Dag för dag ser vi hur den politiska krisen i Europa blir allt djupare. En grekisk statsbankrutt och ett eventuellt utträde ur euron verkar ligga runt hörnet. Klasskampens huvudfokus har förflyttats från Latinamerika till kapitalismens kärnländer. I den här artikeln tittar Avanti på två av dessa: Storbritannien och Spanien. Frågan är hur den politiska situationen i Europa kan påverka Sverige och vilka perspektiven är.
Vår tidning och den politiska tendens vi representerar, Internationella marxistiska tendensen (IMT), brukar betona vikten av perspektiv. Med perspektiv menar vi förutsägelser baserade på en seriös analys av den ekonomiska och politiska utvecklingen och klasskampens rörelselagar. Utan riktiga perspektiv kommer man bli omständigheternas fånge och bara reagera på det som sker omkring en. Man riskerar att förlora sig i ytliga aspekter och helt missa de processer som försigår i samhällets djup. Historien är full av exempel på revolutioner som misslyckats och rörelser som marginaliserats eller helt raderats ut till följd av felaktiga perspektiv.
Kapitalismens nuvarande kris är sannolikt den djupaste någonsin. För svensk del ligger det just nu kanske närmast till hands att fördjupa sig i Europa. I den här artikeln ska vi se till Spanien och Storbritannien, två europeiska länder, ganska godtyckligt valda, men där vi likväl just nu ser intressanta och för den kommande perioden kanske typiska processer. Men vi börjar i Sverige.
Sverige och världen
Vi har inte haft några större kamputbrott i Sverige på rätt länge nu. Senaste gången vi hade något större kampuppsving var 2003, ett år då allt verkade hända samtidigt: det var enorma demonstrationer mot Irakkriget och en proteströrelse växte fram bland ungdomar, LO:s största förbund Kommunal gick till strejk och under hösten hade vi EMU-folkomröstningen där nej-sidan vann en jordskredsseger. Sedan dess har det varit relativt lugnt, trots att vi under en stor del av tiden haft en borgerlig regering som gått hårt åt både socialförsäkringssystemen och välfärden. Fackföreningsrörelsens reaktion på detta har varit minst sagt ljummen medan arbetarpartierna stått handfallna. Det är inte undra på att många är ganska modfällda just nu. Man kunde förvänta sig mer.
Ute i Europa har däremot, hand i hand med kapitalismens kris och den arabiska våren, enorma proteströrelser utvecklats under de senaste arton månaderna. Händelserna har gått i en häpnadsväckande hastighet. Vi har sett allt från studentprotester och ockupationer till demonstrationer och generalstrejker. Och tänk tillbaka! Tänk dessa arton månader tillbaka, och blott en strikt och saklig beskrivningen av det vi nu ser överallt omkring oss hade låtit som revolutionära svärmerier.
På världsskala ser klasskampens fokus ut att ha flyttats från Latinamerika till kapitalismens kärnländer, just nu framförallt i Europa. I några länder är kampen på en mycket hög nivå medan det i andra inte skett just någonting alls. Situationen är på alla sätt mest avancerad i Grekland, där läget just nu är så explosivt att nästan vad som helst skulle kunna utlösa en revolution. Och Grekland är inte alls unikt – de har bara kommit längre längs en väg som det är mycket troligt att flera europeiska länder kommer att gå de kommande åren.
Vi har kommit in i en mycket instabil period för kapitalismen, och en ny nedgång kommer följas av nya attacker på arbetarklassen. Allting talar för att de största händelserna ännu ligger framför oss. Så varför diskuteras inte detta inom svensk vänster? Uppgiften är angelägen. Händelser i världen får nämligen, som varje skolbarn vet, förr eller senare återverkningar även i Sverige.
