De grekiska väljarna har bestämt avvisat villkoren för ett internationellt räddningspaket. Söndagens folkomröstning var en örfil på eurozonens bankirer och kapitalister. Slutresultatet i folkomröstningen, publicerat av inrikesdepartementet, var 61,3 procent nej, mot 38,7 procent som röstade ja. De flesta förutspådde att ja-sidan skulle få en stadig bas på landsbygden, men det visade sig i slutändan vara felaktigt.
Resultaten blev enligt följande:
Nationella resultat med 100 procent av rösterna redovisade:
Ja: 38,69 procent
Antal röster: 2 245 537
Nej: 61,31 procent
Antal röster: 3 558 450
Valdeltagande: 62,5 procent
Public Issue publicerade en detaljerad analys av nej-rösterna baserat på ålder, kön, yrke, hur personen röstat i valet den 25 januari, och så vidare. Resultaten var mycket intressanta och visade nej-rösternas verkliga karaktär. Baserat på åldersgrupp är det tydligt att det var ungdomen som visade vägen:
18-24: 85 procent
25-34: 72,3 procent
35-44: 67,4 procent
45-54: 69,2 procent
55-64: 59,4 procent
65+: 44,9 procent
När vi tittar på fördelningen inom yrken ser vi nej-rösternas klasskaraktär: 70,9 procent offentligt anställda och 71,3 procent av arbetstagarna inom den privata sektorn, samt 72,9 procent av de arbetslösa, medan läkare, advokater och ingenjörer röstade ja, men med en mycket liten marginal. Även 85,2 procent av studenterna röstade nej. Omröstningen var även klart vänster, med tanke på att 91 procent av dem som anser sig vara till vänster och 73,6 procent av dem som ser sig som center-vänster stöttade nej-sidan. Bland dem som röstade på Syriza den 25 januari röstade 87,3 procent nej. Nästan lika många röstade nej bland KKE-väljarna (86,9 procent) trots partiets linje om att kasta ogiltiga röster.
Alla landets distrikt röstade nej men det var starkare i arbetarområdena, så som Piraeus B där över 72 procent röstade nej, med endast 27 procent för ja. I samma stadsdel, där KKE hade vunnit 8,19 procent i valet den 25 januari, var nu antalet ogiltiga röster endast 5,15 procent. Av landets 56 valkretsar vann nej-sidan varenda en, och i alla utom sju var det med en marginal på över 10 procentenheter, och i trettio var marginalen över 20 procentenheter.
Detta var en stor seger framför allt för den grekiska arbetarklassen som har sett sin levnadsstandard förstöras av den brutala åtstramningspolitiken som förts i Grekland de senaste sex åren. Tidningen Efymerida ton Syntakton gjorde en analys av klassammansättningen på omröstningen i Aten. Den visar tydligt att nej-rösterna vann överväldigande i fattiga arbetarklassområden, medan ja-sidan i omröstningen endast hade en viss framgång i de rikare medelklassförorterna:
”Valurnorna skickar ett starkt budskap från arbetarklassområdena i Aten, där nej vann med en överväldigande majoritet över ja. I de rika förorterna blev resultatet precis tvärtom. (…) Talande är att nej-sidan vann 79,20 procent i kommunen Agropyrgou, 77,22 procent i Phyli, 76,64 procent i Perama, 75,25 procent i Acharnes, i kommunen Keratsini-Drapetsonas 72,84 procent, i Nikaias-Agia Ioanni Renti 72,61 procent, i Agia Varvara 72,75 procent, i Elefsina 71,88 procent, i Lafreotiki 71,81 procent, i Tafro 71,28 procent, i Aigaleo 70,68 procent och 70,31 procent i Peristeri [alla är starka arbetarområden, många traditionella bastioner för KKE]. I de norra och södra förorterna [de borgerliga områdena] vann JA-sidan, i Ekali med 84,62 procent, i Dionyso 69,78 procent, i Vouliagmeni 66,27 procent, i Kifisia 64,59 procent i Drosia 65,42 procent och 63,88 procent i Voula.”
