Vad ligger bakom Alliansens politik?
I fyra år har vi haft en borgerlig regering under ledning av Fredrik Reinfeldt. Många förändringar har gjorts. Men i vilket syfte? I den här artikeln påvisas Alliansens främsta mål: att krossa Facket.
Ett antal borgerliga regeringar har föregått den nuvarande. Den senaste var regeringen Bildt 1991 – 1994. Bildt försökte som statsminister att införa ett nyliberalt systemskifte, som han kallade ”Den enda vägens politik”. Till största delen misslyckades borgerligheten då. Det svenska folket vill inte ha ett nyliberalt samhälle, de vill ha välfärd, jämlikhet och jobb. Faktum är att ingen tidigare borgerlig regering har lyckats med det som Alliansregeringen under ledning av Fredrik Reinfeldt har gjort. De har lyckats genomföra sin strategi. Deras strategi är dock mycket mer intelligent än att bara påstå sig vara ”det nya arbetarpartiet” och ”regera ansvarsfullt”. Deras huvudstrategi är inte ens att köpa arbetarröster med jobbskatteavdraget
Reagan gjorde det i USA, Thatcher gjorde det i Storbritannien. Andra borgerliga ledare har gjort det i andra länder. De har slagit mot vår viktigaste försvarsbastion. I Sverige har de inte nått hela vägen fram ännu, men med sin smarta strategi är de oerhört nära att kasta arbetarklassen tillbaka ungefär hundra år i utvecklingen. De försöker knäcka fackföreningsrörelsen. I USA och Storbritannien var det mer aggressivt och rakt på sak. I Sverige, där fackföreningar är en naturlig del av samhället, har borgerligheten använt en mer försiktig strategi. Bit för bit har de underminerat fackföreningarnas ställning, samtidigt som Alliansens företrädare i media talat om kollektivavtal och fackföreningar som en viktig del av den svenska modellen. Med sådana vänner behöver vi inga fiender
Fackavgifterna
En av de första åtgärder Reinfeldt & Co genomförde efter sitt tillträde var att avskaffa avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Samtidigt kvarstod rätten för företag att dra av för sina medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer. Ett, kan tyckas, litet steg men ändå viktigt. Fackavgiften höjdes redan i och med detta, om än på ett omärkligt vis.
A-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen har vi som är medlemmar i den, alltid betalat för. Det är ju en försäkring och inte ett bidrag. Borgarna mer än femdubblade avgiften, vilket gav de flesta en höjning (bara för a-kassan, märk väl) från ungefär 60kr till ca 325kr. Eftersom a-kasseavgiften betalas tillsammans med medlemsavgiften ledde detta till en drastiskt höjd totalkostnad för den genomsnittlige LO-medlemmen, från cirka 400kr till dagens cirka 700kr. Naturligtvis ledde detta till ett stort medlemsras för främst LO-förbunden. Sedan år 2006 har LO-medlemmarna minskat med drygt 250 000 personer. Detta är ett hårt slag. LO tappade medlemmar redan före den borgerliga regeringens attacker, men raset har accelererat. I Sverige har vi idag en organisationsgrad runt 70% av arbetskraften. Det innebär att nästan en tredjedel av de svenska arbetarna är oorganiserade.
Dessutom har Alliansen differentierat avgifterna till a-kassan efter hur hög arbetslösheten är inom respektive kassas område. På så vis har de som är med i SACOs a-kassa fått en avgift runt 90kr, de som är med i TCOs kassor betalar cirka 200kr och LO-folket får betala drygt 300kr. Detta är en tydlig klasspolitik, med udden riktad mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet.
Trots detta påstår företrädarna för den borgerliga regeringen att de vill ha starka fackföreningar. Utan att de blir nämnvärt ifrågasatta!
Men borgerlighetens strategi är förstås inte bara att höja avgifterna. Det räcker inte om man vill knäcka fackföreningsrörelsen.
De har också drastiskt sänkt taket i a-kassan och ersättningsnivåerna i försäkringen. Samma försäkring har alltså på samma gång blivit sämre och dyrare. Den maximala ersättningen i a-kassan är idag cirka 14900kr/månad. Före skatt. Den kan man dock bara ha de första 200 dagarna av arbetslöshet. Detta tillsammans med de allt hårdare kraven på arbetslösa att ta jobb var som helst i landet har ett alldeles eget syfte. Det handlar om att sänka reservationslönen, dvs den lägsta lön för vilken vi kan tänka oss att ta ett arbete. Fackföreningen som i grunden är en lönekartell pressas på så sätt tillbaka. En ny låglönemarknad, främst i privat tjänstesektor, börjar därmed växa fram.
Samtidigt har man gjort det betydligt svårare att kvalificera sig till a-kassan, vilket naturligtvis skapar en större rädsla ute på arbetsplatserna, vem vill gå från lön till socialbidrag?
Regeringen har också dragit ner kraftigt på arbetsmarknadspolitiken och nästan raderat arbetsmarknadsutbildningarna. Självfallet försvårar detta för arbetslösa att hitta nya jobb. Därmed kan de tvingas in på den nya låglönemarknaden. Bara under alliansens första år vid makten drogs AMS resurser ner med 13 miljarder.
Till detta ska också läggas de hårdnande kraven i sjukförsäkringen. Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen är, märkligt nog, en dag kortare än den tidsperiod av sjukskrivning som krävs för att få en förslitningsskada godkänd som arbetsskada. Ett intressant sammanträffande. Att sjukskrivna dessutom kan tvingas ta vilket annat jobb som helst som de bedöms klara, trots att de har en fast anställning, innebär att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar så gott som helt försvinner. Att dessutom, som alliansen gjort, minska arbetsmiljöverkets redan hårt ansträngda resurser drastiskt leder till en rejält försämrad arbetsmiljö för svenska arbetare. En riktigt cynisk, nästan mordisk, klasspolitik från borgerlighetens sida.
Attacker mot välfärden
Dessutom har regeringen Reinfeldt genom utförsäljningar av statliga (inkomstbringande) företag och underfinansierade skattesänkningar försämrat statens finanser. Välfärdens resurser blir naturligtvis mindre i det läget. Samtidigt har man öppnat upp för privata vinstintressen på allt fler av välfärdens områden. Ofta har man reat ut samhällets resurser till de som velat starta företag i välfärdsbranschen. Gräddfiler i vård och omsorg har införts för de som har pengar eller privata försäkringar. Välfärd för alla blir ett minne blott med tiden i ett sådant system.
Svaret? Klasskamp!
Borgerligheten har fört en intelligent strategi väldigt långt på bara fyra år. En ytterligare mandatperiod skulle innebära fullkomlig katastrof. Borgerlig klasspolitik drabbar alla oss som inte har miljoner på banken.
Det finns bara ett sätt att möta detta: vår egen klasspolitik. Vi måste göra våra fackföreningar till kamporganisationer igen och Vänsterpartiet måste utveckla ett revolutionärt socialistiskt program. Vi måste ta striden, och vi måste ta den fullt ut. Våra fiender har en strategi som sträcker sig hela vägen. Det måste vi också ha.