I parlamentsvalet den 7 maj i Storbritannien vann det konservativa partiet, Tories, och fick egen majoritet att bilda regering. Valresultatet var en direkt konsekvens av arbetarpartiet Labours högerpolitik, av att de i stort sett förespråkade samma politik som Tories i valet. Men i ilskan efter valresultatet har nu en vänsterprofil, Jeremy Corbyn, tagit ledningen i kampen om vem som ska bli ny ledare för Labour.
Tories valseger, Labour och SNP
Ilskan över nedskärningarna i Storbritannien är tydlig, vilket visas av att tusentals människor protesterade mot dem veckorna efter valet – och över 250 000 människor demonstrerade den 20 juni. Det borde varit lätt för Labour att fånga upp det, men då hade partiet behövt motsätta sig åtstramningspolitiken. Istället poängterade Labour behovet av budgetbalans. Arbetare och unga vet vad de orden betyder; de kan politikernas snack om ”ekonomiskt ansvar” vid det här laget. I kristider betyder det nedskärningar och attacker för att rädda borgarklassen.
Hatet mot etablissemanget gjorde att små partier istället gick framåt. Det främlingsfientliga UKIP fick 12,7 procent, vilket var en viss ökning, men inte så stor som många hade väntat sig. Det var inte huvudsakligen de som fångade upp hatet, utan det gjorde Skotska nationalistpartiet. SNP vann 50 procent av rösterna i Skottland – och Labour förlorade 40 av sina mandat därifrån och har nu bara kvar ett enda. Tories före detta koalitionspartner Liberaldemokraterna kollapsade i valet – de minskade sin röstandel med 15 procentenheter.
SNP gick starkt framåt eftersom de framställde sig som de främsta kämparna mot åtstramningspolitiken. Efter folkomröstningen om skotsk självständighet i höstas ses de i Skottland som ett alternativ till den rådande situationen. Under valkampanjen har de även sträckt ut handen till Labour, och sagt sig kunna bilda regering med Labour om de antar ett anti-åtstramningsprogram. Men det tackade Labour nej till. Det är alltså inte ett enormt nationalistiskt uppsving som visar sig i SNP:s valframgångar – utan en vilja till förändring, som inte kunnat få uttryck på något annat sätt.
Den politik som Tories nu presenterat är fortsatta attacker på arbetare, unga, kvinnor och invandrare. Man kommer frysa skatteavdrag, barnbidrag och arbetsförmåner. Man ska sälja ut de offentligt ägda bostäderna. Flyktingar som väntar på deportation ska förses med satellitföljare och polisen ska få rätt att ta ifrån papperslösa deras lön. Man ska också attackera strejkrätten, så att det ska krävas en omröstning med ett visst resultat för att ett fackförbund ska få ta ut sina medlemmar i strejk.
Radikalisering i Labour
Men ju hårdare skruvarna dras åt, desto hårdare blir trycket underifrån. Valet av Labours nya partiledare har blivit en arena för klasskamp. Möjligheten att kunna välja en vänsterkandidat, Jeremy Corbyn, som konsekvent motsatt sig nedskärningar, som förespråkar åternationalisering av flera nyckelsektorer, som tar ut lägst lön i det engelska parlamentet, som varit motståndare till Afghanistan- och Irakkrigen och så vidare – har inspirerat unga och arbetare till en imponerande kampanj, som stadigt accelererat.
Det gamla ledarskapet har svarat med en smutskastningskampanj, där bland annat före detta partiledaren Tony Blair uttalat sig om att Corbyns uppbackare borde ”göra en hjärttransplantation”, för att deras hjärta tydligen visar dem fel. Högern inom partiet reflekterar trycket från borgarklassen, som är livrädd för att kampen mot åtstramningarna ska få en gemensam plattform och ett ledarskap i Corbyn. De pumpar demagogiskt ut lögner om att en vänsterpolitik aldrig skulle kunna vinna vanligt folk – när det i själva verket är just högerpolitiken som skrämt bort unga och arbetare från Labour. Och inom Labour har högerns attacker tvärtom tjänat till att öka stödet för Corbyn ytterligare, eftersom det gamla ledarskapets korruption blir allt tydligare. Han ser nu ut att kunna vinna.
Det väntar en period av kamp i Storbritannien, både på gatorna, inom Labour och inom fackföreningarna, där förbannade och radikaliserade arbetare och unga kommer att göra allt vad de kan för att slå tillbaka mot Tories vidriga regering och högerkarriäristerna inom Labour. Men som Syrizas regeringsperiod i Grekland visar, så räcker det inte med ett program för att enbart hejda nedskärningarna – om vi ska segra måste vi offensivt ta makten från kapitalisterna. Kampen mot nedskärningarna och kampen för Corbyn är alltså dödfödd, om vi inte samtidigt tar kampen för ett revolutionärt socialistiskt program.