Orosmolnen hopar sig över den svenska arbetsmarknanden och värst är läget för ungdomar där uppemot var fjärde går utan möjlighet till försörjning. Avanti diskuterar orsakerna till detta enorma slöseri med mänsklig produktionsförmåga och förklarar varför bara socialismen och en demokratiskt planerad ekonomi kan lösa problemet med arbetslösheten.
Villkoren för unga arbetslösa är sämre än någon gång tidigare i modern tid. De otrygga anställningarna och den psykiska ohälsan bland unga är ett direkt resultat av det kapitalistiska systemet.
Att den ekonomiska krisen slår mot alla samhällets instanser är ett faktum. Vad som också vid detta lag är välkänt är att den slår extra hårt mot alla de som är arbetslösa, framförallt de unga.
De unga på arbetsmarknaden är extra utsatta bland annat eftersom arbetsgivarna inte tycker att det är lika säkert att anställa dem. Många ungdomar jobbar under otrygga arbetsvillkor med långa arbetspass och slitsamma uppgifter. Dessutom är det många arbetsgivare som inte har kollektivavtal eller som avskedar unga som vill vara aktiva inom facket. Detta försvårar för unga arbetare att ta till kamp på arbetsplatsen och ökar otryggheten ytterligare. Kapitalismens mekanismer kring arbetslösheten beskrivs av Marx på detta vis:
”Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det användes, ju fler arbetare det sysselsätter, ju högre arbetsproduktiviteten är utvecklad – med andra ord: ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning, desto mer omfattande blir de produktionsområden som ibland i sin helhet, ibland endast delvis dras in i denna utveckling, medan det blir allt vanligare, att arbetarna ibland dras in i fabrikerna, ibland kastas ut igen. Samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar det ständigt växande kapitalet, frambringar den alltså även i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga.”
Kapitalismen skapar med andra ord själv arbetslösheten. När arbetare rationaliseras bort från produktionen säger den officiella propagandan att de hittar arbeten ”i andra branscher”. Men som Marx förklarade för över hundra år sedan kommer kapitalismen ibland dra in arbetare i produktionen och ibland kasta ut dem igen. Denna regel kan bara i undantagsfall kringgås – som under det stora kapitalistiska uppsvinget 1948-1973 då man åtminstone i väst kunde upprätthålla nära nog full sysselsättning. Det som är också intressant är att ungdomsarbetslösheten förblev relativt hög också under den senaste högkonjunkturen. Allt som oftast håller sig kapitalismen med en industriell reservarmé. I dessa kristider får detta ett särskilt skarpt uttryck med en skenande massarbetslöshet som en direkt konsekvens av kapitalismens kris.
Media får det ofta att låta som att unga inte vill ha trygga jobb. Om man ska tro vad man läser i tidningen vill unga ha flexibla jobb så att de kan göra annat samtidigt. Men varför ungdomar skulle vara särskilt sugna på att vara utlämnade till arbetsgivarens godtycke förklaras sällan. Många unga vill åtminstone under en tid ha fast anställning, inte minst då detta bidrar till mindre stress och bättre psykisk hälsa.
Den sittande regeringen vill lösa ungdomsarbetslösheten genom att sänka ingångslönerna. Detta sägs vara en åtgärd som ska göra arbetsgivarna mer sugna på att anställa unga. Till viss del stämmer detta argument, men deras lösning att pressa ned levnadsstandarden till nya bottenrekord fungerar bara till en viss gräns. I förlängningen leder en sådan politik enbart till att den redan kärva situationen blir ännu mer kärv. Att försämra för unga, som redan har det osäkert är inte rätta lösningen.
Som Marx förklarat behandlar kapitalismen arbetarna som slit- och slängvaror och där kan man verkligen se att ungdomars situation idag passar in extra bra. Arbetsgivaren kan välja och vraka bland alla de ungdomar som behöver jobb. Om man inte rättar sig i ledet får man gå. Så ser den krassa verkligheten ut för dagens arbetarungdomar.
Högerns förslag att sänka ingångslönerna ger bara sämre villkor och är en ytterst temporär lösning på ett allt för stort problem. Även inom vänstern verkar det saknas ordentliga lösningar.
På kort sikt måste vi föra fram kravet att staten garanterar alla arbetare – inklusive ungdomarna – antingen arbete eller utbildning. Men detta kan inte genomföras på kapitalistisk grund, utan bara som en del i ett program för socialism. Vi måste förklara att eftersom arbetslösheten är ett resultat av det kapitalistiska systemets anarki, måste varje verklig lösning bygga på att det störtas och ersätts av en planerad ekonomi under arbetarnas demokratiska kontroll.
Först i det socialistiska samhället slutar arbetare vara slit- och slängvaror på denna otrygga marknad och ungdomar kommer att kunna jobba som det passar dem. Arbetslösheten är ytterligare ett bevis för kapitalismens misslyckande. Att högern inte har sett detta är ju inte direkt en överraskning, däremot är det synd att vänstern också misslyckas i denna analys.