Under de senaste två årtiondena har vi sett en strid ström av propaganda mot marxismen och dess revolutionära historia. Sedan stalinismens kollaps i Sovjetunionen, som inte var verklig socialism, utan en groteskt deformerad karikatyr av socialism, har media, universitetsprofessorer och historiker intensifierat sin offensiv för att misskreditera marxismen. I denna text bemöter vi några av de vanligaste myterna.
Är socialism och demokrati oförenliga?
De stalinistiska regimerna i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och andra länder är de exempel som oftast används för att attackera marxismen. Det stämmer utan tvekan att dessa stalinistiska regimer hade en enorm byråkratisk kast i samhällets topp och att folkflertalet saknade de mest grundläggande demokratiska rättigheter.
En närmare undersökning av den ryska revolutionens omedelbara resultat avslöjar dock ett blomstrande samhälle efter maktövertagandet: Avkriminaliseringen av homosexualitet och abort; gratis och allmän sjukvård och utbildning; en kraftigt växande ekonomi och stora kliv framåt på vetenskapens och kulturens områden. Genom ett system av arbetarråd (sovjeter) kontrollerade den ryska arbetarklassen ekonomin och byggde sin egen stat – den mest demokratiska i historien.
Många av revolutionens framsteg rullades tillbaka under Stalin, men denna degenereringsprocess som slutade i en totalitär regim var inte det ofrånkomliga resultatet av marxismen, vilket borgarklassen och dess ideologer vill få oss att tro, utan resultatet av ett försök att bygga ett socialistiskt samhälle i ett isolerat och ekonomiskt efterblivet land. Denna process förklaras mer ingående i Trotskijs bok Den förrådda revolutionen.
Men hur fungerar demokratin under kapitalismen? I de så kallade demokratiska länderna i väst består vår makt i att vi kan rösta i parlamentsval ungefär två gånger per årtionde. Vi får välja mellan några olika politiska partier och sedan mest hålla tummarna för att våra valda representanter kommer att göra vad de lovat. Överallt i världen i dag ser vi åtstramningar och ekonomisk kris, medan de de rika blir rikare. Det är uppenbart att samhället och ekonomin drivs i en liten minoritets intresse: bankirerna och storindustrins ägare – det vill säga borgarklassen. Genom att äga och kontrollera de huvudsakliga delarna av ekonomin är denna översta procent av befolkningen de enda som verkligen har något att säga till om kring de stora besluten i samhället. Den överväldigande majoriteten av samhället – de övriga 99 procenten – har egentligen väldigt liten makt att påverka hur samhället drivs.
I detta avseende kan kapitalismen beskrivas som borgarklassens diktatur. Vi förnekar inte att regeringsmakten kan ta demokratiska former, med valda parlament, yttrandefrihet etc., utan understryker bara att staten i alla länder bara existerar för att upprätthålla kapitalismens särskilda egendoms- och maktförhållanden. Enkelt uttryckt existerar staten i det kapitalistiska samhället för att legalisera, organisera och normalisera systemet och kapitalistklassens privilegier.
Detta kan vi se tydligast i Europa, där valda regeringar har ställts åt sidan och ersatts med teknokratregeringar som påtvingats länder av EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, allt i det så kallade ”nationella intressets” namn. Men det går inte att tala om något ”nationellt intresse” i ett samhälle som är splittrat i klassmotsättningar! Dessa regeringar företräder enbart finansmarknadens och storkapitalets intressen. Svältpolitiken som påtvingats länder som Grekland och Spanien har lett till fruktansvärda förhållanden som tål att jämföras med några av de värsta diktaturerna i historien. Allt detta medan många miljarder euro ligger och skräpar på storföretagens bankkonton, storföretag som är ovilliga att investera bara för att de inte kan göra vinst.
