Den 30 augusti samlades omkring 14.000 personer i en motdemonstration när nazisterna i Svenskarnas parti demonstrerade i Stockholm. Motdemonstrationen hade redan dragit till sig ett tusental deltagare via sociala medier. Efter polisens agerande mot den fredliga motdemonstrationen i Malmö den 23 augusti, där de gick till brutal attack mot vänsteraktivister som visade sitt missnöje mot Svenskarnas parti, så växte antalet deltagare lavinartat.
Stämningen var god, med deltagare i alla åldrar och från olika bakgrunder, och man stod enade mot nazisternas vidriga åsikter. Trots att polisen tidigare på dagen gjort flera räder mot vänstertillhåll i Stockholm i jakt efter vapen, utan att hitta några, så var man mycket återhållsamma på plats till en början. Många autonoma var maskerade. De slängde knallskott och tände bengaler som de kastade mot polisen, men stämningen var trots detta övervägande lugn. Det var en riktig folkfest mot nazismen.
Det var tyvärr tydligt att Linje 17 mot rasism var en alldeles för liten organisation för att kunna hantera alla människorna som kommit till Kungsträdgården i Stockholm. Detta var Linje 17 själv varit medvetna om, och trots att de vädjat om hjälp utifrån så lyste arbetarrörelsens ledarskap med sin frånvaro. Resultatet av denna bristfälliga organisering blev att det rådde allmän förvirring om vad som skulle hända, och vart man skulle rikta sin uppmärksamhet mot. Demonstrationen fick en splittrad karaktär istället för den enhetliga röst mot nazism som vi behöver.
Vänsterpartiet hade kunnat göra stor skillnad. Om de ingripit för att leda det hela hade man kunnat skapa en mer organiserad och enhetlig demonstration. Istället medverkade man anonymt från både Vänsterpartiet och Ung Vänsters håll, där enskilda kamrater deltog men organisationerna inte syntes, och där man inte tog något ansvar för att organisera det hela. Detta är en stor brist som vi måste göra någonting åt.
När merparten av demonstranterna lämnat platsen gick polisen till attack med dragna batonger och tårgas mot demonstranterna. Och det var långt ifrån enbart det svarta blocket som drabbades av polisens extrema överreaktion. Kamrater på plats rapporterade att de till och med slog mot personer med barnvagnar som sprang från platsen, och någon menade att det sett ut som att de också slog mot en barnvagn. Piketbussar körde även in bland massorna i Kungsträdgården i hög hastighet för att få folk att skingra sig från platsen. Det är första gången polisen använder tårgas vid en demonstration i Sverige, vilket är ett ytterligare tecken på det skärpta och urskillningslösa polisvåldet.
Två kamrater som sålde Avanti-tidningar utsattes för polisiära övergrepp. En kamrat blev bortjagad av en grupp poliser medan hon satt och åt mat, som hon fick springa ifrån. En annan kamrat hamnade i det moln av tårgas som slängdes över demonstranterna. Detta är alltså inte den så kallade ”våldsverkande” vänstern som har blivit utsatt för polisiärt våld utan fredliga vänsteraktivister, samtidigt som nazisterna i lugn och ro kunde sprida sitt vidriga budskap i fred.
Detta visar att vi inte kan lita på att polisen ska garantera ordningen. Arbetarrörelsen måste upprätta sina egna självförsvarskommittéer. Likt hur de stora idrottsevenemangen arrangerar sin egen säkerhetspersonal, måste arbetarrörelsen utbilda ett självförsvar som kan stå emellan polisen och de egna leden.
De autonoma var välorganiserade och hade som vanligt smällare och bengaliska eldar. Vissa försökte också forcera kravallstaketen. Det var oklart vad syftet med detta var annat än att söka någon slags symbolisk konfrontation. Många vanliga människor skrämdes från platsen av detta agerande, och av rädslan för hur polisen skulle svara på detta.
De autonoma söker varje konfrontation med polisen, men som marxister inser vi att bara masskamp kan stoppa fascisterna. Det säger sig självt att det bara är ett fåtal som kan delta i en kamp som bygger på upplopp och onödig konfrontation. Även om vi inte är pacifister, måste det därför sägas att en sådan taktik står i vägen för en verklig masskamp. De ger en propagandaseger till högern och massmedia som tar varje chans att diskreditera vår kamp.
Ett organiserat självförsvar är däremot inte en så radikal eller ”extrem” idé som många får det att verka. Detta märktes hos alla de människor vi pratade med på plats, där många förstod behovet av självförsvarskommittéer i masspartiernas eller fackens namn. Bara så kan vi garantera en ordnad protest, och att människor kan känna sig trygga från både fascister och poliser. På så sätt kan vi garantera att fler kan delta, och inte färre. Men det måste organiseras av de stora organisationerna för att få tillräcklig omfattning för att bli verkningsfullt.
Om vi kan lära oss någonting av vad som hände i Stockholm, så är det att fascismen inte kan få ett fotfäste i Stockholm. När endast ett femtiotal nazister uttrycker sina avskyvärda åsikter så mobiliserar arbetare sig i tusental. Detsamma hände i Kärrtorp, där nästan 20.000 slöt upp, och det kommer att fortsätta ske så länge staten och den härskande klassen fortsätter ge utrymme åt nazisterna, som de använder för att genomföra sina våldsamma attacker mot arbetarrörelsen.
- Inte en millimeter åt fascisterna!
- Stoppa polisvåldet!
- Organisera ett självförsvar!