väljare ur arbetarklassen och bland arbetslösa, som var bestörta över korruptionen och odugligheten hos regeringspartierna och som vanligtvis skulle ha röstat på Nationella Fronten. Denna rörelse kan och måste fortsätta.
Den miserabla ”Republikanska fronten”
Mellan den första och andra omgången gjorde den så kallade republikanska fronten en massa väsen av sig om Nationella Fronten. En stor del av väljarkåren förstod ironin i detta, eftersom denna ”front” främst bestod av politiska ledare som personligen är direkt ansvariga för Nationella Frontens framväxt under de senaste tjugo åren. Deras hyckleri och cynism visste inga gränser då de förfärade sig över Mélenchons val att inte stödja Macron i andra ronden.
Upproriska Frankrikes ledare gjorde dock ett korrekt val då han stod emot denna press och inte drogs in i den republikanska frontens träsk. Denna ”front” spelade nämligen Nationella Fronten rakt i händerna genom att ge dem möjligheten att profilera sig själva som ”systemets enda fiende”. Igår sa till exempel Marine Le Pen: ”De politiska formationer som tog på sig ansvaret att välja herr Macron har misskrediterat sig själva och förlorat all legitimitet i fråga om att erbjuda ett alternativ, eller ens en trovärdig opposition.” Marine Le Pen fick 10,6 miljoner röster – 5,1 miljoner fler än hennes far fick i maj 2002. 2002 ökade Jean-Marie Le Pen med 700 000 röster i presidentvalets andra omgång. Denna gång ökade Marine Le Pen sitt röstantal i andra omgången med tre miljoner röster. Verkligen en lyckad republikansk front!
Kommunistpartiet (PCF) är alltid måna om att göra varje möjligt misstag. Den 23 april uppmanade de folk att rösta på Macron. De förklarade att de efter att ha röstat på Macron den 7 maj, direkt skulle börja kämpa mot hans politik. Men den här nya ”tvåstadieteorin” håller inte. Inom bara en månads tid är den första rundan av valen till nationalförsamlingen, och då kommer det att bli ett antal debatter där högern, ”En Marche” eller LR-republikanerna, kommer att stå mot Nationella Fronten. Om PCF:s ledare ska hålla sig till den republikanska fronten, kommer de enligt sin egen logik att bli tvungna att rösta för högern, återigen för att ”stoppa Nationella Fronten”. Detta var också partiets ställning i regionvalen 2015. Sammanfattningsvis föreslår PCF:s ledarskap att man ska kämpa mot högern… bortsett då från när man istället röstar på dem!
Resultaten från Upproriska Frankrikes interna samråd förra tisdagen, då frågan gällde vilken inställning rörelsen skulle ta inför andra omgången, visade att farsen med den republikanska fronten inte gick hem hos en växande grupp av ungdomar och arbetare. Att 65 procent av Upproriska Frankrikes aktivister vägrade stödja idén att rösta på Macron i andra omgången var en tydlig signal. Vi kan inte bekämpa Nationella Fronten genom att rösta på högerpartier. En seriös kamp mot Nationella Fronten innefattar en mobilisering av ungdomar och arbetare kring ett program som bryter med kapitalismen, eftersom det är just detta system som gör att folk röstar på Nationella Fronten. Detta tillsammans med de senaste tjugo årens vänsterregeringarnas oförmåga att lösa massornas problem. Vänstern och arbetarrörelsen måste återigen ställa sig bakom idéerna och programmet för en revolutionär samhällsförändring. Vi i Révolution (IMT Frankrike) försvarar dessa idéer, och detta program. Och vi bjuder in dem som vill vara med i kampen att gå med oss.