Storbritannien – framgångar och bakslag
Vårt första exempel är Storbritannien. Man har där genomfört bailouts av bankerna som var proportionellt mycket större än de som gjordes i USA. Där var bankerna 2008 till och med i en ännu sämre situation än de var i USA, och staten tryckte bokstavligt talat pengar för att köpa banktillgångar. Det säger sig självt att dessa pengar i ett senare skede kommer försöka tas igen genom ytterligare åtstramningar. Redan har krisens kostnader i vanlig ordning fått betalas av arbetarklassen. Detta har redan mött på motstånd.
När man under vintern 2010 försökte höja avgifterna inom den högre utbildningen utbröt en enorm rörelse bland studenter och lärare. Upploppen i Londons förorter i augusti förra året är ett annat vittnesmål om hur frustrerade många ungdomar är. Man ser ingen framtid i det rådande systemet, men i brist på reella alternativ ventilerade man den gången sitt missnöje genom skadegörelse eller improduktiva gatuslagsmål med polisen. Det är inte bara studenter och frustrerade ungdomar som tagit strid. I mars förra året organiserade TUC (brittiska LO) den största fackliga demonstrationen i Storbritanniens historia, och den 30 november 2011 organiserades en 24 timmars politisk generalstrejk där 2-3 miljoner arbetare från 29 fackförbund strejkade – fler än någon gång sedan 1926.
Den 28 mars i år var det dags för nya protester i protest mot det senaste budgetförslaget – en budget som innebär bland annat sänkta pensioner och nedskärningar på 10 miljarder pund utöver redan planerade 18 miljarder pund. Detta har högern lyckats kombinera med provocerande skattesänkningar för storföretagen och samhällets allra rikaste. Alla hade förväntat sig att åtminstone en miljon arbetare skulle gå ut i strejk. Men fackförbunden drog sig ur, ett efter ett, och till slut var det bara lärarfacken som strejkade med passivt stöd av de offentliganställda. Regeringen behövde bara ge dem ett lillfinger för att de högerinriktade fackföreningsbyråkraterna som sitter i toppen av två av de största fackförbunden, Unison och GMB, skulle ge med sig. De hävdade att man inte hade något annat val. Problemet är bara det, att när krisen förvärras, kommer dessa uppgörelser inte vara värda papperet de är skrivna på. Hur det går ser man i Irland, där facket för två år sedan gick med på nedskärningar i utbyte mot att lönerna inte skulle sänkas på fyra år. Den överenskommelsen har redan börjat angripas från höger.
Passivitet visar svaghet och inbjuder bara till nya attacker. En högerregering förstår inte någonting annat än maktspråk – och arbetarnas maktspråk är gemensam kamp. Perioder av fortsatta attacker uppifrån kombinerat med passivitet eller undfallenhet från ledarna ger arbetare tid att fundera, dra nya slutsatser och därigenom lära sig. Nästa gång arbetarna efter en tids nedgång återigen rör sig kan rörelsen mycket väl blomma upp på en än högre nivå. Kampen har sin egen dynamik.
Samtidigt som Tories genomför nedskärningar är det uppenbart att Labourpartiet under Ed Millibands ledning inte står för något verkligt alternativ. I sin iver att verka ”trovärdiga” har de medgett alla nedskärningar, inklusive en frysning av lönerna inom offentlig sektor. Som alla reformistiska ledare inbillar de sig att om de bara skär ned lite till så blir det säkert bättre sen. Missnöjet med den politiken kommer bara att växa, inte minst inom fackföreningsrörelsen. Flera fackliga ledare har redan uttalat sig i ganska skarpa ordalag.
