Förra året, 2011, var det 75 år sedan general Francos fascistiska uppror startade det spanska inbördeskriget. Upproret var borgarklassens reaktion mot en massiv revolution– en av de största händelserna i mänsklighetens, och framförallt arbetarklassens, historia. Den sociala innebörden döljs eller glöms ofta i historieböckerna som fokuserar främst på inbördeskriget. Arbetarklassen måste minnas och dra lärdomar av de enorma framsteg det revolutionära proletariatet gjorde i Spanien på trettiotalet.
De måste även minnas sveket från dess ledare som tillsammans med stalinisterna bildade folkfronten med borgarklassen och därmed tog avstånd från de spanska bönderna och arbetarna i kampen mot fascismen. Våra föregångare i klasskampen ger oss här enorma erfarenheter som kan beväpna en hel generation yngre revolutionärer som kämpar för socialism.
I början av nittonhundratalet var Spanien ett av de mest ekonomiskt underutvecklade länderna i Europa, med 70 procent av befolkningen på landsbygden och 60 procent analfabeter. Samtidigt var Spanien ett svagt imperialistiskt land med kolonier i Nordafrika. Borgarklassen, som var oerhört reaktionär, bestod av den växande industrin och gamla jordägare. De var monarkister och för att bibehålla social stabilitet genomdrev de flera militärkupper, som slutligen ledde fram till diktaturen under Primo de Rivera 1923.
Republikens grundande och koalitionsregeringen 1931-1933
År 1930 drabbades Spanien precis som resten av omvärlden hårt av den ekonomiska krisen. Detta ledde till att arbetarna och bönderna genomförde otaliga strejker och strider mot den försämrade levnadsstandarden. Arbetslösheten sköt i höjden och nådde miljonen och monarkin sågs med avsmak. Till sist avsattes Primo de Riviera och kungen Alfonso XIII försökte genomföra några mindre konstitutionella reformer och höll val i april 1931 för att lugna läget. Detta trick fungerade dock inte och de monarkistiska partierna led ett våldsamt nederlag – massorna gick ut på gatorna och krävde republik. Till slut var även kungen tvungen att fly landet och den första fasen av spanska revolutionen hade inletts.
Socialistpartiet (Partido Socialista Obrero Español, PSOE) gick kraftigt framåt och efter valen i juli 1931 bildade de en koalitionsregering tillsammans med de ”progressiva” republikanerna. Trots att de socialistiska ledarna i PSOE hade makten i sina händer ansåg de att deras främsta uppgift var att hjälpa borgarna att genomföra en borgerlig revolution, som skulle leda fram till demokratiska rättigheter och utveckling av industrin – och därmed den spanska kapitalismen. Detta i stället för att ta tag i landets akuta problem; modernisering av samhället, separation av kyrkan och staten, demokratiseringen av armén, avkoloniseringen av Marocko samt frågan om Kataloniens självständighet – problem som endast skulle kunna lösas genom en social revolution.
Republikanerna höll sig dock kvar vid den gamla reaktionära ordningen och var inkapabla att genomföra några konkreta förändringar. Även om det skedde sociala förbättringar, vad gäller exempelvis utbildning, kultur, hälsa och demokratiska aspekter som skilsmässa, kvinnlig rösträtt etc., så förblev fattigdomsfrågan olöst. Landets egendomar var koncentrerade hos industrin, bankerna, jordägarna och kyrkan.
I maj 1931 uppstod konfrontationer mellan monarkister och arbetare i Madrid, och i juni valdes republikanernas ledare Alcalà Zamora till Spaniens president. Detta följdes av en massiv strejkvåg som slogs ned av republikanska militärstyrkor. Arbetarna började dra egna slutsatser och mer och mer inse att det inte går att förena kamp mot kapitalismen med ett stöd till den borgerliga regeringen.
Arbetarklassens organisering
Trots Spaniens industriella och sociala efterblivenhet var landets arbetarklass stark. Det fanns 2 miljoner arbetare i städerna och ytterligare 1,5 miljoner på landsbygden, det vill säga en oerhört mycket starkare arbetarklass än den i bolsjevikernas Ryssland 1917. Proletariatets organisering i Spanien hade en lång tradition som sträcker sig tillbaka till tiden för grundandet av Marx första international i slutet på 1860-talet. Socialistpartiet (PSOE) och fackföreningarna UGT (Unión General de Trabajadores) och anarkistiska CNT (Confederación Nacional del Trabajo) var alla tre massorganisationer med traditioner som gick tillbaka till början av 1900-talet.
