Studenter i Sverige lever under mycket ansträngda ekonomiska förhållanden. Sveriges förenade studentkårer (SFS) har räknat ut att den genomsnittlige studenten har ett underskott på 316 kr varje månad under terminerna. Detta trots att budgeten som SFS har sammanställt till stor del bygger på riksnormen för försörjningsstöd, alltså socialbidraget. Räknar man med att studenter varje månad beräknas lägga 784 kr på kursmaterial och 500 kr på kollektivtrafik så är den genomsnittlige studenten fattigare än en socialbidragstagare.
Medianinkomsten i Sverige låg 2009 på 150 500 kr efter skatt. Studenter 2011 har 86 760 kr i årsinkomst om man endast ser till studiemedel. Detta är under fattigdomsgränsen, som är 60 procent av medianinkomsten. Visst, vissa studenter jobbar extra under terminerna får att få ekonomin att gå ihop, med lidande studieresultat som en vanlig följd, och de som har tur får jobb under sommarens studieuppehåll. Faktum är ändå att ovanstående siffror ger ett otvetydigt budskap: svenska studenter lever under stor ekonomisk press.
Som att ovanstående inte är nog så måste en student skuldsätta sig för att uppnå denna blygsamma ekonomiska nivå. Nära 70 procent av studiemedlet är ett lån som självklart ska betalas tillbaka med ränta. En genomsnittlig högskoleutbildning på tre år ger skulder på nära 200 000 kr plus ränta som idag ligger på 1,9 procent. Högre än riksbankens styrränta, och dessutom inte avdragsgill i deklarationen. Inkomsten är inte heller pensionsgrundande och ger inte heller behörighet till a-kassa.
Studiemedlen ökar inte heller i takt med inflationen, vilket innebär att situationen blir värre för varje år. Realinkomsten minskar alltså även för studenter samtidigt som priser för mat, bostad och kollektivtrafik blir allt högre. Regeringen höjde studiemedlen för 2011, men höjningen var främst på lånedelen och resulterar i högre skulder för studenten och högre ränteinkomster för staten när lånen ska betalas tillbaka.
Sveriges förenade studentkårer (SFS) har i sin Bostadsrapport 2011 undersökt bostadssituationen för studenter på landets studieorter och rankat dessa orter efter hur väl de uppfyller vissa kriterier som SFS anser är nödvändiga för en studentvänlig bostadsmarknad. Dessa kriterier är helt rimliga och innefattar möjligheten till förstahandskontrakt, tillträde inom 30 dagar efter ansökan om studentboende och rimligt avstånd (30 minuter med kollektivtrafik) till skolan. Egen lägenhet, något som de flesta icke-studenter tar för givet, är inte ett krav som SFS ställer – även rum i korridor eller i större lägenhet tillsammans med andra anses vara gott nog.
Rapporten är skrämmande läsning, men knappast någon nyhet för studenter. Landets större lärosäten, Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Lund, hamnar alla i kategorin ”rött”. Detta innebär att det inte finns möjlighet att erbjuda studentboende överhuvudtaget under hela höstterminen. Detta får effekten att studenter bor i tält, köper andrahandskontrakt för svindlande summor eller helt enkelt tvingas tacka nej till sin plats på en utbildning.
Majoriteten av alla undersökta orter hamnar i kategorin ”gult”, vilket innebär att någon typ av boende kan erbjudas under höstterminen, men ingen som helst garanti kan lämnas för hela studietiden. En stad som hamnar i kategorin gult är Örebro, varifrån jag i egenskap av före detta student vid Örebro Universitet, kan ge ett exempel på hur en ”gul” ort kan vara som studentstad.
Jag själv sökte studentboende i anslutning till terminsstarten och fick beskedet att minst 200 köpoäng, alltså 200 dagar i kö, var minimikrav för att få ett studentboende i närheten av universitetet. Jag hade tur och fick hyra en etta svart i andra hand. Flera av mina vänner hade inte samma tur och fick under stor del av höstterminen bo i campingstugor tillsammans med så många som sex andra studenter.
Endast fyra av trettio undersökta orter klassas som ”gröna”, vilket innebär att ett boende kan erbjudas inom 30 dagar efter registrering. Naturligtvis är det endast mindre orter som kan erbjuda detta.
Bostadsminister Stefan Attefall (KD) har en enkel lösning på problemet: sök inte utbildningar i de större städerna. Vad Attefall inte verkar ha den intellektuella förmågan att begripa är att detta dels endast är en tillfällig lösning då problemet skulle självklart bara flyttas till andra orter, och dels att detta driver på gentrifieringen i våra större städer.
Vad som skulle lösa detta problem är att bygga och tillhandahålla billigt boende i närheten av lärosätena. Istället säljer regeringen ut allmännyttans bostadsbestånd. Ett tydligt tecken på oviljan att lösa detta problem.
I Storbritannien och andra länder ser vi hur studenter organiserar sig och protesterar högljutt mot orättvisorna som drabbar dem. I London fyllde tiotusentals studenter gatorna i november 2010 i protest mot höjda avgifter. I Sverige är det än så länge gratis för EU-medborgare att studera, men det är inte hugget i sten. Det är endast en tidsfråga innan vi kommer att få betala för kunskap även i Sverige, något som redan är en realitet för studenter från världen utanför EU. Det är en realitet att endast de välbeställda har råd att slippa oroa sig för sin bostadssituation under sin studietid.
Studenter vid Sveriges lärosäten måste organisera sig och visa att måttet är rågat. Studenter måste kräva studielön! Studenter måste kräva fri kurslitteratur! Studenter måste kräva sin rätt till en riktig bostad och att inte behöva jobba extra för att ha råd med hyran! Utbildning är idag på väg att bli en klassfråga, och det är studenternas uppgift att stoppa denna utveckling. Låt inte Björklund och hans anhang utestänga arbetare från universiteten!