I den här artikeln kommer jag berätta om en rad olika kamptillfällen i Sverige som nog är okända för de flesta som är aktiva i vänstern idag, men som kan ge oss viktiga lärdomar inför den kommande kampen. Som socialist är det lätt att bli frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste tio åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Detta är frågor som ska jag försöka att belysa i denna artikel.
Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar. Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen. Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle och det är inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten.
Förr i tiden skriade borgarklassen om ”pöbelvälde”, idag ylar de om ”gatans parlament” eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rika och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg. Borgerligheten har redan makten i sina händer och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet. Polis och militär utgör det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.
Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge. Mellan 1932 och 1976 hade vi en socialdemokratisk regering som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt.
Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att ”Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk” och att det krävs massorganisationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga idag som någonsin tidigare. Kommunistiska manifestets perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.
När arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det privilegierade och bekväma livet i toppen. ”Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget”, sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden.
Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V tar inte strid mot kapitalismens utan deras politik går ut på att justera och administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter. Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara varit ”mycket snack men liten verkstad”, kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.
Socialdemokratin är idag mer marknadsvänlig än någonsin, vilket deras inställning till vinster i välfärden tydligt visar, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Därför måste vi ta strid för att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara vårt motstånd och kraften till förändring som finns, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.
Lagenastrejken (vild strejk på Systembolags-lagret Lagena i juni 2009) var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också desto större betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Den här typen av strejkaktioner är ett exempel som kan skapa ett stort tryck mot ledningen för LO och fackförbundens ledningar att tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull, som ett sätt att lätta på lite ”ånga” från medlemmarna.
Ett sådant exempel kan storkonflikten 1980 representera. Då gick 900 000 arbetare och tjänstemän ut i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statsministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportrar får plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat. Förutom 1 maj så genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 procent. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt ”1980”. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.
Jag har själv på nära håll följt eller deltagit i ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter – vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar – som sätter arbetarklassen i rörelse.
1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.
1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp i löneförhöjning. Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade en låt av Nynningen med refrängen: ”Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig”. Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats, som reporter för tidningen Offensiv, under den veckan strejken pågick och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bord och höll möten lite när som helst. Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken ”Till Sveriges arbetare”, vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21 300 in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker.
Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall. Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades ”nödhjälpsvakter” ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna. Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet. Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades de i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten. Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att nå ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund, St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland.
Jag deltog också i kampen mot arbetslösheten i Malmö 1994-96. Denna leddes av industrifackets arbetslöshetsklubb som var den största inom avdelningen. I spetsen gick Bengt Svensson, en stridbar vänstersosse som varit ordförande för fackklubben vid Malmö Strumpfabrik. En serie demonstrationer och protestmöten avhölls, samt en alternativ nobelfest. Till de mer spektakulära aktionerna hörde en protest utanför Göran Perssons bostad i Malmö och att de strejkande satte ett sorgflor på industrifackets fana i första maj demonstrationen 1995 och lämnade demonstrationen halvvägs. Kampens höjdpunkt var annars att skicka en buss med arbetare för att lobba på Socialdemokraternas extra kongress 1996.
Dessa aktioner var en del av de landsomfattande protester som pressade fram höjd A –kassa, satte stopp för förslag om en bortre parentes i A-kassan och en förändring av turordningsreglerna i LAS. Protesterna kulminerade med en demonstration i Stockholm den 27 november 1996 med 5000 deltagare. Denna kampvåg stärkte vänsteroppositionen som vuxit fram inom socialdemokratin. Kritiken var så hård på partikongressen 1998 att partiledningen tvingades göra eftergifter bland annat i form av ett extra anslag till kommuner och landsting, nej till EMU, kompensation för egenavgifterna och att målet om full sysselsättning skulle ses som överordnat målet om överskott i stadsbudgeten.
Under 2003 kulminerade den internationella proteströrelsen mot krig. Tiotals miljoner demonstrerade mot Irakkriget i olika länder och här i Sverige bevittnade vi den största massrörelsen sedan Vietnamkrigets dagar. I Göteborg tog Avantis anhängare initiativ som ledde till en massrörelse bland ungdomar. Det började med en studiecirkel under 2002 där ett antal ungdomar samlades för att studera imperialism, krig och hur man tar kamp kring detta. Därefter bildades en antikrigsgrupp för skolungdomar.