Folkomröstningen har förändrat stämningen i fabrikerna och på gatorna. Den har höjt arbetarnas kampvilja och stärkt deras självförtroende. Detta visades av de massmöten som ägde rum både före folkomröstningen och efter att resultatet blev tillkännagivet.
Tusentals nej-väljare vällde ut på Syntagmatorget framför parlamentet i Aten för att fira i takt med att storleken på resultatet blev uppenbart, och viftade grekiska flaggor och skanderade ”Nej, nej!” Medan nej-lägret firade, blev det kaos i ja-lägret. Detta är ett stort nederlag för trojkan och ytterligare ett horn i sidan på deras anhängare i Grekland.
Antonis Samaras, som var ledare för högeroppositionspartiet Ny Demokrati och före detta premiärminister och kampanjade för ja-sidan, har nu avgått. Nyheten om hans avgång välkomnades med mer jubel av folkmassorna på Syntagmatorget.
Dock kommer den euforiska stämningen inte att bli långvarig. Det finns fortfarande stora hinder att överkomma. De största och mest avgörande striderna ligger i framtiden. Och Grekland är nu djupt polariserat längs klasslinjer. Klyftan mellan klasserna vidgas till en oöverstiglig avgrund. Antagonismen mellan ja- och nej-lägren liknar på många sätt den extrema polarisering vi ser i Venezuela – det vill säga, det liknar en revolution.
En ursinnig kampanj
Denna seger var desto mer anmärkningsvärt med tanke på den ursinniga kampanjen från ja-sidan, som inkluderade nästan alla grekiska medier, med stöd av eurozonens ledare, som använde alla sina politiska och finansiella muskler för att pressa det grekiska folket till att rösta ja. Ledarna för de europeiska institutionerna och IMF drev en kampanj med hot och utpressning, där de öppet förespråkade ett regimskifte och sade åt grekerna hur de skulle rösta.
Trojkan och dess allierade försökte vända denna folkomröstning till en omröstning för eller emot Europa, men massorna ignorerade propagandan, och i själva verket fick alla försök att pressa det grekiska folket till att rösta ja, bland annat genom att använda alla de gamla politikerna i sin kampanj, inklusive Papandreou och alla de senaste fem premiärministrarna, en motsatt effekt. Det sågs som en kränkande provokation och drev bara människor i större utsträckning mot ett nej.
De politiska partier i Grekland som har kampanjat för ja, har haft ett faktiskt monopol när det gäller tillgång till media. Den överväldigande majoritet av pressen, liksom alla de privata tv-kanalerna (som censurerade det enorma nej-mötet i måndags och bedrev en skräckkampanj), är i händerna på den grekiska kapitalistoligarkin.
ECB tvingade bankerna att stänga under folkomröstningskampanjen. På fredagen publicerade Financial Times en artikel som sade att grekiska banker skulle ta 30 procent av värdet på alla insättningar över 8000 euro, vilket visade sig inte stämma. De grekiska cheferna använde alla möjliga smutsiga taktiker för att de skulle rösta ja, inklusive direkta hot mot arbetarna och att undanhålla deras löner, hota med avsked och så vidare.
Det var i själva verket ett kuppförsök. Eurozonens ledare brydde sig inte om att dölja det faktum att deras mål var att använda vad de hoppades skulle vara en ja-majoritet till att tvinga Syriza-regeringen att avgå och ersätta den med en kompatibel ”regering för nationell enighet” som består av ”teknokrater” – det vill säga, av lydiga springpojkar. Denna kampanj kan bara beskrivas som ”terrorism”, för att citera Varoufakis. Men deras planer misslyckades.
Resultatet har uppmuntrat arbetarna i Grekland. När allt kommer omkring, såg de ett tydligt försök att störta den valda regeringen, där det europeiska finanskapitalet tog sig an det grekiska folket direkt, och angav att förhandlingarna skulle kunna fortsätta bara om det var en ”väsentlig” ja-majoritet i omröstningen. Det sågs som utpressning och folket svarade därefter.
