Massprotester mot valfusk har brutit ut på Mexicos gator. Den officiella versionen av resultatet i presidentvalet den 1 juli gav Enrique Peña Nieto, som kandiderade för Partido Revolucionario Institucional (PRI) 38,21 procent av rösterna, vänsterorienterade Andrés Manuel López Obrador från Partido de la Revolución Democrática (PRD) fick 31,59 procent, och Josefina Vázquez Mota från det konservativa Partido Acción Nacional (PAN) 25,41 procent. Det lilla New Alliance fick 2,29 procent.
Men ingen litar på de officiella siffrorna, som ofta manipuleras. Det är allmänt känt att PRI skamlöst köpte röster och mutade till sig stöd av TV-kanaler. Representanter för PRI delade ut gratis matvaror, förbetalda presentkort och andra gåvor till väljare. Anklagelserna om röstköp började dyka upp i juni, men skärptes sedan, när folk stormade till mataffärer i Mexico Citys utkanter för att lösa in presentkort värda mellan 100 och 1500 pesos (55-850 kr). Många medgav öppet att de fått korten av PRI-sympatisörer innan valet i utbyte mot en röst på partiet.
En serie artilkar i The Guardian bidrog till kontroversen genom att publicera bevis för att TV-kanalen Televisa banat Peña Nietos väg till presidentskapet genom att man förtalat hans rivaler och framställt uppenbar propaganda för PRI som nyheter. Tidningen ”El Universal” hade redan i förväg tryckt sin morgonupplaga med Peña Nieto på förstasidan som ”vinnare”.
Studentrörelsen #YoSoy132 uppbådade veckorna innan de senaste opinionsundersökningarna demonstrationer och internetprotester mot Peña Nietos förbindelser med mediajätten Televisa. Anklagelserna, som riktades mot både Peña Nieto och Televisa, gällde manipulering av både folkopinion och statliga institutioner. López Obrador har med rätta kallat detta för en ”skam för nationen”. Enligt honom hade minst fem miljoner väljare mottagit antingen förbetalda butikscheckar, kontanter, matvaror, byggmaterial eller verktyg. The Economist kommenterar:
”Det fanns rapporter om hur väljare i fattiga områden erbjöds upp till 500 pesos (280 kr) mot att överlämna sina valsedlar, vilket hindrade dem från att rösta och eventuellt gjorde det möjligt för någon annan att rösta i deras ställe. PRI var vanligast förekommande i dessa rapporter. Det gröna partiet, en före detta allierad till PRI, trotsade efter att kampanjen avslutats på onsdagen ett förbud mot politisk reklam. De gröna skickade i strid mot lagen sms och inspelade telefonsamtal till ett flertal personer (inklusive en korrespondent) under valdagen där de manade dem att rösta på deras kandidater.”
För att kunna betala för dessa massiva mutor var PRI tvungna att överskrida den lagliga gränsen för hur mycket man får spendera på en kampanj minst tiofalt. Därtill blev PRD:s observatörer vid valbåsen skrämda, det sköts mot dem och vissa mördades. För många var detta som en återgång till den gamla tidens PRI-styre. Partiet styrde Mexico utan avbrott i sju decennier med en giftig blandning av korruption, förtryck, beskydd och valfusk tills de slutligen drevs bort från presidentskapet år 2000.
2006 förklarades Calderón, kandidaten för högerpartiet PAN, vinnare i presidentvalet. Men PRD:s kandidat, Andrés Manuel López Obrador, ifrågasatte resultaten och appellerade till massorna. López Obrador hade förlorat valet med mindre än 0,56 procent vilket uppenbart berodde på fusk. Hundratusentals deltog i en månadslång blockad av Mexico Citys huvudgenomfart i protest mot resultatet.
Nu verkar det som att historien upprepar sig. Efter sex år vid makten är PAN fullständigt misskrediterade. Men den mexikanska överklassen vill lämna över makten till PRI för att stoppa valet av en man de fruktar kommer stå under press från massorna. Så López Obradors anhängare är återigen ute och demonstrerar på gatorna.
De ihållande rapporterna om fifflet med valsedlar bekräftas i sig av resultatet, vilket är jämnare än opinionsundersökningarna förutsett, varav vissa hade gett Peña en ledning med 10 till 15 procentenheter. Oaktat detta fick PRD och López Obrador ett väldigt bra resultat. I Puebla vann vänstern för första gången någonsin, trots fusket. Vänstern vann också för första gången guvernösrskapet i Tabasco.
