[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]
Borgare och högersocialdemokrater kunde inte dölja sin besvikelse över resultatet i folkomröstningen! DN skriade om svenskarnas högmod och självtillräcklighet. De borgerliga partiledarna ondgjorde sig över Perssons oförmåga att övertyga (s)-väljarna. Margot Wallström klagade på bristande politisk ledning i EU-frågan. En annan högersocialdemokrat, Kerstin Alnebratt i Göteborg, var kritisk mot att det fanns motsatta EMU-kampanjer i partiet och EMU-motståndare i regeringen (GP 17/9). Göteborgspostens ledarredaktör, Anders Wettergren, föreslog ogenerat att den riksdag som väljs 2006 ska strunta i resultatet (GP 15/9).
Denna bestörtning beror mindre på själva sakfrågan och mer på att ja-sidan trots alla sina miljoner åkte på en sådan brakförlust. Kapitalet och deras supportrar i arbetarrörelsens ledning kan leva både med och utan euro. Däremot torde orsakerna till nederlaget – vänstervågen och den växande misstron mot det etablerade samhället – ge dem många sömnlösa nätter:
”Jordskredssegern för nej-sidan visar på ett totalt misstroende mellan styrande och styrda”, skrev Aftonbladet dagen efter. DN konstaterade helt förskräckt att tendensen från valet 2002 i riktning vänster har förstärks.
Borgarna och deras papegojor i media försöker att dölja dessa helt uppenbara förklaringar. Valet beskrivs som en protest från marginaliserade grupper, från landet mot staden, från norr mot söder och från outbildade mot utbildade. Detta är falskt.
Enligt SVT:s vallokalsundersökning (som dessutom visade 4% lägre siffror för nej än valet) hade nej-sidan 66,3% bland ungdomar 18-21 år, 64,8% av LO-medlemmarna, 57,7% bland kvinnorna. Bland TCO-medlemmarna vägde det jämt.
Själva valresultatet visar också att ju starkare (s) och (v) var i valet 2002 desto större var övervikten för nej. I traditionellt ”röda” län som Dalarna, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten röstade inte mindre än sju av tio nej och i Jämtland hela 77%. Det vara bara i Stockholms län som ja-sidan vann tydligt (54,4% ja och 43,5% nej). I Skåne vägde det nästan jämnt medan nej-sidan vann tydligt i Göteborg (51,4% mot 46,1%)
Valet var ett nej till högerpolitik
Detta visar att valet var ett klassval, ett nej från de breda löntagargrupperna och deras barn. Men det var i stor utsträckning också ett ideologiskt höger/vänsterval. Enligt vallokalsundersökningen vägde frågan om demokrati, självständighet, ränta och ekonomi tyngst för dem som röstade nej. Eller med andra ord: Vi tror att möjligheten att påverka politiken skulle minska ännu mer och säger nej till att makten över ränta och ekonomi flyttas ännu längre bort.
Därför är valresultatet inte bara ett nej till euron utan också ett nej till högerpolitik och nedskärningar. Detta gör att det väger desto tyngre.
– Äntligen lyckades vi vinna trots att vi hade näringslivet, regeringen och större delen av media emot oss.
Det är den känsla som finns bland många arbetare och ungdomar, vilket kommer att ge mersmak! Kampmoralen och tilltron till möjligheten att förändra politiska beslut har stärkts.
Den högersocialdemokratiska byråkratin samarbetade med borgarna och kapitalet på det mest skamlösa sätt under kampanjen. Det stannade inte vid gemensamma politiska utspel och valaffischer; vissa socialdemokratiska ja-företrädare drog sig inte ens för att arbeta heltid med pengar från näringslivet. ändå har metallordförande Göran Jonsson fräckheten att anklaga Pagrotsky och andra nej-sägare i partiet för att ha spelat med motståndarlaget. Snacka om att kasta sten i glashus!