”Grekland har just undertecknat sitt eget självmordsbrev”, förutspådde Mujtaba Rahman, chef för europeisk analys på riskkonsultföretaget Eurasia Group ”Endast fransmännen kommer vilja rädda något från denna omröstning, men de kommer sannolikt inte att vinna debatten i eurogruppen.”
Tsipras sade sent på söndagen i ett tv-sänt tal att grekerna hade röstat för ett ”solidariskt Europa och demokrati … Från och med i morgon kommer Grekland att gå tillbaka till förhandlingsbordet och vår främsta prioritering är att återinföra den finansiella stabiliteten i landet.”
”Den här gången hamnar skulden på förhandlingsbordet” tillade han, och tillade att en bedömning av IMF, som publicerats denna vecka, ”bekräftar de grekiska åsikterna om att en omstrukturering av skulden är nödvändig.”
Men dessa anmärkningar är alltför optimistiska. Resultatet från folkomröstningen kommer att få varningsklockor att ringa inom varje regering och kansli i Europa. Ett toppmöte för eurozonens ledare har sammankallats nu på tisdag. Och EU-tjänstemän har redan sagt att ett ”nej” skulle ses som ett direkt avvisande av samtal med fordringsägarna.
Från början har Tsipras insisterat på att detta är ett mandat för förhandlingar. Men den tyska vice-talmannen Sigmar Gabriel – som för övrigt är socialdemokrat – har sagt: ”Tsipras har bränt sina sista broar.” Detta är knappast det språk som förväntas vid en förhandlingslösning! Gabriel fortsatte med att säga att förnyade förhandlingar med Grekland var ”svåra att föreställa sig.”
Han är inte ensam. Jeroen Dijsselbloem, som leder Eurozonens grupp av finansministrar, sade att folkomröstningen var ”mycket beklagligt för Greklands framtid.” Herr Tsipras och hans regering tog landet på en väg av ”bitter övergivenhet och hopplöshet”, sade han till tidningen Tagesspiegel.
Grekiska banker håller på att få slut på pengar och kommer att behöva ytterligare en injektion av krisfonder från Europeiska centralbanken. För att förhindra att de grekiska bankerna kollapsar fullständigt – de har blivit dränerade under de senaste veckorna – måste en uppgörelse med snarast göras med eurozonen. Men eurozonens chefer kommer att insistera på att införa hårda villkor som är helt i motsats till programmet som Tsipras slogs för, och vann valet med i januari förra året.
Men de senaste två veckorna har spätt på det onda blodet mellan Atens regering och eurozonens ledare – särskilt tyskarna som håller i plånboken och är det land som bestämmer.
Greklands finansminister Yanis Varoufakis överraskande avgång, var utan tvekan dikterad av Bryssel och Berlin som en förutsättning för nya samtal. De har inte förlåtit honom för att han kallade eurozonens översittartaktik för sitt rätta namn – ”terrorism”. De har uppenbarligen beslutat sig för att utesluta honom från förhandlingsbordet. Tsipras kan tro att detta kommer göra det lättare att nå en överenskommelse. Det kommer det inte. De senaste fem månadernas hela erfarenhet visar att alla eftergifter bara kommer stärka den andra sidans beslutsamhet.
Samtidigt som bankerna har ont om pengar, rasar skatteintäkterna och den grekiska ekonomin har återigen hamnat i en lågkonjunktur, vilket gör en överenskommelse ännu svårare att nå. I söndags kväll, medan det grekiska folket firade sin seger, höll röster redan på att höjas i tyska bank- och handelscirklar om att nej-majoritetens omfattning innebar att Grekland skulle behöva kastas ut från euron.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel kom överens i ett telefonsamtal med den franske presidenten Francois Hollande i söndags kväll om att ett toppmöte för eurozonens ledare bör hållas på tisdagen. Frankrikes Élyséepalats bekräftade att Merkel är på väg att resa till Paris för middag med Hollande i dag (måndag).