För PRI gick det sämre än väntat. De har inte fått majoritet i parlamentet och tvingas alliera sig med små högerpartier (PVEM och PANAL). Partiet måste ta ansvar för ett land gripet av en djup depression, med massarbetslöshet och växande fattigdom. Det kommer bli en svag regering, en regering i kris. Den kan besegras. Men förutsättningen för detta är en allmän mobilisering av massorna. Detta har redan börjat.
Uppretade av det skamlösa fifflet marcherade så mycket som en halv miljon människor i Mexico City lördagen den 7 juli. Studenter, fackföreningsmedlemmar och vänsteraktivister i Mexico City bar plakat med texten: ”Peña, hur mycket kostade det dig att bli president?” och ”Mexico, du pantsatte din framtid för 500 pesos”. Ett reportage från BBC citerade intervjuer med några deltagare som ger en uppfattning om demonstranternas ilska:
”Bedrägeriet genomfördes innan [valet], genom röstköp och vilseledning av folket”, sa Gabriel Petatán García, en geografistudent som bar en skylt på finska. Demonstranter bar även skyltar på engelska, japanska, franska, tyska och andra språk för att påkalla uppmärksamhet från internationell press.
Vissa demonstranter täckte över huvudena på statyer med plastpåsar från Soriana, mataffärskedjan där presentkorten kunde lösas in. ”Vi måste komma ut på gatorna och kritisera att PRI köpte röster, och att det fanns folk som sålde dem”, sa Raquel Ruiz, en 32-årig psykolog. ”PRI hotar vissa människor och köper andra med ett par tacos”, sa det 43-årige butiksbiträdet Manuel Ocegueda på demonstrationen.
López Obrador har kritiserat oegentligheter hos 113 885 av landets 143 000 vallokaler, och oberoende valobservaöter har uppgett att 28 procent av intervjuade väljare (det vill säga runt en tredjedel) hade stött på exempel på ”oegentligheter”. Vänsterns kandidat har därför begärt en omräkning. Detta är riktigt och logiskt.
Stridsandan är tydligt närvarande. Demonstrationer har ägt rum i åtminståne 16 av totalt 32 städer. I Jalisco var det den största demonstrationen på 20 år. Även i Monterry, som gränsar till USA, var det en stor demonstration. Det är svårt att veta hur många människor som är inblandade, men i siffror är rörelsen större än den var 2006.
Tjänstemän uppskattade att ca 50 000 demonstranter samlades på det centrala Zócalotorget. Den verkliga siffran kan man bara spekulera i, men fotografierna och uppskattningar från ögonvittnen visar på att den var många gånger högre, kanske uppåt en halv miljon. Vår korrespondent i Mexico City informerar mig om att där var tiotusentals människor i alla åldrar, men den övervägande delen var de unga, speciellt studenter. Att vara universitetsstuderande idag är synonymt med att vara emot Peña Nieto. Han har inget stöd. Inte ens vid privatskolorna. Det genomfördes flera låtsasval på skolorna, och varenda gång vann López Obrador stor majoritet.
Vår korrespondent skriver:
”Folk marcherade till Zócalo i minst tre timmar utan avbrott. Vi organiserade spontana möten och folk samlades kring våra bord. Vi sålde 580 tidningar – alla vi hade. De skrek alla slagord mot bedrägeri, mot PRI, mot den federala valmyndigheten, mot televisionen, men vissa grupper ropade också slagord för en allmän strejk (Por el paro nacional). Ingen massorganisation kallade samman denna demonstration.”
Den sista kommetaren är betydelsefull. Massorna vill kämpa. Men vem leder rörelsen? Vem organiserar dessa protester? Svaret verkar lyda: ingen. Dessa demonstrationer förefaller vara av spontan natur, förmodligen sammankallade genom sociala medier. Följaktligen besitter de alla den spontana aktionens styrkor och svagheter. Bristen på ledarskap är dess akilleshäl. Endast MORENA som organiserar vänstern inom PRD och aktivister utanför partiet, tillsammans med studentrörelsen, stödde uppmaningen att agera.
PRI kan hävda att deras agerande var inom ramarna för mexikansk lag. Att ge gåvor i syfte att påverka valresultatet är ett brott, men enbart överlämnandet av sådana gåvor är inte olagligt enligt mexikansk vallag, så länge kostnaden ”rapporteras till valmyndigheten”. Med andra ord finns det tusen knep att framställa ett legalt ifrågasättande som tomt och värdelöst.