Kommunistpartiet (PCE) var förhållandevis svagt av olika anledningar. Vid republikens bildande var de bara 800 medlemmar. Partiet bildades jämförelsevis sent och fick utstå ett hårt förtryck och förföljelser under Primo de Rivera-diktaturen. Det var dock främst deras sekteristiska inställning gentemot PSOE och CNT som gjorde att de förblev små. De var influerade av Stalins politik i Sovjetunionen under den så kallade tredje perioden, där stalinisterna i Komintern bannlyste enhetsfronter med anarkister och socialister. PCE såg därför PSOE, UGT och CNT som ”socialfascister” och ”anarkofascister” och undvek att samarbeta med dem. 1932 bröt sig en mindre grupp trotskister (ca 200 st) ur PCE och bildade Izquierda Comunista som nådde 1000 medlemmar 1934.
Koalitionsregeringen arbetarfientliga politik och dess upplösande
Massorna hade stärkts av de revolutionära stämningarna vid republikens grundande och ville se en förändring av samhället. Koalitionsregeringen bestående av socialister och republikaner kunde inte svara på massornas krav och bemötte dem i stället med förtryck av småbönderna och lagar mot politiska strejker. I denna revolutionära situation stoppade arbetarorganisationernas ledare strejker och de socialistiska miliserna fungerade mer eller mindre som polisens hjälpredor. Regeringen satte in trupper mot CNT och ökade repressionen mot arbetarklassens organisationer. Men arbetarklassen vek sig inte. Samtidigt började fascisterna att organisera sig.
Den 10 augusti 1932 försökte General Sanjuro genomföra en statskupp i Sevilla och återinföra monarkin. Sevillas arbetare satte stopp för kuppförsöket genom att gå ut i generalstrejk. I och med den växande sociala instabiliteten svängde en del av republikanerna 1933 ännu längre åt höger och lämnade regeringen. I september samma år upplöste president Zamora kongressen och kallade till ett nytt val i november.
Valet präglades av lågt deltagande, till viss del på grund av att CNT uppmuntrade till bojkott, men den största anledningen var massornas frustration och besvikelse med koalitionsregeringen, som under två och ett halvt år vid makten varken hade löst landets problem eller krossat reaktionen. Detta var anledningen till att en högerkoalition mellan fascistvänliga CEDA (Confederación Española de Derechas Autónomas) och högerrepublikanerna kammade hem segern. Republikaner fick endast ett fåtal representanter bland annat ex-presidenten Azaña. Högerrepublikanen Lerroux utnämndes till premiärminister och detta var början på det som kom att kallas ”Bienio Negro”, de två svarta åren 1933-35.
”Bienio Negro” och ”Oktoberrevolutionen”
Den nya regeringen använde den gamla regeringens lagar för att attackera arbetarklassens organisationer. I september 1934 hade 12 000 arbetare fängslats och man förföljde de socialistiska miliserna och konfiskerade deras vapen. Högerregeringen stängde arbetarorganisationernas lokaler, avslutade den blygsamma början på en jordreform som startats två år tidigare och släppte ut konspiratoriska reaktionärer från fängelserna.
Trots detta höll arbetarklassen sina organisationer på fötter. Deras blotta existens var en fara för borgarklassens dominans. Det enda som skulle kunna krossa arbetarorganisationerna var en fascistisk regim men för detta krävdes tid. För att inte reta massorna avstod därför det fascistvänliga CEDA från att ingå i regeringen från en början. Men under ytan var dock CEDA:s ledare Gil Robles involverad i maktspelet. Fascismen var samtidigt på frammarsch runt om i Europa, med Hitlers seger i Tyskland 1934, och fascistiska regimer i Italien och Österrike. Ett fascistiskt maktövertagande i Spanien var dock svårt, dels eftersom Spanien hade relativt liten medelklass, men främst för att man bemöttes av en stark motreaktion från arbetarna med strejker och vägblockeringar, etc.
Radikalismen hos arbetarklassen påverkade socialistpartiet PSOE:s ledare som kritiserades starkt för deras tidigare roll i regeringen med republikanerna. När läget skärptes tvingades ledarna för PSOE till handling och i mitten av 1934 föreslog de grundandet av arbetarallianser. De bjöd in alla vänsterorganisationer och fackföreningar för att kämpa mot fascismen. Både anarkistiska CNT och kommunistpartiet PCE avstod.
