Sommaren 2013 gick i klasskampens tecken. Först ut var Turkiet, sedan Brasilien, Egypten och nu senast Tunisien. Detta är de första tecknen på den kommande världsrevolutionen.
Revolutionerna i Tunisien och särskilt Egypten har börjat på en ny och högre nivå än de någonsin nådde 2011. De illusioner i den borgerliga demokratin som då dominerade rörelsen har börjat försvinna.
Arbetarklassen spelar en än mer ledande roll och revolutionära råd har bildats inte bara i de största städerna utan även på mindre landsorter. Rörelserna har visat en större bredd och omfattat fler människor än någonsin.
Revolutionerna visar en mognad i att de har börjat dela sig längs klassgränser. Arbetarklassen och den radikala ungdomen vill gå längre, kan inte nöja sig med en fälld diktator utan kräver ”bröd, arbete och rättvisa”, medan borgarklassen och delar av småborgerligheten är oroade precis över att revolutionen kommer börja röra sig emot kapitalismen.
Detta är ett svar till alla skeptiker som trodde att kampvågen var över och att år av åtstramningar endast skulle mötas av apati, passivitet och ett ökat stöd för extremhögern och fascistiska rörelser.
Eftersom kapitalismens kris är så allvarlig, och ingen lösning är i sikte, så kommer också attackerna mot arbetarklassen fördjupas. Perioder av skenbar återhämtning i ekonomin kommer följas av nya vändningar nedåt, och därmed nya attacker. Arbetarklassen visar alla tecken på att vara beredda att kämpa.
Det vi ser är början på den kommande världsrevolutionen. Detta är ett allvarligt konstaterande, som lätt kan missförstås. Därför är det viktigt att vara helt klar över detta: Världsrevolution betyder inte att det i morgon, eller någon annan dag, omedelbart kommer att bryta ut revolutioner i precis alla länder samtidigt. Nej, det vi menar med en världsrevolution är en mycket längre process som kommer utvecklas, och kommer antagligen ta flera decennier.
I denna process kommer land efter land dras in i kris och kamp. Det är en ojämn process där den ena delen av världen vilar medan den andra för första gången träder in på arenan. Brasilien och Turkiet har, till borgarklassens förvåning, redan dragits in i detta. De sågs länge som starka tillväxtländer och stabila demokratier (om än med en del demokratiska skavanker), men under ytan har motsättningar byggts upp som exploderat i början på sommaren. Detta gör borgarklassen allvarligt oroade.
I Egypten har revolutionen fällt en så kallad demokratiskt vald regering. Detta är en varning till de mer utvecklade kapitalistiska länderna med demokratiskt valda regeringar. De vet att denna kapitalistiska kris håller på att undergräva all stabilitet och legitimitet som detta system en gång hade.
De gör också allt för att svartmåla revolutionen, eftersom de kan se att denna process sakta men säkert närmar sig deras egna länder. Borgarklassen har all anledning att darra av skräck.
Det vi talar om är ingen enkel eller rak marsch till socialismens seger. Vi kommer se upp- och nedgångar. Olika delar av arbetarklassen dras in vid olika tillfällen – när det ena är uttröttat kommer ett nytt lager in i strid. Revolutioner följs av kontrarevolutioner, perioder av eufori och massdemonstrationer följs av perioder av reaktion, pessimism och passivitet. En sådan period lägger grunden för ett nytt revolutionärt uppsving där massorna har ett högre medvetande, med färre illusioner och fler lärdomar. Revolutionen återkommer på ett nytt och högre stadium.
Världsrevolutionen har redan inletts. Denna process kommer att fortgå tills det slutligen avgörs i antingen ett blodigt nederlag eller en socialistisk seger. Svagheten i alla revolutioner och kamputbrott har varit ledarskapets svaghet, förvirring och vacklanden. Under press från borgarklassen har man sökt ”kompromisser” och sålt ut arbetarklassen. Segern hänger därför i sista hand på huruvida marxismen lyckas att bli stark nog att spela en ledande roll i revolutionen. Bara ett konsekvent revolutionärt program kan föra situationen till ett avgörande som kan lyfta mänskligheten ur kapitalismens planlösa förstörelse och ruinering – till att arbetarklassen tar makten och påbörjar byggandet av socialismen.