Att appellera till en korrupt domkår mot ett bedrägligt valutslag är som att som att appellera till satan mot djävulen. En sådan appell kommer inte leda någonvart och kommer ta lång tid. Genom att förhala allting tills ”rättvisans” klumpiga hjul rullat klart, kommer myndigheterna lyckas demobilisera massrörelsen. Att försöka ersätta klasskampen med lagliga appeller är inget annat än legalistisk idioti.
Med den mest häpnadsväckande cynisism påstod PRI:s talesman, Eduardo Sánchez, i förra veckan att händelsen med presentkorten hade varit en ”teatralisk föreställning” iscensatt av vänstern. Han hävdade att López Obradors anhängare tog hundratals människor till affärer, klädde dem i PRI-tröjor, gav dem presentkort, länsade hyllor för att ge sken av panikartad handel samt tog in TV-kameror i syfte att ge ett falskt intryck av att det var PRI som delade ut korten! Med denna ”förklaring” har konsten att ljuga nått nya höjder, på gränsen till det surrealistiska.
Leonardo Valdés, ordföranden för den federala valmyndigheten, är en slugare och subtilare representant för den härskande klassen. Han har redan sagt att han ”inte ser någon grund till att ogilla resultatet” men försäkrade allmänheten att en utredning av presentkorten ”hade inletts”. Med andra ord är det han säger till Vänsterkoalitionen: ”Fortsätt ni med era lagliga appeller mina vänner. Vi kommer självfallet utreda så mycket ni vill, men i slutändan kommer utredningar inte upptäcka någonting och beslutet vi redan tagit kommer stå fast.”
César Yáñes, talesman för López Obradors kampanj, nekade till anklagelserna från PRI men uppmanade inte till fler massprotester. Detta är ett allvarligt misstag. Den enda chansen att få resultatet ogillat är att massrörelsen ökar i styrka. Genom att återigen använda sig av uppenbart valfusk för att hindra PRD att komma till makten har den härskande klassen gjort en öppen utmaning mot arbetarklassen och Mexicos folk. Arbetarklassen måste anta utmaningen och vända den mot fåmannaväldet.
Förmodligen tänker ledarna för PRD att eftersom de inte nådde det önskade resultatet i valet 2006 borde inte denna taktik upprepas. Men problemet 2006-07 var inte att partiet gick för långt. Tvärtom; de gick inte långt nog. Vad som behövts hade varit att nå ett avgörande med en generalstrejk i hela Mexico för att störta regeringen. Utan det kunde ockupationen av Zólaco aldrig lyckas.
Samma misstag kan observeras i andra länder, där det har blivit en populär uppfattning att demonstrationer och ockupering av stadskärnor i sig är tillräckligt för att få igenom en grundläggande förändring. Stora gatuprotester och ockupationer är ett utmärkt sätt att mobilisera stora lager av befolkningen, eller låta massorna känna av sin styrka. Men i sig löser sådana taktiker ingenting. De kan inte leda till en grundläggande samhällelig förändring.
Den enkla sanningen är att den härskande klassen har råd att vänta, vilket massorna inte har. Folk måste leva, äta och tjäna pengar. De kan inte utan vidare stanna på gator och torg i väntan på att något ska hända. Sådana passiva taktiker kommer så småningom att trötta ut massorna och irritera medelklassen och andra ”respektabla medborgare” som inte önskar något annat än att få ägna sig åt sina vardagsbestyr med minsta möjliga oreda.
Som ett första steg borde López Obrador uppmana till fler protester, demonstrationer och ockupationer. Men lärdomarna från 2006 är att en sådan rörelse kan lyckas endast om det är en språngbräda för en fullständig generalstrejk.
Sammankalla massmöten i fabrikerna och på arbetsplatserna för att diskutera och förbereda en strejk. Välj strejkkommitteér i fabrikerna och utvidga dem till att inkludera andra lager av förtryckta: bönderna, arbetslösa, gatuförsäljare. Locka representanter för studenterna, arbetarkvinnor och alla som är villiga att kämpa för demokrati och socialism. På den grundvalen, och enbart den grundvalen, kommer PRI att besegras och det arbetande folket avancera mot det slutgiltiga målet: erövringen av makten.
Översättning från engelska av Olivia Dimgren.