I valkretsen Bradford West var det nyligen omval efter att parlamentsledamoten avgått av hälsoskäl. Med partiet Respect vann George Galloway, som uteslöts från Labour 2003 när han motsatte sig Irakkriget, med 10.140 röster över Labours kandidat. Hans valparoller stod tydligt till vänster om Labours: en industripolitik för jobb i Bradford, ta hem trupperna från Afghanistan, nej till avgifter inom utbildningen och stoppa uppbrytningen av NHS (sjukvården). Galloways seger var en tydlig varning till Labour, men den kommer knappast upprepa sig i nästa val. Dess stora värde är i stället att den visar vad arbetarrörelsen skulle kunna göra om den ställer sig på ett tydligt socialistiskt program. Arbetarklassen står långt till vänster om de reformistiska ledarna.
Spanien – nedskärningar ingen lösning
Även Spanien har drabbats hårt av krisen. Arbetslösheten har ökat från 8 procent i början av 2007 till 23,3 procent vid utgången av 2011. Man har nu högst arbetslöshet i hela EU – högre än till och med Grekland. Hälften av alla ungdomar under 25 år saknar jobb. Sedan bostadsbubblan sprack för fem år sedan har nära 300.000 människor förlorat sina hem och enligt uppgift lever 22 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Man har länge fört en hård högerpolitik för att klara statsbudgeten. Det har bland annat inneburit stora nedskärningar inom offentlig sektor, höjd pensionsålder och försämrad arbetsrätt. Socialistpartiet PSOE har de senaste åren stått vid rodret för denna politik.
Nedskärningspolitiken har inte genomförts utan motstånd. Förra våren såg vi de så kallade indignados, ungdomar som inspirerade av den arabiska revolutionen ockuperade torg, demonstrerade och protesterade. Rörelsen förenades inte så mycket av vad man ville ha som av vad man inte ville ha: det rådande systemet. Vid samma tidpunkt arrangerades fackföreningsdemonstrationer som samlade hundratusentals under paroller som ”vi är inte varor i händerna på bankirer och politiker”.
I valet den 20 november visade arbetarklassen återigen sitt missnöje – PSOE tappade en tredjedel av sina väljare och förlorade därmed regeringsställningen. Detta är det sämsta val man gjort sedan Franco-diktaturens fall. Efter valet kunde konservativa PP bilda regering, och de har naturligtvis låtit arbetarklassen smaka samma beska droppar som innan. Och arbetarna har än en gång svarat. Den 29 mars gick 10 miljoner arbetare ut i en politisk generalstrejk mot nya förslag om nedskärningar, försämrat anställningsskydd och urholkad arbetsrätt. Demonstrationer arrangerades i över 60 städer, och tusentals organisationer slöt upp till stöd för strejken.
Spanien klarar sig just nu från bankrutt enbart tack vare nya lån och aggressiva attacker mot arbetarklassen. Situationen är mycket instabil. Den offentliga sektorns förfallna räkningar motsvarade för ett tag sedan 7 procent av BNP. Den budget som godkändes av regeringen den 30 mars var den största attacken på arbetarklassen på 30 år, med nedskärningar på 27 miljarder euro, eller motsvarande ofattbara 17 procent inom varje departement.
Man kommer likväl inte klara de krav som EU ställer på minskning av underskotten. Troligtvis kommer man inte heller klara sina skuldavbetalningar. Bara i år behöver man låna 186 miljarder euro, varav 149 miljarder bara till avbetalningarna. Statsskuldens andel av BNP beräknas växa från 68,5 procent 2011 till 79,8 procent 2012. Finansföretaget Citigroup tror dock inte att det här inte kommer räcka och gör bedömningen att Spanien kommer tvingas begära nödlån från någon i ”trojkan” (EU, IMF, ECB) redan i år. Sådana lån är givetvis förknippade med ytterligare nedskärningar.
Arbetarklassen kommer i valen pendla mellan reformisterna och, desillusionerade med dem, tillbaka till borgerligheten. Men varje ny pendelrörelse är mer än bara en upprepning. Massorna kommer lära sig och dra slutsatser på basis av deras ledares misslyckanden. Arbetarklassens kommer vända sig till sina traditionella massorganisationer, inte minst fackföreningarna. Det finns enorma möjligheter för revolutionära idéer att få gensvar under dessa omständigheter, och de mest avancerade skikten kommer kunna vinnas till marxismen. På basis av detta kan, och måste, ett verkligt alternativ skapas – ett revolutionärt massparti utrustat med marxismen.