Gruppen hade en tydlig profil mot imperialismen och USA och spred propaganda om krigets verkliga syfte. Sedan uppmanade vi ungdomar att bli antikrigsombud för sina skolor. Möten hölls var och varannan vecka och till sist fanns representanter från ett sjuttiotal skolor. De flesta deltagarna var oorganiserade, men det fanns också medlemmar från SSU, RKU, syndikalisterna och Ung Vänster, där de sistnämnda spelade den mest drivande rollen. Till sist fastställdes ett datum för en elevstrejk. Det blev den 20 mars, tusentals affischer spreds och som en ren händelse invaderades Irak just denna dag. Kampanjen fick ett massiv gensvar, bland annat såldes knappar för 10 000 och ytterligare tusentals kronor samlades in. Kampanjen fick också stor uppmärksamhet i media och var på Metros förstasida två gånger och hade halvsidor i GP. Tusentals elever gick i strejk och åkte ned till Antikrigsgruppens strejkmöte på Gustav Adolfs torg efter lunch. Från Schillerska och Hvitfeldtska kom de i samlad tropp. Till sist samlades ungefär 4000 och lyssnade på tal av två niondeklassare och rap av Nabila. Många fick ett minne för livet.
Det har nu gått nio år sedan den heta våren 2003 och enligt all logik och erfarenhet är det snart dags igen. Att det inte redan varit stora strider beror främst på att byråkratin i arbetarrörelsen blockerar kampen och att arbetarklassen är ovan att ta striden lokalt och spontant. Det spelar också en viss roll att krisen inte slagit lika hårt i Sverige som i resten av Europa, och att regeringen undvikit att attackera arbetarklassen direkt för att inte missnöjet i fackföreningarna ska bli så stort att den fackliga byråkratin måste ta till stridsåtgärder för lätta på trycket och inte förlora förtroendet bland medlemmarna. Istället har regeringen gett sig på de grupper som har sämre möjligheter att försvara sig: Ungdomar, pensionärer, sjuka och arbetslösa.
Detta är också det viktigaste skälet till att arbetarklassen behöver egna organisationer som kan leda kampen. Genom en aktionsdag mot borgarna, med demonstrationer över hela landet, skulle man kunna mobilisera hundratusentals och skapa förutsättningar för en endags politisk generalstrejk. Detta skulle kunna fälla regeringen och säkra en rödgrön valseger. Men Löfven & co vill inte föras till makten på toppen av en massrörelse eftersom detta skulle skapa så stora förväntningar och göra arbetarklassen beredd att kämpa för att pressa en rödgrön regering till vänster.
Vad krävs då för att det ska bli kamp? För det första att tillräckligt många är missnöjda över samma saker och att det ställs krav som kan ena kampen. För det andra att diskussioner och förhandlingar med arbetsgivaren visat sig lönlösa. Och för det tredje att det finns folk som kan leda kampen och då handlar det antingen om arbetare som har lett kamp förut, eller ledare som träder fram i kampens stund. Det som till sist gör att missnöjet exploderar i kamp är ofta provokationer från arbetsgivarens sida. Cheferna har vant sig vid att kunna få igenom både det ena och det andra på grund av den fackliga ledningens kapitulation. Det gör dem till slut så självgoda och övermodiga att de går för långt.
Storkonflikten 1980 utlöstes av SAF:s nollbud i ett läge med hög inflation. Ockupationen av Eisers strumpfabrik skedde på grund av vrede över att ett företag som förstatligats för att rädda jobben skulle slaktas. De vilda strejkerna vid Boliden Kemi och Östra sjukhuset utlöstes av bitterhet över låga löneavtal. Det var den socialdemokratiska regeringens löftessvek som ledde till protesterna mot arbetslösheten 1994-97. Föräldrakampen i stadsdelen Majorna i Göteborg 2003 provocerades fram av att skolan försämrades trots att löften om det motsatta i valet 2002. I fallet Lagena ersattes först 31 arbetare av inhyrd personal och när detta väl gått vägen trodde ledningen att man kunde sparka 33 till, men då small det!
I olika perspektivartiklar har Avanti förutsett att kampen kommer att ta fart den kommande perioden. Krisen i Europa och den kamp som i nuläget blossar för fullt i Grekland kommer sprida sig i takt med att kapitalismens kris breder ut sig. Sverige kommer inte att lämnas oberört. Krisen i Europa kommer påverka den svenska ekonomin och på sikt medföra stora nedskärningar. Detta kommer slå hårt mot en redan ansträngd offentlig sektor och detta kommer framkalla strider över hela landet. Utvecklingen de närmaste åren kommer därför att medföra ett ökat gensvar för marxismens idéer. Att det finns en annan väg än de krig, den fattigdom, den arbetslöshet och det kaos som följer i spåren av kapitalismen. En väg som leder till ett klasslöst socialistiskt samhälle där vi kan ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike som Karl Marx en gång formulerade det.