Splittringar i Europa
Den europeiska borgarklassen är splittrad mellan den hårda fraktionen, som främst är tyskar, som vill förödmjuka och krossa Syriza, och dem som förstår de farliga konsekvenserna av en sådan åtgärd. Detta skulle kunna framkalla en revolutionär revolt från de grekiska massorna. I denna mening var folkomröstningen en varning till dem. Den andra sidan kommer därför försöka använda den så kallat ”moderata” flygeln i Syriza. Detta skulle involvera något slags avtal. Men inte heller det skulle ändra någonting grundläggande för massorna. I själva verket sågs den kompromiss som Tsipras övervägde för bara en vecka sedan som en stor reträtt.
Det finns tecken på en splittring i eurozonen. Frankrikes president Hollande lutar mot att göra eftergifter till grekerna och det gör även italienarna. Italiens utrikesminister Paolo Gentiloni twittrade: ”Nu är det rätt att försöka nå en överenskommelse igen. Men det finns ingen flykt från den grekiska labyrinten med ett Europa som är svagt och inte växer.” Belgiens finansminister sade att dörren var öppen för att återuppta samtalen med Grekland ”bokstavligen, inom timmar.”
Benoît Cœuré, ledamot i styrelsen för ECB, antydde att man skulle kunna ge stöd till Grekland. Han sade på söndagen: ”I det nuvarande förhållandet av stor osäkerhet i Europa och världen, borde inte vår vilja att agera i denna fråga betvivlas.” Men den kommentaren var förmodligen bara en del av kampanjen för ett ja i omröstningen. Den borde inte tolkas bokstavligt.
I vilket fall som helst är det inte fransmännen utan tyskarna som beslutar om ECB:s agerande och de fortsätter vara oförsonliga. Enligt Der Spiegel, sammanfattade Merkel de senaste tre veckorna av desperata förhandlingar med att Tsipras var en ”hård och ideologisk” risktagare. Han ”kör sitt land in i väggen” och ”spelar roulette med ett helt land”, sade hon i ett privat möte med sina kristdemokrater under den senaste veckan, rapporterade tidningen.
Händelser går mycket snabbare på den ekonomiska fronten än på det rättsliga och politiska området, och de kan nu avgöra resultatet. Det är inte troligt att grekiska banker kommer att öppna utan en ny tillförsel av pengar. Men detta kan bara komma från ECB, som ska diskutera den frågan idag måndag.
Greklands senaste räddningspaket gick ut förra tisdagen och Grekland missade en betalning på 1,6 miljarder euro till IMF. Grekiska banker är i desperat behov av pengar för att rädda dem och den grekiska ekonomin. Men Europeiska centralbanken (ECB) inte är beredd att tillgodose detta. Bankerna (det vill säga, tyskarna) fruktar att de slänger bort pengarna om de tillför mer likviditet till grekiska banksystemet. Om det sker en statsbankrutt, vilket verkar sannolikt, kommer de grekiska bankerna inte kunna hålla sig flytande länge till.
Europeiska centralbankens styrande råd skulle mötas denna eftermiddag (måndag) i Frankfurt. Där kommer de hårdhänta i gruppen, särskilt Jens Weidmann, ordförande för Bundesbank, argumentera för att Grekland är på väg mot en konkurs. Den 20 juli ska Grekland betala 3,5 miljarder euro på en obligation som hålls av ECB. Om Aten, vilket verkar oundvikligt, ställer in betalningen på den obligationen, kan ECB komma till ett beslut om att skära av alla livlinor.
Vad händer sedan? Den grekiska nationalbanken kan ge osäkrade lån till grekiska banker utan ECB:s tillstånd. Det skulle ses som liktydigt med att lämna euron. Eller kan den komma att skapa en ny valuta, som kanske eller kanske inte kommer kallas drachma. Den skulle då kunna användas för att finansiera grekiska banker och den grekiska ekonomin, men det skulle uttryckligen betyda Greklands utträde ur euron.