I motsättning till kapitalets diktatur talade Marx och Lenin om ”proletariatets diktatur”: ett samhälle där arbetarklassen är den härskande klassen. I ett sådant socialistiskt samhälle drivs inte ekonomin för den lilla minoritetens profiter, utan för den stora majoritetens behov. Detta sker genom arbetarklassens övertagande av de stora produktionsmedlen – det vill säga de största företagen och bankerna. Genom arbetarnas demokratiska organisering på arbetsplatserna och genom deras administration av produktion och fördelning, kan man bygga samhället efter en rationell produktionsplan. Med en sådan plan kan man sopa undan arbetslösheten, avskaffa det monotona slitet och bli av med kriserna som föds ur marknadens anarki.
Erfarenheterna från Ryssland har gjort att många ser marxism, kommunism och socialism som synonymt med diktatur och idéer som är helt och hållet motsatta demokrati. Detta är ett misstag. Marxister är de främsta kämparna i kampen för demokratiska rättigheter, eftersom de är avgörande verktyg i kampen för bättre levnadsstandard. Alla dessa rättigheter har vunnits av kämpande arbetare. De gavs inte till oss av den ”upplysta” härskande klassen.
Demokratiska rättigheter kan dock aldrig vara mer än tillfälliga, legala formaliteter under kapitalismen. Kapitalisternas behov att upprätthålla sina vinster och sitt grepp om samhällets maktmedel betyder att varje rättighet och varje reform som arbetarklassen vunnit oundvikligen kommer att undermineras när krisen slår till. Kapitalisterna vägrar att stillatigande se sina intressen hotas. Det är därför vi har sett odemokratiska teknokratregeringar tillsättas i Europa – för att kapitalisterna ska kunna genomdriva hård nedskärningspolitik trots ett stort folkligt motstånd.
I kontrast till detta kämpar marxisterna för varje demokratisk rättighet för arbetarklassen. Marxismen erbjuder dock ett sätt att garantera att dessa rättigheter blir permanenta och att en verklig och genuin demokrati bildas. I slutändan är demokrati en fråga om tid – tid för vanliga människor att kunna organisera sig politiskt och delta i planerandet av det samhälleliga livet. Detta snarare än att tvingas arbeta 50–60 timmar i veckan bara för att kunna hanka sig fram och utan möjlighet att bestämma över arbetet.
Genom att styra ekonomin i enlighet med en rationell plan kan vi eliminera arbetslösheten genom att dela på arbetet, och samtidigt förkorta arbetsdagen och frigöra tid. Investeringar i teknologi kan användas till att sänka arbetstiden ytterligare, och skapa verkliga materiella förutsättningar för att folk ska kunna delta i demokratiskt beslutsfattande och ekonomiskt planerande i samhället.
Är marxister för våld?
Om marxisterna påstår sig stå för demokrati, varför finns begrepp som ”våldsam revolution”? Vad var den ”röda terrorn”, Röda armén och inbördeskriget i Ryssland efter revolutionen?
Vi börjar med att understryka att vi marxister helt och hållet är för en fredlig revolution. Men det är också sant att marxister inte är pacifister, och vi erkänner det faktum att när arbetarklassen försöker omvandla samhället genom att ta över kapitalisternas produktionsmedel och rikedomar, så kommer den gamla härskarklassen att gå till våldsamt motangrepp. Historien har lärt oss detta. Ingen härskande klass har frivilligt lämnat ifrån sig sin privilegierade ställning. När borgarklassen genomförde sin revolution i Frankrike i slutet av 1700-talet, stod inte adeln tyst och tittade på – inga glada, uppmuntrande tillrop hördes från deras håll. Detsamma har gällt för varje försök till arbetarrevolution i historien.
Varför talar de så tyst och försiktigt om Cromwell, jakobinerna och den amerikanska revolutionen? Den härskande klassen gör allt de kan för att dölja, förvränga eller fjärma sig från de våldsamma, revolutionära metoder som de själva använde för att krossa det gamla feodala samhället och upprätta sin egen regim.
