Pakistan: en stat i krig med sig själv

Pakistan idag präglas av det pågående kriget i Afghanistan och i klanområdena i Pakistan, upproret i Baluchistan, den nationalistiska rörelsen i Sind, den ökande fundamentalistiska terrorismen, självmordsbombningar, bombdåd, kvinnliga islamska fanatiker som patrullerar gatorna och utmanar statens legitimitet samt terrorism över gränserna i Kashmir. Vi har sett allvarliga självmordsattentat riktade mot Musharraf själv, en kris i rättssystemet och nu början på ett inbördeskrig i Karachi och på andra ställen. Detta är endast några inslag i det pågående tumultet. ändå är dessa brutala krafter av mörk reaktion, som försöker spränga sönder samhället, huvudsakligen skapelser av personer och enheter som är nära knutna till den pakistanska staten.

Efter att den pakistanska revolutionen 1968-69 spårat ur installerade den härskande klassen 1977 en hård militärdiktatur under Zia ul Haq. Det var en hämnd för den kamp som arbetarna hade fört mot kapitalismens exploatering. Elva år av brutal mardröm följde. I sin nya bok ”Frontline Pakistan” skriver Zahid Hussain om denna historiska period: ”Rädd för att möta väljarna i ett fritt val, och utan något som helst mandat att styra, vände generalen sig till Allah.”

Ställd inför massornas växande revolt använde Zia sig av religiös fundamentalism för att förlänga sin terrorregim. I detta hade han amerikanernas fulla stöd. Under den här perioden var CIA inblandad i ett kontrarevolutionärt ”Jihad” mot PDPA:s vänsterregering i Afghanistan. Zia-diktaturen var den huvudsakliga utföraren av dessa operationer, inte bara med amerikanernas godkännande utan med deras helhjärtade stöd. General Zia nästlade in islamsk fundamentalism i staten och i hela samhället. Zia-Ul-Haq började islamisera den pakistanska armén, och vänja den av med dess sekulära brittiska traditioner. Islamsk filosofi blev ett av ämnena som lärdes ut på officersskolorna.

Med miljarder dollar från USA och Saudiarabien strömmande ner i sin kassakista förvandlades säkerhetstjänsten (ISI) till en parallell struktur, med enorm makt över alla aspekter i regering och stat. Inte ens efter Zias död, under det så kallade demokratiska mellanspelet under Benazirs och Nawaz Sharifs regimer, släppte någonsin ISI:s strupgrepp.

Det hade fortfarande inte skett någon omvälvande förändring av ISI:s kontroll över utrikespolitiken, kärnvapenprogrammet eller andra viktiga delar av staten när Musharraf tog makten i en oblodig militärkupp 1999. även efter 11 september fortsatte ISI att ge sitt stöd till islamska fundamentalister i Afghanistan, Kashmir, Centralasien och själva Pakistan. Musharraf försökte tygla ISI men med dåligt resultat. Några av de mer fanatiska agenterna placerades på reservbänken, men många fortsatte att ha viktiga positioner som de använde för att hjälpa sina reaktionära kelgrisar.

I valet 2002 försäkrade sig ISI Musharraf om att han skulle få ett vänligt sinnat parlament, och tillsammans med det nyfabricerade Pakistan Muslim League (Q) skapade de den islamska alliansen MMA, som man hjälpte in i parlamentet. Dessa mullor spelade senare en avgörande roll för att få det 17 tillägget till konstitutionen godkänt, det som legitimerar Musharrafs presidentskap i militäruniform.

Militären fortsatte att beskydda den religiösa högern. Detta förklarar varför beslöjade och beväpnade kvinnor från Jamia Hafsa kan marschera in på ett barnbibliotek i Islamabad samtidigt som de är på påtvingade jobb. Det kan också vara därför som regimen drar sig tillbaka och hjälplöst tittar på medan dessa beväpnade kvinnor tar på sig rollen som moralens väktare, patrullerar gatorna och för bort kvinnor och barn i hjärtat av Pakistans huvudstad.

Förutom organisationer grundade på religiösa fördomar så bildade Zia-diktaturen och ISI organisationer baserade på språk, etnicitet och nationalism för att slå in en kil i proletariatets klassenhet. Den mest betydelsefulla var Muhajir Qaumi Movement (MQM) baserad på Urdu-talande invandrare som hade flyttat till Karachi och andra städer från Indien. Denna migration beror på den reaktionära delningen av kontinenten 1947 på grundval av religion.

Den brittiska imperialismen begick tillsammans med de lokala hinduiska och muslimska eliternas ledare detta förfärliga brott som ledde till slakten av över 2.7 miljoner människor i etniskt raseri. Den brittiska och de lokala härskande klasserna var livrädda för att kampen för nationell befrielse skulle gå över till den ekonomiska och sociala befrielsen genom en socialistisk revolution.

Framväxten av MQM berodde också på avmattningen av den revolutionära tidvåg som hade nått sin topp under det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet. Men hela processen leddes av statens representanter. Karachi, som också är känt som Pakistans Petrograd, har plågats av sekteristiska konflikter i nästan tre decennier. Ledarna för andra nationella, etniska och språkliga grupper har också spelat en roll i att försvara sina egna ekonomiska intressen genom att hetsa fram chauvinistiskt våld mellan olika grupper i Karachi.