Denna allians gynnade knappast ja-sidan; vilka löntagare vill rösta på Marcus Wallenberg, Sören Gyll och Bo Lundgren? Ändå ska det inte ses som ett taktiskt misstag utan som ett uttryck för regeringens prokapitalistiska politik och den borgerliga karaktären hos arbetarrörelsens höger.
EMU är en del av detta, och euron hade införts utan en omröstning om det inte varit för att majoriteten av socialdemokratins medlemmar och väljare varit emot den. Folkomröstningen var en (misslyckad) taktisk manöver för köra över denna opinion.
Därför är partiledningens snack om att ja- och nej-sidan nu är historia en naiv önskedröm. Detta gäller i synnerhet som regeringens första reaktion knappast varit att lyssna till folkomröstningens tydliga budskap. Istället har man sträckt ut handen till borgarna och kapitalet.
Denna ”förlorarnas sammansvärjning” kommer dock inte att lyckas för tillfället. Regeringen kan inte bortse från att valresultatet är en seger för vänsterkrafterna i partiet och för vänsterpartiet och miljöpartiet. Detta kommer att påverka den politiska utvecklingen vare sig Persson vill det eller inte.
Förtroendet för partiledningens har underminerats. Detta skulle ha framkallat hård kritik och krav på Perssons avgång om det inte varit för det tragiska mordet på Anna Lind. Mordet har dämpat de interna motsättningarna och fått partiet att samla sig. Men dessa stämningar kommer bara att råda under en begränsad tid. Under ytan finns ett sjudande missnöje mot partiledningen som kan komma att brisera före extrakongressen nästa år.
Tron på att kamp lönar sig har ökat. Den fackliga kampen kommer att stärkas liksom viljan att ta strid mot nedskärningar i allmänhet. De fackliga ledarna kommer att utsättas för ett hårt tryck inför nästa års avtalsrörelse. Det gäller i synnerhet Metall och Kommunal som har de mest högerorienterade ledarna. Metallarna kommer att minnas Göran Jonssons svärmeri med kapitalet och kommunalarna lär inte glömma Ylva Thörns svek under kommunalstrejken. Inte heller Wanja Lundby-Wedin kommer att slippa undan kritik för sitt skandalösa agerande under folkomröstningen.
I vanliga fall skulle LO-ledningen ha kunnat lätta på detta tryck genom att kritisera regeringen och kräva åtgärder för att underlätta avtalsrörelsen.
På grund av mordet är dessa möjligheter begränsade. Istället kommer det fackliga trycket att fortsätta växa, vilket ökar sannolikheten för strejker under våren.
Nej-segern påskyndar också på den politiska radikaliseringen inom partiet och LO. I nej-kampanjen påstods felaktigt att vi kan dämpa och till och med undvika kriser om vi behåller makten över penningpolitiken. Men varken sänkt ränta eller fallande kronkurs biter på den kris som nu utvecklas. Det mesta talar istället för att denna kommer att förvärras med ökad arbetslöshet som följd.
Åtstramningsbudget
När budgeten presenterades förklarade finansministern att kommuner och landsting måste ”mätta mun efter matsäck”. Det betyder åtstramning och nedskärningar i verksamheten. Regeringen kommer att presentera chockpaket i takt med att krisen utvecklas. Dessa kommer att innehålla sänkta nivåer i socialförsäkringarna och nedskärningar i statens verksamhet.
Detta blir en chock för många arbetare. Alltfler kommer att inse att det inte finns någon kapitalistisk väg ut ur krisen, oavsett om denna väg är beströdd med kronor eller euro. Många kommer istället att kräva att arbetarrörelsen ska ändra kurs och börja driva en politik där den grundläggande idén om internationell socialism återupprättas.
Kapitalismen måste avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism där de många människorna styr. Då kan vi skapa en frivillig federation av demokratiskt socialistiska länder i Europa, som ett steg på vägen mot en socialistisk värld. Detta är det enda verkliga alternativet till kapitalets EU och EMU.
Nej-segern leder således till en stärkt kampmoral och en ökad radikalisering. Därför är kapitalets oro inte att undra på, och inte heller den glädje som alla verkliga socialister känner över segern i folkomröstningen.