Anklagelserna mot marxismen att den är för våld är inget annat än hyckleri från kapitalisternas sida. När anklagelser om ”revolutionärt våld” görs mot marxisterna, kan vi enkelt påpeka att kapitalismen själv har blod på sina händer. Vad säger de om drönarattackerna i Pakistan, krigen i Irak och Afghanistan, ockupationen av Palestina och militärdiktaturerna i Sydamerika – Chile, Argentina, Brasilien etc. – som alla stöddes av USA?
Kapitalismen har visat vad den går för. Genom de två världskrigens masslakt – krig som syftade till att imperialistmakter skulle kunna roffa åt sig marknader från varandra – har borgarna förbrukat all rätt till fördömande av våld på moralisk grund. Slutligen – hur mycket talar de om den allra första arbetarstaten, Pariskommunen? 1871 tog Parisborna makten över sin stad. Militären skickades dit, vilket ledde till ett blodbad där tiotusentals mördades på bara några dagar. Människorna i Paris straffades hårt för sitt försök att sätta sig upp mot borgarnas makt.
Vi ser allt detta historiska och moderna våld som kapitalisterna utsätter arbetare för – och ändå har de mage att smutskasta den ryska revolutionen och bolsjevikerna! Det finns en enkel anledning till det: För första gången slog slavarna tillbaka mot sina mästare och vann!
Med detta sagt kan vi även konstatera att oktoberrevolutionen 1917 förmodligen är den minst blodiga revolutionen i historien. Fler människor dog i den ”oblodiga” februarirevolutionen, som störtade tsaren och upprättade liberal demokrati. Fler människor dog under inspelningen av Sergej Eisensteins film ”Oktober” än under den verkliga revolution som filmatiserades. Det var inte bolsjevikernas revolution som var våldsam, utan det försök till kontrarevolution som följde.
Direkt efter revolutionen – som inte var en kupp, utan en massrörelse av arbetare, soldater och bönder – påbörjade de rika skikten i det ryska samhället en kampanj bestående av sabotage, militära operationer och terror för att störta den nya arbetarregeringen. De understöddes av inte mindre än 21 utländska invasionsarméer. Militära styrkor skickades snabbt av Storbritannien, Frankrike, USA och nästan alla stora kapitalistmakter. Kontrarevolutionärernas terror var hänsynslös och hundratusentals dödades.
Kapitalisterna säger gång på gång att det ”socialistiska experimentet” i Sovjetunionen misslyckades. Tänk dig att gå in i ett laboratorium mitt under ett experiment och börja slå sönder utrustning och misshandla forskarna, för att sedan skälla på dem för att experimentet misslyckades! Det är denna sorts logik som dessa argument baserar sig på, och kapitalisterna underlåter alltid att nämna att de ingripit militärt mot varje försök till socialistiskt samhällsbygge genom historien.
Det måste även betonas att den numerära styrkan i dag är enormt mycket till arbetarklassens fördel, att möjligheterna för att genomföra en fredlig omvandling av samhället är stor. Faktum är att kapitalismens sista försvarslinje, den sista tråd som faktiskt håller ihop kapitalismen, är arbetarrörelsens reformistiska ledare. Dessa ledare skolades, under den långa perioden av kapitalistiskt uppsving (då och då avbrutet av mindre ekonomiska lågkonjunkturer), att begränsa sig till reformer inom kapitalismen. De är ovilliga, ibland av nervositet och ibland av ovillighet, att bryta med kapitalismen och lägga fram ett socialistiskt program. Den felande länken är därför ett revolutionärt ledarskap organiserat som parti, som kan binda ihop de enskilda utbrott av kamp som äger rum nationellt och internationellt, för att vägleda arbetarnas kamp på vägen mot socialismen. Att bygga ett sådant ledarskap är vår uppgift i dag.
Är kapitalismen effektiv?
Förutom att angripa socialisterna i termer av etik och moral, görs även försök att bevisa att socialismen är ekonomiskt ineffektiv i jämförelse med kapitalismen. Fattigdomen i de socialistiska länderna – från Maos Kina till Castros Kuba, från Sovjetunionen till Nordkorea – hålls upp som ett varnande exempel för att stoppa folk från att tänka på ett liv bortom kapitalismen.