En marxistisk historiesyn
Historien utvecklar sig inte godtyckligt. Tvärtom kan man se bestämda mönster och utifrån dessa sluta sig till historiska rörelselagar. Detta är också marxismens metod. Eftersom samhällets lagar går att upptäcka går det också att göra allmänna förutsägelser om utvecklingen i den närmaste framtiden. Dessa förutsägelser är vad vi kallar för perspektiv.
Den borgerliga historiesynen säger att historien bara är en serie händelser som följer på varandra. För dem uppstår revolutioner bara ”av en händelse” och vi kan absolut inte säga allmänna saker om under vilka förutsättningar den uppstår, hur den utvecklas och så vidare. En massa frågor blir helt enkelt förbjudna att ställa. Historien blir ett oförståeligt myller.
Men även om slumpen spelar en stor roll, tenderar de slumpmässiga händelserna över en längre tidsperiod att ta ut varandra. Bakom vad som framstår som ett kaos av enskilda och fullständigt oförutsägbara händelser kan vi med marxismens hjälp upptäcka samhällets djupare rörelser. De arabiska revolutionerna utlöstes till exempel av en rent sekundär händelse: en gatuförsäljare vid namn Mohamed Bouazizi satte eld på sig i ren desperation, vilket i sig inte var unikt, men som ändå blev den gnista som tände eld på en explosiv situation. Nödvändigheten kom till uttryck genom slumpen.
I Argentina utlöstes revolutionen 2001 av statens bankrutt. Med ett underskott på 161 miljarder dollar och en arbetslöshet på 20 procent hade regeringen inget annat val än att genomföra ytterligare ett nedskärningspaket i ett desperat försök att rädda statsbudgeten. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Protesterna som följde i nedskärningspaketets spår eskalerade snabbt. Presidenten fick avgå, och spektakulärt nog också räddas undan de ilskna folkmassorna från regeringshusets tak med helikopter. En statsbankrutt sätter helt enkelt alla kapitalismens motsättningar i blixtbelysning; systemets begränsningar blir uppenbara för alla. Att flera europeiska stater står inför en så svår ekonomisk situation är därför ett tecken som måste tas på största allvar. När en stat inte längre kan betala sina räkningar är det mycket allvarligt, så allvarligt att det mycket väl kan provocera fram en revolutionär situation. Frågan blir helt enkelt: vem betalar?
Ett vanligt fel inom vänstern är att man ensidigt överbetonar slumpens inverkan. Vissa drar detta fel så långt att de hävdar att det är omöjligt att över huvud taget säga något om framtiden. Ett sådant förhållningssätt kan snabbt leda till väldigt märkliga slutsatser om den tid vi lever i. Den sociala revolutionen kan så förklaras ligga antingen 5, 10 eller 100 år in i framtiden – och vilket av dessa alternativ som ligger närmast sanningen är inte bara omöjligt, utan rent ovetenskapligt, att uttala sig om. Vi får se, säger man. På ytan kan det kanske låta försiktigt och ödmjukt men det leder helt fel. Liknande resonemang har alltid utgjort det teoretiska kittet för uppskjutandet av revolutionen på en obestämd morgondag.
I ett annat läge kunde man kanske ursäkta en sådan uppfattning. I den rådande situationen är en sådan ”metod” inte bara verklighetsfrånvänd, den lämnar oss också helt utan svar på de uppgifter kapitalismens kris sannolikt förr snarare än senare kommer ställa oss inför. Vi blir helt impressionistiska – förberedda på revolutionen bara som ett fullbordat faktum och till och med då med reservationer. Det är kort sagt ett recept för politisk opportunism.