I oktober 1934 ville borgarna inte vänta längre och CEDA tog plats i regeringen med tre ministrar. Arbetaralliansen svarade med att deklarera en revolutionär generalstrejk. Den var dåligt organiserad och ledarna använde den mest för att skrämma borgarna. Man var inte inställda på en seriös kamp för att ta makten. Dessutom var bönderna trötta på kamp efter en tidigare längre strejk som gick i stöpet. Med undantag för Asturien, där revolutionen gick längst, slutade strejken efter bara ett par dagars produktionsstopp.
I Asturien tog gruvarbetarna kontroll över regionen med dynamit och satte upp en egen arbetarregering som höll ut två veckor. Denna revolution förblev isolerad och blev tillslut nedslagen av militären. Det anarkistiska fackförbundet CNT som endast var för ”ekonomisk” facklig kamp, ansåg att strejken var politisk och var därför motståndare. CNT-organiserade arbetare körde till och med tågen med de regeringstrupper som användes för att slå ner revolutionen i Asturien. Repressionen blev total och mer än 3 000 arbetare dödades, 7 000 skadades och 40 000 fängslades. Med undantag för Asturien så klarade sig Spaniens proletariat i princip intakt. Det var tack vare massornas kamp som borgarna misslyckades med att genomföra en fascistisk diktatur redan i slutet av 1934.
Vänstersvängen i arbetarorganisationerna
Efter oktoberrevolutionen gjorde PSOE en kraftig vänstersväng till en mer centristisk ståndpunkt, det vill säga en ståndpunkt mellan en revolutionär och en reformistisk. Generalsekreteraren för UGT, Franscisco Largo Caballero, som hade tillhört högern inom socialisterna i decennier läste under sin tid fängelset Staten och revolutionen av Lenin och andra marxistiska texter. Därmed insåg han att det var omöjligt att samarbeta med borgarna. När han släpptes 1935 begav han sig ut på en nationell talarturné och höll radikala tal, som radikaliserades än mer av massornas påtryckningar. Tillslut var stora delar av massorna enade om nödvändigheten av proletariatets diktatur.
Caballero skapade en kamplysten regim i UGT och kastade ut högerledningen. Jovenes socialistas (JS, PSOE:s ungdomsförbund) uppmuntrade andra revolutionära tendenser att gå med i kampen och ville ha in bolsjevikiska idéer. PSOE var sympatiskt inställd till trotskistiska idéer och var positiv till den fjärde internationalen. De såg ingen framtid för den andra och tredje internationalen som hade ”dött reformismens död”. Trots detta lade trotskisterna, som var få till antalet och utan större inflytande, fram en sekteristisk kritik mot PSOE och tackade nej till erbjudande om att komma med i arbetarallianserna.
Trotskisterna slog sig istället ihop med BOC i Maurin, en centristisk, nationalistisk och förvirrad organisation som endast existerade i Katalonien, och skapade Partido Obrero de Unificación Marxista (POUM), med ca 5000 medlemmar. Trotskisterna hade, med rätt idéer, kunnat förändra PSOE till ett verkligt marxistiskt revolutionärt massparti men deras sekteristiska hållning och avståndstagandet från att ingå in en arbetarallians öppnade upp för PCE att sprida sina stalinistiska idéer.
POUM insåg ändå allvaret i landets situation och behovet av arbetarråd och försökte bygga upp dessa med delegater från fabriker, arbetarpartier, fackföreningar och bostadsområden. En god tanke som i praktiken kom att bli misslyckade ”elitkommittéer” utan nationell sammankoppling. De kunde inte användas i kampen mot fascismen eller för att knyta ihop arbetarnas kamp med böndernas. Även vänsterledarna Caballero och Prieto var för trångsynta för att förstå att revolutionen skulle behöva byggas underifrån, inte genom parlamentet. För att hindra fascisterna från att vinna i makt i parlamentet öppnade de istället för en folkfront tillsammans med borgerliga element och stalinister.
Folkfronten får makten
I valet i februari 1936 segrade folkfronten, ”frente popular”, som bestod av socialistpartiet (PSOE), kommunistpartiet (PCE) och republikanerna. Till sist anslöt sig även POUM. Folkfronten fick dessutom stöd från CNT och FAI (Federación Anarquista Ibérica ), som bröt med sitt traditionella beteende att bojkotta val. Folkfrontens program var reformistiskt utan krav på exproprieringar och de enda praktiska punkterna var kraven på frisläppandet av fångar och att folk som blivit avskedade skulle få tillbaka sina jobb.