Det första problemet med sådana argument är att dessa länder överhuvudtaget beskrivs som socialistiska. Givetvis finns och fanns delar av socialismen där i dessa länder, framför allt i Sovjetunionen, som bildades på grundval av en revolutionär massrörelse. Dessa länder är och var dock långt ifrån några hälsosamma socialistiska samhällen. I ett genuint socialistiskt samhälle skulle inte ekonomin styras uppifrån och ned, baserat på en liten byråkratisk klicks intressen, utan nedifrån och upp genom ett system med demokratisk arbetarkontroll på arbetsplatserna och valda representanter på nationell och internationell nivå. Genom demokratiskt deltagande på alla nivåer kan man planera hur mycket som ska produceras och hur resurserna ska fördelas.
Som ett exempel för att tillbakavisa kritiken mot planekonomin kan vi titta på ett enormt multinationellt företag som H&M. Är det en slump att klädhyllorna alltid är välfyllda? Är det en ren tillfällighet att rätt mängd kläder fraktas till alla deras 2500 butiker i världen? Vi konstaterar att detta är ett resultat av planering. Fröet till den övergripande samhälleliga planeringen och fördelningen finns redan inom det kapitalistiska systemet! Kapitalisten som äger företaget fyller dessutom ingen som helst funktion i denna process. Alla relevanta arbetsuppgifter – från att fylla på varor i butikerna till den globala administrationen – sköts av lönearbetare. Den enda sociala roll som kapitalisten har kvar är att håva in vinsterna från andras arbete. Problemet är att denna planering inom företagen står i motsättning till det kaos, den marknadens anarki som behärskar samhället i övrigt. Lösningen till kapitalismens problem – överproduktionen, kriserna och arbetslösheten – är att upprätta demokratisk arbetarkontroll över hela samhället.
Hur som helst är det mest löjligt att jämföra ett land som Kuba med de avancerade kapitalistiska länderna. Bortsett från de fördelar som kapitalistländerna fick genom att exploatera sina kolonier (däribland Kuba med flera), så fick Kuba utgå från en mycket lägre ekonomisk utvecklingsnivå. En mer passande jämförelse skulle vara med andra karibiska öar, där kapitalismen fått en chans att visa vad den har att erbjuda. Haiti är ett relevant exempel – ett land som blivit mer eller mindre synonymt med extrem fattigdom och där man utnyttjar barnarbete i Nikes fabriker för att tillverka joggingskor för den amerikanska marknaden.
Utan några som helst romantiserande vanföreställningar kan man dock se en glimt av de framsteg som är möjliga under socialismen när man tittar på nittonhundratalets ”kommunistiska” länder. Trots byråkratins strypgrepp och dess oerhörda brutalitet mot alla som den betraktade som fiender, kunde Sovjetunionen faktiskt visa den nationaliserade, planerade ekonomins överlägsenhet.
År 1917 hade Ryssland ännu inte helt och hållet lämnat feodalismen bakom sig. Under åren som följde slungades landet ännu längre bakåt i utvecklingen av inbördeskriget. Ändå kunde Sovjetunionen besegra Nazitysklands pansararméer under andra världskriget – just tack vare den planerade produktionen. Efter kriget kunde öststaterna, utan den Marshallhjälp som resten av Europa fick av USA, bygga upp sin industri på bara ett par år. På 1950-talet hade den sovjetiska industrin gjort stora framsteg, vid sidan av den kulturella och vetenskapliga utvecklingen, och man blev det första landet att skicka upp en man och en kvinna i rymden.
Den planerade ekonomin kunde ge full sysselsättning, helt gratis utbildning på alla nivåer och stora teknologiska framsteg trots det stora sänke som stalinismen innebar. Medan de kapitalistiska länderna hängde i en skör tråd under den stora depressionen, hade Sovjetunionen en årlig tillväxt på 20 procent och de tunga industriernas tillväxt under perioden landade på totalt 400 procent .