Anledningen till den oförsonliga fientligheten från Merkel och de andra mot Grekland är inte i grund och botten en fråga om ekonomi. Det råder ingen tvekan om att om det var en högerregering i Aten istället för Syriza, skulle tyskarna hitta på något sätt att skaka fram lite pengar till de grekiska bankerna.
Anledningen till att de inte kan tolerera Syriza och dess anti-nedskärningsprogram är att det ses som ett föredöme för andra vänster- och anti-nedskärningspartier och rörelser i andra delar av Europa. För ett tag sedan varnade The Economist för risken för ”åtstramningströtthet” från massornas sida. Det finns en gräns för hur mycket människor kan tolerera innan de rör sig i riktning mot öppen revolt. Grekland har redan passerat den kritiska punkten. Men andra länder, särskilt Spanien, Italien, Portugal och även Frankrike, går i samma riktning.
Början på den grekiska revolutionen
Syriza är nu mycket populära. Om de skulle utlysa val vid denna tidpunkt skulle de öka sina röster och kunna styra utan de Oberoende grekernas parlamentsledamöter, varav vissa gick över till ja-lägret innan folkomröstningen. Detta visar att den enda vägen framåt är att basera sig på massorna, och inte förlita sig på manövrar och diplomati i toppen. Om Tsipras försöker göra detta, kommer han fångas som en fluga i ett spindelnät. Den popularitet Syriza har skulle gå upp i rök och massornas besvikelse skulle bereda vägen för en högerregering.
Syrizas ledare kommer att finna sig mellan två stora kvarnstenar. Å ena sidan de europeiska bankerna och kapitalisterna som kräver fler nedskärningar och åtstramningar som ett villkor för att frigöra några som helst pengar till grekiska banker. Å andra sidan är de grekiska massorna entusiastiska och fast beslutna att gör motstånd mot alla försök att försöka få dem att betala för kapitalismens kris.
Regeringstjänstemän insisterar fortfarande på att en avvisning av räddningspaketets villkor skulle stärka deras förhandlingsposition, och att de snabbt kan nå en uppgörelse om ny finansiering i återupptagna förhandlingar. Men en sådan förhandling kan bara börja när den grekiska sidan går med på ytterligare nedskärningar och åtstramningar. Tsipras har sagt: ”Jag har förstått att väljarna inte gett mig ett mandat mot Europa, utan ett mandat för en hållbar framtid.” Han varnade att det inte kommer finnas några ”enkla lösningar”. Vad betyder detta? Det får tiden avgöra…
Om Tsipras gör några eftergifter överhuvudtaget till trojkan kommer han hamna i konflikt med arbetarklassen och gräsrötterna i Syriza. Den grekiska borgerligheten är i en så pass svag ställning att den inte har ett eget parti att förlita sig på. Deras enda hopp är att blåsa liv i en splittring mellan högerkanten och vänsterkanten i Syriza: mellan dem som stödjer mer nedskärningar och dem som står fast emot det. Trojkan kommer utan tvivel att försöka manövrera fram en splittring i Syriza, störta regeringen och installera en koalition av lydiga lakejer. Det är något som de grekiska arbetarna och ungdomarna måste kämpa mot med all sin kraft.
Bibeln säger: ”Du kan inte tjäna två herrar, du kan inte tjäna både Gud och mammon.” Vi säger till kamrat Tsipras: Du kan inte tjäna två herrar, trojkan och det grekiska folket. Förr eller senare måste det komma till en brytning. Om Tsipras och Syrizas ledarskap ville, skulle de vara i stånd till att sätta igång en process som skulle leda till expropriering av bankerna och oligarkin. De skulle ha stöd hos de europeiska arbetarna, som sympatiserar med de grekiska arbetarna av hela sitt hjärta.