PSOE:s ledare tillät inte några verkliga arbetarrepresentanter att ingå i regeringen, som än en gång fick bestå av republikanerna med Azaña i spetsen. Den stora centristiska delen av socialisterna med Caballero blev helt utelämnade från maktfördelningen. PSOE påstod att de inte skulle samarbeta med borgarna men gav dem samtidigt parlamentariskt stöd. Resultatet blev ett fiasko och i princip nästintill en upprepning av regeringen och politiken som fördes 1931-1933. Spaniens problem kvarstod. Jordreformen sköts upp och arbetslösheten steg. Kyrkan fortsatte ha ett oproportionerligt stort inflytande och armén leddes av ett lager av reaktionära officerare och var i stort behov av en demokratisering.
Folkfrontens valseger entusiasmerade massorna och gav ett enormt uppsving i kampen. Trots folkfrontsregeringens reaktionära politik hade massorna tillräckliga erfarenheter och självförtroende från 1931-33 för att kämpa mot fascismens framväxt. Mellan februari och juli 1936 genomfördes 34 general- och lokalstrejker. De första dagarna i juli var mer än en miljon arbetare ute i strejk. De släppte politiska fångar utan att vänta på regeringsbeslut och brände kyrkor som en protest mot kyrkans makt. På flera håll i landet bildades sovjeter och arbetarkontroll infördes på fabriker.
I april 1936 kallade CNT till en generalstrejk i Madrid, vilken både UGT och stalinisterna till en början fördömde. Arbetarna gick ut i strejk ändå, trots deras partitillhörighet. Strejken blev en succé och ledarna för UGT och stalinisterna anslöt sig i sista stund innan den avblåstes.
Kommunistpartiet gav regeringen sitt fulla stöd men anarkisterna var tveksamma till sociala förändringar genom statsapparaten. Alla dessa interna stridigheter lades dock åt sidan i juli då fascisterna inledde sin revolt i Marocko, som snart spred sig till Spanien. Skiljelinjen mellan konservativa och mer republikanskt och socialistiskt sinnade blev tydligare och Spanien delades bokstavligen i två läger. Anarkisterna dominerade den spanska arbetarrörelsen, vilket kom att sätta sin tydliga prägel på den antifascistiska sidan av Spanien under 1930-talet.
Folkfrontens svek
I maj blev Azaña president, men han visade sig inkapabel att lugna massorna. Alla utom PSOE själva ville att Prieto (en av PSOE:s ledare) skulle bli premiärminister. Prieto var själv positiv till detta men Caballero (CGT:s ledare) avrådde från detta på grund av det bristande stödet inom partiet. Det började visa sig att det inte skulle bli en fredlig seger för reaktionen likt den som skedde 1933.
Högersocialisterna och stalinisterna var inkapabla att stoppa det spanska proletariatets utveckling och deras svar på arbetarnas kampvilja var repression och hundratals strejkande fängslades. Folkfrontsregeringens ledare ville bygga upp den spanska ekonomin genom att rädda kapitalismen och kunde därför inte krossa reaktionen eftersom det var borgarklassen som var reaktionen. Försöken att begränsa kampen mot reaktionen till den parlamentariska arenan kunde bara leda till ett nederlag för massorna: Massorna kan endast mobiliseras genom kamp!
Klasskampen intensifierades och striderna mellan fascister och arbetare på gatorna blev allt mer frekventa. Folkfrontsregeringen visade sig än en gång inkompetenta att lösa landets problem och PSOE pressade på att Caballero (ledaren för CGT) skulle in regeringen för att lugna massorna. Caballero var dock orubblig och det var nära att det skedde en intern splittring i PSOE. Borgerligheten kunde inte vänta längre och reaktionära fascistiska militärer förberedde sig för att göra militärkupp med finansiell hjälp från bourgeoisien. Azaña gjorde inget för att stoppa fascismens frammarsch, folkfrontsregeringens taktik var att försöka föra dialog med kontrarevolutionens ledare.
Den 17 juli skickade general Franco ett meddelande med sitt manifest via radio till folkfrontsregeringen efter att ha intagit Marocko. Regeringen gick inte ut med meddelandet till folket förrän på morgonen dagen därpå och då sade man sig ha fullständig kontroll över Spanien samtidigt som man censurerade arbetarnas tidningar som försökte varna för fascisternas attacker. Regeringen vägrade att beväpna arbetarna trots deras genuina vilja att kämpa mot fascisterna – man var mer oroad över vad en beväpnad arbetarklass skulle kunna ta sig för än hotet från fascismen. Detta kom att bli ett av historiens värsta förräderier, från arbetarrörelsens ledare gentemot arbetarna.
Fortsättning i del 2.