Naturligtvis skulle en hälsosam, demokratisk planekonomi kunna åstadkomma framsteg på alla områden som vida överträffar Sovjetunionens. Trots alla de oerhörda brister som fanns i den degenererade karikatyren av socialism som bildats i Sovjetunionen gjorde man också stora framsteg. Med detta i åtanke kan man bara föreställa sig vilken explosion av utveckling, kreativitet och kultur som en hälsosam arbetarstat skulle innebära.
Vi har fått höra att ”marknadens osynliga hand” är det bästa och mest effektiva sättet att fördela resurser, men nu genomlever vi den djupaste ekonomiska krisen som kapitalismen någonsin sett. På de största företagens bankkonton i USA och Storbritannien finns det 2 000 miljarder dollar respektive 800 miljarder pund – pengar som de inte investerar för att de inte kan göra vinst! Samtidigt går miljoner människor arbetslösa. Barn i de länder som hittills drabbats av krisen får gå hungriga till skolan!
På vilket sätt är detta effektivt? På vilket sätt är det effektivt att det finns miljontals tomma bostäder som ingen har råd med, samtidigt som människor blir hemlösa varje dag efter att ha vräkts av bankerna? Varför stängs fabriker, varför får miljontals bilar stå och rosta, varför river man upp urgamla olivodlingar i Sydeuropa? Varför tvingas miljontals vara arbetslösa medan andra sliter med två eller flera jobb för att klara sig? Detta är inget annat än kapitalismens logik.
Det är helt rimligt att kräva att alla ska få arbete och bostad, gratis utbildning på alla nivåer och gratis sjukvård. Det främsta hindret för att förverkliga dessa krav och för samhällets utveckling är det kapitalistiska systemet – ett system som dagligen bevisar hur oerhört ineffektivt det är.
Men den mänskliga naturen då? Är vi inte naturligt giriga?
Frågan om den ”mänskliga naturen” är ett av de vanligaste argumenten mot socialismen, men samtidigt ett av de som är lättast att avfärda.
Många tror att det sätt som människor tänker på alltid har varit detsamma, och att vårt släkte alltid kommer att tänka på det sätt vi gör nu. Men med bara några få motexempel kan vi se att detta är helt felaktigt. Faktum är att det mänskliga medvetandet och samhället, precis som allting annat här i världen, befinner sig i ständig förändring. Marx förklarade att ”det samhälleliga varat bestämmer medvetandet”. Med andra ord är det vår sociala omgivning som sätter ramarna för hur vi tänker. Om du föddes för tusen år sedan på en kinesisk bondgård, exempelvis, skulle ditt sätt att tänka och att betrakta världen vara fullständigt annorlunda från hur det är nu.
Människan tog sig inte till toppen av näringskedjan genom att kämpa mot och trampa ned varandra, utan genom samarbete. Det var bara genom samarbete som människan kunde samla sina resurser för att jaga, skydda sig, odla, tämja djur, och så vidare. Urtidens människor levde tillsammans i små stammar eller klansamhällen, samhällen som inte var splittrade i klasser. Människorna delade givetvis upp arbetet efter förmåga och den mat man producerade delades ut efter behov. Att hävda något annat vore fullständigt absurt.
Visserligen verkar det på ytan i dag som om vi alla är ”individer”, men sanningen är att vi aldrig har varit så beroende av varandra som i dag. Varje person är beroende av och påverkas av tusentals eller miljontals andra människor över hela världen. Kan en person göra ritningen till en bil, bryta de nödvändiga mineralerna för att bygga bilen och förädla dem, uppföra fabriken den ska byggas i, och sätta ihop den själv? Att ställa en sådan fråga visar hur löjlig idén om den isolerade ”individen” är. Det är uppenbart att under kapitalismen är alla människor kopplade till varandra genom världsmarknaden och utbytet av varor.
Så varför finns den här märkliga idén om isolerade ”individer”? Än en gång är det varat som bestämmer medvetandet. Marx och Engels förklarade att den dominerande ideologin i samhället alltid är den härskande klassens ideologi. I dag innebär detta kapitalisternas ideologi – en ideologi som bygger på girighet och tävlan.
