Revolutionen i Venezuela är återigen under attack. De mer militanta delarna av högern har under de senaste två veckorna försökt skapa så mycket kaos och upplopp som möjligt genom att blockera gator, bränna bilar och attackera offentliga byggnader, vanliga arbetare och poliser. Deras mål är att störta presidenten Nicolas Maduro och ta tillbaka alla vinster som revolutionen hittills gjort för landets fattiga befolkning.
Samtidigt försöker massmedia över hela världen få det hela att framstå som att det handlar om stora massdemonstrationer med folkligt stöd mot en repressiv och odemokratisk regering. Detta är en ren lögn, vilket vi socialister som försvarar den bolivarianska revolutionen måste avslöja.
Kuppförsöket 2002
Det är inte första gången som högern försöker ta makten genom en statskupp. När oligarkin år 2002 förstod att Chavez inte skulle sälja sig till kapitalets intressen gick de från att försöka inleda att samarbete till att gränslöst attackera honom. De utnyttjade sin makt över massmedia för att piska upp kontrarevolutionära stämningar hos medelklassen. De mutade korrupta fackföreningsledare för att organisera reaktionära strejker och inledde en investeringsstrejk där miljarder skeppades över till bankkonton i Miami.
Detta i kombination med ett starkt stöd från Washington och CIA förberedde vägen för en statskupp där Chavez arresterades och fördes bort av militären. De isolerade honom från omvärlden och försökte övertyga honom att skriva under ett dokument för att avgå som president. Men Chavez vägrade och 36 timmar senare kollapsade kuppförsöket och Chavez återinsattes som landets president. Det var massornas ursinne som spelade den avgörande rollen i att garantera revolutionens fortlevnad. De fattigaste skikten bland Caracas befolkning tog ödet i sina egna händer och krävde att få Chavez tillbaka. När härskarklassen stod inför massornas spontana kamputbrott var de chanslösa.
Chavez påbörjade en process som måste avslutas av arbetarna och bönderna själva. De måste ta makten i sina egna händer. Just nu är detta mer uppenbart än någonsin. Det är samma klassintressen som låg bakom den misslyckade kuppen 2002 som präglar medias inställning till protesterna i nuläget. Oppositionens protester har dock varit minimala i jämförelse med antalet arbetare som nu gått ut på gatorna till försvar av den bolivarianska revolutionen. Studenterna i Caracas som varit ute och protesterat har på sin höjd samlat 10 000 (av 2,6 miljoner studenter totalt i huvudstaden) och kommer från rika elituniversitet.
Det är sant att Venezuela har en del problem som inte minst orsakats av borgarklassens medvetna ekonomiska sabotage. Men i motsats till vad massmedia påstår är det inte de som lider av inflation och brist på olika varor som nu protesterar och saboterar. Det är landets fattiga befolkning som får lida av kapitalisternas girighet – och i de delar av landet där många av de fattiga bor har det knappt varit några våldsamma protester eller demonstrationer överhuvudtaget. Majoriteten av dem försvarar fortfarande revolutionen och dess sociala landvinningar, trots de ekonomiska problemen.
Vem ligger bakom protesterna?
Att det inte har varit tal om några spontana protester är uppenbart. Upploppsmakarna inspirerades av två representanter för extremhögern, Leopold Lopez och Maria Corina Machado, som uppmanade till tumult och sabotage för att störta regeringen. Av massmedia har de båda utmålats som ledare och ”frihetskämpar”. Men låt oss inte glömma att båda två aktivt deltog i den misslyckade statskuppen 2002. Det har också avslöjats att Lopez under sin tid som borgmästare för kommunen Chacao förvanskade offentliga resurser. Han överlämnade sig själv till Venezuelas myndigheter den 18 februari efter att de utfärdat en arresteringsorder mot honom, bland annat för att ha uppmanat till brottslighet, sabotage av offentlig egendom och inte minst att störta regeringen. Han behandlas väl och får träffa sin familj, till skillnad från Chavez som under kuppförsöket 2002 var totalt isolerad och arresterades utan giltiga orsaker.
Faktum är att regeringen räddade Leopolds liv då det nu kommit fram att man i vissa kretsar av den mindre radikala delen av oppositionen planerade att mörda honom. Högern är nämligen djupt splittrad – och den övervägande delen föredrar att långsamt underminera revolutionen genom att förstöra landets ekonomi, snarare än att utkämpa kampen på gatorna. De förstår att ett för tidigt kuppförsök riskerar att radikalisera den bolivariska rörelsen.
På sociala nätverk cirkulerar bilder som påstås komma från Venezuela där man bland annat ser poliser som använder övervåld. Dock har det avslöjats att en stor del av bilderna kommer från andra delar av världen, från andra tidpunkter, etc. Oppositionen sprider med andra ord falsk propaganda för att få stöd utifrån. Att det råder censur är en annan lögn de försöker sprida – majoriteten av tv-kanalerna i Venezuela är privata och står på oppositionens sida. Det finns också flertalet stora tidningar som stödjer oppositionen. Några har påstått att Twitter och andra webbsidor stängts ner. Även detta är en lögn då oppositionen aktivt har utnyttjat Twitter för att sprida sina falska bilder.