Det är intressant att se hur folkomröstningen mobiliserade en väsentlig våg av solidaritet i hela Europa och utanför. Tusentals marscherade i flera demonstrationer i Barcelona, Madrid, Lissabon, Dublin, Paris och Bryssel (och mindre antal på andra ställen) där folkomröstningen med rätta ses som en omröstning om åtstramningar i hela Europa. Tusentals människor deltog i en irländsk protest i solidaritet med grekerna, som förespråkade ett nej i folkomröstningen.
Särskilt slående var manifestationen i den irländska huvudstaden. Demonstranter i Dublin marscherade från centralbanken till Dáil (parlamentet) i vad de kallar ”en gemensam kamp mot åtstramning i båda länderna”.
Joan Collins, som är parlamentsledamot för People before profit, sade ”Om Syriza-regeringen lyckas att få en skuld avskriven skulle det vara ett enorm prestigeförlust för regeringar i Europa. De vill strypa Syriza-rörelsen, och ersätta dem med teknokrater, samma människor som fört landet till sina knän. Så jag tror och hoppas att folket i Grekland skickar ett tydligt budskap på söndag.”
Detta är internationalism i praktiken! Arbetare och ungdomar i Europa sluter upp bakom Grekland! Hur mycket mer entusiastiskt skulle inte de reagera om de såg att Syriza vidtog åtgärder för att störta bankirernas och kapitalisternas diktatur!?
Mediatäckningen utanför Grekland var nästan lika usel som media i Grekland. Den påstått progressiva The Guardian skrev: ”Nej-röstandet stöddes av den hårda vänstern och den nyfascistiska högern i Grekland, medan den vanliga center-vänstern och mitten-högern kampanjade för ett ja.” Det faktum att Gyllende Gryning stödde nej-sidan är verkligen en anekdot. De hade i själva verket inget annat alternativ eftersom de har tappat mark under den senaste perioden, och att förespråka ett ja skulle ha knäckt dem totalt.
Det är värt att påminna oss själva om att all media – och skamligt nog även de flesta vänstergrupper – fram till nu har skrikit om ”det fascistiska hotet i Grekland”, vilket vi med rätta förlöjligat. Nu ser vi den verkliga situationen, som är exakt den vi har sagt: Pendeln svänger åt vänster i Grekland, inte åt höger. Vad som står på dagordningen är inte fascism, utan en revolutionär utveckling.
Styrkebalansen är nu mycket fördelaktig för den grekiska arbetarklassen. Men det behövs ett beslutsamt ledarskap! Anhängare av den Kommunistiska Tendensen i Syriza rapporterade att stämningen i nej-sidans demonstrationer och möten var revolutionär. Människor på mötesområdena kände att de deltog i en revolution. En rapport från den brittiska socialisten Kevin Ovenden i Aten, berättar om diskussioner från ett sjukhus: ”Vi borde omringa stadshuset i Aten tills Giorgos Kaminis avgår.” Kaminis är en center-vänsterpolitiker som hjälpte ja-kampanjen, och många misstänker att han har missbrukat kommunala anläggningar för att göra det.
Han försökte använda sin makt till att avbryta två torgmöten på Syntagmatorget i fredags kväll. Sjukhusets dörrvakt fortsätter: ”Han var en del av statskuppen. En av de viktigaste konspiratörerna. Förräderi! Vi vet vad som händer med förrädare.” Han rapporterade även från ERT, ett statligt ägt tv-bolag, som stängdes av den förra regeringen men som öppnats på nytt av Syriza, men med en Pasok direktör som ledare. En arbetare där sade: ”Kan inte vänta till att vara på jobbet i morgon. Vi får se vem som styr stället nu!”
Denna slags stämning skulle kunna indikera att denna anmärkningsvärda folkomröstning i framtiden kan komma att ses som början på den grekiska revolutionen, vilket i sin tur skulle vara början på en europeisk revolution.
London, den 6 juli 2015.