Kapitalistklassen gör allt som står i deras makt för att påverka hur vi tänker. Genom våra utbildningssystem, genom medier, religion och så vidare, uppfostras vi i det kapitalistiska systemets värderingar – att endast den starke klarar sig och att man bara kan lyckas på någon annans bekostnad. Vi uppfostras att titta bort och inte tänka på de hemlösa, de svältande, de som dödas i krigen, eller på sin höjd att be en bön och donera lite pengar till välgörenhet för att lätta våra samveten.
Dessa ”värderingar” tjänar bara en liten handfull människor – de extremt rika kapitalisterna. Vi andra har ingenting att tjäna på girighetens ideologi. De flesta vill ha fred, stabilitet, ett bra jobb, fungerande sjukvård och utbildning och fritid att umgås med familj och vänner. Det är bara borgarklassen som vinner på att individer och företag konkurrerar med varandra.
En av de grundläggande motsättningarna i det kapitalistiska systemet är att produktionen är social – det vill säga att vi producerar vad vi behöver samhälleligt, som i exemplet med bilen ovan – medan kapitalisterna privat tillägnar sig överskottet (mervärdet) som skapas. Med andra ord är det arbetare som producerar allt, medan vinsterna hamnar i en liten minoritets händer! De tiotusentals arbetare som faktiskt vet hur man bygger en bil i en fabrik har ingenting att säga till om kring vad som ska produceras, hur det ska göras eller vad som ska göras med de fordon man skapat.
Socialisterna vill övervinna denna motsägelse genom att upprätta en samhällelig kontroll över den samhälleliga produktionen. De rikedomar som produceras kan sedan användas till högre löner, välfärd, sjukvård, skolor, ny teknologi och så vidare.
Detta är ingen utopisk idé – de materiella förutsättningarna för denna omställning finns redan. Det enda hindret för den är det grepp som kapitalistklassen har över den politiska och ekonomiska makten. Endast den enade internationella arbetarklassen kan göra slut på denna situation och sätta punkt för den fruktansvärda nedvärdering av människor, den fattigdom och instabilitet som det kapitalistiska systemet innebär. Då kommer en helt ny värld att skapas.
Föreställ dig ett barn som föds till en värld utan hunger eller nöd, utan fattigdom och utan arbetslöshet. Med sådana radikalt annorlunda förutsättningar skulle det barnet få en helt annan syn på världen. Under socialismen kommer människor att kunna förhålla sig till varandra som människor, och inte som varor som kan köpas och säljas eller som konkurrenter i kampen om framgång.
Anledningen till de flesta problem vi lider av under kapitalismen är att det råder brist. Det finns helt enkelt inte tillräckligt till oss andra efter att kapitalisten tagit sin andel. Vi marxister förklarar att denna brist och knapphet är artificiell. Problemet under kapitalismen är inte att vi producerar för lite, utan att samhällets förmåga att producera överstiger vår förmåga att köpa tillbaka varorna. Produktivkrafterna växer bortom marknadens gränser; varor får ligga på hög i lager och fabriker sparkar personal eller läggs ner; helt enkelt på grund av att folk i förlängningen inte kan ha råd att betala för alla de varor de producerat. Som Marx förklarade; under kapitalismen är problemet fattigdom i överflödet.
”Den mänskliga naturen” befinner sig, precis som allting annat, i ett tillstånd av konstant förändring. Att påstå att människans medvetande är för evigt skrivet i sten håller inte för den mest ytliga granskning och analys. Människor har skapat fantastiska tragedier, komedier, sånger, dikter, målningar, skulpturer och otaliga andra uttryck av konstnärlig kvalitet som är reflektioner av vår föränderliga värld från alla möjliga tider. Det är bara att besöka ett konst-, vetenskaps- eller historiemuseum, så ser man tydligt hur människans medvetande hela tiden har förändrats. Marx sade, ”filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den.” Och när vi förändrat vår värld, så kommer även vårt sätt att tänka förändras!