Europa
Vi har här bara tagit upp Storbritannien och Spanien. Vi har inte ens berört situationen i Italien, som på många sätt liknar den spanska. Inte heller har vi nämnt den största generalstrejken i Portugal på 30 år, de massiva demonstrationer som varit där eller den belgiska generalstrejken. Bilden borde emellertid redan vara klar. Den europeiska kapitalismen har allvarliga problem.
Trots nedskärningar har flera länder fortsatta problem att nå sina budgetmål och betala sina skulder. Högerns och reformisternas enda svar på detta är bara mer av samma: att skära, skära och åter skära. Men ett sådant program förvärrar bara situationen – fler blir arbetslösa och folk får mindre pengar att handla för. Ekonomin saktar in än mer. Det är också ett säkert recept för att provocera fram mer kamp; folk kommer inte bara se på medan deras liv ödeläggs.
Runt om i Europa växer missnöjet med den högerpolitik som följer i den kapitalistiska krisens spår. Marxister står dock inte för den förenklade och felaktiga idén, att det automatiskt blir mer kamp när folk får det sämre. Detta är en mekanisk och icke-marxistisk syn på klasskampen. Vi är de första att erkänna till exempel det faktum att arbetare knappast strejkar om deras arbetsgivare riskerar att gå i konkurs. Kampen kan i ett sådant läge för ett tag skjutas på framtiden. Detta är också erfarenheten till exempel från USA under den stora depressionens dagar 1929-1933: arbetarklassen började kämpa först när det började gå lite bättre. Däremot kan de eftergifter man gått med på under en ”krissituation” snabbt vändas till revanschlystnad vid minsta tecken på återhämtning.
På sikt kommer varje försök att återställa kapitalismens ekonomiska jämvikt undergräva den sociala jämvikten. Det är upplagt för enorma strider under den kommande perioden. Om de senaste 18 månaderna gjort någonting helt klart så är det att den period vi nu kommit in i kännetecknas av mycket snabba förändringar, och det finns absolut ingenting tyder på att den tid som ligger framför oss kommer att bli annorlunda.
Som Lenin förklarade finns det emellertid ingen automatisk eller slutgiltig kris för kapitalismen. Det enda sättet att bryta kapitalismens vansinne är genom att arbetarklassen medvetet genomför en socialistisk revolution. På kapitalistisk grund finns det ingen annan väg än att fortsätta den nedåtgående spiralen. Kapitalisternas utrymme för eftergifter krymper snabbt, och utfallet av den här processen kommer avgöras av hård klasskamp.
De flesta andra politiska tendenser underskattar allvaret i den rådande situationen. Vi tvekar inte att säga att vi, även om vi fortfarande bara befinner oss i den absoluta början av en lång process, nu har kommit in i en mycket turbulent period: en period av revolution och kontrarevolution. Vissa kommer hävda att det är omöjligt, precis som många sade innan den arabiska revolutionen. Marxismen gör det möjligt att höja blicken och se att det inte bara är möjligt – det är till och med, om inte ett mirakel inträffar, ofrånkomligt. Kapitalismens kris kommer inte bara försvinna av sig själv.
Frånvaron av ett revolutionärt ledarskap kommer göra den här processen mer utdragen, men på basis av händelseutvecklingen kommer arbetarklassen förr eller senare öppna sig för den revolutionära marxismens idéer. Ungdomen kommer gå i första ledet. Till en början kommer bara enskilda arbetare, de mest avancerade och klassmedvetna, bli marxister. Dessa kan dra med sig än fler i kampen, därefter hela skikt av arbetare och slutligen arbetarklassens stora massa. Mänskligheten har egentligen inget annat alternativ. Kan vänstern möta denna utveckling? Detta kommer bli en ödesfråga.
Vi har all anledning att vara optimistiska. När kapitalismen krisar är det socialismen som vädrar morgonluft.