Flera av de dödsfall som rapporterats har varit taktiskt planerade av oppositionen som en ursäkt till att trappa upp våldet ännu mer. Exempelvis sköts en student vid namn Genesis Carmona till döds under en oppositionsmarsch och genast lade man skulden på regeringen. I efterhand fanns dock misstankar och bevis för att kvinnan blivit skjuten bakifrån, där oppositionen själva befann sig!
Förra veckan sköts brodern till en parlamentsledamots från revolutionens parti, PSUV. De statliga tv-kanalernas kontor och PSUV:s lokaler har blivit beskjutna och både journalister och soldater har skadats av oppositionsaktivister. I synnerhet är det arbetare som försvarar revolutionens framsteg som har blivit attackerade av oppositionen. Därmed inte sagt att övervåld inte använts från båda sidor, men detta bevisar den fanatiska högerns vidriga och reaktionära karaktär.
Detta påminner om situationen 2002 då borgarklassen använde sig av krypskyttar för att skjuta på vanligt folk och sedan skyllde på regeringen. De är beredda att gå hur långt som helst för att förvränga sanningen. Den så kallade ”demokratiska oppositionen” har spridit flygblad med ett sikte riktat mot presidentens huvud och en uppmaning om att mörda en ”Chavist”. Det är de reaktionära studenterna från oppositionen som ska ställas ansvariga för det våld som påbörjats och trappats upp de senaste två veckorna, och ingen annan.
Splittringen inom borgarklassen
Borgarklassen i Venezuela är i nuläget splittrad. Extremhögern som leds av Maria Corina Machado och Leopoldo Lopez vill störta regeringen omedelbart på ett liknande sätt som de försökte göra 2002. Den större delen av borgarklassen är dock överens om att förutsättningarna för att göra detta ännu inte finns. De vet att den bolivarianska revolutionen har ett brett stöd bland befolkningen och därför är det farligt för dem att i nuläget gå alltför hårt framåt. De kommer vänta på att det generella läget i landet ”mognar” för att en kontrarevolution ska kunna äga rum. Antagligen kommer det ekonomiska sabotaget att gå upp och ned periodvis för att nöta ned regeringen fram tills nästa val.
Båda delarna av borgarklassen vill krossa den bolivarianska revolutionen och ingen av dem är att lita på. De skiljer sig bara i taktiska frågor. Medelklassen har själv redan drabbats på olika sätt av oppositionens odrägliga beteende och därför har flera framstående ledargestalter gått ut och fördömt de våldsamma protesterna. Detta är inte för att de i allmänhet är emot att våld ska användas mot den bolivariska regeringen, men de inser att det är en dålig taktik just nu.
Vem som helst har rätt att gå ut och demonstrera på gatorna i Venezuela. Det är ingen som har berövat oppositionen den rättigheten. Det här handlar emellertid om helt andra saker: barrikader, vandalism, attacker mot offentliga byggnader, bilbränder och våld mot vanliga människor. Ingen regering i världen skulle tillåta att en liten grupp banditer beter sig på det sättet utan att vidta åtgärder. Nicolas Maduro har ett flertal tillfällen bjudit in oppositionen till diskussion, men utan resultat. De är inte intresserade av att diskutera eller kompromissa, och man kan inte heller förvänta sig något annat av borgarklassen, som är rädda att förlora den makt och de privilegier de njuter av på befolkningens bekostnad.
Revolutionen måste fullbordas!
Vi vill ha fred och stabilitet. Vi är de sista att uppmana till onödigt våld som förvanskar människoliv. Fred är dock bara möjligt att uppnå genom att avväpna de halvfascistiska elementen som just nu härjar på Venezuelas gator. Det är en fråga om att mobilisera och beväpna arbetarklassen. Självförsvarskommitteer måste upprättas på varje fabrik och arbetsplats, precis som Nicolas Maduro har uppmanat till. Arbetarklassen i sin helhet måste mobiliseras och ena sig för att se till att den fanatiska högern inte får något utrymme på gatorna. Men detta räcker inte. Leo Trotskij pratade för länge sedan om den permanenta revolutionen. Idag är det den enda vägen framåt för länder som Venezuela.
Borgarklassen kan inte längre spela en progressiv roll i Venezuela, vilket redan tydligt har bevisats under de årtionden de hade makten i landet och inte kunde genomföra de mest anspråkslösa sociala reformer. Sedan Chavez första valseger 1998 har Venezuela gjort kolossala sociala framsteg. Detta har gett massorna självförtroende, en känsla av rättvisa och hopp inför framtiden. Revolutionen måste dock fullbordas. Den ekonomiska makten måste vridas ur händerna på borgarklassen en gång för alla. Därför krävs en social revolution där bankerna, fabrikerna och de största företagen expropieras för att sedan demokratiskt planeras och kontrolleras av arbetarna själva. En isolerad revolution skulle dock inte kunna överleva länge, något som den ryska revolutionen 1917 bevisar. Därför är internationalismen en fråga på liv och död för massorna i Venezuela. Antingen krossar revolutionen oligarkins makt och sprids till resten av Latinamerika, eller så krossar oligarkin och USA revolutionen. Ingen tredje väg är möjlig. Socialismen måste segra!