MQM och Jamat-i-Islami går i täten när det gäller att underblåsa detta reaktionära kaos. MQM är en regeringspartner i den styrande Musharraf diktaturen, och guvernören för Sind och andra viktiga positioner innehas också av MQM. Under helgen 12-13 maj dog mer än 40 människor och hundratals skadades, en tevestation plundrades och stan kontrollerades av beväpnade grupper från MQM.

Det här är inte första gången som MQM är inblandade i brutala mord och folkmord. Denna etnisk-nationalistiska organisation har precis som fundamentalisterna nyfascistiska tendenser, och en historia av utpressning, rån, brott, plundringar och lönnmord i sina styrkebälten. Av en händelse så är Musharraf också en Muhajir (invandrare från Indien).

Den 12 maj skulle den avstängda ordföranden för Högsta domstolen besöka Karachi och tala inför advokatsamfundet i Sind. Olika politiska partier hade försökt använda advokaternas kampanj för att pracka sin egen agenda på rörelsen. Många demonstrationer hade planerats för att välkomna domaren. Men MQM hade tillsammans med sin egen regering planerat för att krossa rörelsen. Därför höll sig polisen och militären undan när beväpnade grupper från MQM gick ut på en skytterunda i stadens olika områden. Det ironiska är att MQM också organiserade en stor demonstration för att sörja dem som dog i våldsamheterna!

Men problemet för staten är att den har tappat kontrollen över de Frankensteins monster som man har skapat. Våldsorgien som utfördes av MQM har inte bara orsakat ett allvarligt lag- och ordningsproblem, utan statens beskyddare – de islamska fundamentalisterna, MQM och andra reaktionärer – är nu indragna i våldsamma sammanstötningar med varandra. Högsta domstolen som godkände Musharrafs styre, och som har fungerat som en säkerhetsventil för regimen, har nu också börjat att falla ihop och några av statens viktiga pelare har hamnat på kollisionskurs med varandra.

Kampanjen runt den avstängda ordföranden har fått sådan stor betydelse på grund av att det, i hela samhället, finns ett så stort förakt mot regimen. De största politiska partierna erbjuder inget alternativt ekonomiskt program, därför detta vakuum. Men historiskt sett måste de, på grund av den pakistanska härskande klassens korrupta natur, förlita sig allt mer på staten för att dölja sina brott och sin korruption. I den processen börjar staten och särskilt armén att blanda sig i ekonomin mer och mer. Nu är det generalerna som är de största entreprenörerna och företagsmagnaterna i landet.

De svarta pengar som man tjänade på droghandel och vapensmuggling, operationerna under det afghanska Jihad under 1980-talet och senare, allt förde alla stora summor finansiellt kapital till olika av statens institutioner, särskilt armén och ISI. Dessa olika representanter för finanskapitalet inom statens militära och civila byråkrati har nu hamnat i konflikt med varandra. Motsättningarna har exploderat med en sådan intensitet att konflikterna inom staten har blottats.

Det tragiska är att PPP inte visar på en utväg för massorna ur den bedrövliga situationen. Det är ironiskt att samtidigt som det är massornas traditionella parti, så är dess ledare rädda för massornas rörelse och försöker att undvika att komma fram med det radikala socialistiska program som bevarats i dess grundningsdokument. Därav dess vacklande och dess stelhet.

Lenin sa en gång att ”politik är koncentrerad ekonomi”. Det kaos och den kramp som har drabbat den pakistanska staten, samhället och politiken är egentligen en reflektion av ekonomins förfärliga tillstånd. Den nuvarande regimen har lyckats samla på sig det största handelsunderskottet och det största valutaunderskottet i Pakistans historia.

Enligt Världsbankens undersökning så lever 74 procent under fattigdomsgränsen. Inflationsnivån på livsmedel har passerat 15 procent, 82 procent av befolkningen tvingas använda ovetenskaplig medicin, 52 procent av barnen börjar aldrig på en riktig grundskola, hälften av dem som börjar skolan lämnar den innan de avslutat sin grundutbildning och situationen är ännu värre för flickor. Tre fjärdedelar av befolkningen lever under minimilönen på 4000 rupier (48 euro) per månad. Spädbarnsdödligheten är den högsta på subkontinenten (88 per tusen födda). Arbetslösheten är okontrollerbar – och enligt ”The News”, den största engelskspråkiga tidningen, så faller varje dag 10 000 människor under fattigdomsgränsen.

Bland de 34 fattigaste länderna rankas Pakistan som nummer 17 när det gäller utbildning och 34, det vill säga sist, när det gäller hur mycket man spenderar på vård. Mellan 1990 och 2005 var den genomsnittliga andel av BNP som satsades på vård 0,68 procent. För utbildning var andelen 1,99 procent.

Under de 60 år som Pakistan har existerat, har den sociala välfärden varit fullständigt eftersatt. Mellan 1947 och 2005 har de totala budgetsatsningarna varit följande: Utlandsskuld och rättebetalning 34.5 procent, försvar (militära utgifter) 23 procent, totalt utveckling 20 procent. Och detta är bara de officiella siffrorna. Det mesta av det så kallade utvecklingsutgifterna har sugits upp av korrupta byråkrater, regeringen, privata kontrakterare och andra mellanhänder.

Regimen har slaviskt levt efter den så kallade ”nedsippringsekonomi” som har dikterats av imperialistiska finansinstitut. Ju högre tillväxt desto större socialt förfall. Elbrist och spänningsfall skapar ytterligare problem. Det råder en energibrist på över 2 500 megawatt. Detta skapar inte bara problem för folk i den intensiva hettan utan också industrin och jordbruket får lida. Privatiseringspolitiken har gjort att vinsterna som förs ut ur landet är större än de investeringar som kommer in. För varje dollar som strömmar in i landet förs 14 dollar ut. Nu finns det inte mycket kvar att privatisera och den totala utländska valutareserven räcker bara till mellan 8 och 10 veckors import.

Dessa mikro- och makroindikationer visar en eländig, dödligt sjuk ekonomi som gör att man kan säga att utsikterna för en social och ekonomisk stabilitet är minst sagt dystra. Den ekonomiska nedgången kommer att förvärra krisen vilket kommer leda till socialt kaos och omvälvningar. Musharraf-regimen hänger på en skör tråd, en liten knuff är tillräckligt för att den ska falla. De islamska fundamentalisterna har blivit avslöjade, särskilt efter erfarenheten av deras regeringsinnehav i Baluchistan och Pakhtookhwaa (Nord Västra Front Provinsen). MQM:s våldshandlingar är också ett resultat av deras desperation på grund av ett snabbt minskande stöd, särskilt i Karachi. I sin maktposition både på federal- och provinsnivå har de totalt misslyckats med att förbättra massornas situation.

Nationalisterna i Sindh, Baluchistan, Pakhtoonkwaa och på andra ställen är totalt splittrade och håller på att reduceras till små sekter på grund av sin lojalitet till och inordnande under det kapitalistiska ekonomiska och politiska systemet. Benazir Bhutto och Musharraf-regimen är indragna i hemliga förhandlingar för att skapa en pro-amerikansk ”liberal” regim. För tillfället har denna överenskommelse begravts av de explosiva händelserna i Karachi och på andra ställen. Om Benazir tvingar PPP in i en överenskommelse med Musharraf-diktaturen så kommer det att demoralisera partiets aktivister, men en sådan överenskommelse skulle bli väldigt kortvarig. Den högerextrema delen av staten och etablissemanget skulle aldrig acceptera henne. Störtandet av en sådan regering skulle betyda slutet för Benazir. Det finns redan oro bland PPP:s medlemmar. Detta kommer att explodera om Benazir kommer till makten på det sättet medan den ekonomiska krisen intensifieras.

Perspektiven i Pakistan är komplicerade. Staten och samhället är fullt av alla möjliga och märkliga motsättningar. Reaktionära, om än ytliga, krafter verkar dominera vissa delar av samhället. En mer repressiv diktatur kan inte uteslutas, men även om en sådan skulle komma till makten så skulle den ha en kort levnadstid och plågas av kriser. Den skulle inte bli långvarig.

Den underliggande sociala förbittringen kan explodera i ett proletärt uppror som den gjorde 1968-69. Men den här gången skulle det vara på ett högre plan och med en starkare intensitet. Reaktionen från massorna i Karachi och i hela landet i form av spontana strejker visar rörelsens potential och den vrede som byggs upp mot den sittande regimen och diktaturer i allmänhet. Bilden som massmedia i väst ger av Pakistan är inte bara felaktig utan också vilseledande. Det pakistanska proletariatet kan komma att förvåna världen.

När arbetarklassen börjar röra på sig så blir det ett avgörande ögonblick för marxisterna som redan nu har blivit en ansenlig kraft. Om PPP-ledningen tvingas till makten genom en rörelse som störtar Musharraf-regimen så skulle en sådan rörelse dra långt åt vänster redan från dess start och marxisterna kan bli en avsevärd under en sådan rörelse. En PPP-regim på grundval av en vänsterrörelse skulle redan från början hamna i konflikt med staten. Och en sådan konflikt skulle bara kunna lösas genom en revolution eller en kontrarevolution.

Pakistan är en misslyckad ekonomi, ett misslyckat samhälle och en misslyckad stat. Kapitalismen drar den hänsynslöst mot barbari. Nu beror hela samhällets, och till och med civilisationens, överlevnad på den socialistiska revolutionens framgång. Om de pakistanska marxisterna arbetar med tillräcklig hängivenhet och med korrekt strategi och taktik, så är en socialistisk revolution fullt möjlig i kölvattnet av arbetarnas och fattigböndernas rörelse. En lyckad socialistisk revolution i Pakistan skulle öppna dammluckorna för det revolutionära upproret i hela södra Asien.

Lahore, 14 maj 2007

Original: Pakistan – a state at war with itself

Lal Khan

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,116FansGilla
2,608FöljareFölj
1,645FöljareFölj
2,185FöljareFölj
768PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna